klyftor och avklippta sammanslutningar
(Ur Konstnärens tankevandringar)
Konstnären blickade ut ifrån höjden. Gräset, ängarna, solen, himlen. Allting var svartvitt. Det fanns inga färger någonstans och han hade själv blivit svartvit. Han gick ett steg tillbaka och plötsligt hade han färg igen. Han misstänkte att landet framför honom var ett speciellt område. Han sträckte sig ut med sinnet och försökte färglägga det svartvita landskapet, men han misslyckades. Det gick helt enkelt inte att förändra dess form. Det var som han halvmålad teckning, endast en skiss, inget mer. Konstnären dykte in i det svartvita landskapet igen och begav sig ned för höjden. Han hade sett en by längre ned och han tänkte bege sig dit för att få reda på vart han egentligen var.
När han väl anlände till den lilla byn efter en lång vandring så möttes han av en kvinna. Kvinnan blödde ifrån ögonen och hon skrek så vansinnigt att han kände en kyla stiga inom sig. Kvinnan kastade sig framför hans fötter och tittade upp på honom med mest tomma blick han någonsin fått. Mellan hennes skrik så talade hon. Konstnären lyssnade.
"Men men, VEM ÄR DU?" skrek kvinnan. "Varför har du kommit hit? BARA FÖRSTÖRDA MÄNNISKOR KOMMER HIT! Vi som, som har slitit sönder oss själva. Här får vi SPENDERA TID MED VARANDRA IALLAFALL. MEN VEM ÄR DU? SNÄLLA SVARA!"
"Lugn kvinna, jag är bara en simpel Konstnären ute på en vandring. Jag vek av här, för detta landskap fascinerar mig. Men vem är du? Och varför skriker du? Hur är det fatt?" Konstnären satte sig ned bredvid den ögonlösa kvinnan och la sin hand på hennes axel. Alldeles lugnt. Konstnären kände ingen ondska ifrån den här kvinnan. Bara ångest. Så otroligt mycket ångest.
"Det är är en plats för förstörda människor." sa kvinnan och började snyfta. "I den andra världen levde vi, i den världen som kallas Verkligheten. Vi är flyktingar till den här världen, eftersom Verkligheten blev för mycket. Herren som regerar där är alldeles för sträng. Han kommer hit ibland och söker oss, men vi har lyckats hålla oss undangömda. Han vågar ej träda in i detta svartvita landskap, då det skiljer sig för mycket ifrån hans värld. Förlåt mig, jag kan inte, jag, förlåt, jag." Kvinnan sjönk ned i sina armar.
Konstnären reagerade och försökte få kontakt med henne. Han skakade till henne, men hon vägrade att vakna. Han vände upp hennes ansikte och såg hur livet hade lämnat det. Den sista känslan hade lämnat henne och han kunde fortfarande se hur känslan lyste som ett ljus då den redan var flera 100 meter upp i luften. En gång, han mindes inte när, för han hade levat i många många år i en värld där tid inte existerar. En gång hade han varit i närheten av människor som han visste skulle dö, bara för att få se deras känslor och tankar lämna kroppen och sedan för att följa efter och se vart de tog vägen. Han hade tillbringat en stor del av sin process med att jaga döda känslor och tankar. Kvinnan han nu tittade på hade sagt att hon hade tillhört de förstörda människorna. Vad innebar nu det? Varför hade de valt att leva avskilt ifrån alla andra tankar? Var de mer sårbara? Utsatta? Eller så var de bara förstörda. De förstörda.
