kvinnan och den tredje mannen (parasiten)
Havet.
Kvinnan betrakade det samtidigt som hon satt ned i sanden. Hon var alldeles naken, men hon kände sig inte på något sätt generad, eftersom det inte fanns någon här som kunde se henne. Här var hon alldeles ensam. Det var sällan som tankar besökte den här platsen. Dessutom sträckte sig stranden otroligt långt och det fanns ingenting som dolde sikten. Hon skulle märka ifall någon kom och då kunde hon bara springa iväg. Hon låg där i sanden och solade sig, samtidigt som hon skrattade åt alla tankar. Hon behövde dem inte. Ibland kunde hon visserligen träffa andra tankar, men just nu ville hon vara ifred. Här på den strand där fotspåren aldrig suddades ut, här skulle hon få vara ifred. Vid den här tiden så var det få som passerade förbi. De som gick ned för att bada kom sällan tillbaka. De flesta gästande tankar drunkande oftast. De simmade djupare och djupare och glömde alltid att simma upp för att hämta luft. Kvinnan log sorgset, men det var deras val att göra så. Hon hade legat på den här stranden väldigt länge nu, i flera dagar om man nu kunde kalla det för dagar. Tiden existerade egentligen inte i den här världen, ibland kunde ingenting hända på jättelänge och sedan kunde allting plötsligt hända samtidigt. Just nu hände ingenting. Hon bara låg där och lät solen smeka hennes nakna hud.
Plötsligt kastade hon sig upp och började springa ut mot havet. Sanden sprätte bakom henne och vattnet stänkte upp på både hennes sidor när hon nuddade ytan och när vattenmotståndet blev för mycket slänge hon sig framåt med överkroppen. När hon landade kände hon hur det allldeles lagoma vattnet omslöt henne. Det var ju egentligen inte vatten, även om det såg ut som det. Hon svalde en klunk och kände hur tankarna strömmde igenom henne. Det var goda tankar, vackra tankar, som talade om skönhet och rättvisa. Hon simmade runt i det kristallklara vattnet och lät sig slås omkull av de vågor som kom emellanåt.
Det var också då hon kunde urskilja en kontur långt borta i horisonten. Någon kom. Och hon var alldeles naken. Kvinnan funderade då på att springa iväg och försvinna, men ingen hade kommit förbi här på jättelänge och hon kände att hon ville prata med någon främmande tanke. Konturen blev tydligare och hon kunde urskilja en man som kom springandes. Hennes nakenhet bekom henne inte nu, det spelade ändå ingen roll. Tanken kunde få se vad han ville, de skulle ändå aldrig mötas igen i den här världen. Tanken i form av en man var nu nära och hon ropade på honom att komma ned i vattnet. när han kommit fram till strandkanten tvekade han och manade på henne att komma upp istället. Kvinnan suckade och gick långsamt upp till den mannen som stod vid stranden.
"Varför undviker du vattnet?" frågade kvinnan och ställde sig ett par meter ifrån mannen, utan att bry sig om sin nakenhet.
"Det är farligt där. Jag vill inte fastna där. Dessutom kom jag hit för din skull." Han såg förvirrad ut.
"Det tror jag knappast, du vet inte ens vem jag är." svarade kvinnan och log.
"Okej du har rätt, det vet jag faktiskt inte, men det spelar väl ingen roll? Vi kan lära känna varandra. Jag tycker verkligen att du verkar speciell. Jag vill verkligen prata lite med dig."
Kvinnan kvävde ett skratt. Hon hade aldrig sett mannen förut i hela sitt liv och nu stod han och föreslog att de skulle tillbringa tid tillsammans. Plötsligt så insåg hon vem han var.
"Jag vet vem du är," sa kvinnan. "Jag har hört talas om dig. Du är den tredje mannen!"
Mannen, som faktiskt också var den som tankarna kallade den tredje mannen, stirrade tomt på kvinnan.
"Jag vet inte vad du har hört, men jag tycker att du är speciell. Allvarligt. Jag vill verkligen lära känna dig." sa den tredje mannen.
