Trygghetskänsla
Höstlöven dansade i vinden till trädens knakande vridningar. Mörkret hade börjat smyga sig på, men det skulle bli en varm natt. De två människorna vandrade under trädens kronor, på den asfalterade ängen. De var inte påväg någonstans egentligen. I deras liv så vandrade de oftast ensamma utan att ha någonstans att gå. Nu ville de dock inte ge upp. Inte igen.
"Jag saknar det där som jag nästan hade en gång i tiden." sa Mannen och stirrade tomt framför sig.
"Vad var det? Var det närheten? Var det bekräftelsen? Eller var det bara en trygghetskänsla?" svarade Kvinnan.
"Det var nog mest trygghetskänslan, även om det på den tiden inte spelade någon roll. Nu behöver jag den. Nu behöver jag den mer än någonsin. Jag står inte ut med tanken av att vara utan den. Den har blivit så dömande. Så fruktansvärt dömande. Kan du inte bara älska mig? Kan du inte bara ta hand om mig? Kan du inte bara säga åt mig vad jag får och inte får göra? Kan du inte bara vara den som håller koll på mig? Kan du..." Mannen avbröt sig själv.
"Jag har känt något liknande. Vart är min trygghet? Vem kan jag luta mig tillbaka emot? Det finns ingen där, det finns ingen som lyssnar. Men jag kan inte älska dig. Det fungerar inte. Alltså jag vill det på så många olika sätt, det finns så många olika röster som skriker åt mig vad jag ska göra, men jag måste lyssna på resonemanget. Jag tycker om dig också, men jag behöver vara själv en stund tror jag. Jag vet att vi har kommit varandra nära, men jag kan inte vara såhär nära dig på ett tag. Jag måste vara själv, jag måste låsa in mig i mig själv. Tror du på mig? Jag har också ett slags lidande. Jag vill verkligen att du ska förstå att jag verkligen tycker om dig." Kvinnan tog tag i mannens arm.
"Jag vet inte ens vem du är. Jag vet vem jag är, men vem är du? Det är det som är problemet. Jag skulle kunna älska dig vilkorslöst, men jag vet inte ens vem du är. Vet du varför andra har valt bort mig? Jag vet inte heller det, men jag brukar säga att för att de inte står ut med mig. Och därav den söndertrasade självkänslan. Hallå självkänsla? Vart gömmer du dig??? Nej, det fungerar inte så. Alla som någonsin ser mig, de tror att de ser en barriär, men det är mitt riktiga jag. Det här är inte jag. Jag vill inte vara såhär. Det är ingen som vill se det här. Det finns de som tror att de ser ett inre lidande, fast det egentligen är en historia. Är det här en historia? Eller är det någon slags sanning? VAD FINNS SANNINGEN? JAG SER BARA EN MASSA LÖGNER!" Mannen skrek ut det sista.
"Du förstår ingenting. När man ser alla som speciella så blir ingen speciell. Ingen kvinna har någonsin varit speciell för dig, det enda som har betytt något för dig är att du har varit speciell för dem. Förstår du inte? Det kommer aldrig kliva fram en kvinna som ska ta hand om dig och älska dig, för du kommer aldrig vara beredd att göra samma sak. Jag tycker om dig otroligt mycket, men det finns så mycket smärta i dig. Så mycket smärta som du döljer för dig själv och omvärlden. Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du leva med all den där uppsamlade smärtan? Kan du inte återvända till verkligheten? Kan du inte släppa den där smärtan? Kan du inte släppa taget om ditt ego? Kan du inte släppa taget om dig själv? Förstå då kan jag älska dig. Först då kan jag älska dig i vetskap om att jag kommer bli älskad själv." Kvinnan tystnade.
"Nej men..." började Mannen.
"Nej, håll tyst och sätt dig här med mig". sa Kvinnan och avbröt honom.
"Kan vi inte bara mysa?" frågade Mannen.
"Jo det kan vi."
Och där satt de under ett träd någonstans och höll om varandra och ignorerade omvärlden. Det fanns fortfarande så mycket att säga, så många meninglösa förklaringar av känslor som de haft så länge. Det fanns även tankar om hur saker och ting skulle komma att vara i framtiden, men alla dessa saker ignorerade de i denna stund. Tiden flöt på och löven dansade förbi.
"Kan vi inte gå hem till mig?" frågade Mannen försiktigt
"Jag vill, men jag vet inte." svarade Kvinnan tveksamt.
"Snälla. Det är så kallt."
"Ska vi inte gå tillbaka till festen?"
