Allting är ingenting som är meningslöst
Ingenting. Jag är ingenting. Mannen vandrade längs den snötäcka gatan. Stegen ekade då han gick i en perfekt takt, utan att låta sig avbrytas. Verkligheten jagade honom och när han tittade över axeln så vandrade den bakom honom. Vart skulle han fly? Vart skulle han gömma sig? Allting hade förändrats. Samhället förväntade sig nu av honom att han skulle göra egna val och hitta en egen väg i livet. Mannen ville dock inte det. Ingenting, jag är ingenting, repeterade han för sig själv i huvudet. Visst hade det funnits drömmar och målmedvetenhet någon gång i hans liv, men på senare tid hade han avfärdat dem som fantasier. Det fanns ingenting att uppnå, och drömmarna var de illusioner som försäkrade människan att han skulle ta sig dit. Vad var det som fanns kvar nu? Hans framtid var en dimma där han inte kunde urskilja varken detaljer eller konturer. Och i nuet så hemsöktes hans tankar av något som han kallade för hjärnspöken.
Dessa hjärnspöken hånade honom och hans oförmåga. De tryckte ned honom så djupt i sig själv så att han inte längre kände igen sig själv. En klåpare. Det var vad de kallade honom. Mannen ville inte vara en klåpare. Mannen ville vara självständig. Han ville kunna leva självständigt, oberoende av ytttre faktorer, han ville inte bli styrd. Men den drömmen hade han för sedan länge övergivit, och hoppet som en gång hade drivit honom mot det hade bleknat bort. Ingenting. Han var ingenting. Och det var just den meningslösheten som försänkte honom i det dystra tillstånd han befann sig i. Förut hade hans drömmar färglagt livet och gjort vardagen till en transportsträcka för att ta sig vidare i livet. Nu var allt en grå spökvärld där han vandrade runt som en vålnad och den forna vardagen var nu istället hinder för att ta sig fram i livet. Alla dessa rutiner, alla dessa krav. Och begären. De begär som ständigt styrde hans liv. Han hade inte haft sexuellt umgänge på många månader och detta störde honom. Det var också en yttre faktor som påverkade honom. Varför kunde inte samhället ha ett mer avslappnat synsätt på saken?
Alla människor han umgicks med hade han tröttnat på. De var visserligen hans nära vänner som också gjorde vardagen uthärdlig, men han fick inte ut någonting ifrån dem längre. Tidigare hade varit starka figurer som han kunde luta sig tillbaka mot, nu var de bara suddiga konturer som han inte längra kunde förstå. Detta bidrog till den meningslöshet som han upplevde. Alla de intima relationer som han hade drömt om, alla de kravlösa tillstånd som han hade önskat, de fanns inte i hans vardag. Det var bara tillstånd som hade uppstått ur visioner om hur världen skulle se ut. Åh, som det irriterade honom. Hjärnspökena påminde honom återigen om hans meningslöshet och om hans oförmåga att fungera som en fullständig människa. Hur mycket önskade han inte att han kunde bryta fri ifrån alla regler. Dessa regler begränsade honom och hans förmåga. Mannen önskade att han kunde göra något annorlunda. Något spontant. Något som ingen drömt om förut.
Mannen tittade upp och väcktes ur sina tankar. Där gick hans ex. De gick förbi varandra utan att se den andre, precis som mannen hade förväntat sig. Det var visserligen två år sedan nu, men det kändes som om det aldrig hade hänt. Det var inte så att han saknade det, utan istället hånade hjärnspökena honom. De talade om hans stora misslyckande och om hans egoism, hur det styrde hans liv. Mannen spände käken. Han tålde inte kritik han ständigt gav sig själv. Han kunde inte tåla alla de misslyckanden som han målade sin vardag med. En annan sak som hjärnspökena hånade honom för var hans oförmåga att se kärleken i sig själv. Han kunde däremot se den överallt annars, i samhället,i filmer, i böcker. Misslyckandet var dock att han inte kunde se den i sig själv. Han sparkade irriterat på en snöhög och en rök av snö vällde upp. Det fanns ingenting. Han var ingenting. Och det tärde på honom. Det fanns en vag förhoppning om att betyda någonting, att få vara någonting.
