små ord
är trött på att behöva gömma mig
skulle behöva berätta för dig
fast det vore så jobbigt
så väldigt väldigt väldigt jobbigt
jag önskar att vi var vi
skulle behöva berätta för dig
fast det vore så jobbigt
så väldigt väldigt väldigt jobbigt
jag önskar att vi var vi
kocentrationsetik (replik på replik)
"det finns inget bestående. HÖR DU MIG DET FINNS FAN INGET BESTÅENDE" skrek du och skakade om min axlar.
jag stod där och jag var så liten så svag så
"sluta. jag vill inte att du gör såhär. älska mig istället." och jag var så oförlåtligt feg.
"nej, DET GÅR JU INTE. det finns ju förfan inget bestående, det finns ingen lycka jag kan hålla fast vid. jag litar inte på dig. du säger åt mig att älska dig men jag tror inte på dig och din förmåga. jag vill inte träffa dig längre." och hon skrek så högt så högt.
"det här är första gången vi träffas jag förstår inte vad du pratar om förstår ingenting snälla förklara för mig hur jag ska göra för jag vet fan inte längre." tyst yst yst ystyst.
"MEN JAG KLARAR INTE AV PRESSEN. okej? jag klarar inte av den för alla röster som skriker är bara kopior och jag är ganska säker på att jag har målat upp ett nytt ideal nu förlåt migso mfan. jag vill inte längre ha dig och vad dxustår för det "
(döda)
nu dör vi
tankar
jag hatar er
jag hatar alla tankar
och specielt tankar som försöker härma vackra känslor
hon är en av de vackraste
jag tror helt ärligt att hon har blivit berörd av essensen
det skulle förklara hennes skönhet och hennes godhet
fast ni är bara tankar
patetiska tankar som försöker imitera verkligheten
som om ni kan berätta en historia
ni är patetiska
försvinner
(bleknar bort)
(Kreativiteten ler och säger åt mig att göra det som är rätt)
(snart ska v i hitta ivarnda)
jag stod där och jag var så liten så svag så
"sluta. jag vill inte att du gör såhär. älska mig istället." och jag var så oförlåtligt feg.
"nej, DET GÅR JU INTE. det finns ju förfan inget bestående, det finns ingen lycka jag kan hålla fast vid. jag litar inte på dig. du säger åt mig att älska dig men jag tror inte på dig och din förmåga. jag vill inte träffa dig längre." och hon skrek så högt så högt.
"det här är första gången vi träffas jag förstår inte vad du pratar om förstår ingenting snälla förklara för mig hur jag ska göra för jag vet fan inte längre." tyst yst yst ystyst.
"MEN JAG KLARAR INTE AV PRESSEN. okej? jag klarar inte av den för alla röster som skriker är bara kopior och jag är ganska säker på att jag har målat upp ett nytt ideal nu förlåt migso mfan. jag vill inte längre ha dig och vad dxustår för det "
(döda)
nu dör vi
tankar
jag hatar er
jag hatar alla tankar
och specielt tankar som försöker härma vackra känslor
hon är en av de vackraste
jag tror helt ärligt att hon har blivit berörd av essensen
det skulle förklara hennes skönhet och hennes godhet
fast ni är bara tankar
patetiska tankar som försöker imitera verkligheten
som om ni kan berätta en historia
ni är patetiska
försvinner
(bleknar bort)
(Kreativiteten ler och säger åt mig att göra det som är rätt)
(snart ska v i hitta ivarnda)
röd varför hemsöker du mig
irritation
en man går över gatan
vita fläckar brinner innanför ögonlocken
träden viskar lögner och mannen fnyser
ett träd växer nedåt av skam
svarta studsbollar dansar runt i natten
himlen öppnar sig och slukar glömskan
hatet uppenbarar sig och sprider sitt budskap
på en altan dricker någon whiskey och röker en cigarett
samtidigt som någon skrattar åt någon skämt
mannen ryser
en affär lyser inte inte har öppet
och någon kysser en främling
mannen skakar på huvudet
en briljant farkost dundrar förbi
spåren i asfalten är av diamant
mannen halkar på isen i mörka grottan
han gnisslar på tänderna
hatten faller av och blottar en tatuering
tre människor dansar
en kvinna en man och en man
den finns en man över
hallå hallå ropade kaptenen
man över bord
någon rycker på axlarna
en annan himlar med ögonen
vissa skakar bara på huvudet
men
du
du
känner du hur det är riktat till dig
du
du av alla
jag har valt dig
(nej nej nej nej)
(hitta rätt rätt rätt rätt rätt rätt nu nu nu nu nu )
en man går över gatan
vita fläckar brinner innanför ögonlocken
träden viskar lögner och mannen fnyser
ett träd växer nedåt av skam
svarta studsbollar dansar runt i natten
himlen öppnar sig och slukar glömskan
hatet uppenbarar sig och sprider sitt budskap
på en altan dricker någon whiskey och röker en cigarett
samtidigt som någon skrattar åt någon skämt
mannen ryser
en affär lyser inte inte har öppet
och någon kysser en främling
mannen skakar på huvudet
en briljant farkost dundrar förbi
spåren i asfalten är av diamant
mannen halkar på isen i mörka grottan
han gnisslar på tänderna
hatten faller av och blottar en tatuering
tre människor dansar
en kvinna en man och en man
den finns en man över
hallå hallå ropade kaptenen
man över bord
någon rycker på axlarna
en annan himlar med ögonen
vissa skakar bara på huvudet
men
du
du
känner du hur det är riktat till dig
du
du av alla
jag har valt dig
(nej nej nej nej)
(hitta rätt rätt rätt rätt rätt rätt nu nu nu nu nu )
som att sitta på en altan
tror du jag tänker slösa bort mig på dig
redan igår så mötte jag en känsla
hon jag pratade med var bekant
som om jag mindes henne
men jag har aldrig träffat henne någonsin
jag förstår inte riktigt
och det som är svårast
kanske mest jobbigast
det är när vi sitter där
och någon kommer och säger "hon har kille"
och även fast jag vet det
så känns det ändå jobbigt
så fort två stycken sitter ensamma och pratar
då måste det vara något fel
men det var ändå jag som satt där först
fast det kanske inte betydde nånting
kanske det är en slump att jag pratade med dig
fast det kändes bra ändå
jag tyckte om dig
även fast jag inte sa det
vågade faktiskt inte
ville inte skrämma bort dig
jag hoppas jag får prata med dig igen
även fast det kanske inte går
det är jobbigt att smyga i skuggorna
jag vill hellre dansa i elden
det var någonting om dig
något som jag kände igen
kanske var det mig själv jag kände igen
jobbigt
jag som trodde det här var över
varför finns det inget som består
varför
varför finns det inget som består
varför vill du inte bli odödlig med mig
jo just det
för att det alltid finns en annan
varför
varför finns det någon annan
varför inte jag
redan igår så mötte jag en känsla
hon jag pratade med var bekant
som om jag mindes henne
men jag har aldrig träffat henne någonsin
jag förstår inte riktigt
och det som är svårast
kanske mest jobbigast
