De grå korridorerna (sinnets fängelse)
"Är vi framme snart?! Haha!" frågade Dåren och lutade sig tillbaka i båten.
"De säger att Tankarnas hav sträcker sig över tusen mil." sa Konstnären och suckade. "Men ärligt talat så vet jag inte."
De två tankarna satt i en liten båt, men utan åror och utan segel. På Tankarnas Hav fanns det ingen vind och till båten som de funnit på stranden fanns det heller inga åror till. Som det såg ut så var de fast, mitt på havet med vatten åt alla håll. Ingenting syntes i horisonten. Konstnären hade börjat ångra att han åtagit sig att utforska det som fanns bortom Tankarnas Hav. Havet var förvisso mycket stort, vilket man kunde förstå med alla dessa tankar som ständigt föddes. På ytan kunde man urskilja dem som vågor, trots att det inte fanns någon vind för att skapa vågorna. De var tankar och de rullade in mot stranden, för att släpa sig emot den klibbiga sanden. Mot stranden skulle de kasta sig emot om och om igen för att försöka födas. Konstnären brukade bevittna denna process när han hade tid och stundtals var det otroligt vackert. När tankarna i form av vågor hade stött tillräcklig emot stranden så kunde man urskilja hur någonting formades på stranden. Där föddes tankarna, fullt kroppsligt utvecklade och började resa sig för att vandra någonstans. Precis när de föddes var alla tankar likadana, det var först när de tog intryck av omvärlden som deras sinne och personlighet började utvecklas. Konstnären log. Han doppade handen i vattnet och kände hur tusen ofödda tankar strömmade igenom honom. Tusen bilder av olika känslor flög förbi honom, tills han drog upp handen ur vattnet och då slutade de genast.
"Kom igen då! Kom igen kom igen!" ropade Dåren.
"Lugna ned dig, det är ännu långt kvar." sa Konstnären irriterat. Dåren. Denna tanke var den enda som han hade funnit som följeslagare påväg bortom Tankarnas Hav. Det berodde mest på att han behövde en dåre för att själv hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Dåren själv var bortom allt hopp och Konstnären behövde honom för att utföra en sak. Konstnären hade fått höra att bortom Tankarnas Hav var man tvungen att ha med sig ett offer. Varför det behövdes ett offer visste inte Konstnären, och de andra han hade frågat visste inte heller. Det förhöll sig fortfarande som ett mysterium, men det skulle förmodligen visa sig till slut. Dessutom hade Konstnären försökt nå Kreativiteten, men Kreativiteten höll sig dold ifrån världen. Man kunde urskilja Kreativiteten överallt i princip, men inte som personifiering. Konstnären hade aldrig sett Kreativiteten som personifiering. Han visste inte ens om det var en manlig eller kvinnlig tanke. Kreativiteten talade på ett alldeles eget språk, som man kunde förstå, men inte sätta i ord. Konstnären var medveten om att han och Kreativiteten hade skapat världen, men inte hur Kreativiteten hade uppstått. Hade de skapat varandra? Han visste inte.
"TITTA! TITTA EN Ö! HAHA! TITTA!" Dåren var alldeles exalterad. Konstnären blickade ut över horisonten och såg faktiskt en stor ö.
"Snart får vi veta ifall vi kom hit förgäves." sa Konstnären.
"Varför skulle vi komma hit förgäves? Haha!" frågade Dåren.
"Jag känner hur Kreativiteten inom mig börjar ta avstånd. Nu för första gången på länge känner jag hur den blir starkare. Det är något på den där ön som vi måste hitta. Jag vet inte vad det är ännu och Kreativiteten vill inte avslöja."
"Varför är Kreativiteten så viktig????" frågade Dåren.
"Därför att den har hjälpt mig skapa världen. Världen måste fortsätta att formas och förändras, annars kommer vi gå under."
"MEN HAHAHA, DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR. KREATIVITETEN KANSKE INTE DÖR SJÄLV, MEN DEN KOMMER DÖ INOM OSS, INSTÄNGD I EN FÄNGELSECELL. KREATIVITETEN KOMMER INTE ÖVERLEVA!!!!!!!!" utbrast Dåren.