Konstnären reste sig och lämnade kvinnan bakom sig. Han visste inte ens vad hon hade stått för. Hans vandring fortsatte längs en grusstig och på vardera sidor la han nu märke till tankar som låg och kved i diket. Han kunde böja sig ned till några få och fråga om vägen till byn, men de svarade inte utan ignorerade honom. Konstnären fortsatte längs stigen och på sidorna ökade antalet tankar hela tiden. De vandrade bredvid varandra och höll om varandra i grupper, medan vissa skrek och gav varandra örfilar. Alla slutade tvärt när de såg Konstnären gå förbi, bara för att sedan fortsätta när han passerat dem. Alla tankar var även nästna nakna, det enda de bar på kroppen var vita smutsiga trasor, som knappt täckte deras intimare delar. Det som Konstnären inte kunde förstå var det bara var unga tankar. Bara ungdomliga tankar. Det fanns inga barn eller vuxna där. Bara unga. Och de såg så förstörda ut, så fruktansvärt livlösa på något sätt. Han misstänkte att det här var människor som såg livet ur den döda synvinkeln. Konstnären fruktade inte döden, han var bortom döden, men han fruktade livet ur den döda synvinkeln. Det var här målat framför honom i svartvitt och han visste inte hur han skulle bete sig.
Plötsligt så såg han ett par som stod avskilda ifrån mängden. Han gick lite närmare och stannade för att lyssna vad de sa.
"....och det är därför det inte går! Förstår du inte? Vi kan inte fortsätta såhär, du gör mig själv till dig. Jag får inte längre utrymme att växa på, jag får ingen luft för att andas. Jag vill inte bli som dig. Jag hatar vad du har blivit." Kvinnan tystnade och såg den mannen i ögonen som hon nu hatade. Hon la inte heller till Konstnären som nu tjuvlyssnade till hennes konversation.
"Det är du som inte förstår älskade, du kan inte förstå hur jag älskar att se dig falla. Så länge vi har levt med varandra så har du accepterat allt jag gjort och varför jag gjort det, men inte nu. Varför kan du inte komma ned med mig? Kom ned hit i smutsen, det spelar ingen roll. Vi kommer ändå aldrig att få tillbaka vårt gamla liv i Verkligheten. Jag är hellre en slav i den här världen än att tillbringa mer tid i Verkligheten. Där är jag ingen, där känner jag ingenting, varje dag är en tomhet som slukar mig och som ruskar omkring mig. Ibland när jag väl försöker vara social så blir jag avvisad, förkastad, bortglömd. Jag försvinner. I Verkligheten betraktas jag inte längre som en människa, där har jag bara blivit en börda, en pinsam vän, en som inte är välkommen. Här kan jag leva som en slav, för jag känner ändå mig i mitt slaveri fri. Här är jag fri. Det här är frihet älskade. Vill du inte dela den friheten med mig?"
Konstnären stirrade på mannen som hade talat. Plötsligt förstod han allting. Dessa två och alla andra i den svartvita världen var flyktingar ifrån Verkligheten. Men hur hade de tagit sig hit? Tröskeln mellan fantasi och verklighet kunde ju vara så stor ibland. Han antog att de inte skulle klara av att leva länge i den här världen. Det var sällan besökare ifrån Verkligheten som klarade av att stanna här en längre tid. Efter några dagar blev de deprimerade, efter några veckor blev de paranoida, efter månader så blev de sinnessjuka. Därför insåg Konstnären att han var tvungen att hjälpa dessa tankar genom att avsluta deras tankeprocess. Helt enkelt befria dem ifrån deras fängelser. Plötsligt började kvinnan att tala igen.
"Det är just det här jag menar! Vad är det du pratar om egentligen? Vart har du tagit vägen och varför släpade du med mig hit? Det här är en död plats. Kom tillbaka till Verkligheten nu, jag har redan genomlidit tillräckligt med smärta bara för att komma hit och försöka övertala dig att komma tillbaka. Snälla jag ber av hela min själ att du nu för en gångs skull gör som jag säger. Det är väldigt viktigt, ta min hand och följ med mig. Kom då! Sluta göra såhär emot mig! Du kan inte stanna här! Det kommer att ta livet av dig! Snälla älskade, kom med mig tillbaka till Verkligheten!" kvinnan skrek ut det sista och började gråta hejdlöst och dunka emot mannens bröst.
