dsfbgvnm,l.kjhygtfrgh
"Kan vi inte skapa något vackert?" frågade hon och satte sig bland de torra löven.
"Som vad?" frågade han och gled ned bredvid henne.
"Gemenskap?" fortsatte hon och såg förväntansfull ut.
"Vad är det? Förklara." Han lät likgiltig.
"Varför har du blivit så bitter? Och varför har du börjat tagit avstånd ifrån mig? Vi hade det så bra i början när vi träffades, men nu ler du inte längre. Jag minns inte när jag såg dig le sist. Vad är det som du döljer för mig? Det är så svårt att veta vad du tänker, för du sitter bara där tyst och hoppas på att allt ska lösa sig. Vad vill du att jag ska göra? Vad vill du att jag ska säga? Jag vet inte ens om du vill träffa mig längre. Ibland verkar du så glad och lycklig, men är det bara en fasad? Vad vill du få ut av det här egentligen? Betyder jag ens någonting för dig längre? Jag vet bara inte. Jag förstår inte." Efter hon slutat prata så stirrade hon ned i marken. Kraften i hennes ord låg fortfarande kvar i luften och tryckte.
Han tittade på henne och suckade. Sedan la han sitt huvud i hennes knä och höll om hennes hand. De låg så en stund, bara låg och iakttog varandra.
"Jag har tappat lusten att leva." klämde han fram till sist. "Jag gillar dig men jag klarar inte av att leva. Jag klarar inte av att fungera som människa. Jag skulle älska att tillbringa livet med dig och bara vara med dig, men jag är rädd för att jag skulle förstöra dig. Jag vill inte förstöra dig. Jag tycker att du är så fruktansvärt vacker och jag vill inte att du ska bli som mig. Jag är en trasig männiäska, en människa som det inte finns något hopp i livet för. Du kan inte rädda mig ifrån den undergång som jag har skapat åt mig själv. Åh jag hatar att säga det här, det gör så ont på så många olika sätt, men du kan inte hjälpa mig. Jag tycker om dig så otroligt mycket, men det räcker inte för att jag ska hålla mig kvar här i livet. Du har redan givit mig så fruktansvärt mycket kärlek och omsorg, och jag kan inte längre se dig torka ut. Jag klarar inte av att leva på dig. Jag är ingen parasit. Jag vill inte vara en parasit. Därför är det bättre om jag bara försvinner. Jag vill bara att du ska förstå varför jag gör det. Du är så otroligt mycket bättre än mig, en fullständig människa, vilket är någonting som jag aldrig kommer kunna att bli. Jag klarar inte av att se dig falla. Nej det här går inte längre." Han reste sig och slutade tala. Plötsligt började han springa iväg, iväg från henne och hela den värld som aldrig skulle acceptera honom.
"Vänta! VÄNTA! Du förstår inte! Du kan inte fly ifrån dina problem, du måste hantera dem." ropade kvinnan.
(men mannen hörde henne inte, eftersom de båda två var tankar som aldrig någonsin existerat. de skapades endast i ett syfte att tillfredsställa någon kreativ varelse, som sökte något inom sig själv han ännu inte funnit. därför så dog de båda tankarna när tankeprocessen avslutades)
OJ SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
(han fick som han ville)
"Som vad?" frågade han och gled ned bredvid henne.
"Gemenskap?" fortsatte hon och såg förväntansfull ut.
"Vad är det? Förklara." Han lät likgiltig.
"Varför har du blivit så bitter? Och varför har du börjat tagit avstånd ifrån mig? Vi hade det så bra i början när vi träffades, men nu ler du inte längre. Jag minns inte när jag såg dig le sist. Vad är det som du döljer för mig? Det är så svårt att veta vad du tänker, för du sitter bara där tyst och hoppas på att allt ska lösa sig. Vad vill du att jag ska göra? Vad vill du att jag ska säga? Jag vet inte ens om du vill träffa mig längre. Ibland verkar du så glad och lycklig, men är det bara en fasad? Vad vill du få ut av det här egentligen? Betyder jag ens någonting för dig längre? Jag vet bara inte. Jag förstår inte." Efter hon slutat prata så stirrade hon ned i marken. Kraften i hennes ord låg fortfarande kvar i luften och tryckte.
Han tittade på henne och suckade. Sedan la han sitt huvud i hennes knä och höll om hennes hand. De låg så en stund, bara låg och iakttog varandra.
"Jag har tappat lusten att leva." klämde han fram till sist. "Jag gillar dig men jag klarar inte av att leva. Jag klarar inte av att fungera som människa. Jag skulle älska att tillbringa livet med dig och bara vara med dig, men jag är rädd för att jag skulle förstöra dig. Jag vill inte förstöra dig. Jag tycker att du är så fruktansvärt vacker och jag vill inte att du ska bli som mig. Jag är en trasig männiäska, en människa som det inte finns något hopp i livet för. Du kan inte rädda mig ifrån den undergång som jag har skapat åt mig själv. Åh jag hatar att säga det här, det gör så ont på så många olika sätt, men du kan inte hjälpa mig. Jag tycker om dig så otroligt mycket, men det räcker inte för att jag ska hålla mig kvar här i livet. Du har redan givit mig så fruktansvärt mycket kärlek och omsorg, och jag kan inte längre se dig torka ut. Jag klarar inte av att leva på dig. Jag är ingen parasit. Jag vill inte vara en parasit. Därför är det bättre om jag bara försvinner. Jag vill bara att du ska förstå varför jag gör det. Du är så otroligt mycket bättre än mig, en fullständig människa, vilket är någonting som jag aldrig kommer kunna att bli. Jag klarar inte av att se dig falla. Nej det här går inte längre." Han reste sig och slutade tala. Plötsligt började han springa iväg, iväg från henne och hela den värld som aldrig skulle acceptera honom.
"Vänta! VÄNTA! Du förstår inte! Du kan inte fly ifrån dina problem, du måste hantera dem." ropade kvinnan.
(men mannen hörde henne inte, eftersom de båda två var tankar som aldrig någonsin existerat. de skapades endast i ett syfte att tillfredsställa någon kreativ varelse, som sökte något inom sig själv han ännu inte funnit. därför så dog de båda tankarna när tankeprocessen avslutades)
OJ SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
(han fick som han ville)
Kommentarer
Postat av: rebecca
detta!
Trackback