"Tyst, tala inte om saker du inte vet någonting om. Det finns dock en sak som vi måste akta oss för. Det sägs även att Logiken har sin bosättning någonstans på Tankarnas Hav. Det är inte osannolikt att det är hans ö som vi närmar oss nu. Ifall det är sant, så måste vi akta oss noga. Passa dig speciellt mycket för vad han säger och lovar. Logiken kan inte ljuga, men han är den skickligaste manipulatören den här världen har skådat. Hans argument är slående och i princip ingenting kan stå emot hans sunda förnuft." sa Konstnären och avslutade med en suck.
Dåren svarade inte på vad Konstnären sagt utan blickade istället emot ön som såg ut att röra sig närmare och närmare. Efter en lång tystnad så flöt deras båt iland emot ön och de häpnades av det första de såg. En tio meter hög mur reste sig på stranden och vid ingången stod det två vakter. Konstnären och Dåren hoppade ut ur båten och klev iland för att bemöta vakterna. De hann ta några steg på land innan vakterna anföll dem. Det hela gick väldigt fort, eftersom Konstnären kände sig själv fyllas av Kreativiteten och tog en av sina penslar och dödade de två vakterna. Efter tumultet blev allt tyst. Dåren låg på marken och darrade av skräck, han var dock oskadd. Konstnären stod och skakade och kände hur Kreativiteten lämnade honom och en våg av trötthet slog över honom. Han tänkte att det inte skulle bli lätt. Det skulle aldrig bli lätt att söka efter Kreativiteten. Aldrig. Han tvingade upp Dåren på fötter och han följde motvilligt med in genom ingången till den stora muren.
När de hade gått in så stängdes dörren bakom dem och framför dem låg en mörklagd korridor. Plötsligt förstod Konstnären. Det här var en plats som alla tankar och känslor fruktade. Det var en plats som han själv försökt att inte tänka på och till slut hade det inte varit mer än en liten tanke. Nu när han såg de långa grå korridorerna så förstod han att det faktiskt hände. Han befann sig i sinnets fängelse, de grå korridorerna. Alla känslor och tankar dog inte, vissa försvann mystiskt och hamnade på denna plats. Det var ett fängelse för tankar och känslor, där någon höll dem borta ifrån världen. De fanns här, instängda tillsammans, instängda av en auktoritet för att hållas bort ifrån en värld där ingen någonsin skulle acceptera dem eller uppskatta deras skönhet. De var inte skyldiga till några etikbrott, snarare befann de sig här för att omvärlden inte stod ut med dem. Konstnären skakade på huvudet. Det här var inte Kreativitet. Det här var en skymf mot Kreativiteten. Han tittade på Dåren och förstod nu varför han behövde ett offer.
"Vad är detta för plats?" frågade Dåren alldeles skräckslagen.
"Det finns inte tid för att dröja här, följ med mig!" sa Konstnären och började gå i snabb takt.
"Vilka är dessa tankar? Dessa känslor? Varför är de inspärrade här?" frågade Dåren och började småspringa för att hinna med Konstnären. På deras sidor bakom gallret så satt tusentals tankar och känslor och betrakade dem. Vissa skrek och slängde sig mot gallret medan andra bara satt tysta vända emot ett mörkt hörn. Konstnären lade märke till en cell där det stod ett namn ovanför, men det var alldeles otydligt för att läsa. I den cellen satt det flera känslor och de höll om varandra och grät. Konstnären misstänkte att dessa känslor hade en koppling till det namnet som stod ovanför cellen, men vems känslor var det? Och varför hade de hamnat här? Var det kanske för att den som ägde dessa känslor inte stod ut med dem? Var det kanske så? Konstnären skakade på huvudet och gick vidare.
