Parallell verklighet (det var väl ingen dröm?)
"När konstnären förlorade verklighetsuppfattningen så blev han gud, samtidigt som när gud gav efter för verklighetsuppfattningen och blev en konstnär."
- Den tredje mannen
Jag minns inte hur det började, det kanske aldrig ens började, men det första jag kan minnas är att vi går. Varken du eller jag vet vart vi är påväg, men det kanske inte spelar någon roll. Vi är främlingar för varandra, men ändå så håller jag om dig samtidigt som vi går. Varför skulle två främlingar göra så? Jag skjuter undan tanken. Vi kanske känner varandra på något annat sätt. Jag känner mig iallafall bekväm med dig. Det är nästan om om jag vill skydda dig ifrån omvärlden. Husen reser sig hotfulla emot oss, men jag ignorerar dem. Idag finns det ingen rädsla inom mig, idag finns det inga skuldkänslor. Jag känner mig befriad. Idag är du och jag fria och det är just därför vi vandrar igenom en stad vars namn jag inte kan minnas. Allt verkar så dimmigt och jag känner inte ens dig, men det är ändå som om vi känner varandra och har gjort sedan länge. Samtidigt som jag håller om dig så går vi framåt och vi vet fortfarande inte riktigt vart vi är påväg någonstans. Det är alldeles tomt på gatorna, det är bara vi som går där.
Det är en sådan mystisk men samtidigt lugnande känsla. Jag känner hur du håller fast vid mina armar, nästan som om du är rädd att sväva iväg eller försvinna. Ingen av oss säger ett ord. Det är så skönt att bara gå runt och växa in i varandra, andas in, andas ut. Nästan som om den här promenaden, eller vad det nu är, är som en tankeresa där vi har hamnat genom att tänka på varandra. Fast hur skulle vi kunna tänka på varandra, vi är ju som sagt främlingar. Jag blir nästan sugen på att fråga dig, men jag vill inte avbryta tystnaden. Just idag och här med dig är den så vacker. Jag vill inte vara den som bryter den. Dessutom verkar den vara näst intill fientlig. Jag trycker dig närmare emot mig. Du verkar inte märka den ondska som gömmer sig i luften, men det spelar ingen roll. Jag kan bekämpa den med ondskan som finns inom mig själv. Det är en sida jag inte vill visa för dig, eftersom jag är rädd att den skulle kunna skrämma dig. Nu finns det dock ingen rädsla inom dig. Du andas sakta. Jag gör detsamma. Ett lugn sprider sig i kroppen. Det finns ingen ondska i luften, jag inbillade nog bara den.
Plötsligt tittar jag bakåt och ser långa klor som sträcker sig ut ur mörkret emot dig. Jag vänder dem ryggen och tar ett fastare grepp om dig. Jag sveper in dig i min stora jacka och manar på dig att fortsätta gå vidare. När klorna ska greppa tag om oss slår de emot en osynlig skyddsbarriär runt oss som det gnistrar om. Klorna faller tillbaka in i mörkret på sidogatarna och vi fortsätter gå framåt. Du verkar inte ha lagt märke till någonting och du fortsätter framåt utan att titta bakåt, med ett fast grepp om min handled. Jag känner hur någonting pulserar igenom mig när du håller i min handled. Det är som att jag är låst runt omkring dig och när du nuddar mig så låser du dig till mig också. Rädslan av mörkret är borta nu. Vi tittar framåt och ser vatten. Jag kan fortfarande inte urskilja vart vi är någonstans, det är inte staden jag växte upp i.
Långt därute på vattnet är en scen och den står i brand. Detta ger upphov till något minne jag har, men jag kan inte minnas vad det är. En slags saknad sprider sig i kroppen och jag lutar hakan emot ditt huvud samtidigt som vi står och tittar på en konsert i brand. Lågorna reflekteras i vattnet och det ser ut som om hela havet brinner. Vi är fortfarande alldeles ensamma, det är tomt på människor. Vi står där längst fram, skyddade ifrån livets skuggor. Det enda som hörs är ljudet ifrån vinden som visslar och sprakandet ifrån konserten som brinner. Och havet. Havet som brinner. Jag hoppas det inte är mitt hav. Det kan väl ändå inte vara mina tankar som vi står och tittar på. Vi står där iallafall, omfamnade av en slags trygghet och det är nästan som om att jag kan tappa andan.
Efter en lång lång stund säger du att det här inte betyder någonting för mig, men du låter inte särskilt övertygad. Du påstår även att allt det här är en dröm, men det avfärdar jag. Det här är verklighet. Det var längesen jag kände mig såhär verklig och levande. Jag säger till dig att du har fel, att det här visst betyder någonting för mig, och att det har givit upphov till något vackert. Du svarar inte, men jag vet att du känner samma känsla som mig. Att du inte vill släppa det här ögonblicket. Därför tänker jag inte förstöra det heller med ett slut.