"Nej, jag orkar inte med alla människor. Jag vill vara själv med dig."
"Ja, jag vill vara med dig också." Hon tryckte sig närmare. "Men jag vill inte just nu. Vi skulle bara ta en promenad. Du lovade det."
"Då går jag hem själv och lyssnar på Håkan Hellström samtidigt som jag super ihjäl mig." Mannen tog en klunk ur hans festis-flaska som inte innehöll festis.
"Men drick inte mer! Du lovade att du inte skulle dricka mer när vi gick! Ge mig den där!" Hon tog festis-flaskan och stoppade ned den i sin väska. Mannen skrattade åt det hela.
"Och när jag kommer hem så ska jag tänka på dig och gråta, gråta för alla känslor som jag aldrig lyckats förklara för dig. Jag tänker ligga på min soffa och formulera en enda tanke, riktad åt dig." Han skrattade igen, fast mycket bittrare denna gång.
"Du kan göra såhär mot mig hur mycket du vill, men du får inte göra såhär mot dig själv. Snälla följ bara med mig tillbaka, du älskar människorna därborta, det är bara människor du tycker om. Nu går vi tillbaka dit och har kul." Hon gjorde en ansats att resa sig, men han drog tillbaka henne.
"Snälla gå inte. Stanna här. Gå bara inte, snälla gå inte." sa han.
"Men det är klart jag inte lämnar dig ensam i tillståndet som du är nu." svarade hon och lade armen om honom.
"Jag älskar dig för att du stannar." Mannens ögon blev blanka.
"Schhhh, det är jobbigt nu, men det kommer vara lättare imorgon. Nu går vi tillbaka till festen. De undrar nog vart vi är någonstans. De tror nog att du lyckades lura hem mig." Kvinnan log.
"Okej vi går tillbaka." sa mannen och reste sig hastigt.
När de åter vandrade under trädens kronor så såg mannen något trots sin dimmiga blick.
"Titta hur löven dansar i vinden. Titta hur de dansar för oss. De är så lätta, så oskuldsfulla, helt utan bördor i livet." utbrast Mannen.
"Ja det är vackert, nu är vi framme."
De gick in genom dörren till huset och mannen blundade i samma ögonblick som han höll i kvinnans hand, sedan föll han emot golvet och upptäckte hur skönt det var. Sedan blev världen svart till ropande röster.
(lögnare lögnare lögnare lögnare lögnare)
(ge oss sanningen sanningen sanningen sanningen)
"Jag saknar det där som jag nästan hade en gång i tiden." sa Mannen och stirrade tomt framför sig.
"Vad var det? Var det närheten? Var det bekräftelsen? Eller var det bara en trygghetskänsla?" svarade Kvinnan.
"Det var nog mest trygghetskänslan, även om det på den tiden inte spelade någon roll. Nu behöver jag den. Nu behöver jag den mer än någonsin. Jag står inte ut med tanken av att vara utan den. Den har blivit så dömande. Så fruktansvärt dömande. Kan du inte bara älska mig? Kan du inte bara ta hand om mig? Kan du inte bara säga åt mig vad jag får och inte får göra? Kan du inte bara vara den som håller koll på mig? Kan du..." Mannen avbröt sig själv.
"Jag har känt något liknande. Vart är min trygghet? Vem kan jag luta mig tillbaka emot? Det finns ingen där, det finns ingen som lyssnar. Men jag kan inte älska dig. Det fungerar inte. Alltså jag vill det på så många olika sätt, det finns så många olika röster som skriker åt mig vad jag ska göra, men jag måste lyssna på resonemanget. Jag tycker om dig också, men jag behöver vara själv en stund tror jag. Jag vet att vi har kommit varandra nära, men jag kan inte vara såhär nära dig på ett tag. Jag måste vara själv, jag måste låsa in mig i mig själv. Tror du på mig? Jag har också ett slags lidande. Jag vill verkligen att du ska förstå att jag verkligen tycker om dig." Kvinnan tog tag i mannens arm.
"Jag vet inte ens vem du är. Jag vet vem jag är, men vem är du? Det är det som är problemet. Jag skulle kunna älska dig vilkorslöst, men jag vet inte ens vem du är. Vet du varför andra har valt bort mig? Jag vet inte heller det, men jag brukar säga att för att de inte står ut med mig. Och därav den söndertrasade självkänslan. Hallå självkänsla? Vart gömmer du dig??? Nej, det fungerar inte så. Alla som någonsin ser mig, de tror att de ser en barriär, men det är mitt riktiga jag. Det här är inte jag. Jag vill inte vara såhär. Det är ingen som vill se det här. Det finns de som tror att de ser ett inre lidande, fast det egentligen är en historia. Är det här en historia? Eller är det någon slags sanning? VAD FINNS SANNINGEN? JAG SER BARA EN MASSA LÖGNER!" Mannen skrek ut det sista.