det är när vi sitter där
och någon kommer och säger "hon har kille"
och även fast jag vet det
så känns det ändå jobbigt
så fort två stycken sitter ensamma och pratar
då måste det vara något fel
men det var ändå jag som satt där först
fast det kanske inte betydde nånting
kanske det är en slump att jag pratade med dig
fast det kändes bra ändå
jag tyckte om dig
även fast jag inte sa det
vågade faktiskt inte
ville inte skrämma bort dig
jag hoppas jag får prata med dig igen
även fast det kanske inte går
det är jobbigt att smyga i skuggorna
jag vill hellre dansa i elden
det var någonting om dig
något som jag kände igen
kanske var det mig själv jag kände igen
jobbigt
jag som trodde det här var över
varför finns det inget som består
varför
varför finns det inget som består
varför vill du inte bli odödlig med mig
jo just det
för att det alltid finns en annan
varför
varför finns det någon annan
varför inte jag
just nu leksak
pappershjärtan som vi gav till varandra
minns du det
nej det gör du inte för jag hittade på det nyss
jag tappade ditt i sanden
och nu kan jaginte hitta det
på baksidan så stod det en text
"du är speciell på ditt sätt
men allt är inte så lätt
fast du kanske har rätt
jag vet inte vad du har sett
jag vet inte vad som tidigare skett
jag vet bara att vi inte är ett"
jasså
så enkelt var det
jag minns inte vad jag skrev på mitt pappershjärta
det som jag gav till dig
fast vilken tur
nu ser jag det ju
det ligger ju där i sanden
på baksidan stod det en text
"HAHAHAHAHAHHAHA
AHAHAHAHAHHAHAHA
AHAHAHAHAHHAHAHA
AHAHAHAHAHAHHAHA
AHAHAHAHAHAHHAHA
AHAHAHAHAHAHAHHA"
jag minns inte vad jag ville säga med det
var det någon slags ironi
varför måste allting jämt spåra
(ibland så är det svårt)
(svårt att låta bli)
(hahahahahhahaha)
(FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT)
HÖR DU DET
FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT
JAG BEODRAR DIG
minns du det
nej det gör du inte för jag hittade på det nyss
jag tappade ditt i sanden
och nu kan jaginte hitta det
på baksidan så stod det en text
"du är speciell på ditt sätt
men allt är inte så lätt
fast du kanske har rätt
jag vet inte vad du har sett
jag vet inte vad som tidigare skett
jag vet bara att vi inte är ett"
jasså
så enkelt var det
jag minns inte vad jag skrev på mitt pappershjärta
det som jag gav till dig
fast vilken tur
nu ser jag det ju
det ligger ju där i sanden
på baksidan stod det en text
"HAHAHAHAHAHHAHA
AHAHAHAHAHHAHAHA
AHAHAHAHAHHAHAHA
AHAHAHAHAHAHHAHA
AHAHAHAHAHAHHAHA
AHAHAHAHAHAHAHHA"
jag minns inte vad jag ville säga med det
var det någon slags ironi
varför måste allting jämt spåra
(ibland så är det svårt)
(svårt att låta bli)
(hahahahahhahaha)
(FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT)
HÖR DU DET
FÖRSTÖR NÅGONTING VACKERT
JAG BEODRAR DIG
igen igen igen igen
kan inte sluta tänka på dig
speciellt på kvällarna
snälla
ifall du säger det jag vill höra
så kan jag förneka allt
förneka konstnären
förneka kreativiteten
förneka tankeprocessen
förneka illusionerna
snälla
säg bara det jag vill höra
det räcker bara med lite ord
ja
ibland räcker det
och duvet hjärtan
hjärtan som man klipper ut från papper
det är nog ifrån ett annat liv
fast jag tror du förstår ändå
ibland låtsas jag att du läser det jag skriver här
fast jag vet inte om du gör det
ifall du frågade mig om det sen
så skulle jag ljuga och säga att det bara var poesi
men förmodligen så kommer du aldrig läsa det här
så jag slipper ljuga för dig
allt för att fly ifrån konfrontationen
allt för att dölja sanningen
kanske jag bara är patetisk
som har hakat upp mig på en speciell människa
jag önskar bara
bara
att vi var vi
ingen konstnär
ingen kreativitet
bara vi
du och jag
tillsammans vidrör vi essensen
speciellt på kvällarna
snälla
ifall du säger det jag vill höra
så kan jag förneka allt
förneka konstnären
förneka kreativiteten
förneka tankeprocessen
förneka illusionerna
snälla
säg bara det jag vill höra
det räcker bara med lite ord
ja
ibland räcker det
och duvet hjärtan
hjärtan som man klipper ut från papper
det är nog ifrån ett annat liv
fast jag tror du förstår ändå
ibland låtsas jag att du läser det jag skriver här
fast jag vet inte om du gör det
ifall du frågade mig om det sen
så skulle jag ljuga och säga att det bara var poesi
men förmodligen så kommer du aldrig läsa det här
så jag slipper ljuga för dig
allt för att fly ifrån konfrontationen
allt för att dölja sanningen
kanske jag bara är patetisk
som har hakat upp mig på en speciell människa
jag önskar bara
bara
att vi var vi
ingen konstnär
ingen kreativitet
bara vi
du och jag
tillsammans vidrör vi essensen
det här är inte riktat till dig (fast egentligen jo)
jag vill inte längre vara en del av tankeprocessen
jag vill bli essensen
strävan efter helhet
minns du
nej såklart du inte minns
vi valde döden framför evigheten
var det av feghet
snälla
vet du vad jag gjorde nu
jag tänkte på dig igen
läste lite ord
och det kändes nästan
nästan som om det vore riktat åt mig
och det är just det där som förstör mig
att bli kluven
bara för att sedan smälta ihop igen
men ja men nej nej nej
ÄR DET RIKTAT TILL MIG ELLER INBILLAR JAG MIG BARA FÖR ATT JAG VILL ATT DET SKA VARA SÅ
ibland är det så svårt att vara en del av tankeprocessen
för jag minns ingenting
alltså
jag vågar inte säga något
är rädd för vad du ska säga
att du ska ignorera mig
det är inte värt att säga något
nu är det på gränsen till uthärdligt
men det går ändå
det skulle inte gå med tystnad
inte tystnad
vadsomhelst förutom tystnad
alla illusioner
alla illusioner
förstår inte
jag vill bli essensen
strävan efter helhet
minns du
nej såklart du inte minns
vi valde döden framför evigheten
var det av feghet
snälla
vet du vad jag gjorde nu
jag tänkte på dig igen
läste lite ord
och det kändes nästan
nästan som om det vore riktat åt mig
och det är just det där som förstör mig
att bli kluven
bara för att sedan smälta ihop igen
men ja men nej nej nej
ÄR DET RIKTAT TILL MIG ELLER INBILLAR JAG MIG BARA FÖR ATT JAG VILL ATT DET SKA VARA SÅ
ibland är det så svårt att vara en del av tankeprocessen
för jag minns ingenting
alltså
jag vågar inte säga något
är rädd för vad du ska säga
att du ska ignorera mig
det är inte värt att säga något
nu är det på gränsen till uthärdligt
men det går ändå
det skulle inte gå med tystnad
inte tystnad
vadsomhelst förutom tystnad
alla illusioner
alla illusioner
förstår inte
bekymmer
"Hej." sa C och satte sig bredvid sin vän. Han var bara tvungen att berätta för någon.
