Istället för namn
(Pronomen (av lat. pro och nomen, "istället för namn"[1]) är en mångsidig ordklass som trots att den bara innehåller ett fåtal ord är mycket betydelsefull i språket.)
(Wikipedia)
"Är du där?" viskade han och försökte urskilja hennes konturer i mörkret.
"Självklart är jag här, jag lovade att komma." svarade hon på ena sidan av rummet.
Mannen kände hur pulsen ökade och han kröp allt snabbare för att komma fram till henne. Plötsligt var han framme och satt kanske en armlängd ifrån henne. Han kunde höra hur hon andades.
"Vart är vi egentligen någonstans?" frågade mannen. Han mindes inte hur han hade kommit till detta rum. Det enda han kunde minnas var att han hade suttit här i nästan en evighet och väntat på den kvinnan som nu satt en armlängd ifrån honom. Det hade varit mörkt, kallt, tyst och ensamt, men nu kunde han känna värmen ifrån den andra människan.
"Jag vet inte. Jag vet inte hur jag hamnade här. Jag satt hemma en kväll och tänkte otroligt mycket på dig och sedan känner jag hur jag lämnar min kropp och i ena sekunden är jag här. Och nu när jag är här så finns det så mycket att säga så jag vet inte vad jag ska säga." Det fanns en antydan till darrning på kvinnans röst. Mannen undrade om hon hade gråtit. Det hade iallafall han. Under dessa mörka timmar i rummet hade det funnits lite tid till annat.
"Jag har saknat dig." sa mannen och samtidigt som han sa det så ångrade han sig. Lät det för känslosamt? Han älskade ju trots allt inte den här kvinnan, men han kunde inte förhindra det känsloflöde som uppstod när han tänket på henne. Allra minst när han pratade med henne. Det var något som han inte kunnat gjort på en lång lång tid. Kvinnan förblev tyst och han önskade att han hade sett hennes ansiktsuttryck. Var det fel sagt av honom? Åh han var så osäker. Plötsligt kände han något emot sin arm. Det var kvinnans ena arm och allt stod plötsligt stilla och ingenting spelade någon roll. Sedan försvann ögonblicket.
"Ta av dig dina kläder." sa kvinnan. Mannen kände hur pulsen ökade. Det var som om väggarna närmade sig och pressade honom samman till en liten boll, bara för att sedan explodera.
"Varför?" viskade han svagt.
"Tyst, nu ska vi inte prata mer på ett tag." viskade hon och förde mannens hand emot hennes nakna axel. Hud. Känslan. Plötsligt tändes ett litet litet ljus i rummet. Ett värmeljus. Det gav ett minimalt sken, men ändå så att han kunde urskilja hennes ansikte. Det var exakt som han mindes det, men hon såg klokare ut på något sätt. Mer erfaren i livet, men de var båda unga. Tillräckligt unga för att göra alla de misstag som de ännu inte gjort. Var det här ett misstag? Det som de var på väg att göra? Nej det var det knappast. Inte i det här rummet, där de satt, förseglade ifrån världen. Han la märke till nu att kvinnan hade ingenting överkroppen. Han fumlade med sin tröja och kastade bort den som om den vore ett skal. Han kämpade även av sig byxorna och underkläderna. Till slut satt han där naken i mörkret och darrade av kylan. Kvinnan som nu också var naken satt och stirrade på honom mitt emot. De satt där och betrakade varandras nakenhet, utan att skämmas, utan att känna skuld för någonting.
Efter en väldigt lång tystnad så var mannen tvungen att fråga. Han hade fantiserat om det här ögonblicket så länge han kunde minnas. Därför ställde han den fråga som han hade viskat till mörkret så många gånger innan.
"Ska vi smälta ihop till samma person? Ska vi som två tankar förenas och bilda en känsla? Ska vi simma nakna i de hav som hållts ifrån oss? Ska vi glömma alla pliktkänslor emot Verkligheten och istället för en gångs skull göra det som är rätt för oss själva?" Han betraktade henne. Så vacker. Så fruktansvärt vacker.
"Kom närmare," sa hon bestämt. Mannen rörde sig långsamt närmare, som om han var rädd att skrämma iväg henne. Han hasade sig fram över golvet tills han var en handlängd ifrån henne. Kvinnan lutade sig emot honom och viskade i hans öra "Är det här skönhet?". Mannen ryste till. Han förde sin hand emot hennes nacke och började leka med hennes hår. Den fortsatte upp till hennes hårbottnen där han gjorde cirklerande rörelser och kvinnan log av välbehag. Hans fingrar gled nedför hennes nacke som om de vore en rutschkana. Vidare nedför hennes ryggrad och ut mot svanskotan där fingrarna lämnade henne. Istället tog han upp hennes varma hand och studerade den. Naglarnas utformning och fingrarnas krökning, vidare till handleden och hur den var formad till handflatan och alla veck.