Han hade bott själv nu en längre tid i en lägenhet, och i början hade det naturligtvis känts skönt och självständigt, men nu hade det utvecklats i en känsla av ensamhet och övergivenhet. Han var beroende av andra människor och han hatade sig själv för det. Att vara ensam var ett nederlag. När han väl umgicks med människor så höjde han handen så fort de försökte få ett ord i luften, allt för att han skulle få prata klart. Mannen började känna sig som en parasit, ett ondskefullt ting som levde på sina medmänniskor, allt för att denne skulle kunna överleva livet och få ut så mycket som möjligt av det. Han visste dock inte vad hans vänner såg honom som. Senast förra veckan hade han hört ett rykte om sig och hans ansikte förvreds i avsmak när han tänkte på det snacket som gick runt. Där han levde handlade det aldrig om att prata med människor, utan att prata om människor. Han störde sig så otroligt mycket på detta, eftersom det inte fanns någon kommunikation så fort ett problem uppstod. Istället tog man upp det med en tredje part och diskuterade detta med denne. Det var just på detta sätt som rykten uppstod och plötsligt hade mannen känt sig oförmögen att göra något åt det. "Folk" som vissa uttryckte det, hade hört många saker och det fanns många åsikter. "Folk" som han inte ens kände visste allt om de människor som det var värt att känna till någonting om.
Det var också detta som bidrog till den dåliga miljön. Att veta någonting om någon. Det var viktigt för att kunna föra en diskussion. Därför slängde man sig också med begrepp som man inte förstod, för att kunna förklara de fenomen som fanns i samhället. Tidigare hade mannen velat sätta sig ned och talat med dessa personer, men han kände numera att han inte orkade. Låt dem tro vad de vill, brukade han tänka. Dessa människor brukade han kategorisera som pretentiösa, eftersom hela deras världsbild var utformad ifrån ideal som de själva aldrig skulle nå upp till. Samtidigt så var deras självbild så långt ifrån deras idealbild som de gick. Dålig kongruens. Dålig överensstämmelse. Mannen skrattade. Dessa människor som betraktade sig själva som om de vore gudar, och så fort någon ifrågasatte deras gudomlighet så satte de upp skyhöga murar av försvar. Eftersom mannens självbild i förhållandet till självidealet låg så pass nära, så behövde han sällan använda sig av försvarsmekanismer i sociala förhållanden. Kanske var det också därför som de pretentiösa människorna föraktade honom. Mannen fnyste. Men vad innebar det då att vara sig själv? Mannen var trött på det begreppet. Det var något som 2000-talets ungdomar hade blivit hjärntvättade med. Ingen visste nog vad det egentligen innebar. Mannen tvivlade på att ens eremiten i berget visste vem han var. Han var förmodligen lika vilsen som alla andra, skillnaden var nog att han inte reflekterade lika mycket över det.
Mannens promenad hade nu tagit honom till stan. Som han hade förväntat sig så såg han människor han kände eller kände till, men han var inte på humör för att prata med någon. Han ignorerade dem och de ignorerade honom. Ett perfekt socialt utbyte. Båda parter fick ut lika mycket av det. Befrielsen av att slippa heja eller stanna till för att prata med någon. För att detta skulle fungera så var man tvungen att låtsas att man hade bråttom någonstans. Det gick inte att vagga fram och tillbaka med kroppen och hoppas på att få en hälsning. Mannen gick vidare. Fler människor. Ännu fler. Tusen ansikten. Miljoner åsikter. Miljarder tankar. När skulle det ta slut? Mannen kände sig som en bussresenär som inte visste vilken hållplats som han skulle hoppa av vid. Är det här? Nej det är nästa. Eller är det här? Eller var det tre hållplatser tillbaka? Mannen fnyste. Ifall han kände sig själv rätt - och det gjorde han - så skulle han befinna sig på den där bussen väldigt länge innan han hittade rätt. Kanske åka fram och tillbaka några gånger till och med. Ett extravarv. Åh jo, det skulle behövas.