"Tja! Hur är det med dig?" sa H och lade armarna i kors samtidigt som han granskade sin vän.
"Dåligt faktiskt." började C och stirrade likgiltigt ned på golvet. "Väldigt dåligt. Saker går inte som jag har tänkt mig. Du vet tjejen jag nämnde tidigare? Det är någon ny nu."
"Jasså?" sa H förvånat. "Men du sa ju för någon vecka sedan att det verkade som om hon gillade dig?"
"Nej, jag hade fel. Falska förhoppningar som vanligt. Varför tror jag hela tiden?"
"Släpp henne då."
"Jag har gjort det så många gånger förut, men hon återkommer alltid i mina tankebanor. Det kanske beror på att hon finns i min närvaro ganska ofta, och när jag väl träffar henne igen så är det så svårt att släppa henne. Jag vet inte vad jag gör för fel. Ibland är det nästan som att hon faktiskt gillar mig, men sedan så försvinner hon bara. Hon hör aldrig av sig. Hela tiden försöker jag hitta anledningar till att prata med henne. Då brukar det dock bara bli korta samtal som sedan dör ut när jag försöker leda in samtalet på något nytt. Jag förstår inte vad jag gör fel. Och vet du vad det jobbigaste är? Det är när hon är med min bästa kompis, och trots att han har flickvän som jag vet att han älskar över allt annat så blir jag svartsjuk när han är med henne. Det känns bara så löjligt. Och varför kan de umgås som kompisar? Varför kan inte hon och jag göra det? Det är som att hon tar avstånd. Varför då? Jag förstår inte."
H granskade sin vän och suckade. Det fanns inte mycket han kunde göra. C hade en tendens av att stänga in sig i sig själv och ibland kunde han ignorera en när man försökte övertyga honom om någonting. Trots det så gjorde H ett försök.
"Du överanalyserar. Som vanligt. Kan du inte bara släppa henne? Du vet att ni aldrig kommer bli tillsammans." Det blev tyst ett tag.
"Nej." började C igen. "Jag kan inte släppa henne. Och okej, visst, jag tänker på andra tjejer ibland också. Men vet du vad det sjuka är? Det är att för varje tjej jag träffar så jämför jag dem med henne och jag hatar det. Hon har blivit en mall för alla de människor som jag skulle kunna älska. Varför ska hennes egenskaper vara något slags ideal? Varför har hon gjort så starkt intryck på mig? Trots det kan jag inte förneka att jag älskar hennes karaktär, för den påminner så mycket om min egen. Varför kan hon inte se mig på samma sätt? Vad gör jag för fel? Jag vill inte förlora henne. Vet du vad jag är mest rädd för? Det är att hon kommer förbli en sådan där mall en mycket lång tid, vilket kommer hindra mig ifrån att träffa andra människor. Det är så fruktansvärt. Jag vill bara att hon ska se mig på samma sätt, se våra likheter och allting vi har gemensamt, men hon gör inte ens det. Ibland verkar det inte ens som om hon vill vara vän med mig. Varför är det så? Är jag för tråkig? För vardaglig? Vad är det jag saknar som hon söker hos andra? Och den där nya killen som hon träffar? Vem är det egentligen?" C talade alldels tonlöst. Hans röst var iskall och de känslor som fanns dolde han i den kyliga rösten.
"Du skulle behöva komma härifårn. Ifrån den här miljön. En ny stad är vad du skulle behöva." sa H och gjorde ett försök att uppmuntra sin vän.
"Men varför finns det ingen som mig? De människor jag träffat som jag sett mig själv i, alla har stött bort mig. Varför kan de inte se samma sak som jag gör? Varför väljer de istället människor vars egenskaper inte alls liknar deras egna? Jag tror att hennes senaste förhållande varade i ett år. Nu när det börjar dö ut så försöker hon hitta något nytt. Vem är det hon träffar nu? Och varför är han bättre än mig? Allt det här får mig att känna mig mindre och mindre. Varför kan jag inte få betyda samma sak som hon betyder för mig? Vi är ju så lika. Vi har så mycket gemensamt. Jag fattar inte varför hon inte ser det. Jag använder ju henne som en jävla mall för att värdera andra människor. Jag är så vidrig. Det går inte att släppa henne. Varje gång det känns som om hon gillar mig så händer det något annats och nu så träffar hon en ny kille. Vem fan är det? Varför är han bättre än mig? Jag kan också vara som honom. Om hon bara sa hur jag skulle bete mig så skulle jag kunna vara som hon ville. Jag kan leva som en skådespelare bara jag får vara tillsammans med henne." C darrade på rösten.