"Vill du veta vad det patetiska med dig är? Det är att du hela tiden söker uppmärksamhet ifrån kvinnor som du upptäcker att du har det minsta gemensamt med. Det här är så tråkigt, eftersom ingen någonsin är speciell för dig. Jag har hört om många kvinnor som har stött på dig och de har alla förklarat hur du sa till dem att de var vackra och speciella. Är inte det väldigt patetiskt? Skäms du inte ens? Så fort du hittar en vacker kvinna så utgår du ifrån att hon vill ha dig. Vad är det för slags synsätt? Kan du inte låta bli det? Kan du inte se på en kvinna utan att tänka hur hon skulle vara som en flickvän? Jag vet hur du fungerar, du tredje man. Då det redan finns två män, en fader och en pojkvän, för kvinnan så är du den tredje mannen. Den tredje mannen fyller ingen funktion. Han bara finns där i kvinnans liv och försöker ge henne all uppmärksamhet han kan, men hon ser honom inte. Ingen behöver en tredje man. Den tredje mannen är ointressant i kvinnans ögon. Det finns bara två män i kvinnans liv, det finns inte plats för en tredje. Därför kommer du alltid att förbli den tredje mannen, den man som sitter och försöker hitta en ensam svag kvinna för att sedan kunna utnyttja henne psykiskt genom att suga ur minsta droppe känslor ur henne. Du är inte bara den tredje mannen, utan du är också en parasit. Parasiten har de även kallat dig, du är en missbildad och korrupt tanke som lever på andra tankar. Det finns ingenting som är ditt eget, allt har du stulit ifrån dina offer. Förstår du inte, kära Parasit? Det finns ingen kvinnlig tanke som någonsin kommer kunna älska dig, eftersom du ser livet ur den döda synvinkeln. Jag älskar inte dig. Du kan inte tvinga mig att älska dig. Jag är en fri tanke och jag har varit fri sedan dagen jag föddes ur det hav jag nu står bredvid. Vartifrån kom du kära Parasit? Ur vilken förgiftad sjö har du krälat fram ur? Du känner väl till att i de stillastående vattnen bildas giftet? Åh du patetiska parasit, sluta stirra på min kropp och försvinn ur min åsyn." Kvinnan avslutade sin monolog och det blev tyst.
Den tredje mannen, eller Parasiten, stod som förstenad och stirrade ned i marken. Sedan vände han ryggen och började gå. Det fanns ingenting mer att tillägga, det fanns inga motargument att tillkalla. Kvinnan betraktade hans tunga steg då han rörde sig bortifrån havet, västerut. Västerut? Där fanns bergen som utgjorde en mycket hög tröskel. Vad som fanns på andra sidan hade kvinnan endast hört rykten om. Tankarna talade om en värld som kallades "Verkligheten". Kvinnan hade hört många historier om denna värld, men hon tvivlade mycket starkt på att den existerade. Hon trodde mer på att den bara fanns till för att skrämma nyfödda tankar om en värld där de inte skulle betyda någonting för någon. Tanken var sannerligen skrämmande. En värld av regler och begränsningar. Kvinnan skrattade. Något sådant kunde inte existera. Inte i det här livet.
Hon släppte alla dessa tankar om den andra världen. Istället la hon sig ned i sanden igen och somnade till ljudet av vågorna.
Kvinnan betrakade det samtidigt som hon satt ned i sanden. Hon var alldeles naken, men hon kände sig inte på något sätt generad, eftersom det inte fanns någon här som kunde se henne. Här var hon alldeles ensam. Det var sällan som tankar besökte den här platsen. Dessutom sträckte sig stranden otroligt långt och det fanns ingenting som dolde sikten. Hon skulle märka ifall någon kom och då kunde hon bara springa iväg. Hon låg där i sanden och solade sig, samtidigt som hon skrattade åt alla tankar. Hon behövde dem inte. Ibland kunde hon visserligen träffa andra tankar, men just nu ville hon vara ifred. Här på den strand där fotspåren aldrig suddades ut, här skulle hon få vara ifred. Vid den här tiden så var det få som passerade förbi. De som gick ned för att bada kom sällan tillbaka. De flesta gästande tankar drunkande oftast. De simmade djupare och djupare och glömde alltid att simma upp för att hämta luft. Kvinnan log sorgset, men det var deras val att göra så. Hon hade legat på den här stranden väldigt länge nu, i flera dagar om man nu kunde kalla det för dagar. Tiden existerade egentligen inte i den här världen, ibland kunde ingenting hända på jättelänge och sedan kunde allting plötsligt hända samtidigt. Just nu hände ingenting. Hon bara låg där och lät solen smeka hennes nakna hud.
Plötsligt kastade hon sig upp och började springa ut mot havet. Sanden sprätte bakom henne och vattnet stänkte upp på både hennes sidor när hon nuddade ytan och när vattenmotståndet blev för mycket slänge hon sig framåt med överkroppen. När hon landade kände hon hur det allldeles lagoma vattnet omslöt henne. Det var ju egentligen inte vatten, även om det såg ut som det. Hon svalde en klunk och kände hur tankarna strömmde igenom henne. Det var goda tankar, vackra tankar, som talade om skönhet och rättvisa. Hon simmade runt i det kristallklara vattnet och lät sig slås omkull av de vågor som kom emellanåt.
Det var också då hon kunde urskilja en kontur långt borta i horisonten. Någon kom. Och hon var alldeles naken. Kvinnan funderade då på att springa iväg och försvinna, men ingen hade kommit förbi här på jättelänge och hon kände att hon ville prata med någon främmande tanke. Konturen blev tydligare och hon kunde urskilja en man som kom springandes. Hennes nakenhet bekom henne inte nu, det spelade ändå ingen roll. Tanken kunde få se vad han ville, de skulle ändå aldrig mötas igen i den här världen. Tanken i form av en man var nu nära och hon ropade på honom att komma ned i vattnet. när han kommit fram till strandkanten tvekade han och manade på henne att komma upp istället. Kvinnan suckade och gick långsamt upp till den mannen som stod vid stranden.
