bli det vackra
"Bli det vackra,förvandla dig själv." sa hon hoppade ifrån balkongen.
Tiden saktades ned för mannen som såg hur kvinnan slängde sig ut för balkongen i perfekt harmoni, bara för att i farten smekas av förbipasserande höstlöv och han kunde se hennes frihet, hennes totala frihet ifrån all ondska och alla destruktiva krafter i världen. Innan hon slöt ögonen så kunde han urskilja en lycka han aldrig tidigare skådat inom henne. Håret fladdrade långsamt långsamt i vinden och händerna var öppna och riktade emot den blå himlen, samtidigt som höstsolen sken upp hela henne.
Mannen stod fortfarande i skuggorna på balkongen och såg ned på hur kvinnan föll mot sin död. Men den sista tanken som slog mannen innan kvinnan skulle krossas mot den obarmhärtiga asfalten, var hur kvinnan hade vägrat att vara tidens slav och istället tagit friheten i egna händer, eftersom livet för henne alltid var ett evigt fängslande, ett fängelse där själen aldrig fick något andrum. Tidigare i livet så hade hon vid flera tillfällen fått panikutbrott och skrikit om att hon inte kunde andas, men när de hade åkt till sjukhuset för att se vad som var fel så hade läkarna aldrig hittat något fel. Kvinnan hade alltjämt påstått att det var hennes själ som inte kunde andas i livet, för att människorna, alla dessa fruktansvärda människor, som hon hade uttryck det själv, tog upp all plats i hennes liv. Mannen kunde inte längre minnas den tid då de faktiskt hade trivts i varandras sällskap. I början hade det varit ett gemensamt utbyte av känslor och tankar. Nu fanns det inte längre några band som knöt dem samman, men likväl så trängde sig en tår fram i hans öga, inte utav att hon om någon sekund skulle krossas mot asfalten, utan snarare det att hon redan hade dött för länge sedan. Avsaknaden av det som hade varit hennes karaktär, hennes fruktansvärt beundrasvärda karaktär, den avsaknaden hade vuxit och vuxit och nu var det som om hans bröstkorg skulle explodera. Allt det som han någonsin hade värdesatt och älskat med henne hade långsamt bleknat bort tills bara fåtal minnesfragment kvarstod. Mannen hade vid tidigare tillfällen funnit sig själv med att titta igenom gamla bleka fotografier ifrån en tid som inte längre kunda minnas. Det var nästan som om fotografierna ljög för honom, att det där inte alls var livet han hade levt. Alllt han kunde minnas var en grå dimma som omslöjade alla upplevelser han någonsin haft. Livet innan henne, hade däremot varit en längtan, eller snarare en strävan efter att finna en människa som man kunde dela allt med. Det var just det hoppet som hade drivit honom vidare, som hade givit honom motivationen till att leva, men när han väl avslutade sin strävan när han träffade kvinnan, så tappade han även just motivationen till att faktiskt leva. Det förhållande som de hade haft till varandra hade varit innehållsrikt, trodde han iallafall, för den grå dimman var ständigt närvarande. Han nu med viss svårighet minnas alla de vänner de haft, men de var nu alla döda. Var det på grund av det farliga liv som de båda hade levt, att istället för att uppleva så hade de varje dag strävat efter att överleva? De hade ju dock ändå alltid hållt ihop, samtidigt som hon sakta bleknat bort. På senare tid så hade hon även börjat ta till sig allt som var vackert, men allt det vackra som hon hade talat om kunde mannen inte förstå. Han kunde inte förstå det vackra i vattenpölen på marken, med de ringar som uppstår på ytan när det regnar. Inte heller kunde han relatera till den skönhet som uppstår när ett barn får rida på sin morfars axlar. Hon talade även om det vackra i när lamporna släcks och mörkret omfamnar två personer som ligger medvetslösa, oförmögna att kommunicera med varandra på grund av det rus som tynger ned deras kroppar mot marken. Han förstod inte heller hur marken kunde le när man gick på den, som om den faktiskt kände av en människas närvaro.
Den kvinna som hela tiden närmade sig marken hade han älskat så fruktansvärt länge nu, men hon hade övergivit honom för skönheten i världen. Allt han istället hade sett var den smärta de hade upplevt, alla besvikna ansikten som stod med armarna i kors och skakade på huvudena. Det var just den gesten som hade ställt dem utanför människornas gemenskap, för människorna såg ned på dem. Den umgängeskrets som de en gång haft, som hade varit mycket stor från början, hade krympt mer och mer. Först var det en som hade dött. Men då hade det inte varit konstigt, den människan hade orskakat det själv. Det var ju naturligt. Det var just den här rationaliseringen av olika händerlser som hade gjort att mannen och kvinnan hade på något sätt hade tagit sig vidare, men nu när han satt här på balkongen så skakade han bara på huvudet åt sin egen dåraktighet. En efter en hade de alla dött, en efter en hade de tröttnat på rutiner och att vara slavar åt tiden. En efter en hade de sett det vackra i livet och velat bli en del av det. En efter en hade de dött på olika sätt, men alla i samma syfte. De hade alla dött för verklighetsflykten, för att kunna flyga runt över träden och upp mot himlen. För andra så hade det varit att sitta instängd i ett rum i flera veckor, med ett kroniskt rus som öppnade deras sinnen och fick dem att uppskatta allt det vackra. För alla så hade den slutgiltiga verklighetsflykten blivit döden själv, den eviga verklighetsflykten och det var just till den punkten kvinnan hade kommit nu. Mannen ville skrika. Snart var han ensam kvar. I ögonblicket kvinnan krossades mot asfalten så skulle han bli ensam kvar i livet. Alla andra var döda.