Medan de gick vidare fann de fler gruppceller där flera känslor var intryckta i samma cell. Konstnären kunde nu tyda namnen ovanför cellerna och det var bara kvinnonamn. Konstnären förstod inte. Tillhörde dessa känslor kvinnorna? Eller tillhörde alla känslor en man som hade fler känslor för olika kvinnor? Konstnären fann både det ena och det andra osannolikt. Varför skulle en man ha flera kvinnor? Och inte bara flera. Det fanns tusentals namn och tusentals celler. Vad var detta för man? Och vilka var dessa kvinnor? Han insåg ganska snabbt att dessa tankar och känslor aldrig skulle komma till Evighetens Ocean. Det fanns inga floder ifrån dessa grå korridorer som ledde till Evighetens Ocean. Deras tårar var det enda som påminde dem om en plats utan tomhet. Trots att varje cell i korridoren var fylld så kände Konstnären ändå en känsla av tomhet.
De nådde slutet på korridoren och där stod en tom cell. En tom cell. Konstnären tittade åt höger. Dåren stod där och skakade och viskade något till sig själv. Konstnären tvekade inte. Han hade inte råd att tveka. Han grabbade tag i Dåren och slängde in honom i den tomma cellen. När gallret slog igen började Dåren vråla av skräck blandat med ursinne. Han slog sitt huvud emot gallret upprepade gånger och stänkte ned hela cellen med blod. Han slog mot väggen med knutna händer och även där började han blöda. Han slet bort stora tussar av sitt hår, sedan sjönk han ihop på golvet. Konstnären tyckte synd om honom, men det fanns ingenting han kunde göra.
Plötsligt kände han en vibration i marken och från taket i korridoren så kom det ned en trappa som inte funnits där förut. Konstnären ignorerade alla vrål ifrån Dåren och de andra känslorna och gick upp för trappan. Det var en spiraltrappa och han fick gå en bra bit innan han kom någonstans. När han kom upp för trappan befann han sig i en gigantisk stensal, med samma grå nyans som nere i fängelset. Längst bort i rummet fanns en tron och på den tronen satt en man. Mannen var klädd i grå kläder, en lång grå kappa, samt en grå kostym under denna. På huvudet hade han en grå hatt som dolde han ögon, man kunde bara urskilja hans leende. Konstnären började springa och han steg ekade i den grå salen.
"Jag har väntat på dig, Konstnär." sade den mystiske karaktären.
"Jag vet även vem du är, du är Logiken." sa Konstnären och kände en rysning över kroppen.
"Varför har du kommit hit min kära Konstnär? Är det sökandet efter Kreativiteten? Så patetiskt att du har förlorat den, men inte heller så oförutsägbart. Du kunde ju inte skapa och förändra världen i all evighet, eller hur? Den dagen då jag vidrör Evighetens Ocean så kommer den här världen att förändras. Jag tror att du är medveten om det."
"Jag söker efter Kreativiteten, det är sant, men nu har jag snubblat på dig och vad jag såg därnere. Varför spärrar du in dessa tankar och känslor? Varför låter du dem inte ta del av världen?"
"Jag tror du vet svaret på det." sa Logiken och log. "De klarar helt enkelt inte av att fungera i vår värld. Andra tankar och känslor ser dem bara som patetiska. De är farliga och vad de vill är att nå ut med sina budskap utanför våra gränser. Du vet mycket väl hur en tanke kan sprida sig ifall den får tillfälle till det."
"Befria dem. Allihopa. Jag beodrar dig det. Jag har skapat världen. Jag må inte ha skapat dig, men jag har skapat den här världen. Utan mig skulle du inte vara mer än en ynklig tanke. Jag beodrar dig att befria allihopa."
"Tror du verkligen det Konstnär? Det finns en sak som du måste förstå, och det är att du inte är vårdnadshavaren av den här världen. Du kanske är Skaparen, men inte vårdnadshavaren. Du har ingen makt längre. I tankarnas ögon är du död. I känslornas ögon är du död. Du är död Konstnär. De fyra omsluter dig, jag kan känna deras närvaro."