"Kom hit", sa mannen och avståndet minskades ytterligare. I skenet av värmeljuset såg de på varandras ansikten och de kunde se på varandra, röra varandra, tala med varandra, utan några som helst skuldkänslor. Den här natten hade de skurit av de band de hade kvar till verkligheten. Det fanns inga plikter kvar. Nu var det för första gången ensamma med varandra.
Till slut efter långa ordlösa blickar så närmade de sig varandra igen och det sista avståndet försvann och dragningskraften drog dem mot varandra. Vad som följde var ögon som slöts och pannor som trycktes mot varandra. Sedan föll världen samman och när läpparna möttes så explodera alla fördämningar och alla barriärer. Skyddsmurarna rasade och ingen av dem hade vid den tidpunkten förmågan att förhindra det händelseförlopp som hade startat. Stunden som följde utmärktes av huvuden som kastades bakåt och av vridningar och spänningar i kroppen som försvann. De två tankarna smältes samman till en enhet och tillsammans var de starkare än någon annan tanke i världen. I deras förening så kom de till den punkt där spänningen i kroppen vacklade och det som tidigare hållts kvar släpptes lös. Händer som knyts ihop med varandra. Huvuden som kastas bakåt. Armar om en nacke och andra om en midja. Ett huvud vilandes emot ett bröst. Över hela kroppen, förbipasserande händer. I öronen, viskningar om löften och om känslor som aldrig visats förut.
"Snälla gå inte," viskade mannen. "Jag vill att du är kvar här. Snälla gå inte."
"Jag stannar med dig," viskade kvinnan och kysste mannens hals.
(det kan ta slut här ifall du önskar, skyll dig själv om du läser det som står skrivet nedanför. jag ber dig att inte göra det, för nu kanske du har en bra känsla i magen. snälla läs inte det som står nedanför den här parentesen)
Mannen log åt kvinnan och blinkade till för en sekund, men plötsligt var värmeljuset släckt. Han såg ingenting och han kunde inte urskilja kvinnan i mörkret.
"Hallå??? HALLÅ? Vart är du???" ropade han.
Inget svar.
Paniken växte inom honom och han sprang runt i mörkret samtidigt som han kände hur kylan började smyga sig på honom. Han sprang runt i rummet och funderade på vart kvinnan kunde vara
"HALLÅ? SNÄLLA SVARA, JAG KAN INTE HÖRA DIG. VART ÄR DU NÅGONSTANS?" nu skrek han men svaret kom aldrig. I mörkret sprang han in i en vägg och han svor då han kände hur blodet började rinna från hans näsa.
Han fortsatte springa runt runt och skrika hennes namn men ingen svarade.
"Snälla lilla älskade, om du hör mig så måste du SVARA. JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR ENSAMHETEN, SNÄLLA GÅ INTE. SNÄLLA LILLA ÄLSKADE GÅ INTE, JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR TYSTNADEN. OM DU HÖR DET HÄR SÅ KOM TILLBAKA, SNÄLLA, LÄMNA MIG INTE ENSAM I DET HÄR RUMMET INSTÄNGD I MIG SJÄLV."
Men ingen hörde mannen och hans böner. I det mörka rummet skulle han fortsätta att hållas vid liv. Aldrig någonsin mer fick han se den kvinna som han nu var övertygad om att det varit en illusion, vilket det faktiskt också var. Mannen var dömd att vara instängd i sig själv, för ute i den värld som vissa kalla Verkligheten, där spred han bara skada och ondska. Det var en förvirrad man som aldrig accepterade sitt öde. Kvinnan hade han skapat i hopp om att skänka någon slags skönhet till sig själv och världen, men hans syften var endast egoistiska.
(jag hoppas att du är nöjd nu, för det finns inga lyckliga slut)
(jag hoppas att du ångrar dig som läste det här sista, för jag hade aldrig den valmöjligheten att välja om jag skulle avsluta det som ett vackert minne. varför valde du att läsa det, var det för att se någon slags helhet? för att se verkligheten? eller var det nyfikenheten? nyfikenheten som har tagit död på så många människor. förlåt)
(Wikipedia)
"Är du där?" viskade han och försökte urskilja hennes konturer i mörkret.