Och det var också den sista tanken han tänkte innan den ynkliga tingesten som han älskade, träffade marken och allt blev tyst. Hans grepp om balkongräcket vitnade och han skakade av rädsla. Han ville skrika. Han var ensam kvar nu. Han förde långsamt ena benet över räcket och gjorde sig redo för att slänga sig ut för balkongen. I ögonblicket han tog sats så kastade han sig tillbaka mot balkongen och skrek och kröp ihop i fosterställning på balkongen. Där låg han och huttrade och hatade sig själv för sin feghet, sin oförmåga att se det vackra i livet, sin oförmåga att älska sin flickvän. Efter en lång stund resta han sig snyftande upp och blickade nedför balkongen. Där låg hon fortfarande, ingen hade lagt märke till henne ännu. Plötsligt märkte han dock en skillnad, det var som om att hon hade börjat smälta in i omgivningen. Hennes kläder var färgade röda av blodet och det rann ut även på asfalten, som om asfalten absorberade henne. Hon låg där alldels stilla och alldeles fridfullt med slutna ögon och med ett slags förvånat ansiktsuttryck. Plötsligt fick han intrycket av hur vackert det faktiskt var. Ett par sekunder gick sen började han svära och förbanna sig själv. Han skrek inombords och han tog ett nytt grepp om balkongen för att hoppa, men han klarade inte av det. Han klarade inte av att dö. Han klarade inte av att få den frihet i livet som han så länge sökt efter. Han var för feg. Han sjönk med mot väggen snyftandes och tänkte på hennes sista ord. "Bli det vackra, förvandla dig själv." Men han kunde inte se det vackra. Han kunde inte se någon förvandling.
Han kunde inte se någonting längre.
Tiden saktades ned för mannen som såg hur kvinnan slängde sig ut för balkongen i perfekt harmoni, bara för att i farten smekas av förbipasserande höstlöv och han kunde se hennes frihet, hennes totala frihet ifrån all ondska och alla destruktiva krafter i världen. Innan hon slöt ögonen så kunde han urskilja en lycka han aldrig tidigare skådat inom henne. Håret fladdrade långsamt långsamt i vinden och händerna var öppna och riktade emot den blå himlen, samtidigt som höstsolen sken upp hela henne.
Mannen stod fortfarande i skuggorna på balkongen och såg ned på hur kvinnan föll mot sin död. Men den sista tanken som slog mannen innan kvinnan skulle krossas mot den obarmhärtiga asfalten, var hur kvinnan hade vägrat att vara tidens slav och istället tagit friheten i egna händer, eftersom livet för henne alltid var ett evigt fängslande, ett fängelse där själen aldrig fick något andrum. Tidigare i livet så hade hon vid flera tillfällen fått panikutbrott och skrikit om att hon inte kunde andas, men när de hade åkt till sjukhuset för att se vad som var fel så hade läkarna aldrig hittat något fel. Kvinnan hade alltjämt påstått att det var hennes själ som inte kunde andas i livet, för att människorna, alla dessa fruktansvärda människor, som hon hade uttryck det själv, tog upp all plats i hennes liv. Mannen kunde inte längre minnas den tid då de faktiskt hade trivts i varandras sällskap. I början hade det varit ett gemensamt utbyte av känslor och tankar. Nu fanns det inte längre några band som knöt dem samman, men likväl så trängde sig en tår fram i hans öga, inte utav att hon om någon sekund skulle krossas mot asfalten, utan snarare det att hon redan hade dött för länge sedan. Avsaknaden av det som hade varit hennes karaktär, hennes fruktansvärt beundrasvärda karaktär, den avsaknaden hade vuxit och vuxit och nu var det som om hans bröstkorg skulle explodera. Allt det som han någonsin hade värdesatt och älskat med henne hade långsamt bleknat bort tills bara fåtal minnesfragment kvarstod. Mannen hade vid tidigare tillfällen funnit sig själv med att titta igenom gamla bleka fotografier ifrån en tid som inte längre kunda minnas. Det var nästan som om fotografierna ljög för honom, att det där inte alls var livet han hade levt. Alllt han kunde minnas var en grå dimma som omslöjade alla upplevelser han någonsin haft. Livet innan henne, hade däremot varit en längtan, eller snarare en strävan efter att finna en människa som man kunde dela allt med. Det var just det hoppet som hade drivit honom vidare, som hade givit honom motivationen till att leva, men när han väl avslutade sin strävan när han träffade kvinnan, så tappade han även just motivationen till att faktiskt leva. Det förhållande som de hade haft till varandra