(besegra honom med mig använd mig)
Konstnären ryckte till. Han tyckte sig höra en röst. Var det Kreativiteten som talade direkt till honom? Plötsligt kände han hur världen förändrades. Marken skakade. Han kände hur hans kropp vred sig och hans händer kliade. Han ryckte fram en pensel och han kände hur den skrek åt honom att använda den. Han badade i Kreativitet och plötsligt började han slänga armarna åt olika håll och världen förändrades. Logiken log inte längre, men det fanns ingen skräck i hans ögon. Efter några sekunder var stensalen borta och de stod på en asfalterad äng. Det fanns inga spår av Tankarnas Hav eller sinnets fängelse.
"Jag förnekar dig." sa Konstnären och tittade på Logiken.
"Du kan inte förneka förnuftet." sa Logiken.
"Jag..." började Konstnären, men då exploderade den asfalterade ängen.
(det går inte att döda förnuftet bara besegra det tygla det till din vilja)
Tusen färger svepte förbi Konstnären samtidigt som han slungades tillbaka mot ön. Han var tillbaka i korridoren med cellerna. Alla tusen tankar och känslor som satt inspärrade där bad till honom. De bad honom om att släppa dem fria.
"Jag kan inte. Jag skulle älska att göra det, men jag kan tyvärr inte. Han hade rätt. Han har alltid rätt. Ni klarar inte av att fungera i den världen. Alla skulle hata er. Ingen skulle förstå er. Det är bättre att ni är instängad här tillsammans med varelser som liknar er själva. Förlåt, men det finns inget jag kan göra. Jag kan inte få världen att acceptera er. Förlåt." Konstnären höll tillbaka en tår. Sedan gick han ut ur fängelset samtidigt som tusen tankar och känslor skrek av vansinne. Det som lugnade honom var Kreativiteten som återigen sjöng inom honom och viskade lovord till honom.
(allt kommer bli så bra så bra en dag ska förnuftet dö och Logiken ska falla)
Ja. En dag skulle han och Kreatviteten besegra den störste fienden. Förnuftet själv. Han gick ut på stranden igen och la sig i båten. Kreativiteten sköt på och båten seglade ut på vattnet, utan vare sig vind eller segel. Kreativiteten sjöng inom honom och trots det så önskade han att han aldrig funnit denna plats.
"De säger att Tankarnas hav sträcker sig över tusen mil." sa Konstnären och suckade. "Men ärligt talat så vet jag inte."
De två tankarna satt i en liten båt, men utan åror och utan segel. På Tankarnas Hav fanns det ingen vind och till båten som de funnit på stranden fanns det heller inga åror till. Som det såg ut så var de fast, mitt på havet med vatten åt alla håll. Ingenting syntes i horisonten. Konstnären hade börjat ångra att han åtagit sig att utforska det som fanns bortom Tankarnas Hav. Havet var förvisso mycket stort, vilket man kunde förstå med alla dessa tankar som ständigt föddes. På ytan kunde man urskilja dem som vågor, trots att det inte fanns någon vind för att skapa vågorna. De var tankar och de rullade in mot stranden, för att släpa sig emot den klibbiga sanden. Mot stranden skulle de kasta sig emot om och om igen för att försöka födas. Konstnären brukade bevittna denna process när han hade tid och stundtals var det otroligt vackert. När tankarna i form av vågor hade stött tillräcklig emot stranden så kunde man urskilja hur någonting formades på stranden. Där föddes tankarna, fullt kroppsligt utvecklade och började resa sig för att vandra någonstans. Precis när de föddes var alla tankar likadana, det var först när de tog intryck av omvärlden som deras sinne och personlighet började utvecklas. Konstnären log. Han doppade handen i vattnet och kände hur tusen ofödda tankar strömmade igenom honom. Tusen bilder av olika känslor flög förbi honom, tills han drog upp handen ur vattnet och då slutade de genast.
"Kom igen då! Kom igen kom igen!" ropade Dåren.