"Du förstår ingenting. När man ser alla som speciella så blir ingen speciell. Ingen kvinna har någonsin varit speciell för dig, det enda som har betytt något för dig är att du har varit speciell för dem. Förstår du inte? Det kommer aldrig kliva fram en kvinna som ska ta hand om dig och älska dig, för du kommer aldrig vara beredd att göra samma sak. Jag tycker om dig otroligt mycket, men det finns så mycket smärta i dig. Så mycket smärta som du döljer för dig själv och omvärlden. Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du leva med all den där uppsamlade smärtan? Kan du inte återvända till verkligheten? Kan du inte släppa den där smärtan? Kan du inte släppa taget om ditt ego? Kan du inte släppa taget om dig själv? Förstå då kan jag älska dig. Först då kan jag älska dig i vetskap om att jag kommer bli älskad själv." Kvinnan tystnade.
"Nej men..." började Mannen.
"Nej, håll tyst och sätt dig här med mig". sa Kvinnan och avbröt honom.
"Kan vi inte bara mysa?" frågade Mannen.
"Jo det kan vi."
Och där satt de under ett träd någonstans och höll om varandra och ignorerade omvärlden. Det fanns fortfarande så mycket att säga, så många meninglösa förklaringar av känslor som de haft så länge. Det fanns även tankar om hur saker och ting skulle komma att vara i framtiden, men alla dessa saker ignorerade de i denna stund. Tiden flöt på och löven dansade förbi.
"Kan vi inte gå hem till mig?" frågade Mannen försiktigt
"Jag vill, men jag vet inte." svarade Kvinnan tveksamt.
"Snälla. Det är så kallt."
"Ska vi inte gå tillbaka till festen?"
"Nej, jag orkar inte med alla människor. Jag vill vara själv med dig."
"Ja, jag vill vara med dig också." Hon tryckte sig närmare. "Men jag vill inte just nu. Vi skulle bara ta en promenad. Du lovade det."
"Då går jag hem själv och lyssnar på Håkan Hellström samtidigt som jag super ihjäl mig." Mannen tog en klunk ur hans festis-flaska som inte innehöll festis.
"Men drick inte mer! Du lovade att du inte skulle dricka mer när vi gick! Ge mig den där!" Hon tog festis-flaskan och stoppade ned den i sin väska. Mannen skrattade åt det hela.
"Och när jag kommer hem så ska jag tänka på dig och gråta, gråta för alla känslor som jag aldrig lyckats förklara för dig. Jag tänker ligga på min soffa och formulera en enda tanke, riktad åt dig." Han skrattade igen, fast mycket bittrare denna gång.
"Du kan göra såhär mot mig hur mycket du vill, men du får inte göra såhär mot dig själv. Snälla följ bara med mig tillbaka, du älskar människorna därborta, det är bara människor du tycker om. Nu går vi tillbaka dit och har kul." Hon gjorde en ansats att resa sig, men han drog tillbaka henne.
"Snälla gå inte. Stanna här. Gå bara inte, snälla gå inte." sa han.
"Men det är klart jag inte lämnar dig ensam i tillståndet som du är nu." svarade hon och lade armen om honom.
"Jag älskar dig för att du stannar." Mannens ögon blev blanka.
"Schhhh, det är jobbigt nu, men det kommer vara lättare imorgon. Nu går vi tillbaka till festen. De undrar nog vart vi är någonstans. De tror nog att du lyckades lura hem mig." Kvinnan log.
"Okej vi går tillbaka." sa mannen och reste sig hastigt.
När de åter vandrade under trädens kronor så såg mannen något trots sin dimmiga blick.
"Titta hur löven dansar i vinden. Titta hur de dansar för oss. De är så lätta, så oskuldsfulla, helt utan bördor i livet." utbrast Mannen.
"Ja det är vackert, nu är vi framme."
De gick in genom dörren till huset och mannen blundade i samma ögonblick som han höll i kvinnans hand, sedan föll han emot golvet och upptäckte hur skönt det var. Sedan blev världen svart till ropande röster.
(lögnare lögnare lögnare lögnare lögnare)
(ge oss sanningen sanningen sanningen sanningen)
Kommentarer
Trackback