Vi stod där och tittade ut emot det brinnande havet.
Och det tog aldrig slut i en värld där tid ej existerar.
- Den tredje mannen
Jag minns inte hur det började, det kanske aldrig ens började, men det första jag kan minnas är att vi går. Varken du eller jag vet vart vi är påväg, men det kanske inte spelar någon roll. Vi är främlingar för varandra, men ändå så håller jag om dig samtidigt som vi går. Varför skulle två främlingar göra så? Jag skjuter undan tanken. Vi kanske känner varandra på något annat sätt. Jag känner mig iallafall bekväm med dig. Det är nästan om om jag vill skydda dig ifrån omvärlden. Husen reser sig hotfulla emot oss, men jag ignorerar dem. Idag finns det ingen rädsla inom mig, idag finns det inga skuldkänslor. Jag känner mig befriad. Idag är du och jag fria och det är just därför vi vandrar igenom en stad vars namn jag inte kan minnas. Allt verkar så dimmigt och jag känner inte ens dig, men det är ändå som om vi känner varandra och har gjort sedan länge. Samtidigt som jag håller om dig så går vi framåt och vi vet fortfarande inte riktigt vart vi är påväg någonstans. Det är alldeles tomt på gatorna, det är bara vi som går där.
Det är en sådan mystisk men samtidigt lugnande känsla. Jag känner hur du håller fast vid mina armar, nästan som om du är rädd att sväva iväg eller försvinna. Ingen av oss säger ett ord. Det är så skönt att bara gå runt och växa in i varandra, andas in, andas ut. Nästan som om den här promenaden, eller vad det nu är, är som en tankeresa där vi har hamnat genom att tänka på varandra. Fast hur skulle vi kunna tänka på varandra, vi är ju som sagt främlingar. Jag blir nästan sugen på att fråga dig, men jag vill inte avbryta tystnaden. Just idag och här med dig är den så vacker. Jag vill inte vara den som bryter den. Dessutom verkar den vara näst intill fientlig. Jag trycker dig närmare emot mig. Du verkar inte märka den ondska som gömmer sig i luften, men det spelar ingen roll. Jag kan bekämpa den med ondskan som finns inom mig själv. Det är en sida jag inte vill visa för dig, eftersom jag är rädd att den skulle kunna skrämma dig. Nu finns det dock ingen rädsla inom dig. Du andas sakta. Jag gör detsamma. Ett lugn sprider sig i kroppen. Det finns ingen ondska i luften, jag inbillade nog bara den.
Plötsligt tittar jag bakåt och ser långa klor som sträcker sig ut ur mörkret emot dig. Jag vänder dem ryggen och tar ett fastare grepp om dig. Jag sveper in dig i min stora jacka och manar på dig att fortsätta gå vidare. När klorna ska greppa tag om oss slår de emot en osynlig skyddsbarriär runt oss som det gnistrar om. Klorna faller tillbaka in i mörkret på sidogatarna och vi fortsätter gå framåt. Du verkar inte ha lagt märke till någonting och du fortsätter framåt utan att titta bakåt, med ett fast grepp om min handled. Jag känner hur någonting pulserar igenom mig när du håller i min handled. Det är som att jag är låst runt omkring dig och när du nuddar mig så låser du dig till mig också. Rädslan av mörkret är borta nu. Vi tittar framåt och ser vatten. Jag kan fortfarande inte urskilja vart vi är någonstans, det är inte staden jag växte upp i.
Långt därute på vattnet är en scen och den står i brand. Detta ger upphov till något minne jag har, men jag kan inte minnas vad det är. En slags saknad sprider sig i kroppen och jag lutar hakan emot ditt huvud samtidigt som vi står och tittar på en konsert i brand. Lågorna reflekteras i vattnet och det ser ut som om hela havet brinner. Vi är fortfarande alldeles ensamma, det är tomt på människor. Vi står där längst fram, skyddade ifrån livets skuggor. Det enda som hörs är ljudet ifrån vinden som visslar och sprakandet ifrån konserten som brinner. Och havet. Havet som brinner. Jag hoppas det inte är mitt hav. Det kan väl ändå inte vara mina tankar som vi står och tittar på. Vi står där iallafall, omfamnade av en slags trygghet och det är nästan som om att jag kan tappa andan.
Efter en lång lång stund säger du att det här inte betyder någonting för mig, men du låter inte särskilt övertygad. Du påstår även att allt det här är en dröm, men det avfärdar jag. Det här är verklighet. Det var längesen jag kände mig såhär verklig och levande. Jag säger till dig att du har fel, att det här visst betyder någonting för mig, och att det har givit upphov till något vackert. Du svarar inte, men jag vet att du känner samma känsla som mig. Att du inte vill släppa det här ögonblicket. Därför tänker jag inte förstöra det heller med ett slut.
Vi stod där och tittade ut emot det brinnande havet.
Och det tog aldrig slut i en värld där tid ej existerar.
Kommentarer
Trackback