"Gemenskap. Det betydde alltid så mycket för dig. Att alltid ha allt gemensamt." H suckade. "Det kanske helt enkelt inte är vad hon söker i ett förhållande. Hon kanske vill ha någon som är annorlunda än henne själv. Har det aldrig slagit dig att du kanske är för lik henne? Lämna henne bara. Det spelar ingen roll."
"Jag önskar bara att hon älskade mig för den jag är." sa C och stirrade fortfarande ned på marken. "Jag kan vara Konstnären och hon Kreativiteten.
"Det där är bara skitsnack vet du." sa H och blev nästan irriterad. "Har vi inte pratat om det förut? Det funkar inte att väva in sitt liv och sina medmänniskor i någon slags poetisk och filosofisk mening. Det finns ingen jävla konstnär. Inte heller någon kreativitet. Det är bara något du hittat på för att försöka göra ditt tillvaro uthärdlig och för att du inte klarar av tanken på att vara ensam. Kan du inte inse det? Det är bara en massa metaforer. Hon är ingen metafor. Hon är en levande varelse. Du kan inte förvänta dig saker av henne bara för att du har vävt in henne i din poesi. Du måste släppa konstnären och kreativiteten. Du måste släppa gemenskapen. Sedan måste du inse och acceptera att hon inte kan vara din lilla karaktär som du kan väva in i dina berättelser. Kärlek kräver mer. För det är väl kärlek du är ute efter? Eller är hon bara någon slags kreativitet så du kan skriva dina dikter och texter? Isådanafall så är du inget mer än en parasit, och en sådan parasit som du vill att andra ska tycka synd om. Släpp konstnärssnacket, för det funkar inte." H fnyste.
"Men det betyder ju så mycket för mig." sa C och darrade på rösten igen. " Det absolut allra vackraste jag kan tänka mig är att sitta och skriva dikter med henne, eller att läsa någonting hon skrivit. Och att hon läser någonting jag skrivit och älskar det också. Sedan kan jag se alla saker vi gör tillsammans. Alla de filmer vi skulle se, ett otroligt stort intresse för båda två. Det är så mycket jag vill visa henne och så mycket jag vill att hon ska ta del av. Och..." Mer hann han inte säga.
"Stopp!" utbrast H. "Jag tänker inte lyssna mer. Nu pratar du om det där igen. All den där kreativiteten och alla konstnärsgrejer. Jag har ju sagt åt dig att släppa det. Förstår du inte att ingen uppskattar det? Det är bara din lilla värld som du flyr till när du inte orkar med verkligheten. Det är dags för dig att återvända och då menar jag till verkligheten. Det finns inga konstnärer och ingen kreativitet. Kan du inte lära dig det? Och hon kommer aldrig att bli kär i dig eller ens få känslor för dig. Hör du det?! Aldrig! Jag säger det här för att jag är din vän och för att jag bryr mig om dig, inte för att göra dig ledsen, men du måste acceptera sanningen. Lämna henne. Och dessutom....."
(nej H du har fel det finns visst en konstnär och en kreativitet och tillsammans skapade de världen du har fel du kommer aldrig att förstå aldrig aldrig aldrig)
(du är bara en slav åt verkligheten och när jag ser dig nu så tycker jag så synd om dig för att du aldrig kommer få ta del av tankevärlden på samma sätt som C har gjort och är det inte jobbigt att aldrig tro på något i sin vardag att bara sätta sin tro och tillit på saker som någon påstår är sant varför ska du låtsas att du är sanningen själv)
(Konstnären och Kreativiteten har skapat världen och du kommer nog aldrig att förstå det på samma sätt som jag har gjort det eftersom det har blivit min övertygelse och min strävan efter helhet i tankeprocessen och jag tror dessutom att du aldrig kommer förstå den oehörda vikten för det band som skapas mellan Konstnären och Kreativiteten)
"...så tror jag att att hon aldrig kommer bli kär i dig." fortsatte H. "Det är bara att försöka acceptera sanningen. Jag säger inte det här för att jävlas utan snarare för att försöka hjälpa dig. Jag är din vän." H tystnade.
(nej han är inte din vän lyssna inte på honom han ljuger ljuger ljuger ljuger ljuger ljuger)
"Jag vet inte längre vad jag ska tycka." sa C och kände sig förvirrad. "Det känns nästan som om du ljuger för att jag ska släppa henne."
(ja ja ja han ljuger ljuger ljuger)
(för sin egen vinnings skull skull skull)
(han vill också ha henne förstår du väl)
(men han är ingen konstnär och han kommer aldrig att kunna efterlikna Konstnären)
(du är Konstnären och hon är Kreativitetet och du måste förstå att du får aldrig sluta ge upp hoppet för annars kommer världen falla samman om inte konstnärskapet återupprättas)
"HAHAHAHAHA, VET DU VAD?" skrek C. "JAG TROR ATT VI BÅDA BARA ÄR KARAKTÄRER I EN PÅHITTAD TEXT, LÅTER DET INTE LOGISKT?"
"Snälla, lugna ned dig." sa H och försökte hålla tillbaka sin vän som började vifta våldsamt med armarna. "Du överreagerar bara och det är naturligt med tanke på omständigheterna. Du har haft för mycket att tänka på de senaste veckorna. Lugna ned dig bara."
"HAHAHAHHA NEJ NU SER JAG ALLT MYCKET TYDLIGARE. ALLA ÄR PÅHITTADE KARAKTÄRER, ALLA SOM VI NÅGONSIN HAR KÄNT OCH ALLA SOM VI HAR PRATAT OM, ALLA MINNEN OCH ALLTING, DET ÄR PÅHITTAT." skrek C och började skratta åt sin upptäckt.
(ja du har rätt snälla fortsätt)
"Snälla du måste lugna ned dig, annars går jag!" sa H och försökte överrösta C.
(NEJ FÖR VET NI VAD, NI ÄR FAKTISKT PÅHITTADE KARAKTÄRER OCH NI EXISTERAR BARA I MITT HUVUD OCH DET ROLIGA ÄR ATT JAG KAN GÖRA VAD JAG VILL MED ER, NI ÄR PRAKTISKT TAGET MINA SLAVAR SÅ NI GÖR I PRINCIP VAD JAG VILL OCH NU HAR JAG BESTÄMT FÖR ATT ERAN KONVERSATION SKA DÖ UT OCH C SKA DÖDA H EFTERSOM KARAKTÄRER KAN GÖRA DET EMOT VARANDRA EFTERSOM DE INTE EXISTERAR VISST LÅTER DET LOGISKT)
H stirrade på C när han tog fram pistolen. Allt var så surrealistiskt, ett tag hade de suttit där och pratat som två vänner tills det hade spårat. Nu skulle han dö.