"Lugna ned dig, det är ännu långt kvar." sa Konstnären irriterat. Dåren. Denna tanke var den enda som han hade funnit som följeslagare påväg bortom Tankarnas Hav. Det berodde mest på att han behövde en dåre för att själv hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Dåren själv var bortom allt hopp och Konstnären behövde honom för att utföra en sak. Konstnären hade fått höra att bortom Tankarnas Hav var man tvungen att ha med sig ett offer. Varför det behövdes ett offer visste inte Konstnären, och de andra han hade frågat visste inte heller. Det förhöll sig fortfarande som ett mysterium, men det skulle förmodligen visa sig till slut. Dessutom hade Konstnären försökt nå Kreativiteten, men Kreativiteten höll sig dold ifrån världen. Man kunde urskilja Kreativiteten överallt i princip, men inte som personifiering. Konstnären hade aldrig sett Kreativiteten som personifiering. Han visste inte ens om det var en manlig eller kvinnlig tanke. Kreativiteten talade på ett alldeles eget språk, som man kunde förstå, men inte sätta i ord. Konstnären var medveten om att han och Kreativiteten hade skapat världen, men inte hur Kreativiteten hade uppstått. Hade de skapat varandra? Han visste inte.
"TITTA! TITTA EN Ö! HAHA! TITTA!" Dåren var alldeles exalterad. Konstnären blickade ut över horisonten och såg faktiskt en stor ö.
"Snart får vi veta ifall vi kom hit förgäves." sa Konstnären.
"Varför skulle vi komma hit förgäves? Haha!" frågade Dåren.
"Jag känner hur Kreativiteten inom mig börjar ta avstånd. Nu för första gången på länge känner jag hur den blir starkare. Det är något på den där ön som vi måste hitta. Jag vet inte vad det är ännu och Kreativiteten vill inte avslöja."
"Varför är Kreativiteten så viktig????" frågade Dåren.
"Därför att den har hjälpt mig skapa världen. Världen måste fortsätta att formas och förändras, annars kommer vi gå under."
"MEN HAHAHA, DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR. KREATIVITETEN KANSKE INTE DÖR SJÄLV, MEN DEN KOMMER DÖ INOM OSS, INSTÄNGD I EN FÄNGELSECELL. KREATIVITETEN KOMMER INTE ÖVERLEVA!!!!!!!!" utbrast Dåren.
"Tyst, tala inte om saker du inte vet någonting om. Det finns dock en sak som vi måste akta oss för. Det sägs även att Logiken har sin bosättning någonstans på Tankarnas Hav. Det är inte osannolikt att det är hans ö som vi närmar oss nu. Ifall det är sant, så måste vi akta oss noga. Passa dig speciellt mycket för vad han säger och lovar. Logiken kan inte ljuga, men han är den skickligaste manipulatören den här världen har skådat. Hans argument är slående och i princip ingenting kan stå emot hans sunda förnuft." sa Konstnären och avslutade med en suck.
Dåren svarade inte på vad Konstnären sagt utan blickade istället emot ön som såg ut att röra sig närmare och närmare. Efter en lång tystnad så flöt deras båt iland emot ön och de häpnades av det första de såg. En tio meter hög mur reste sig på stranden och vid ingången stod det två vakter. Konstnären och Dåren hoppade ut ur båten och klev iland för att bemöta vakterna. De hann ta några steg på land innan vakterna anföll dem. Det hela gick väldigt fort, eftersom Konstnären kände sig själv fyllas av Kreativiteten och tog en av sina penslar och dödade de två vakterna. Efter tumultet blev allt tyst. Dåren låg på marken och darrade av skräck, han var dock oskadd. Konstnären stod och skakade och kände hur Kreativiteten lämnade honom och en våg av trötthet slog över honom. Han tänkte att det inte skulle bli lätt. Det skulle aldrig bli lätt att söka efter Kreativiteten. Aldrig. Han tvingade upp Dåren på fötter och han följde motvilligt med in genom ingången till den stora muren.