"Självklart är jag här, jag lovade att komma." svarade hon på ena sidan av rummet.
Mannen kände hur pulsen ökade och han kröp allt snabbare för att komma fram till henne. Plötsligt var han framme och satt kanske en armlängd ifrån henne. Han kunde höra hur hon andades.
"Vart är vi egentligen någonstans?" frågade mannen. Han mindes inte hur han hade kommit till detta rum. Det enda han kunde minnas var att han hade suttit här i nästan en evighet och väntat på den kvinnan som nu satt en armlängd ifrån honom. Det hade varit mörkt, kallt, tyst och ensamt, men nu kunde han känna värmen ifrån den andra människan.
"Jag vet inte. Jag vet inte hur jag hamnade här. Jag satt hemma en kväll och tänkte otroligt mycket på dig och sedan känner jag hur jag lämnar min kropp och i ena sekunden är jag här. Och nu när jag är här så finns det så mycket att säga så jag vet inte vad jag ska säga." Det fanns en antydan till darrning på kvinnans röst. Mannen undrade om hon hade gråtit. Det hade iallafall han. Under dessa mörka timmar i rummet hade det funnits lite tid till annat.
"Jag har saknat dig." sa mannen och samtidigt som han sa det så ångrade han sig. Lät det för känslosamt? Han älskade ju trots allt inte den här kvinnan, men han kunde inte förhindra det känsloflöde som uppstod när han tänket på henne. Allra minst när han pratade med henne. Det var något som han inte kunnat gjort på en lång lång tid. Kvinnan förblev tyst och han önskade att han hade sett hennes ansiktsuttryck. Var det fel sagt av honom? Åh han var så osäker. Plötsligt kände han något emot sin arm. Det var kvinnans ena arm och allt stod plötsligt stilla och ingenting spelade någon roll. Sedan försvann ögonblicket.
"Ta av dig dina kläder." sa kvinnan. Mannen kände hur pulsen ökade. Det var som om väggarna närmade sig och pressade honom samman till en liten boll, bara för att sedan explodera.
"Varför?" viskade han svagt.
"Tyst, nu ska vi inte prata mer på ett tag." viskade hon och förde mannens hand emot hennes nakna axel. Hud. Känslan. Plötsligt tändes ett litet litet ljus i rummet. Ett värmeljus. Det gav ett minimalt sken, men ändå så att han kunde urskilja hennes ansikte. Det var exakt som han mindes det, men hon såg klokare ut på något sätt. Mer erfaren i livet, men de var båda unga. Tillräckligt unga för att göra alla de misstag som de ännu inte gjort. Var det här ett misstag? Det som de var på väg att göra? Nej det var det knappast. Inte i det här rummet, där de satt, förseglade ifrån världen. Han la märke till nu att kvinnan hade ingenting överkroppen. Han fumlade med sin tröja och kastade bort den som om den vore ett skal. Han kämpade även av sig byxorna och underkläderna. Till slut satt han där naken i mörkret och darrade av kylan. Kvinnan som nu också var naken satt och stirrade på honom mitt emot. De satt där och betrakade varandras nakenhet, utan att skämmas, utan att känna skuld för någonting.
Efter en väldigt lång tystnad så var mannen tvungen att fråga. Han hade fantiserat om det här ögonblicket så länge han kunde minnas. Därför ställde han den fråga som han hade viskat till mörkret så många gånger innan.
"Ska vi smälta ihop till samma person? Ska vi som två tankar förenas och bilda en känsla? Ska vi simma nakna i de hav som hållts ifrån oss? Ska vi glömma alla pliktkänslor emot Verkligheten och istället för en gångs skull göra det som är rätt för oss själva?" Han betraktade henne. Så vacker. Så fruktansvärt vacker.
"Kom närmare," sa hon bestämt. Mannen rörde sig långsamt närmare, som om han var rädd att skrämma iväg henne. Han hasade sig fram över golvet tills han var en handlängd ifrån henne. Kvinnan lutade sig emot honom och viskade i hans öra "Är det här skönhet?". Mannen ryste till. Han förde sin hand emot hennes nacke och började leka med hennes hår. Den fortsatte upp till hennes hårbottnen där han gjorde cirklerande rörelser och kvinnan log av välbehag. Hans fingrar gled nedför hennes nacke som om de vore en rutschkana. Vidare nedför hennes ryggrad och ut mot svanskotan där fingrarna lämnade henne. Istället tog han upp hennes varma hand och studerade den. Naglarnas utformning och fingrarnas krökning, vidare till handleden och hur den var formad till handflatan och alla veck.