Hjärnspökena återvände och hånade hans oförmåga att skapa och upprätthålla intima relationer. Det var nog den största kritiken han riktade emot sig själv. Mannen mindes inte längre hur det var att älska andra. Sig själv älskade han ironiskt nog och han hatade när människor inte var som honom. Gemenskap var med och byggde upp världen. Till stor del så tyckte han att det var patetiskt. Hans oförmåga att älska någon annan för vem den människan är. Inte älska alla likheter som påminde om honom själv. Hur hade den självförälskelse uppstått? Mannen visste inte det. Trots det så längtade han efter ett förhållande. Mannen hade intalat sig själv många gånger att det var vad han behövde. Han behövde göra alla saker i livet med någon. När han talade om dessa tankar med sina vänner där några hade ett förhållande så började de genast prata om vilket arbete det var. Mannens ansiktsuttryck hårdnade. De förstod inte vad de hade, och de förväntade sig inte heller att omgivningen skulle förstå vad de trodde att de hade. Förhållande-människorna hade förmodligen glömt hur det var att vara ensam. Det är ett arbete att vara ensam också. Det är en överlevnad. Varje dag var man tvungen att skapa förhoppningar som skulle göra så att man orkade ta sig vidare till nästa dag. Förhållande-människorna behövde inte dessa förhoppningar. De visste vad de skulle få och när de skulle få det. Ett sms kunde räcka. Hej ska vi ses idag? En våg av irritation sköljde över mannen. De förstod inte avsaknaden av känslor. De förstod inte intigheten. De förstod inte hur det var att vara ingenting. De hade någonting. Mannen hade ingenting. Han var ingenting.
Mannen tittade upp. Han insåg att han hade gått en bra bit nu och att det förmodligen var dags att vända hem. Fast vadå hem. Hem till vad? Till sin dator där han skulle leta på facebook efter intressanta människor att döda tid med. Hem till den tomma lägenheten där det inte fanns någon att vara med. Ingenting. Allt var ingenting. Och han var allting som var ingenting. Han sparkde i snön. Frustrationen. Och ensamheten. Ensamheten var jobbigast. Alla tankar som uppstod. Avsaknaden av människor. Lycka är bara sann när den är delad. Hjärnspökena återvände för att håna honom. Orden ekade i hans huvud. Tankar om hans meningslöshet och hans oförmåga att göra någonting åt det.
Du är ingenting, intalade de honom.
Du är ingenting och du är allting som är ingenting.
Dessa hjärnspöken hånade honom och hans oförmåga. De tryckte ned honom så djupt i sig själv så att han inte längre kände igen sig själv. En klåpare. Det var vad de kallade honom. Mannen ville inte vara en klåpare. Mannen ville vara självständig. Han ville kunna leva självständigt, oberoende av ytttre faktorer, han ville inte bli styrd. Men den drömmen hade han för sedan länge övergivit, och hoppet som en gång hade drivit honom mot det hade bleknat bort. Ingenting. Han var ingenting. Och det var just den meningslösheten som försänkte honom i det dystra tillstånd han befann sig i. Förut hade hans drömmar färglagt livet och gjort vardagen till en transportsträcka för att ta sig vidare i livet. Nu var allt en grå spökvärld där han vandrade runt som en vålnad och den forna vardagen var nu istället hinder för att ta sig fram i livet. Alla dessa rutiner, alla dessa krav. Och begären. De begär som ständigt styrde hans liv. Han hade inte haft sexuellt umgänge på många månader och detta störde honom. Det var också en yttre faktor som påverkade honom. Varför kunde inte samhället ha ett mer avslappnat synsätt på saken?
