Skammen
Det fanns ingenting kvar att hämta där. Hon ville gå vidare. Kvinnan reste sig hastigt, grabbade tag om sin väska och gick bestämt därifrån. Hon såg sig inte bakåt, samtidigt som hon kände hur blickarna brände hål i nacken på henne. Det var nog skammen, skammen framförallt som plågade henne mest. Att de visste. De visste mycket väl vad hon hade gjort. Hon höjde huvudet nonchalant en aning i luften samtidigt som hon gick bestämt vidare, långt bort ifrån dem. Kvinnan hade tidigare gått med på att ta en kaffe. Det skulle ju inte skada. Trots det hade hon missbedömt situationen helt och hållet. De hade inte alls intresserat sig för henne. De ville bara få ut någonting av henne. De hade räknat upp alla fördelar, men allt eftersom så hade kvinnan insett att de bara gynnade dem själva. Hon ville inte vara deras anti-depressiva piller. De hade dessutom talat om henne som om hon var en egendom de borde dela på.
Trots sin stolthet så skämdes hon. Hon skämdes för att hon gått med på tidigare att gå till sängs med båda två, dock vid olika tillfällen. När hon hade insett att de varit vänner hade skammen gjort henne oförmögen att tala. Hon hade bara suttit och gapet, den dagen hon fick det samtalet. Hon hade gått med på en fika, men det visade sig att det inte skulle bli någon försoning. Inte i den formen hon hade tänkt sig. De ville ha mer. Män och deras hunger. Hon lät blicken falla samtidigt som hon gick vidare. Skammen brann inom henne och gjorde röda utslag på hennes kinder. Hur kunde hon. Men hon visste vad männen ville ha. De ville ha ett förhållande där det inte fanns några krav. Inte heller några förväntningar. Visst var de unga alla tre, men de var allt för inspirerade av franska filmer där livet tedde sig annorlunda. Här gick dock gränsen. Hon ville inte ha ett förhållande med de båda. De var som bröder. Och nu ville de ha en syster. En syster som inte hade några sexuella begränsningar. Kvinnan vägrade. Hon vägrade.
Hon vek av vid nästa gata och gick irriterat vidare. Varför kunde hon inte bara få träffa någon som faktiskt var intresserad av henne? De män som hon hade träffat var bara intresserade av sig själva. I alla kvinnor sökte de likheter som skulle stämma överens med dem själva. Aldrig fanns det utrymme för en ny människa. Någon de kunde älska. De älskade bara sig själva. Och i denna självförälskelse, denna narcissism, så kom hon in i bilden. Självklart så var det tvunget att finnas en kvinna med i bilden. Men hon vägrade uppfylla den rollen. Hon suckade. Hon vägrade vara svag och låta dem trösta henne. Hon vägrade spela den rollen. Fast.
Fast. Nu tvekade hon igen. Fast nej. Inte för dem. Inte för de parasiterna. Speciellt den ene. Parasiten kallade hon honom. Och den ene, Illusionisten. Båda var lika patetiska. Båda var lika verklighetsfrånvarande. Hon saknade en fullständig man. Inte en sammansatt helhet, utan en fullständighet. Båda dessa mäns personligheter var ihopklistrade och vårdslöst sammansatta. De var inte fullständiga. De kunde inte förändras eller utvecklas. I deras verklighetsfrånvaro så hade de antagit att hon var en viktig del i deras värld. Hon vägrade. Nervöst tittade hon plötsligt över axeln, ifall de hade följt efter henne. Där fanns ingenting. Kanske hade de insett att hon faktiskt inte var intresserad att vara en del i deras liv. Skammen kom över henne igen. Det första som hade drivit henne till att faktiskt ha sex med båda, var deras gemensamma nämnare, trots att de var mycket olika på många sätt. Det var deras kreativa förmåga. Båda var konstnärer, på sitt eget lilla område. Den ene var musikintresserad. Den andre var filmintresserad. Dessa var två intressen som hon värderade högt i sitt eget liv och därför hade dragningskraften varit naturlig. Och det hade slutat i sex. Kvinnan suckade.
Ibland var det bara som att hon inte kunde eller ville kontrollera sina drifter. Ibland älskade hon att ge efter för impulser och liknande. Hon kunde inte sätta ord på det, men ibland var det som en instinkt tog över henne. Den drevs av lustar och aggressioner och ibland lät hon den delen av sig själv ta över. Hon kapitulerade inför den och i nästa ögonblicket så fann hos sig själv avklädd på en mans säng. Den instinkten förvandlade henne. Och det var den hon skämdes för nu. Hon skämdes inte för sig själv, utan för just den instinkten. Sedan insåg hon dock att hon faktiskt också skämdes för sin oförmåga att kontrollera den.