"Det kommer flera efter oss." sa C innan han sköt ihjäl dem båda. "Och det har funnits så otroligt många före oss. Länge leve Konstnären och Kreativiteten för de har skapat tankeprocessen."
(ALLTING TAR SLUT DET VISSTE ÄVEN KONSTNÄREN OCH KREATIVITETEN NÄR EXISTENSEN UPPHÖR SÅ BÖRJAR CYKELN OM OCH ESSENSEN KVARSTÅR ALLTID)
"Tja! Hur är det med dig?" sa H och lade armarna i kors samtidigt som han granskade sin vän.
"Dåligt faktiskt." började C och stirrade likgiltigt ned på golvet. "Väldigt dåligt. Saker går inte som jag har tänkt mig. Du vet tjejen jag nämnde tidigare? Det är någon ny nu."
"Jasså?" sa H förvånat. "Men du sa ju för någon vecka sedan att det verkade som om hon gillade dig?"
"Nej, jag hade fel. Falska förhoppningar som vanligt. Varför tror jag hela tiden?"
"Släpp henne då."
"Jag har gjort det så många gånger förut, men hon återkommer alltid i mina tankebanor. Det kanske beror på att hon finns i min närvaro ganska ofta, och när jag väl träffar henne igen så är det så svårt att släppa henne. Jag vet inte vad jag gör för fel. Ibland är det nästan som att hon faktiskt gillar mig, men sedan så försvinner hon bara. Hon hör aldrig av sig. Hela tiden försöker jag hitta anledningar till att prata med henne. Då brukar det dock bara bli korta samtal som sedan dör ut när jag försöker leda in samtalet på något nytt. Jag förstår inte vad jag gör fel. Och vet du vad det jobbigaste är? Det är när hon är med min bästa kompis, och trots att han har flickvän som jag vet att han älskar över allt annat så blir jag svartsjuk när han är med henne. Det känns bara så löjligt. Och varför kan de umgås som kompisar? Varför kan inte hon och jag göra det? Det är som att hon tar avstånd. Varför då? Jag förstår inte."
H granskade sin vän och suckade. Det fanns inte mycket han kunde göra. C hade en tendens av att stänga in sig i sig själv och ibland kunde han ignorera en när man försökte övertyga honom om någonting. Trots det så gjorde H ett försök.
"Du överanalyserar. Som vanligt. Kan du inte bara släppa henne? Du vet att ni aldrig kommer bli tillsammans." Det blev tyst ett tag.
"Nej." började C igen. "Jag kan inte släppa henne. Och okej, visst, jag tänker på andra tjejer ibland också. Men vet du vad det sjuka är? Det är att för varje tjej jag träffar så jämför jag dem med henne och jag hatar det. Hon har blivit en mall för alla de människor som jag skulle kunna älska. Varför ska hennes egenskaper vara något slags ideal? Varför har hon gjort så starkt intryck på mig? Trots det kan jag inte förneka att jag älskar hennes karaktär, för den påminner så mycket om min egen. Varför kan hon inte se mig på samma sätt? Vad gör jag för fel? Jag vill inte förlora henne. Vet du vad jag är mest rädd för? Det är att hon kommer förbli en sådan där mall en mycket lång tid, vilket kommer hindra mig ifrån att träffa andra människor. Det är så fruktansvärt. Jag vill bara att hon ska se mig på samma sätt, se våra likheter och allting vi har gemensamt, men hon gör inte ens det. Ibland verkar det inte ens som om hon vill vara vän med mig. Varför är det så? Är jag för tråkig? För vardaglig? Vad är det jag saknar som hon söker hos andra? Och den där nya killen som hon träffar? Vem är det egentligen?" C talade alldels tonlöst. Hans röst var iskall och de känslor som fanns dolde han i den kyliga rösten.
"Du skulle behöva komma härifårn. Ifrån den här miljön. En ny stad är vad du skulle behöva." sa H och gjorde ett försök att uppmuntra sin vän.
"Men varför finns det ingen som mig? De människor jag träffat som jag sett mig själv i, alla har stött bort mig. Varför kan de inte se samma sak som jag gör? Varför väljer de istället människor vars egenskaper inte alls liknar deras egna? Jag tror att hennes senaste förhållande varade i ett år. Nu när det börjar dö ut så försöker hon hitta något nytt. Vem är det hon träffar nu? Och varför är han bättre än mig? Allt det här får mig att känna mig mindre och mindre. Varför kan jag inte få betyda samma sak som hon betyder för mig? Vi är ju så lika. Vi har så mycket gemensamt. Jag fattar inte varför hon inte ser det. Jag använder ju henne som en jävla mall för att värdera andra människor. Jag är så vidrig. Det går inte att släppa henne. Varje gång det känns som om hon gillar mig så händer det något annats och nu så träffar hon en ny kille. Vem fan är det? Varför är han bättre än mig? Jag kan också vara som honom. Om hon bara sa hur jag skulle bete mig så skulle jag kunna vara som hon ville. Jag kan leva som en skådespelare bara jag får vara tillsammans med henne." C darrade på rösten.
"Gemenskap. Det betydde alltid så mycket för dig. Att alltid ha allt gemensamt." H suckade. "Det kanske helt enkelt inte är vad hon söker i ett förhållande. Hon kanske vill ha någon som är annorlunda än henne själv. Har det aldrig slagit dig att du kanske är för lik henne? Lämna henne bara. Det spelar ingen roll."
"Jag önskar bara att hon älskade mig för den jag är." sa C och stirrade fortfarande ned på marken. "Jag kan vara Konstnären och hon Kreativiteten.
"Det där är bara skitsnack vet du." sa H och blev nästan irriterad. "Har vi inte pratat om det förut? Det funkar inte att väva in sitt liv och sina medmänniskor i någon slags poetisk och filosofisk mening. Det finns ingen jävla konstnär. Inte heller någon kreativitet. Det är bara något du hittat på för att försöka göra ditt tillvaro uthärdlig och för att du inte klarar av tanken på att vara ensam. Kan du inte inse det? Det är bara en massa metaforer. Hon är ingen metafor. Hon är en levande varelse. Du kan inte förvänta dig saker av henne bara för att du har vävt in henne i din poesi. Du måste släppa konstnären och kreativiteten. Du måste släppa gemenskapen. Sedan måste du inse och acceptera att hon inte kan vara din lilla karaktär som du kan väva in i dina berättelser. Kärlek kräver mer. För det är väl kärlek du är ute efter? Eller är hon bara någon slags kreativitet så du kan skriva dina dikter och texter? Isådanafall så är du inget mer än en parasit, och en sådan parasit som du vill att andra ska tycka synd om. Släpp konstnärssnacket, för det funkar inte." H fnyste.