Alla människor han umgicks med hade han tröttnat på. De var visserligen hans nära vänner som också gjorde vardagen uthärdlig, men han fick inte ut någonting ifrån dem längre. Tidigare hade varit starka figurer som han kunde luta sig tillbaka mot, nu var de bara suddiga konturer som han inte längra kunde förstå. Detta bidrog till den meningslöshet som han upplevde. Alla de intima relationer som han hade drömt om, alla de kravlösa tillstånd som han hade önskat, de fanns inte i hans vardag. Det var bara tillstånd som hade uppstått ur visioner om hur världen skulle se ut. Åh, som det irriterade honom. Hjärnspökena påminde honom återigen om hans meningslöshet och om hans oförmåga att fungera som en fullständig människa. Hur mycket önskade han inte att han kunde bryta fri ifrån alla regler. Dessa regler begränsade honom och hans förmåga. Mannen önskade att han kunde göra något annorlunda. Något spontant. Något som ingen drömt om förut.
Mannen tittade upp och väcktes ur sina tankar. Där gick hans ex. De gick förbi varandra utan att se den andre, precis som mannen hade förväntat sig. Det var visserligen två år sedan nu, men det kändes som om det aldrig hade hänt. Det var inte så att han saknade det, utan istället hånade hjärnspökena honom. De talade om hans stora misslyckande och om hans egoism, hur det styrde hans liv. Mannen spände käken. Han tålde inte kritik han ständigt gav sig själv. Han kunde inte tåla alla de misslyckanden som han målade sin vardag med. En annan sak som hjärnspökena hånade honom för var hans oförmåga att se kärleken i sig själv. Han kunde däremot se den överallt annars, i samhället,i filmer, i böcker. Misslyckandet var dock att han inte kunde se den i sig själv. Han sparkade irriterat på en snöhög och en rök av snö vällde upp. Det fanns ingenting. Han var ingenting. Och det tärde på honom. Det fanns en vag förhoppning om att betyda någonting, att få vara någonting.
Han hade bott själv nu en längre tid i en lägenhet, och i början hade det naturligtvis känts skönt och självständigt, men nu hade det utvecklats i en känsla av ensamhet och övergivenhet. Han var beroende av andra människor och han hatade sig själv för det. Att vara ensam var ett nederlag. När han väl umgicks med människor så höjde han handen så fort de försökte få ett ord i luften, allt för att han skulle få prata klart. Mannen började känna sig som en parasit, ett ondskefullt ting som levde på sina medmänniskor, allt för att denne skulle kunna överleva livet och få ut så mycket som möjligt av det. Han visste dock inte vad hans vänner såg honom som. Senast förra veckan hade han hört ett rykte om sig och hans ansikte förvreds i avsmak när han tänkte på det snacket som gick runt. Där han levde handlade det aldrig om att prata med människor, utan att prata om människor. Han störde sig så otroligt mycket på detta, eftersom det inte fanns någon kommunikation så fort ett problem uppstod. Istället tog man upp det med en tredje part och diskuterade detta med denne. Det var just på detta sätt som rykten uppstod och plötsligt hade mannen känt sig oförmögen att göra något åt det. "Folk" som vissa uttryckte det, hade hört många saker och det fanns många åsikter. "Folk" som han inte ens kände visste allt om de människor som det var värt att känna till någonting om.
Det var också detta som bidrog till den dåliga miljön. Att veta någonting om någon. Det var viktigt för att kunna föra en diskussion. Därför slängde man sig också med begrepp som man inte förstod, för att kunna förklara de fenomen som fanns i samhället. Tidigare hade mannen velat sätta sig ned och talat med dessa personer, men han kände numera att han inte orkade. Låt dem tro vad de vill, brukade han tänka. Dessa människor brukade han kategorisera som pretentiösa, eftersom hela deras världsbild var utformad ifrån ideal som de själva aldrig skulle nå upp till. Samtidigt så var deras självbild så långt ifrån deras idealbild som de gick. Dålig kongruens. Dålig överensstämmelse. Mannen skrattade. Dessa människor som betraktade sig själva som om de vore gudar, och så fort någon ifrågasatte deras gudomlighet så satte de upp skyhöga murar av försvar. Eftersom mannens självbild i förhållandet till självidealet låg så pass nära, så behövde han sällan använda sig av försvarsmekanismer i sociala förhållanden. Kanske var det också därför som de pretentiösa människorna föraktade honom. Mannen fnyste. Men vad innebar det då att vara sig själv? Mannen var trött på det begreppet. Det var något som 2000-talets ungdomar hade blivit hjärntvättade med. Ingen visste nog vad det egentligen innebar. Mannen tvivlade på att ens eremiten i berget visste vem han var. Han var förmodligen lika vilsen som alla andra, skillnaden var nog att han inte reflekterade lika mycket över det.