"Jag hade bara älskat att se dig falla. Du var alltid den som strävade efter perfektion och du lyckades så bra med det. Redan i början kände jag underlägsen dig och detta växte under en lång perioden. Klyftan mellan oss existerade redan från början och nu har den bara blivit större. Jag kände att jag aldrig var tillräcklig till dig, jag kunde aldrig göra alla de saker du gjorde, eller alla vackra saker du sa. Jag har aldrig kunnat göra något av det, eftersom jag redan från början var så dålig gentemot dig. I den värld som av tankarna här kallas för Verkligheten, det var i den världen vi levde och det fanns problem som aldrig slutade komma. Nu, den senaste tiden, så har min skadeglädje varit så enorm och så konstant. I den här världen förfaller du, i den här världen rinner din perfektion av dig, eftersom det begreppet inte existerar i den här världen. Förstår du inte älskade? Jag älskar att se dig falla. Jag älskar att se dig på samma nivå som mig för en gångs skull. Jag älskar att också se dig kravla runt i skiten på marken. Men du, å andra sidan, du klarar inte av en värld utan perfektion. Här är du ingen längre och du kan inte acceptera det. Så gå, försvinn ifrån den här världen, jag kommer träffa en annan människa. En förstörd människa, en förstörd människa likt mig själv. Du är ingen förstörd människa. Du har aldrig lidit, du har aldrig gråtit, du har aldrig känt någonting för någon i hela ditt liv. Allt handlade bara om perfektion och jag antar att du upptäckte en dag att det enda i ditt liv som inte var perfekt, det var jag. Förlåt älskade, men jag kan inte älska dig längre." Mannen tystnade och en enstaka tår trängdes fram ur hans ena öga.
"Jag kan hjälpa er." sa Konstnären. Han hade fått en idé nu. Något som skulle gynna honom själv och alla de andra tankarna, kanske alla utom paret själva. Ibland var man tvungen att göra uppoffringar.
Kvinnan tänkte just börja protestera emot vad han sa, men mannen viskade något i hennes öra och de följde efter Konstnären. De frågade inte hur. De frågade inte varför. De bara följde efter honom, för att det fanns ingenting längs grusstigen de kunde göra. Det fanns ingenting mer att hämta där. De hoppades på att den här mannen i märkliga kläder kanske kunde hjälpa dem. Konstnären ledde dem bort ifrån grusvägen som ledde in till byn. De vek av mot skogen och gick lätt längs den svartvita marken. Efter en promenad längs bortbleknande stigar så kom de ut till en höjd. Inte samma höjd som Konstnären varit på tidigare, men en liknande. Där han han dem att sätta sig ned och de lydde utan några större svårigheter.
"Ni har tre val," började Konstnären, "det första är att hoppa ut för klippan här och ta livet av er båda. Det andra är att ni återvänder till den stränge herren Verkligheten och hans värld. Det tredje och sista alternativet är att ni stannar i den här världen på villkoret att ni smälter samman till samma person."
"Du ger oss ett mycket simpelt val." sa kvinna. "Sänd oss tillbaka till Verkligheten nu. Genast."
"Åh, det som jag glömde med det är att du kommer förlora din perfektion då." sa Konstnären. "Du kommer bli en alldeles vanlig människa, alltså lika dålig som din man här. Lika meningslös, lika tråkig, du kommer bli en skugga."
"Smält samman oss," sa mannen. "för då kommer vi jämna ut varandras brister och bli som en hel människa. Ett par kan inte bestå av en förstörd människa och en hel människa. Det går inte. Det fungerar inte. Håller du inte med älskling? Vi kan inte dö ännu, vi är för unga för att dö. Eller hur?" Mannen stirrade förtvivlat in i sin kvinnas ögon samtidigt som han tryckte hennes hand.
