tankeprocessen

vet du vad det jobbigaste är
nej det vet du inte
så därför ska jag berätta det
det är hur du ständigt påminner
påminner mig om den delen av mig själv som jag älskar mest
samtidigt som du är lycklig
att se den delen av mig själv som jag älskar mest lycklig
är den största mentala tortyren
för det är väl så
du gjorde ett val som gjorde dig lycklig
jag vet inte vad jag hade valt
och det är just tveksamheten som förstör allt jag står för

jag vill säga att allt jag skriver här
är lögn och påhittat och inte har något med verkligheten att göra
men vad kommer då allt ifrån
vad kommer alla dessa tankar ifrån
alla dessa känslor
alla dessa minnen
de kan inte alla vara illusioner
och jag kan inte skapa utan Kreativiteten
förlåt för att jag utsätter dig för det här
läser du fortfarande mina tankar
eller väljer du att befinna dig i den verklighet som gör dig lycklig
för du är väl lycklig
eller hur
det var ju det du valde
men visst är det jobbigt att ljuga för sig själv
det är lättare för alla andra
men för sig själv

(det räcker nu sluta skriv om saker som inte spelar någon roll för någon)

nej






lugn





panikpanikpanik ingenstans att ta vägen vart ska jag gå
ser ingentingtingting
alltl
nej
nuser jag dig

varför ser du så glad ut
men du tittar inte ens på mig
plötsligt inser jag att jag är genomskinlig
och jag vandrar längs dina stränder vid ditt hav
mina fötter lämnar inga fotspår på din strand
jag börjar blekna bort
jag springer ut mot havet för att dränka mig
men jag hålls ifrån av ett osynligt kraftfält
är det din vilja som håller mig borta
eller är det en mur av lycka som jag inte kan penetrera med mina lögner
är det inte jobbigt
nejsåklart det inte är
jag känner hur jag försvinner nu
till isoleringen
tomrummet
minns du tomrummet?
vänterummet på evigheten
där sitter jag nu
och lovar mig själv
jag lovar mig själv att aldrig personifiera det vackra i världen
jag lovar mig själv att aldrig personifiera kärleken
jag lovar mig själv att fortsätta ljuga för annars kan jag inte fungera som människa

och då känner jag hur väggarna viskar
de viskar om sanningen och om hur han blev förvisad
de viskar även om lögnen och om hur han gjorded succé
de viskar även om dig och hur du aldrig har existerat utanför mina tankar

KAN INGEN BARA SÄGA ATT JAG HAR HITTAT PÅ DIG
KAN INTE NÅGON BARA BE MIG ATT LEVA I VERKLIGHETEN

men du tillhör inte min verklighet

förlåt
men du är iallafall en av de vackraste tankarna jag har
förlåt
snälla förlåt mig
men jag kommer alltid att ljuga för dig
det är inte för att jag älskar dig
för jag kan inte älska någon annan
jag vet inte hur man gör det

kan inte du och jag sätta oss ned livet någon dag alldeles nakna framför varandra
utan skyddsmurar och barriärer
utan sanningar och lögner
utan förpliktelser och ansvarskänslor
utan kärlek och hat
utan skådespelare kritiker och publik

kan inte du och jag sätta oss ned i livet och prata

det finns så mycket jag vill säga och ibland räcker utrymmet inte till

(och då viskade Evigheten om hur han skapade en parallell verklighet där vi saknade förpliktelser emot publiken vilket ledde till att två skuggkonstnärer kunde tillsammans bilda ett konstnärsskap där konsten i sig aldrig spelade någon roll, utan själva Kreativiteten som uppstod i ett samspel mellan de två skuggkonstnärerna som aldrig riktigt såg sig själva som slavar till Kreativiteten, utan snarare två människor som var tillägnade en viktig del i skapelsen)





(och det var också då som Verkligheten tog till vapen emot hans tvillingbröder och Fantasin själv)





(och hela världen skakade till)


känner du inte hur världen ständigt förändras under våra blickar
vi är gudar
förstår du inte det (nanananananaaanananana)
vi är gudar
det här är vår värld
där vi är gudar

HAHAHA VI ÄR GUDAR FÖRSTÅR DU INTE VI HAR INGA FÖRPLIKTELSER VI HAR INGA REGLER VI MÅSTE FÖLJA VI HAR INGENTING SOM A
.--ASFANDSFGKFL


jsdfoigfsdplfåpsnkdfn g mk
sdfoskjdfmspdf




Det här kan inte fortsätta. Det finns en mycket viktigt skillnad mellan struktur och meningslöst poesipladder. Det här är struktur och det är viktigt att poängtera hur löjligt det är att försöka skapa någon slags sanning i poesi genom att ständigt påpeka att man ljuger. Det går inte att ständigt analysera sig själv och sin omgivning för att försöka skapa någon slags poetisk och tragisk bild av sig själv. Ifall du har läst någonting av det som står skrivet här, så ta det inte på allvar. Det är bara meningslöst. Försök inte att finna någon mening i det, det är bara pladder. Det här, som jag skriver här, det här är struktur. Det här är vad verkligheten begär av oss som människor, det här är det verkliga livet. Lyssna inte på det ostrukturerade tankarna. Tankar kan vara förrädiska. Var också väldigt försiktig med det som står skrivet i kursivt. Det här är som sagt verkligheten och den ser ut såhär. Lyssna inte på det andra.



(nej du måste förstå att verkligheten ljuger det här är sanningen han försöker bara luras med sitt snack om struktur i livet i det verkliga livet finns ingen struktur det är bara en illusion som människorna har skapat)


jag önskar bara att du och jag kunde prata







kan vi inte sätta oss ned en dag i livet
snälla
snälla
snälla


(nu räcker det det har redan sagts så mycket de senaste timmarna vad har du fått i huvudet egentligen som får dig att skriva dessa saker du måste sova imorgon kommer du ångra allt du har skrivit här)

tyst nu lilla tanke
nu ska vi drömma om lyckan
och om en konversation som vi aldrig kommer få uppleva

(evigheten vet fråga honom)


nej Evigheten vet ingenting





(snälla avsluta det här inlägget nu det har spårat för längesen)

kan inte
det går inte att sluta

-----------> Tvingar fram säkerhetsnedstängning. Alla tankeprocesser avslutas. --------------->

.....
.
.
.

.
.

(så vacker)