tro
jag hatar allt jag blivit
allt som jag en gång sa
att jag aldrig skulle bli
och när man älskar den man hatar
uppstår en inre konfrontation
som att gilla musiken man aldrig tyckte om
som att köpa kläderna man alltid skrattade åt
som att se filmerna man aldrig förstod
eller klippa håret alldeles själv
du älskar det jag är
för du såg mig aldrig ändra färg
du såg mig aldrig där på bänken
när det inre kriget sjöd
som ångesten och ilskan
när ingen annan än hon dög
en vandring där på gatorna
mår illa av en spegelreflektion
på den tiden då kärlek var en religion
det är så lätt att ändra färgen på sitt hår
att le och ljuga om hur man mår
att sitta i en soffa och ta en massa skit
när ens föräldrar vägrar förstå
som att jaga en fjäril en sommardag
som att slå sönderna nävarna mot ett träd
nu är jag inget mer än ingenting
och jag skräms av tystnaden i ett rum
men vad jag fruktar mest av allt
är att du ser vad jag var förut
och inser att instabiliteten inte har ett slut
att svagheten skapar begränsningar
och lämnar oss i en labyrint med val
och där står vi tveksamt hand i hand
en panna mot en kind och några tveksamma ord
evigheten hatar oss och vi hatar den
hade det inte var bättre om du bara var min vän
när ljuset plötsligt tvekar
när skuggorna får dansa fritt
när träden sjunker ned i marken
när allt ditt hat blir mitt
när vi inte längre kan lite på varandra
när lögnerna faktiskt spelar roll
när vi river grunden vi stått på
för att inte av oss längre tror
allt som jag en gång sa
att jag aldrig skulle bli
och när man älskar den man hatar
uppstår en inre konfrontation
som att gilla musiken man aldrig tyckte om
som att köpa kläderna man alltid skrattade åt
som att se filmerna man aldrig förstod
eller klippa håret alldeles själv
du älskar det jag är
för du såg mig aldrig ändra färg
du såg mig aldrig där på bänken
när det inre kriget sjöd
som ångesten och ilskan
när ingen annan än hon dög
en vandring där på gatorna
mår illa av en spegelreflektion
på den tiden då kärlek var en religion
det är så lätt att ändra färgen på sitt hår
att le och ljuga om hur man mår
att sitta i en soffa och ta en massa skit
när ens föräldrar vägrar förstå
som att jaga en fjäril en sommardag
som att slå sönderna nävarna mot ett träd
nu är jag inget mer än ingenting
och jag skräms av tystnaden i ett rum
men vad jag fruktar mest av allt
är att du ser vad jag var förut
och inser att instabiliteten inte har ett slut
att svagheten skapar begränsningar
och lämnar oss i en labyrint med val
och där står vi tveksamt hand i hand
en panna mot en kind och några tveksamma ord
evigheten hatar oss och vi hatar den
hade det inte var bättre om du bara var min vän
när ljuset plötsligt tvekar
när skuggorna får dansa fritt
när träden sjunker ned i marken
när allt ditt hat blir mitt
när vi inte längre kan lite på varandra
när lögnerna faktiskt spelar roll
när vi river grunden vi stått på
för att inte av oss längre tror
Kommentarer
Trackback