"Okej," sa kvinnan. "smält oss samman." Hon säkte blicken ned i marken.
"Dåså," sa Konstnären. "Då är det bestämt. Ta av er kläderna och tryck er emot varandra."
Paret gjorde som de blev tillsagda och när de stod där och vinden slet i dem så tog Konstnären fram sin pensel ur en bröstficka och högg paret med spetsen. De föll ned på knä blödandes, men höll fortfarande om varandra.
"Nu när ni båda är försvagade så finns det inte längre något alternativ." sa Konstnären. "Nu kan ni inte gå tillbaka, nu måste ni förenas och det är bara ni själva som har den viljan inom er. Jag kan inte få er att förenas, jag kan bara hjälpa er dit. Ni måste växa in i varandra, ni måste bli samma person, ni måste ta bort varandras brister och skador, bara detta kan ni uppnå genom att smälta ihop. Så gör det! Smält samman! Bli en starkare tanke! Bli en tanke som kommer stå emot de hårdaste stormarna! Smält ihop! Förena er!" Konstnären skrek ut de sista orden samtidigt som vinden stormade omkring dem.
Mannen och kvinnan lyftes upp några decimeter i luften och en ljussken omgav dem och slet och slänge i deras kroppar. Två skrik hördes samtidigt som ljuset vred sönder deras kroppar och deras sinnen. Det pågick under en lång stund och de två skriken fortsatte. Plötsligt la Konstnären märke till att det bara blivit ett skrik. En tanke. Eller var det fortfarande en tanke? Bildade inte två tankar en idé? Och hur var det sammankopplat med tankeprocessen?
Den nya skapelsen reste sig från marken och det första den gjorde var att titta på sina händer. Sedan log den och började skratta.
"Jag är fri!" utbrast varelsen.
"Vem är du egentligen?" frågade Konstnären.
"Haha. Jag var det band som förenade dessa två människor du såg tidigare. Redan i Verkligheten hade de börjat blivit svartvita, det var bara att de aldrig såg det. I den här världen ser de varandra på ett annat sätt. Här var inte mitt band starkare eller kärleksfullare, men mycket tydligare. Genom att smälta samman dessa två människor så har du befriat mig som känsla. De höll mig fången, de missbrukade mig, de torterade mig, de kunde inte hantera mig. Samtidigt så fanns det så många andra tankar som led samtidigt som mig, men det fanns ingenting jag kunde göra för dem. Jag tackar dig, o store Konstnär, för jag vet vem du är och vad du har gjort. För mig kommer du alltid att vara en befriare, farväl!" Varelsen bugade sig, sedan lyfta han ifrån marken och flög iväg i form av ett ljussken. Konstnären stirrade fascinerat efter honom. Eller den. Det. Konstnären visste inte ifall känslor hade kön.
Han vände sig om och såg plötsligt hur en del av landskapet som tidigare varit svartvitt nu var färglagt. Så genom att befria en känsla hade han återställt någonting till den här världen. Han vandrade tillbaka in i det svartvita och kom tillbaka till grusvägen. Där stod alla människor igen. Eller alla gästande tankar, som de faktiskt hette. Han tog upp en pensel och började hugga tankar. Alla föll för hans sylvassa penslar och han slogs och högg frenetiskt och viftade och kastade och till slut stod han ensam kvar, alldeles nedstänkt med blod. För några sekunder fasade han för vad han hade gjort och han fruktade att han gjort en fruktansvärt misstag. Men plötsligt så vibrerade världen till och hundratals varelser steg upp ur de döda människorna, tusentals känslor. De kom fram till honom och bugade, för att sedan skjutas mot himlen likt en ljusboll. Det var som att se stjärnor som regnade, fast uppåt. Samtidigt så ändrades landskapet, färgen återställdes och de döda människokropparna försvann. Till slut stod Konstnären där på en vacker grön äng med friska träd och en rinnande blå bäck i närheten.