Kvinnan längtade. Hon längtade efter en människa som skulle se henne och inte sig själv i henne. Hon längtade efter att bli uppskattad för den hon var, inte att uppfylla en mans osynliga kriterier. Vem skulle se henne. Vem skulle upptäcka henne. Hon suckade igen. Det var inte lätt. Alla män var egoistiska. Fast kanske alla kvinnor också. Fan. Skammen brann inom henne. Hon hade slut på ursäkter till sig själv. Kvinnan ville bara hitta sitt förhållande. Inte ett förhållande. Utan sitt förhållande. Hon ville sluta föda skammen inom sig själv, om och om igen. Hon började småspringa.
Och skammen den brann.
Trots sin stolthet så skämdes hon. Hon skämdes för att hon gått med på tidigare att gå till sängs med båda två, dock vid olika tillfällen. När hon hade insett att de varit vänner hade skammen gjort henne oförmögen att tala. Hon hade bara suttit och gapet, den dagen hon fick det samtalet. Hon hade gått med på en fika, men det visade sig att det inte skulle bli någon försoning. Inte i den formen hon hade tänkt sig. De ville ha mer. Män och deras hunger. Hon lät blicken falla samtidigt som hon gick vidare. Skammen brann inom henne och gjorde röda utslag på hennes kinder. Hur kunde hon. Men hon visste vad männen ville ha. De ville ha ett förhållande där det inte fanns några krav. Inte heller några förväntningar. Visst var de unga alla tre, men de var allt för inspirerade av franska filmer där livet tedde sig annorlunda. Här gick dock gränsen. Hon ville inte ha ett förhållande med de båda. De var som bröder. Och nu ville de ha en syster. En syster som inte hade några sexuella begränsningar. Kvinnan vägrade. Hon vägrade.
Hon vek av vid nästa gata och gick irriterat vidare. Varför kunde hon inte bara få träffa någon som faktiskt var intresserad av henne? De män som hon hade träffat var bara intresserade av sig själva. I alla kvinnor sökte de likheter som skulle stämma överens med dem själva. Aldrig fanns det utrymme för en ny människa. Någon de kunde älska. De älskade bara sig själva. Och i denna självförälskelse, denna narcissism, så kom hon in i bilden. Självklart så var det tvunget att finnas en kvinna med i bilden. Men hon vägrade uppfylla den rollen. Hon suckade. Hon vägrade vara svag och låta dem trösta henne. Hon vägrade spela den rollen. Fast.
Fast. Nu tvekade hon igen. Fast nej. Inte för dem. Inte för de parasiterna. Speciellt den ene. Parasiten kallade hon honom. Och den ene, Illusionisten. Båda var lika patetiska. Båda var lika verklighetsfrånvarande. Hon saknade en fullständig man. Inte en sammansatt helhet, utan en fullständighet. Båda dessa mäns personligheter var ihopklistrade och vårdslöst sammansatta. De var inte fullständiga. De kunde inte förändras eller utvecklas. I deras verklighetsfrånvaro så hade de antagit att hon var en viktig del i deras värld. Hon vägrade. Nervöst tittade hon plötsligt över axeln, ifall de hade följt efter henne. Där fanns ingenting. Kanske hade de insett att hon faktiskt inte var intresserad att vara en del i deras liv. Skammen kom över henne igen. Det första som hade drivit henne till att faktiskt ha sex med båda, var deras gemensamma nämnare, trots att de var mycket olika på många sätt. Det var deras kreativa förmåga. Båda var konstnärer, på sitt eget lilla område. Den ene var musikintresserad. Den andre var filmintresserad. Dessa var två intressen som hon värderade högt i sitt eget liv och därför hade dragningskraften varit naturlig. Och det hade slutat i sex. Kvinnan suckade.
Ibland var det bara som att hon inte kunde eller ville kontrollera sina drifter. Ibland älskade hon att ge efter för impulser och liknande. Hon kunde inte sätta ord på det, men ibland var det som en instinkt tog över henne. Den drevs av lustar och aggressioner och ibland lät hon den delen av sig själv ta över. Hon kapitulerade inför den och i nästa ögonblicket så fann hos sig själv avklädd på en mans säng. Den instinkten förvandlade henne. Och det var den hon skämdes för nu. Hon skämdes inte för sig själv, utan för just den instinkten. Sedan insåg hon dock att hon faktiskt också skämdes för sin oförmåga att kontrollera den.
Kvinnan längtade. Hon längtade efter en människa som skulle se henne och inte sig själv i henne. Hon längtade efter att bli uppskattad för den hon var, inte att uppfylla en mans osynliga kriterier. Vem skulle se henne. Vem skulle upptäcka henne. Hon suckade igen. Det var inte lätt. Alla män var egoistiska. Fast kanske alla kvinnor också. Fan. Skammen brann inom henne. Hon hade slut på ursäkter till sig själv. Kvinnan ville bara hitta sitt förhållande. Inte ett förhållande. Utan sitt förhållande. Hon ville sluta föda skammen inom sig själv, om och om igen. Hon började småspringa.
Och skammen den brann.
Kommentarer
Trackback