När de hade gått in så stängdes dörren bakom dem och framför dem låg en mörklagd korridor. Plötsligt förstod Konstnären. Det här var en plats som alla tankar och känslor fruktade. Det var en plats som han själv försökt att inte tänka på och till slut hade det inte varit mer än en liten tanke. Nu när han såg de långa grå korridorerna så förstod han att det faktiskt hände. Han befann sig i sinnets fängelse, de grå korridorerna. Alla känslor och tankar dog inte, vissa försvann mystiskt och hamnade på denna plats. Det var ett fängelse för tankar och känslor, där någon höll dem borta ifrån världen. De fanns här, instängda tillsammans, instängda av en auktoritet för att hållas bort ifrån en värld där ingen någonsin skulle acceptera dem eller uppskatta deras skönhet. De var inte skyldiga till några etikbrott, snarare befann de sig här för att omvärlden inte stod ut med dem. Konstnären skakade på huvudet. Det här var inte Kreativitet. Det här var en skymf mot Kreativiteten. Han tittade på Dåren och förstod nu varför han behövde ett offer.
"Vad är detta för plats?" frågade Dåren alldeles skräckslagen.
"Det finns inte tid för att dröja här, följ med mig!" sa Konstnären och började gå i snabb takt.
"Vilka är dessa tankar? Dessa känslor? Varför är de inspärrade här?" frågade Dåren och började småspringa för att hinna med Konstnären. På deras sidor bakom gallret så satt tusentals tankar och känslor och betrakade dem. Vissa skrek och slängde sig mot gallret medan andra bara satt tysta vända emot ett mörkt hörn. Konstnären lade märke till en cell där det stod ett namn ovanför, men det var alldeles otydligt för att läsa. I den cellen satt det flera känslor och de höll om varandra och grät. Konstnären misstänkte att dessa känslor hade en koppling till det namnet som stod ovanför cellen, men vems känslor var det? Och varför hade de hamnat här? Var det kanske för att den som ägde dessa känslor inte stod ut med dem? Var det kanske så? Konstnären skakade på huvudet och gick vidare.
Medan de gick vidare fann de fler gruppceller där flera känslor var intryckta i samma cell. Konstnären kunde nu tyda namnen ovanför cellerna och det var bara kvinnonamn. Konstnären förstod inte. Tillhörde dessa känslor kvinnorna? Eller tillhörde alla känslor en man som hade fler känslor för olika kvinnor? Konstnären fann både det ena och det andra osannolikt. Varför skulle en man ha flera kvinnor? Och inte bara flera. Det fanns tusentals namn och tusentals celler. Vad var detta för man? Och vilka var dessa kvinnor? Han insåg ganska snabbt att dessa tankar och känslor aldrig skulle komma till Evighetens Ocean. Det fanns inga floder ifrån dessa grå korridorer som ledde till Evighetens Ocean. Deras tårar var det enda som påminde dem om en plats utan tomhet. Trots att varje cell i korridoren var fylld så kände Konstnären ändå en känsla av tomhet.
De nådde slutet på korridoren och där stod en tom cell. En tom cell. Konstnären tittade åt höger. Dåren stod där och skakade och viskade något till sig själv. Konstnären tvekade inte. Han hade inte råd att tveka. Han grabbade tag i Dåren och slängde in honom i den tomma cellen. När gallret slog igen började Dåren vråla av skräck blandat med ursinne. Han slog sitt huvud emot gallret upprepade gånger och stänkte ned hela cellen med blod. Han slog mot väggen med knutna händer och även där började han blöda. Han slet bort stora tussar av sitt hår, sedan sjönk han ihop på golvet. Konstnären tyckte synd om honom, men det fanns ingenting han kunde göra.
Plötsligt kände han en vibration i marken och från taket i korridoren så kom det ned en trappa som inte funnits där förut. Konstnären ignorerade alla vrål ifrån Dåren och de andra känslorna och gick upp för trappan. Det var en spiraltrappa och han fick gå en bra bit innan han kom någonstans. När han kom upp för trappan befann han sig i en gigantisk stensal, med samma grå nyans som nere i fängelset. Längst bort i rummet fanns en tron och på den tronen satt en man. Mannen var klädd i grå kläder, en lång grå kappa, samt en grå kostym under denna. På huvudet hade han en grå hatt som dolde han ögon, man kunde bara urskilja hans leende. Konstnären började springa och han steg ekade i den grå salen.