Han log och gick vidare emot nya upplevelser.
Konstnären blickade ut ifrån höjden. Gräset, ängarna, solen, himlen. Allting var svartvitt. Det fanns inga färger någonstans och han hade själv blivit svartvit. Han gick ett steg tillbaka och plötsligt hade han färg igen. Han misstänkte att landet framför honom var ett speciellt område. Han sträckte sig ut med sinnet och försökte färglägga det svartvita landskapet, men han misslyckades. Det gick helt enkelt inte att förändra dess form. Det var som han halvmålad teckning, endast en skiss, inget mer. Konstnären dykte in i det svartvita landskapet igen och begav sig ned för höjden. Han hade sett en by längre ned och han tänkte bege sig dit för att få reda på vart han egentligen var.
När han väl anlände till den lilla byn efter en lång vandring så möttes han av en kvinna. Kvinnan blödde ifrån ögonen och hon skrek så vansinnigt att han kände en kyla stiga inom sig. Kvinnan kastade sig framför hans fötter och tittade upp på honom med mest tomma blick han någonsin fått. Mellan hennes skrik så talade hon. Konstnären lyssnade.
"Men men, VEM ÄR DU?" skrek kvinnan. "Varför har du kommit hit? BARA FÖRSTÖRDA MÄNNISKOR KOMMER HIT! Vi som, som har slitit sönder oss själva. Här får vi SPENDERA TID MED VARANDRA IALLAFALL. MEN VEM ÄR DU? SNÄLLA SVARA!"
"Lugn kvinna, jag är bara en simpel Konstnären ute på en vandring. Jag vek av här, för detta landskap fascinerar mig. Men vem är du? Och varför skriker du? Hur är det fatt?" Konstnären satte sig ned bredvid den ögonlösa kvinnan och la sin hand på hennes axel. Alldeles lugnt. Konstnären kände ingen ondska ifrån den här kvinnan. Bara ångest. Så otroligt mycket ångest.
"Det är är en plats för förstörda människor." sa kvinnan och började snyfta. "I den andra världen levde vi, i den världen som kallas Verkligheten. Vi är flyktingar till den här världen, eftersom Verkligheten blev för mycket. Herren som regerar där är alldeles för sträng. Han kommer hit ibland och söker oss, men vi har lyckats hålla oss undangömda. Han vågar ej träda in i detta svartvita landskap, då det skiljer sig för mycket ifrån hans värld. Förlåt mig, jag kan inte, jag, förlåt, jag." Kvinnan sjönk ned i sina armar.
Konstnären reagerade och försökte få kontakt med henne. Han skakade till henne, men hon vägrade att vakna. Han vände upp hennes ansikte och såg hur livet hade lämnat det. Den sista känslan hade lämnat henne och han kunde fortfarande se hur känslan lyste som ett ljus då den redan var flera 100 meter upp i luften. En gång, han mindes inte när, för han hade levat i många många år i en värld där tid inte existerar. En gång hade han varit i närheten av människor som han visste skulle dö, bara för att få se deras känslor och tankar lämna kroppen och sedan för att följa efter och se vart de tog vägen. Han hade tillbringat en stor del av sin process med att jaga döda känslor och tankar. Kvinnan han nu tittade på hade sagt att hon hade tillhört de förstörda människorna. Vad innebar nu det? Varför hade de valt att leva avskilt ifrån alla andra tankar? Var de mer sårbara? Utsatta? Eller så var de bara förstörda. De förstörda.
