kontrast
"som om jag ville. som jag orkade." sa hon och tryckte sig mot väggen. sådan hjälplöset. sådan meningslösthet. hon öppnade ena ögat och där låg han på golvet.i det där rummet med de vita tomma väggarna. fast det var något konstigt. det fanns massa fläckar. svarta fläckar. hon visste inte vart de kom ifrån.
"jag är trött på det här." sa han och reste sig sakta upp. men han hade knappt rest sig förrän han ramlade igen. han tittade på sina händer och såg svarta fläckar som spred sig över händerna. han knöt ihop händerna och reste sig sakta den här gången. han tittade ned på kvinnan. även hon hade svarta fläckar som spred sig över benen. mannen förstod inte. han började gå sakta framemot kvinnan och stannade en bit ifrån henne. "jag hatar dig." kastade han ur sig. "jag hatar dig. hör du det?" han letade runt i rummet och där fanns det som han letade efter. en liten liten spegel och han hämtade den och satte sig bredvid kvinnan. han tvingade upp hennes ansikte i hans knä och placerade spegeln framför henne.
"ser du?" frågade han. "det här är du. och i ditt ansikte kan jag se så mycket. dina ögon är ihopsjunka. förut var de charmiga och alldeles fulla av liv. nu har de sjunkit ihop som gravar. numera utstrålar de falskhet och allt du gör för att manipulera din omgivning. ser du påsarna under dina ögon? du har börjat sova dåligt och det tär på dig. du ligger vaken på nätterna och tycker synd om dig själv. du orkar inte med vardagen. istället tar du ut det på alla andra. och ögonbrynen? numera är de förvridna på ett sådant sätt som gör att du ser ledsen ut. det är för att du söker medlidande. du klarar inte av din tillvaro. kan du också se dina käkben? de är alldeles spetsiga och vassa, redo att borra in sig i någons axel, för att förmedla den smärta du själv säger att du bär på. och det bara för att du sedan ska gråta dina tårar, så att någon annan smakar salt. din mun. den har också sjunkit ihop. förut hade du gropar när du log, men inte längre. de har försvunnit eftersom du inte längre ler. numera är din mun ett streck som visar din likgiltighet gentemot oss andra. dina läppar är inte längre fylliga, det är som luften ur dem har pysit ut. ditt hår. ditt hår är slitet och okammat. du har slutat sköta det. för dig är det numera likgiltigt hur du ser ut, eftersom allt du begär är hur andra ska få samma bild av dig som du har. allt det där ser jag. hur kan du inte se det?" avslutade mannen och slängde spegeln i golvet.
"det är dig själv du ser." sa hon tyst. "det är för att vi är så lika du och jag."
"jag står inte ut med dig. jag står inte ut med det här vita rummet. jag står inte ut med dessa svarta fläckar. varför har du fött hatet inom oss? varför har du hållt det vid liv med all din livsvilja? vad är det för pervers tanke som du har skapat, en tanke om alltings lidande och längtan efter intigheten? jag förstår dig inte längre. och jag antar att det är mitt fel eftersom jag såg dig falla utan att göra något. du är förlorad. hör du det? du är förlorad." mannen sjönk ned bredvid henne.
de vita väggarna började luta inåt. taket började tryckas ned. de svarta fläckarna spred sig. de kröp över de bådas skinn och mannen skrek och började klia och klösa på sina armar. när han gjorde det slet han upp sår och en svart vätska började bubbla och den bildade fräsande pölar på marken.
"låt det vara." sa hon alldeles lugnt. hon tog mannens hand och förde den till sitt bröst. "hör du? jag lever fortfarande. du lever också. vi kommer överleva det här. allting kommer ordna sig." hon lutade sig emot mannens bröst samtidigt som hon hörde hans snyftningar.
"aldrig förut har jag känt mig så svag." sa han. "rädslan ligger som en snara om halsen. hur hamnade vi i den här situationen? vi som outgrundligt älskade varandra. jag är så rädd. jag är så fruktansvärt rädd."
"tänk på havet." sa hon och i samma ögonblick började de svarta fläckarna sprida sig till hennes ansikte. de kom allt närmare hennes ögon. "tänk på havet som vi alltid velat nå. vi måste komma ifrån den här cykeln. tänk på havet. havet. havet är allt."
"men jag tror inte på sådan..t... strun..t...." mannens ögon blev svarta och livlösa. hans hand föll slapp mot golvet.