"Kom hit", sa mannen och avståndet minskades ytterligare. I skenet av värmeljuset såg de på varandras ansikten och de kunde se på varandra, röra varandra, tala med varandra, utan några som helst skuldkänslor. Den här natten hade de skurit av de band de hade kvar till verkligheten. Det fanns inga plikter kvar. Nu var det för första gången ensamma med varandra.
Till slut efter långa ordlösa blickar så närmade de sig varandra igen och det sista avståndet försvann och dragningskraften drog dem mot varandra. Vad som följde var ögon som slöts och pannor som trycktes mot varandra. Sedan föll världen samman och när läpparna möttes så explodera alla fördämningar och alla barriärer. Skyddsmurarna rasade och ingen av dem hade vid den tidpunkten förmågan att förhindra det händelseförlopp som hade startat. Stunden som följde utmärktes av huvuden som kastades bakåt och av vridningar och spänningar i kroppen som försvann. De två tankarna smältes samman till en enhet och tillsammans var de starkare än någon annan tanke i världen. I deras förening så kom de till den punkt där spänningen i kroppen vacklade och det som tidigare hållts kvar släpptes lös. Händer som knyts ihop med varandra. Huvuden som kastas bakåt. Armar om en nacke och andra om en midja. Ett huvud vilandes emot ett bröst. Över hela kroppen, förbipasserande händer. I öronen, viskningar om löften och om känslor som aldrig visats förut.
"Snälla gå inte," viskade mannen. "Jag vill att du är kvar här. Snälla gå inte."
"Jag stannar med dig," viskade kvinnan och kysste mannens hals.
(det kan ta slut här ifall du önskar, skyll dig själv om du läser det som står skrivet nedanför. jag ber dig att inte göra det, för nu kanske du har en bra känsla i magen. snälla läs inte det som står nedanför den här parentesen)
Mannen log åt kvinnan och blinkade till för en sekund, men plötsligt var värmeljuset släckt. Han såg ingenting och han kunde inte urskilja kvinnan i mörkret.
"Hallå??? HALLÅ? Vart är du???" ropade han.
Inget svar.
Paniken växte inom honom och han sprang runt i mörkret samtidigt som han kände hur kylan började smyga sig på honom. Han sprang runt i rummet och funderade på vart kvinnan kunde vara
"HALLÅ? SNÄLLA SVARA, JAG KAN INTE HÖRA DIG. VART ÄR DU NÅGONSTANS?" nu skrek han men svaret kom aldrig. I mörkret sprang han in i en vägg och han svor då han kände hur blodet började rinna från hans näsa.
Han fortsatte springa runt runt och skrika hennes namn men ingen svarade.
"Snälla lilla älskade, om du hör mig så måste du SVARA. JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR ENSAMHETEN, SNÄLLA GÅ INTE. SNÄLLA LILLA ÄLSKADE GÅ INTE, JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR TYSTNADEN. OM DU HÖR DET HÄR SÅ KOM TILLBAKA, SNÄLLA, LÄMNA MIG INTE ENSAM I DET HÄR RUMMET INSTÄNGD I MIG SJÄLV."
Men ingen hörde mannen och hans böner. I det mörka rummet skulle han fortsätta att hållas vid liv. Aldrig någonsin mer fick han se den kvinna som han nu var övertygad om att det varit en illusion, vilket det faktiskt också var. Mannen var dömd att vara instängd i sig själv, för ute i den värld som vissa kalla Verkligheten, där spred han bara skada och ondska. Det var en förvirrad man som aldrig accepterade sitt öde. Kvinnan hade han skapat i hopp om att skänka någon slags skönhet till sig själv och världen, men hans syften var endast egoistiska.
(jag hoppas att du är nöjd nu, för det finns inga lyckliga slut)
(jag hoppas att du ångrar dig som läste det här sista, för jag hade aldrig den valmöjligheten att välja om jag skulle avsluta det som ett vackert minne. varför valde du att läsa det, var det för att se någon slags helhet? för att se verkligheten? eller var det nyfikenheten? nyfikenheten som har tagit död på så många människor. förlåt)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Weep for yourself, my man,
you'll never be what is in your heart
weep little lion man,
you're not as brave as you were at the start
take all the courage you have left
wasted on fixing all the problems
that you made in your own head
but it was not your fault but mine
and it was your heart on the line
I really fucked it up this time
didn't I, my dear?
you know that you have seen this all before
but it was not your fault but mine
and it was your heart on the line
I really fucked it up this time
didn't I, my dear?
Trackback