Konstnären reste sig och lämnade kvinnan bakom sig. Han visste inte ens vad hon hade stått för. Hans vandring fortsatte längs en grusstig och på vardera sidor la han nu märke till tankar som låg och kved i diket. Han kunde böja sig ned till några få och fråga om vägen till byn, men de svarade inte utan ignorerade honom. Konstnären fortsatte längs stigen och på sidorna ökade antalet tankar hela tiden. De vandrade bredvid varandra och höll om varandra i grupper, medan vissa skrek och gav varandra örfilar. Alla slutade tvärt när de såg Konstnären gå förbi, bara för att sedan fortsätta när han passerat dem. Alla tankar var även nästna nakna, det enda de bar på kroppen var vita smutsiga trasor, som knappt täckte deras intimare delar. Det som Konstnären inte kunde förstå var det bara var unga tankar. Bara ungdomliga tankar. Det fanns inga barn eller vuxna där. Bara unga. Och de såg så förstörda ut, så fruktansvärt livlösa på något sätt. Han misstänkte att det här var människor som såg livet ur den döda synvinkeln. Konstnären fruktade inte döden, han var bortom döden, men han fruktade livet ur den döda synvinkeln. Det var här målat framför honom i svartvitt och han visste inte hur han skulle bete sig.
Plötsligt så såg han ett par som stod avskilda ifrån mängden. Han gick lite närmare och stannade för att lyssna vad de sa.
"....och det är därför det inte går! Förstår du inte? Vi kan inte fortsätta såhär, du gör mig själv till dig. Jag får inte längre utrymme att växa på, jag får ingen luft för att andas. Jag vill inte bli som dig. Jag hatar vad du har blivit." Kvinnan tystnade och såg den mannen i ögonen som hon nu hatade. Hon la inte heller till Konstnären som nu tjuvlyssnade till hennes konversation.
"Det är du som inte förstår älskade, du kan inte förstå hur jag älskar att se dig falla. Så länge vi har levt med varandra så har du accepterat allt jag gjort och varför jag gjort det, men inte nu. Varför kan du inte komma ned med mig? Kom ned hit i smutsen, det spelar ingen roll. Vi kommer ändå aldrig att få tillbaka vårt gamla liv i Verkligheten. Jag är hellre en slav i den här världen än att tillbringa mer tid i Verkligheten. Där är jag ingen, där känner jag ingenting, varje dag är en tomhet som slukar mig och som ruskar omkring mig. Ibland när jag väl försöker vara social så blir jag avvisad, förkastad, bortglömd. Jag försvinner. I Verkligheten betraktas jag inte längre som en människa, där har jag bara blivit en börda, en pinsam vän, en som inte är välkommen. Här kan jag leva som en slav, för jag känner ändå mig i mitt slaveri fri. Här är jag fri. Det här är frihet älskade. Vill du inte dela den friheten med mig?"
Konstnären stirrade på mannen som hade talat. Plötsligt förstod han allting. Dessa två och alla andra i den svartvita världen var flyktingar ifrån Verkligheten. Men hur hade de tagit sig hit? Tröskeln mellan fantasi och verklighet kunde ju vara så stor ibland. Han antog att de inte skulle klara av att leva länge i den här världen. Det var sällan besökare ifrån Verkligheten som klarade av att stanna här en längre tid. Efter några dagar blev de deprimerade, efter några veckor blev de paranoida, efter månader så blev de sinnessjuka. Därför insåg Konstnären att han var tvungen att hjälpa dessa tankar genom att avsluta deras tankeprocess. Helt enkelt befria dem ifrån deras fängelser. Plötsligt började kvinnan att tala igen.
"Det är just det här jag menar! Vad är det du pratar om egentligen? Vart har du tagit vägen och varför släpade du med mig hit? Det här är en död plats. Kom tillbaka till Verkligheten nu, jag har redan genomlidit tillräckligt med smärta bara för att komma hit och försöka övertala dig att komma tillbaka. Snälla jag ber av hela min själ att du nu för en gångs skull gör som jag säger. Det är väldigt viktigt, ta min hand och följ med mig. Kom då! Sluta göra såhär emot mig! Du kan inte stanna här! Det kommer att ta livet av dig! Snälla älskade, kom med mig tillbaka till Verkligheten!" kvinnan skrek ut det sista och började gråta hejdlöst och dunka emot mannens bröst.