"Men det betyder ju så mycket för mig." sa C och darrade på rösten igen. " Det absolut allra vackraste jag kan tänka mig är att sitta och skriva dikter med henne, eller att läsa någonting hon skrivit. Och att hon läser någonting jag skrivit och älskar det också. Sedan kan jag se alla saker vi gör tillsammans. Alla de filmer vi skulle se, ett otroligt stort intresse för båda två. Det är så mycket jag vill visa henne och så mycket jag vill att hon ska ta del av. Och..." Mer hann han inte säga.
"Stopp!" utbrast H. "Jag tänker inte lyssna mer. Nu pratar du om det där igen. All den där kreativiteten och alla konstnärsgrejer. Jag har ju sagt åt dig att släppa det. Förstår du inte att ingen uppskattar det? Det är bara din lilla värld som du flyr till när du inte orkar med verkligheten. Det är dags för dig att återvända och då menar jag till verkligheten. Det finns inga konstnärer och ingen kreativitet. Kan du inte lära dig det? Och hon kommer aldrig att bli kär i dig eller ens få känslor för dig. Hör du det?! Aldrig! Jag säger det här för att jag är din vän och för att jag bryr mig om dig, inte för att göra dig ledsen, men du måste acceptera sanningen. Lämna henne. Och dessutom....."
(nej H du har fel det finns visst en konstnär och en kreativitet och tillsammans skapade de världen du har fel du kommer aldrig att förstå aldrig aldrig aldrig)
(du är bara en slav åt verkligheten och när jag ser dig nu så tycker jag så synd om dig för att du aldrig kommer få ta del av tankevärlden på samma sätt som C har gjort och är det inte jobbigt att aldrig tro på något i sin vardag att bara sätta sin tro och tillit på saker som någon påstår är sant varför ska du låtsas att du är sanningen själv)
(Konstnären och Kreativiteten har skapat världen och du kommer nog aldrig att förstå det på samma sätt som jag har gjort det eftersom det har blivit min övertygelse och min strävan efter helhet i tankeprocessen och jag tror dessutom att du aldrig kommer förstå den oehörda vikten för det band som skapas mellan Konstnären och Kreativiteten)
"...så tror jag att att hon aldrig kommer bli kär i dig." fortsatte H. "Det är bara att försöka acceptera sanningen. Jag säger inte det här för att jävlas utan snarare för att försöka hjälpa dig. Jag är din vän." H tystnade.
(nej han är inte din vän lyssna inte på honom han ljuger ljuger ljuger ljuger ljuger ljuger)
"Jag vet inte längre vad jag ska tycka." sa C och kände sig förvirrad. "Det känns nästan som om du ljuger för att jag ska släppa henne."
(ja ja ja han ljuger ljuger ljuger)
(för sin egen vinnings skull skull skull)
(han vill också ha henne förstår du väl)
(men han är ingen konstnär och han kommer aldrig att kunna efterlikna Konstnären)
(du är Konstnären och hon är Kreativitetet och du måste förstå att du får aldrig sluta ge upp hoppet för annars kommer världen falla samman om inte konstnärskapet återupprättas)
"HAHAHAHAHA, VET DU VAD?" skrek C. "JAG TROR ATT VI BÅDA BARA ÄR KARAKTÄRER I EN PÅHITTAD TEXT, LÅTER DET INTE LOGISKT?"
"Snälla, lugna ned dig." sa H och försökte hålla tillbaka sin vän som började vifta våldsamt med armarna. "Du överreagerar bara och det är naturligt med tanke på omständigheterna. Du har haft för mycket att tänka på de senaste veckorna. Lugna ned dig bara."
"HAHAHAHHA NEJ NU SER JAG ALLT MYCKET TYDLIGARE. ALLA ÄR PÅHITTADE KARAKTÄRER, ALLA SOM VI NÅGONSIN HAR KÄNT OCH ALLA SOM VI HAR PRATAT OM, ALLA MINNEN OCH ALLTING, DET ÄR PÅHITTAT." skrek C och började skratta åt sin upptäckt.
(ja du har rätt snälla fortsätt)
"Snälla du måste lugna ned dig, annars går jag!" sa H och försökte överrösta C.
(NEJ FÖR VET NI VAD, NI ÄR FAKTISKT PÅHITTADE KARAKTÄRER OCH NI EXISTERAR BARA I MITT HUVUD OCH DET ROLIGA ÄR ATT JAG KAN GÖRA VAD JAG VILL MED ER, NI ÄR PRAKTISKT TAGET MINA SLAVAR SÅ NI GÖR I PRINCIP VAD JAG VILL OCH NU HAR JAG BESTÄMT FÖR ATT ERAN KONVERSATION SKA DÖ UT OCH C SKA DÖDA H EFTERSOM KARAKTÄRER KAN GÖRA DET EMOT VARANDRA EFTERSOM DE INTE EXISTERAR VISST LÅTER DET LOGISKT)
H stirrade på C när han tog fram pistolen. Allt var så surrealistiskt, ett tag hade de suttit där och pratat som två vänner tills det hade spårat. Nu skulle han dö.
"Det kommer flera efter oss." sa C innan han sköt ihjäl dem båda. "Och det har funnits så otroligt många före oss. Länge leve Konstnären och Kreativiteten för de har skapat tankeprocessen."