"Jag har väntat på dig, Konstnär." sade den mystiske karaktären.
"Jag vet även vem du är, du är Logiken." sa Konstnären och kände en rysning över kroppen.
"Varför har du kommit hit min kära Konstnär? Är det sökandet efter Kreativiteten? Så patetiskt att du har förlorat den, men inte heller så oförutsägbart. Du kunde ju inte skapa och förändra världen i all evighet, eller hur? Den dagen då jag vidrör Evighetens Ocean så kommer den här världen att förändras. Jag tror att du är medveten om det."
"Jag söker efter Kreativiteten, det är sant, men nu har jag snubblat på dig och vad jag såg därnere. Varför spärrar du in dessa tankar och känslor? Varför låter du dem inte ta del av världen?"
"Jag tror du vet svaret på det." sa Logiken och log. "De klarar helt enkelt inte av att fungera i vår värld. Andra tankar och känslor ser dem bara som patetiska. De är farliga och vad de vill är att nå ut med sina budskap utanför våra gränser. Du vet mycket väl hur en tanke kan sprida sig ifall den får tillfälle till det."
"Befria dem. Allihopa. Jag beodrar dig det. Jag har skapat världen. Jag må inte ha skapat dig, men jag har skapat den här världen. Utan mig skulle du inte vara mer än en ynklig tanke. Jag beodrar dig att befria allihopa."
"Tror du verkligen det Konstnär? Det finns en sak som du måste förstå, och det är att du inte är vårdnadshavaren av den här världen. Du kanske är Skaparen, men inte vårdnadshavaren. Du har ingen makt längre. I tankarnas ögon är du död. I känslornas ögon är du död. Du är död Konstnär. De fyra omsluter dig, jag kan känna deras närvaro."
(besegra honom med mig använd mig)
Konstnären ryckte till. Han tyckte sig höra en röst. Var det Kreativiteten som talade direkt till honom? Plötsligt kände han hur världen förändrades. Marken skakade. Han kände hur hans kropp vred sig och hans händer kliade. Han ryckte fram en pensel och han kände hur den skrek åt honom att använda den. Han badade i Kreativitet och plötsligt började han slänga armarna åt olika håll och världen förändrades. Logiken log inte längre, men det fanns ingen skräck i hans ögon. Efter några sekunder var stensalen borta och de stod på en asfalterad äng. Det fanns inga spår av Tankarnas Hav eller sinnets fängelse.
"Jag förnekar dig." sa Konstnären och tittade på Logiken.
"Du kan inte förneka förnuftet." sa Logiken.
"Jag..." började Konstnären, men då exploderade den asfalterade ängen.
(det går inte att döda förnuftet bara besegra det tygla det till din vilja)
Tusen färger svepte förbi Konstnären samtidigt som han slungades tillbaka mot ön. Han var tillbaka i korridoren med cellerna. Alla tusen tankar och känslor som satt inspärrade där bad till honom. De bad honom om att släppa dem fria.
"Jag kan inte. Jag skulle älska att göra det, men jag kan tyvärr inte. Han hade rätt. Han har alltid rätt. Ni klarar inte av att fungera i den världen. Alla skulle hata er. Ingen skulle förstå er. Det är bättre att ni är instängad här tillsammans med varelser som liknar er själva. Förlåt, men det finns inget jag kan göra. Jag kan inte få världen att acceptera er. Förlåt." Konstnären höll tillbaka en tår. Sedan gick han ut ur fängelset samtidigt som tusen tankar och känslor skrek av vansinne. Det som lugnade honom var Kreativiteten som återigen sjöng inom honom och viskade lovord till honom.
(allt kommer bli så bra så bra en dag ska förnuftet dö och Logiken ska falla)
Ja. En dag skulle han och Kreatviteten besegra den störste fienden. Förnuftet själv. Han gick ut på stranden igen och la sig i båten. Kreativiteten sköt på och båten seglade ut på vattnet, utan vare sig vind eller segel. Kreativiteten sjöng inom honom och trots det så önskade han att han aldrig funnit denna plats.
Kommentarer
Trackback