"Jag hade bara älskat att se dig falla. Du var alltid den som strävade efter perfektion och du lyckades så bra med det. Redan i början kände jag underlägsen dig och detta växte under en lång perioden. Klyftan mellan oss existerade redan från början och nu har den bara blivit större. Jag kände att jag aldrig var tillräcklig till dig, jag kunde aldrig göra alla de saker du gjorde, eller alla vackra saker du sa. Jag har aldrig kunnat göra något av det, eftersom jag redan från början var så dålig gentemot dig. I den värld som av tankarna här kallas för Verkligheten, det var i den världen vi levde och det fanns problem som aldrig slutade komma. Nu, den senaste tiden, så har min skadeglädje varit så enorm och så konstant. I den här världen förfaller du, i den här världen rinner din perfektion av dig, eftersom det begreppet inte existerar i den här världen. Förstår du inte älskade? Jag älskar att se dig falla. Jag älskar att se dig på samma nivå som mig för en gångs skull. Jag älskar att också se dig kravla runt i skiten på marken. Men du, å andra sidan, du klarar inte av en värld utan perfektion. Här är du ingen längre och du kan inte acceptera det. Så gå, försvinn ifrån den här världen, jag kommer träffa en annan människa. En förstörd människa, en förstörd människa likt mig själv. Du är ingen förstörd människa. Du har aldrig lidit, du har aldrig gråtit, du har aldrig känt någonting för någon i hela ditt liv. Allt handlade bara om perfektion och jag antar att du upptäckte en dag att det enda i ditt liv som inte var perfekt, det var jag. Förlåt älskade, men jag kan inte älska dig längre." Mannen tystnade och en enstaka tår trängdes fram ur hans ena öga.
"Jag kan hjälpa er." sa Konstnären. Han hade fått en idé nu. Något som skulle gynna honom själv och alla de andra tankarna, kanske alla utom paret själva. Ibland var man tvungen att göra uppoffringar.
Kvinnan tänkte just börja protestera emot vad han sa, men mannen viskade något i hennes öra och de följde efter Konstnären. De frågade inte hur. De frågade inte varför. De bara följde efter honom, för att det fanns ingenting längs grusstigen de kunde göra. Det fanns ingenting mer att hämta där. De hoppades på att den här mannen i märkliga kläder kanske kunde hjälpa dem. Konstnären ledde dem bort ifrån grusvägen som ledde in till byn. De vek av mot skogen och gick lätt längs den svartvita marken. Efter en promenad längs bortbleknande stigar så kom de ut till en höjd. Inte samma höjd som Konstnären varit på tidigare, men en liknande. Där han han dem att sätta sig ned och de lydde utan några större svårigheter.
"Ni har tre val," började Konstnären, "det första är att hoppa ut för klippan här och ta livet av er båda. Det andra är att ni återvänder till den stränge herren Verkligheten och hans värld. Det tredje och sista alternativet är att ni stannar i den här världen på villkoret att ni smälter samman till samma person."
"Du ger oss ett mycket simpelt val." sa kvinna. "Sänd oss tillbaka till Verkligheten nu. Genast."
"Åh, det som jag glömde med det är att du kommer förlora din perfektion då." sa Konstnären. "Du kommer bli en alldeles vanlig människa, alltså lika dålig som din man här. Lika meningslös, lika tråkig, du kommer bli en skugga."
"Smält samman oss," sa mannen. "för då kommer vi jämna ut varandras brister och bli som en hel människa. Ett par kan inte bestå av en förstörd människa och en hel människa. Det går inte. Det fungerar inte. Håller du inte med älskling? Vi kan inte dö ännu, vi är för unga för att dö. Eller hur?" Mannen stirrade förtvivlat in i sin kvinnas ögon samtidigt som han tryckte hennes hand.
"Okej," sa kvinnan. "smält oss samman." Hon säkte blicken ned i marken.