(ALLTING TAR SLUT DET VISSTE ÄVEN KONSTNÄREN OCH KREATIVITETEN NÄR EXISTENSEN UPPHÖR SÅ BÖRJAR CYKELN OM OCH ESSENSEN KVARSTÅR ALLTID)
acep
okej jag är kär
jag erkänner
hoppas det går över snart
hoppas det bleknar bort
och sedan kan jag blicka tillbaka och tänka
"justja den tiden den tjejen
jag var ju inte alls kär"
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
jag erkänner
hoppas det går över snart
hoppas det bleknar bort
och sedan kan jag blicka tillbaka och tänka
"justja den tiden den tjejen
jag var ju inte alls kär"
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
hoppas det går över snart
(vi) fast egentligen du och honom
jag bara undrar
för ibland undrar jag väldigt mycket
och jag undrar hur jag ska vara
duvet för att du ska älska mig
jag skulle kunna vara vem som helst
jag kan leva livet som en skådespelare
jag kan göra det bara du älskar mig
varför ser jag bara dig
när du aldrig ens tittar på mig
jag säger saker och försöker få din uppmärksamhet
men det är alltid någon viktigare på din mobil
vem är det du smsar med med hela tiden
varför är han viktigare än mig
vad är det som gör honom speciell
varför tycker du inte att jag är speciell
jag tycker ju att du är det
jag är ju nästan kär i dig
varför är du inte nästan kär mig
alla saker som vi har gemensamt
jag ligger på golvet nu
och känner mina andetag
men för varje gång jag andas
så blir jag mer övertygad om att jag andas för att vänta
vad är det jag väntar på undrar du
jo jag väntar på att du blir ensam och sårbar
då kommer jag försöka igen
försöka komma nära dig och få din uppmärksamhet
varför kan du inte se mig
när du inte ser mig så ser jag inte mig själv
hur tror du det är att titta i spegeln
och inte se någonting
att bara se den kroniska tomheten
som så perfekt beskriver mitt inre
varför kan du inte komma och fylla det
varför kan du inte existera inom mig
på samma sätt som jag vill existera inom dig
varför kan vi inte andas i takt
och vänta på att vi dör tillsammans
varför kan vi inte bara älska varandra
hör du mig
varför kan vi inte bara älska varandra
jag begär inte evighetslöften
jag begär ingen evig kärlek
jag vill bara vara med dig och känna mig speciell
jag ligger fortfarande på golvet
och försöker rista in något med naglarna
men det är lika omöjligt
lika omöjligt som att förklara för dig
jag är så rädd för att komma ännu längre ifrån dig
även om jag inte ens är i närheten av dig nu
jag tror inte du förstår min tillgivenhet
du är den bästa jag någonsin mött
och det är efter dig jag bedömer alla andra
vilka likheter har det med dig
hur många egenskaper är identiska
du är min mall för hur jag ska älska någon annan
men jag vill inte ha massa meningslösa kopior
allt för att försöka efterlikna dig
jag vill bara vara med någon
någon som jag slipper försköna
dig behöver jag aldrig försköna
du har allt som jag någonsin beundrat
varför är han på din telefon viktigare
och när du beger dig iväg
så undrar jag om det är honom du ska träffa
jag orkar inte med en tillvaro med dig
eftersom jag ständigt blir besviken
men jag orkar inte heller en tillvaro utan dig
eftersom jag då skulle jämföra alla med dig
varför kan du inte se mig som jag ser dig
varför är jag inte för dig speciell
jag ser ditt ansikte tydligt innanför ögonlocken
bilden av dig är fastbränd där
och den påminner mig ständigt
om en tillvaro som jag aldrig kommer ta del av
vem är han som upptar dina tankar
och varför är han bättre än mig
varför ser du honom och inte mig
varför kan du inte se mig
jag ser inte mig själv
snälla jag kan vara vem du vill och allt du vill ha
ge mig bara chansen att spela den rollen
jag kan spela den rollen tills du tröttnar
snälla låt mig vara en skådespelare som du älskar
snälla jag gör vadsomhelst
se mig bara
jag måste bli sedd
du behöver inte älska mig
se mig bara som jag ser dig
snälla
.
..
.......................
(hon går sakta iväg med händerna hängande längs sidorna och när hon möter honom så blir hon glad, lycklig och de tillbringar en massa tid tillsammans för att inse att de älskar varandra och samtidigt så lämnas en annan människa utanför och blir tvingad att söka gemenskap på annat håll men det bekommer inte dem som ska bli ett par för de älskar varandra och utanför står en man som inte längre ser sig själv eftersom)
(eftersom)
(eftersom)
(????????????????)
snälla
jag orkar inte den här tillvaron
(the science of sleep)
(ska du och jag se den filmen och bli kära i varandra)
(vi)
för ibland undrar jag väldigt mycket
och jag undrar hur jag ska vara
duvet för att du ska älska mig
jag skulle kunna vara vem som helst
jag kan leva livet som en skådespelare
jag kan göra det bara du älskar mig
varför ser jag bara dig
när du aldrig ens tittar på mig
jag säger saker och försöker få din uppmärksamhet
men det är alltid någon viktigare på din mobil
vem är det du smsar med med hela tiden
varför är han viktigare än mig
vad är det som gör honom speciell
varför tycker du inte att jag är speciell
jag tycker ju att du är det
jag är ju nästan kär i dig
varför är du inte nästan kär mig
alla saker som vi har gemensamt
jag ligger på golvet nu
och känner mina andetag
men för varje gång jag andas
så blir jag mer övertygad om att jag andas för att vänta
vad är det jag väntar på undrar du
jo jag väntar på att du blir ensam och sårbar
då kommer jag försöka igen
försöka komma nära dig och få din uppmärksamhet
varför kan du inte se mig
när du inte ser mig så ser jag inte mig själv
hur tror du det är att titta i spegeln
och inte se någonting
att bara se den kroniska tomheten
som så perfekt beskriver mitt inre
varför kan du inte komma och fylla det
varför kan du inte existera inom mig
på samma sätt som jag vill existera inom dig
varför kan vi inte andas i takt
och vänta på att vi dör tillsammans
varför kan vi inte bara älska varandra
hör du mig
varför kan vi inte bara älska varandra
jag begär inte evighetslöften
jag begär ingen evig kärlek
jag vill bara vara med dig och känna mig speciell
jag ligger fortfarande på golvet
och försöker rista in något med naglarna
men det är lika omöjligt
lika omöjligt som att förklara för dig
jag är så rädd för att komma ännu längre ifrån dig
även om jag inte ens är i närheten av dig nu
jag tror inte du förstår min tillgivenhet
du är den bästa jag någonsin mött
och det är efter dig jag bedömer alla andra
vilka likheter har det med dig
hur många egenskaper är identiska
du är min mall för hur jag ska älska någon annan
men jag vill inte ha massa meningslösa kopior
allt för att försöka efterlikna dig
jag vill bara vara med någon
någon som jag slipper försköna
dig behöver jag aldrig försköna
du har allt som jag någonsin beundrat
varför är han på din telefon viktigare
och när du beger dig iväg
så undrar jag om det är honom du ska träffa
jag orkar inte med en tillvaro med dig
eftersom jag ständigt blir besviken
men jag orkar inte heller en tillvaro utan dig
eftersom jag då skulle jämföra alla med dig
varför kan du inte se mig som jag ser dig
varför är jag inte för dig speciell
jag ser ditt ansikte tydligt innanför ögonlocken
bilden av dig är fastbränd där
och den påminner mig ständigt
om en tillvaro som jag aldrig kommer ta del av
vem är han som upptar dina tankar
och varför är han bättre än mig
varför ser du honom och inte mig
varför kan du inte se mig
jag ser inte mig själv
snälla jag kan vara vem du vill och allt du vill ha
ge mig bara chansen att spela den rollen
jag kan spela den rollen tills du tröttnar
snälla låt mig vara en skådespelare som du älskar
snälla jag gör vadsomhelst
se mig bara
jag måste bli sedd
du behöver inte älska mig
se mig bara som jag ser dig
snälla
.