"Varför undviker du vattnet?" frågade kvinnan och ställde sig ett par meter ifrån mannen, utan att bry sig om sin nakenhet.
"Det är farligt där. Jag vill inte fastna där. Dessutom kom jag hit för din skull." Han såg förvirrad ut.
"Det tror jag knappast, du vet inte ens vem jag är." svarade kvinnan och log.
"Okej du har rätt, det vet jag faktiskt inte, men det spelar väl ingen roll? Vi kan lära känna varandra. Jag tycker verkligen att du verkar speciell. Jag vill verkligen prata lite med dig."
Kvinnan kvävde ett skratt. Hon hade aldrig sett mannen förut i hela sitt liv och nu stod han och föreslog att de skulle tillbringa tid tillsammans. Plötsligt så insåg hon vem han var.
"Jag vet vem du är," sa kvinnan. "Jag har hört talas om dig. Du är den tredje mannen!"
Mannen, som faktiskt också var den som tankarna kallade den tredje mannen, stirrade tomt på kvinnan.
"Jag vet inte vad du har hört, men jag tycker att du är speciell. Allvarligt. Jag vill verkligen lära känna dig." sa den tredje mannen.
"Vill du veta vad det patetiska med dig är? Det är att du hela tiden söker uppmärksamhet ifrån kvinnor som du upptäcker att du har det minsta gemensamt med. Det här är så tråkigt, eftersom ingen någonsin är speciell för dig. Jag har hört om många kvinnor som har stött på dig och de har alla förklarat hur du sa till dem att de var vackra och speciella. Är inte det väldigt patetiskt? Skäms du inte ens? Så fort du hittar en vacker kvinna så utgår du ifrån att hon vill ha dig. Vad är det för slags synsätt? Kan du inte låta bli det? Kan du inte se på en kvinna utan att tänka hur hon skulle vara som en flickvän? Jag vet hur du fungerar, du tredje man. Då det redan finns två män, en fader och en pojkvän, för kvinnan så är du den tredje mannen. Den tredje mannen fyller ingen funktion. Han bara finns där i kvinnans liv och försöker ge henne all uppmärksamhet han kan, men hon ser honom inte. Ingen behöver en tredje man. Den tredje mannen är ointressant i kvinnans ögon. Det finns bara två män i kvinnans liv, det finns inte plats för en tredje. Därför kommer du alltid att förbli den tredje mannen, den man som sitter och försöker hitta en ensam svag kvinna för att sedan kunna utnyttja henne psykiskt genom att suga ur minsta droppe känslor ur henne. Du är inte bara den tredje mannen, utan du är också en parasit. Parasiten har de även kallat dig, du är en missbildad och korrupt tanke som lever på andra tankar. Det finns ingenting som är ditt eget, allt har du stulit ifrån dina offer. Förstår du inte, kära Parasit? Det finns ingen kvinnlig tanke som någonsin kommer kunna älska dig, eftersom du ser livet ur den döda synvinkeln. Jag älskar inte dig. Du kan inte tvinga mig att älska dig. Jag är en fri tanke och jag har varit fri sedan dagen jag föddes ur det hav jag nu står bredvid. Vartifrån kom du kära Parasit? Ur vilken förgiftad sjö har du krälat fram ur? Du känner väl till att i de stillastående vattnen bildas giftet? Åh du patetiska parasit, sluta stirra på min kropp och försvinn ur min åsyn." Kvinnan avslutade sin monolog och det blev tyst.
Den tredje mannen, eller Parasiten, stod som förstenad och stirrade ned i marken. Sedan vände han ryggen och började gå. Det fanns ingenting mer att tillägga, det fanns inga motargument att tillkalla. Kvinnan betraktade hans tunga steg då han rörde sig bortifrån havet, västerut. Västerut? Där fanns bergen som utgjorde en mycket hög tröskel. Vad som fanns på andra sidan hade kvinnan endast hört rykten om. Tankarna talade om en värld som kallades "Verkligheten". Kvinnan hade hört många historier om denna värld, men hon tvivlade mycket starkt på att den existerade. Hon trodde mer på att den bara fanns till för att skrämma nyfödda tankar om en värld där de inte skulle betyda någonting för någon. Tanken var sannerligen skrämmande. En värld av regler och begränsningar. Kvinnan skrattade. Något sådant kunde inte existera. Inte i det här livet.
Hon släppte alla dessa tankar om den andra världen. Istället la hon sig ned i sanden igen och somnade till ljudet av vågorna.
Kommentarer
Trackback