hade varit innehållsrikt, trodde han iallafall, för den grå dimman var ständigt närvarande. Han nu med viss svårighet minnas alla de vänner de haft, men de var nu alla döda. Var det på grund av det farliga liv som de båda hade levt, att istället för att uppleva så hade de varje dag strävat efter att överleva? De hade ju dock ändå alltid hållt ihop, samtidigt som hon sakta bleknat bort. På senare tid så hade hon även börjat ta till sig allt som var vackert, men allt det vackra som hon hade talat om kunde mannen inte förstå. Han kunde inte förstå det vackra i vattenpölen på marken, med de ringar som uppstår på ytan när det regnar. Inte heller kunde han relatera till den skönhet som uppstår när ett barn får rida på sin morfars axlar. Hon talade även om det vackra i när lamporna släcks och mörkret omfamnar två personer som ligger medvetslösa, oförmögna att kommunicera med varandra på grund av det rus som tynger ned deras kroppar mot marken. Han förstod inte heller hur marken kunde le när man gick på den, som om den faktiskt kände av en människas närvaro.
Den kvinna som hela tiden närmade sig marken hade han älskat så fruktansvärt länge nu, men hon hade övergivit honom för skönheten i världen. Allt han istället hade sett var den smärta de hade upplevt, alla besvikna ansikten som stod med armarna i kors och skakade på huvudena. Det var just den gesten som hade ställt dem utanför människornas gemenskap, för människorna såg ned på dem. Den umgängeskrets som de en gång haft, som hade varit mycket stor från början, hade krympt mer och mer. Först var det en som hade dött. Men då hade det inte varit konstigt, den människan hade orskakat det själv. Det var ju naturligt. Det var just den här rationaliseringen av olika händerlser som hade gjort att mannen och kvinnan hade på något sätt hade tagit sig vidare, men nu när han satt här på balkongen så skakade han bara på huvudet åt sin egen dåraktighet. En efter en hade de alla dött, en efter en hade de tröttnat på rutiner och att vara slavar åt tiden. En efter en hade de sett det vackra i livet och velat bli en del av det. En efter en hade de dött på olika sätt, men alla i samma syfte. De hade alla dött för verklighetsflykten, för att kunna flyga runt över träden och upp mot himlen. För andra så hade det varit att sitta instängd i ett rum i flera veckor, med ett kroniskt rus som öppnade deras sinnen och fick dem att uppskatta allt det vackra. För alla så hade den slutgiltiga verklighetsflykten blivit döden själv, den eviga verklighetsflykten och det var just till den punkten kvinnan hade kommit nu. Mannen ville skrika. Snart var han ensam kvar. I ögonblicket kvinnan krossades mot asfalten så skulle han bli ensam kvar i livet. Alla andra var döda.
Och det var också den sista tanken han tänkte innan den ynkliga tingesten som han älskade, träffade marken och allt blev tyst. Hans grepp om balkongräcket vitnade och han skakade av rädsla. Han ville skrika. Han var ensam kvar nu. Han förde långsamt ena benet över räcket och gjorde sig redo för att slänga sig ut för balkongen. I ögonblicket han tog sats så kastade han sig tillbaka mot balkongen och skrek och kröp ihop i fosterställning på balkongen. Där låg han och huttrade och hatade sig själv för sin feghet, sin oförmåga att se det vackra i livet, sin oförmåga att älska sin flickvän. Efter en lång stund resta han sig snyftande upp och blickade nedför balkongen. Där låg hon fortfarande, ingen hade lagt märke till henne ännu. Plötsligt märkte han dock en skillnad, det var som om att hon hade börjat smälta in i omgivningen. Hennes kläder var färgade röda av blodet och det rann ut även på asfalten, som om asfalten absorberade henne. Hon låg där alldels stilla och alldeles fridfullt med slutna ögon och med ett slags förvånat ansiktsuttryck. Plötsligt fick han intrycket av hur vackert det faktiskt var. Ett par sekunder gick sen började han svära och förbanna sig själv. Han skrek inombords och han tog ett nytt grepp om balkongen för att hoppa, men han klarade inte av det. Han klarade inte av att dö. Han klarade inte av att få den frihet i livet som han så länge sökt efter. Han var för feg. Han sjönk med mot väggen snyftandes och tänkte på hennes sista ord. "Bli det vackra, förvandla dig själv." Men han kunde inte se det vackra. Han kunde inte se någon förvandling.
Han kunde inte se någonting längre.
Kommentarer
Trackback