"Dåså," sa Konstnären. "Då är det bestämt. Ta av er kläderna och tryck er emot varandra."
Paret gjorde som de blev tillsagda och när de stod där och vinden slet i dem så tog Konstnären fram sin pensel ur en bröstficka och högg paret med spetsen. De föll ned på knä blödandes, men höll fortfarande om varandra.
"Nu när ni båda är försvagade så finns det inte längre något alternativ." sa Konstnären. "Nu kan ni inte gå tillbaka, nu måste ni förenas och det är bara ni själva som har den viljan inom er. Jag kan inte få er att förenas, jag kan bara hjälpa er dit. Ni måste växa in i varandra, ni måste bli samma person, ni måste ta bort varandras brister och skador, bara detta kan ni uppnå genom att smälta ihop. Så gör det! Smält samman! Bli en starkare tanke! Bli en tanke som kommer stå emot de hårdaste stormarna! Smält ihop! Förena er!" Konstnären skrek ut de sista orden samtidigt som vinden stormade omkring dem.
Mannen och kvinnan lyftes upp några decimeter i luften och en ljussken omgav dem och slet och slänge i deras kroppar. Två skrik hördes samtidigt som ljuset vred sönder deras kroppar och deras sinnen. Det pågick under en lång stund och de två skriken fortsatte. Plötsligt la Konstnären märke till att det bara blivit ett skrik. En tanke. Eller var det fortfarande en tanke? Bildade inte två tankar en idé? Och hur var det sammankopplat med tankeprocessen?
Den nya skapelsen reste sig från marken och det första den gjorde var att titta på sina händer. Sedan log den och började skratta.
"Jag är fri!" utbrast varelsen.
"Vem är du egentligen?" frågade Konstnären.
"Haha. Jag var det band som förenade dessa två människor du såg tidigare. Redan i Verkligheten hade de börjat blivit svartvita, det var bara att de aldrig såg det. I den här världen ser de varandra på ett annat sätt. Här var inte mitt band starkare eller kärleksfullare, men mycket tydligare. Genom att smälta samman dessa två människor så har du befriat mig som känsla. De höll mig fången, de missbrukade mig, de torterade mig, de kunde inte hantera mig. Samtidigt så fanns det så många andra tankar som led samtidigt som mig, men det fanns ingenting jag kunde göra för dem. Jag tackar dig, o store Konstnär, för jag vet vem du är och vad du har gjort. För mig kommer du alltid att vara en befriare, farväl!" Varelsen bugade sig, sedan lyfta han ifrån marken och flög iväg i form av ett ljussken. Konstnären stirrade fascinerat efter honom. Eller den. Det. Konstnären visste inte ifall känslor hade kön.
Han vände sig om och såg plötsligt hur en del av landskapet som tidigare varit svartvitt nu var färglagt. Så genom att befria en känsla hade han återställt någonting till den här världen. Han vandrade tillbaka in i det svartvita och kom tillbaka till grusvägen. Där stod alla människor igen. Eller alla gästande tankar, som de faktiskt hette. Han tog upp en pensel och började hugga tankar. Alla föll för hans sylvassa penslar och han slogs och högg frenetiskt och viftade och kastade och till slut stod han ensam kvar, alldeles nedstänkt med blod. För några sekunder fasade han för vad han hade gjort och han fruktade att han gjort en fruktansvärt misstag. Men plötsligt så vibrerade världen till och hundratals varelser steg upp ur de döda människorna, tusentals känslor. De kom fram till honom och bugade, för att sedan skjutas mot himlen likt en ljusboll. Det var som att se stjärnor som regnade, fast uppåt. Samtidigt så ändrades landskapet, färgen återställdes och de döda människokropparna försvann. Till slut stod Konstnären där på en vacker grön äng med friska träd och en rinnande blå bäck i närheten.
Han log och gick vidare emot nya upplevelser.
Kommentarer
Trackback