Mannens promenad hade nu tagit honom till stan. Som han hade förväntat sig så såg han människor han kände eller kände till, men han var inte på humör för att prata med någon. Han ignorerade dem och de ignorerade honom. Ett perfekt socialt utbyte. Båda parter fick ut lika mycket av det. Befrielsen av att slippa heja eller stanna till för att prata med någon. För att detta skulle fungera så var man tvungen att låtsas att man hade bråttom någonstans. Det gick inte att vagga fram och tillbaka med kroppen och hoppas på att få en hälsning. Mannen gick vidare. Fler människor. Ännu fler. Tusen ansikten. Miljoner åsikter. Miljarder tankar. När skulle det ta slut? Mannen kände sig som en bussresenär som inte visste vilken hållplats som han skulle hoppa av vid. Är det här? Nej det är nästa. Eller är det här? Eller var det tre hållplatser tillbaka? Mannen fnyste. Ifall han kände sig själv rätt - och det gjorde han - så skulle han befinna sig på den där bussen väldigt länge innan han hittade rätt. Kanske åka fram och tillbaka några gånger till och med. Ett extravarv. Åh jo, det skulle behövas.
Hjärnspökena återvände och hånade hans oförmåga att skapa och upprätthålla intima relationer. Det var nog den största kritiken han riktade emot sig själv. Mannen mindes inte längre hur det var att älska andra. Sig själv älskade han ironiskt nog och han hatade när människor inte var som honom. Gemenskap var med och byggde upp världen. Till stor del så tyckte han att det var patetiskt. Hans oförmåga att älska någon annan för vem den människan är. Inte älska alla likheter som påminde om honom själv. Hur hade den självförälskelse uppstått? Mannen visste inte det. Trots det så längtade han efter ett förhållande. Mannen hade intalat sig själv många gånger att det var vad han behövde. Han behövde göra alla saker i livet med någon. När han talade om dessa tankar med sina vänner där några hade ett förhållande så började de genast prata om vilket arbete det var. Mannens ansiktsuttryck hårdnade. De förstod inte vad de hade, och de förväntade sig inte heller att omgivningen skulle förstå vad de trodde att de hade. Förhållande-människorna hade förmodligen glömt hur det var att vara ensam. Det är ett arbete att vara ensam också. Det är en överlevnad. Varje dag var man tvungen att skapa förhoppningar som skulle göra så att man orkade ta sig vidare till nästa dag. Förhållande-människorna behövde inte dessa förhoppningar. De visste vad de skulle få och när de skulle få det. Ett sms kunde räcka. Hej ska vi ses idag? En våg av irritation sköljde över mannen. De förstod inte avsaknaden av känslor. De förstod inte intigheten. De förstod inte hur det var att vara ingenting. De hade någonting. Mannen hade ingenting. Han var ingenting.
Mannen tittade upp. Han insåg att han hade gått en bra bit nu och att det förmodligen var dags att vända hem. Fast vadå hem. Hem till vad? Till sin dator där han skulle leta på facebook efter intressanta människor att döda tid med. Hem till den tomma lägenheten där det inte fanns någon att vara med. Ingenting. Allt var ingenting. Och han var allting som var ingenting. Han sparkde i snön. Frustrationen. Och ensamheten. Ensamheten var jobbigast. Alla tankar som uppstod. Avsaknaden av människor. Lycka är bara sann när den är delad. Hjärnspökena återvände för att håna honom. Orden ekade i hans huvud. Tankar om hans meningslöshet och hans oförmåga att göra någonting åt det.
Du är ingenting, intalade de honom.
Du är ingenting och du är allting som är ingenting.
Kommentarer
Trackback