"nu har jag gjort mig fri ifrån kärleken." sa hon och blundade. hon föll igenom en svart spiral och vita fläckar dansade runt i tomheten. ljussken blixtrade förbi henne när hon föll i tomheten. våldsamma krafter slängde henne fram och tillbaka.
sedan ett hav
en evighet
och trots att hon inte längre hade ett ansikte
så kände hon värmen ifrån sitt leende
hur det spred sig
och hela världen log
och värmen var överväldigande
och ljuset smekte hennes ickeexisterande ansikte
utan ben så sprang hon på ytan och ljuset stänkte omkring henne
hon dök i
och svalde evigheten
och hon log
hon log
"jag är trött på det här." sa han och reste sig sakta upp. men han hade knappt rest sig förrän han ramlade igen. han tittade på sina händer och såg svarta fläckar som spred sig över händerna. han knöt ihop händerna och reste sig sakta den här gången. han tittade ned på kvinnan. även hon hade svarta fläckar som spred sig över benen. mannen förstod inte. han började gå sakta framemot kvinnan och stannade en bit ifrån henne. "jag hatar dig." kastade han ur sig. "jag hatar dig. hör du det?" han letade runt i rummet och där fanns det som han letade efter. en liten liten spegel och han hämtade den och satte sig bredvid kvinnan. han tvingade upp hennes ansikte i hans knä och placerade spegeln framför henne.
"ser du?" frågade han. "det här är du. och i ditt ansikte kan jag se så mycket. dina ögon är ihopsjunka. förut var de charmiga och alldeles fulla av liv. nu har de sjunkit ihop som gravar. numera utstrålar de falskhet och allt du gör för att manipulera din omgivning. ser du påsarna under dina ögon? du har börjat sova dåligt och det tär på dig. du ligger vaken på nätterna och tycker synd om dig själv. du orkar inte med vardagen. istället tar du ut det på alla andra. och ögonbrynen? numera är de förvridna på ett sådant sätt som gör att du ser ledsen ut. det är för att du söker medlidande. du klarar inte av din tillvaro. kan du också se dina käkben? de är alldeles spetsiga och vassa, redo att borra in sig i någons axel, för att förmedla den smärta du själv säger att du bär på. och det bara för att du sedan ska gråta dina tårar, så att någon annan smakar salt. din mun. den har också sjunkit ihop. förut hade du gropar när du log, men inte längre. de har försvunnit eftersom du inte längre ler. numera är din mun ett streck som visar din likgiltighet gentemot oss andra. dina läppar är inte längre fylliga, det är som luften ur dem har pysit ut. ditt hår. ditt hår är slitet och okammat. du har slutat sköta det. för dig är det numera likgiltigt hur du ser ut, eftersom allt du begär är hur andra ska få samma bild av dig som du har. allt det där ser jag. hur kan du inte se det?" avslutade mannen och slängde spegeln i golvet.
"det är dig själv du ser." sa hon tyst. "det är för att vi är så lika du och jag."
"jag står inte ut med dig. jag står inte ut med det här vita rummet. jag står inte ut med dessa svarta fläckar. varför har du fött hatet inom oss? varför har du hållt det vid liv med all din livsvilja? vad är det för pervers tanke som du har skapat, en tanke om alltings lidande och längtan efter intigheten? jag förstår dig inte längre. och jag antar att det är mitt fel eftersom jag såg dig falla utan att göra något. du är förlorad. hör du det? du är förlorad." mannen sjönk ned bredvid henne.
de vita väggarna började luta inåt. taket började tryckas ned. de svarta fläckarna spred sig. de kröp över de bådas skinn och mannen skrek och började klia och klösa på sina armar. när han gjorde det slet han upp sår och en svart vätska började bubbla och den bildade fräsande pölar på marken.
"låt det vara." sa hon alldeles lugnt. hon tog mannens hand och förde den till sitt bröst. "hör du? jag lever fortfarande. du lever också. vi kommer överleva det här. allting kommer ordna sig." hon lutade sig emot mannens bröst samtidigt som hon hörde hans snyftningar.
"aldrig förut har jag känt mig så svag." sa han. "rädslan ligger som en snara om halsen. hur hamnade vi i den här situationen? vi som outgrundligt älskade varandra. jag är så rädd. jag är så fruktansvärt rädd."
"tänk på havet." sa hon och i samma ögonblick började de svarta fläckarna sprida sig till hennes ansikte. de kom allt närmare hennes ögon. "tänk på havet som vi alltid velat nå. vi måste komma ifrån den här cykeln. tänk på havet. havet. havet är allt."
"men jag tror inte på sådan..t... strun..t...." mannens ögon blev svarta och livlösa. hans hand föll slapp mot golvet.
"nu har jag gjort mig fri ifrån kärleken." sa hon och blundade. hon föll igenom en svart spiral och vita fläckar dansade runt i tomheten. ljussken blixtrade förbi henne när hon föll i tomheten. våldsamma krafter slängde henne fram och tillbaka.
sedan ett hav
en evighet
och trots att hon inte längre hade ett ansikte
så kände hon värmen ifrån sitt leende
hur det spred sig
och hela världen log
och värmen var överväldigande
och ljuset smekte hennes ickeexisterande ansikte
utan ben så sprang hon på ytan och ljuset stänkte omkring henne
hon dök i
och svalde evigheten
och hon log
hon log
Kommentarer
Trackback