..
.......................
(hon går sakta iväg med händerna hängande längs sidorna och när hon möter honom så blir hon glad, lycklig och de tillbringar en massa tid tillsammans för att inse att de älskar varandra och samtidigt så lämnas en annan människa utanför och blir tvingad att söka gemenskap på annat håll men det bekommer inte dem som ska bli ett par för de älskar varandra och utanför står en man som inte längre ser sig själv eftersom)
(eftersom)
(eftersom)
(????????????????)
snälla
jag orkar inte den här tillvaron
(the science of sleep)
(ska du och jag se den filmen och bli kära i varandra)
(vi)
mer konstnärskap
"HAHAHA MEN JAG HAR JU VALT ATT VARA DEN JAG ÄR OCH JAG TÄNKER INTE ÄNDRA PÅ MIG FÖR DET."
Någon slags personifiering. Det spelar nog ingen roll vilken. Fredrik satt och betraktade skådespelet från sin dator och han funderade över hur han skulle skapa en sådan destruktiv karaktär som möjligt. Hans tankar föll tillbaka på RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD och han mindes det som det mest destruktiva han någonsin hade skrivit. Mest av allt ville han tänka på Konstnären och Kreativiteten för det skänkte honom någon slags trygghet i hans stressiga vardag. På sätt och vis så förstod han varför gud var så viktig för många människor. Utan Kreativiteten så hade han inte levt just nu, insåg han plötsligt. Kreativiteten höll honom levande och han älskade det samtidigt som han hatade. Kärleken låg till de abstrakta tingen och hatet låg till de konkreta tingen. Det var synd om Fredrik. Det tyckte han själv iallafall till och från. Han stirrade på sin datorskärm och lade märke till att det hade kommit massa text där. Han skrattade åt det. Text. Vad behövde man nu det till.
"MEN JAG HAR INTE VALT ATT VÄLJA VALET VARFÖR ENVISAS DU MED ATT FORTSÄTTA I DEN HÄR STILEN HAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAH
Han kliade sig i nacken och drack lite ifrån ett glas vatten alldeles i närheten. Han funderade över att se en film, men det hade börja blivit sent och han gäspade för sig själv. Han drack lite mer vatten och tankarna återvände till Kreativiteten, men det var längesen han hade sett Kreativiteten och verkligen känt den inom sig. Det var annorlunda nu. Allt hade blivit...
(se se hur han ljuger se hur han spinner sina nät av lögner se hur falsk han är SE HANS LÖGNER HAN LJUGER HAN LJUGER HAN LJUGER)
...så mycket annorlunda på sistone. Vad kunde han göra
A.OFKDN JKOIGFDGVJKLÖPKHGFDFGJLÖLFDXGVNJKL
- hej
- vem är du? och vem är jag? vad håller vi på med?
- inte vet jag idiot
- vi stör fredriks tankar allting förstörs
.-HASHAHAHAHA TANKEPROCESSEN HAHAHAHAHAH
(ge utlopp för... för vad)
(=?????????????)
förstår
förstår diu
ghallå
idiot
vaför
o
?
s
asd
jag älskar
inte
dg
jag
är friii fr
frn kärlkjennn
jafgg är befriassd
JA ALLA SOM ÄR UPPMÄRKSAMMA NU ÄR BEFRIELSEN HÄR LÅT DEN OMFAMNA OSS LÅT DEN DRÄNKA OSS I DESS STORHET NU AVSLUTAS ALLA PROCESSER UTAN OM DEN STÖRSTA NU NU NU NU NU NU U
(nej nej nej lilla tanke nej nej nej)
Någon slags personifiering. Det spelar nog ingen roll vilken. Fredrik satt och betraktade skådespelet från sin dator och han funderade över hur han skulle skapa en sådan destruktiv karaktär som möjligt. Hans tankar föll tillbaka på RÖD RÖD RÖD RÖD RÖD och han mindes det som det mest destruktiva han någonsin hade skrivit. Mest av allt ville han tänka på Konstnären och Kreativiteten för det skänkte honom någon slags trygghet i hans stressiga vardag. På sätt och vis så förstod han varför gud var så viktig för många människor. Utan Kreativiteten så hade han inte levt just nu, insåg han plötsligt. Kreativiteten höll honom levande och han älskade det samtidigt som han hatade. Kärleken låg till de abstrakta tingen och hatet låg till de konkreta tingen. Det var synd om Fredrik. Det tyckte han själv iallafall till och från. Han stirrade på sin datorskärm och lade märke till att det hade kommit massa text där. Han skrattade åt det. Text. Vad behövde man nu det till.
"MEN JAG HAR INTE VALT ATT VÄLJA VALET VARFÖR ENVISAS DU MED ATT FORTSÄTTA I DEN HÄR STILEN HAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAH
Han kliade sig i nacken och drack lite ifrån ett glas vatten alldeles i närheten. Han funderade över att se en film, men det hade börja blivit sent och han gäspade för sig själv. Han drack lite mer vatten och tankarna återvände till Kreativiteten, men det var längesen han hade sett Kreativiteten och verkligen känt den inom sig. Det var annorlunda nu. Allt hade blivit...
(se se hur han ljuger se hur han spinner sina nät av lögner se hur falsk han är SE HANS LÖGNER HAN LJUGER HAN LJUGER HAN LJUGER)
...så mycket annorlunda på sistone. Vad kunde han göra
A.OFKDN JKOIGFDGVJKLÖPKHGFDFGJLÖLFDXGVNJKL
- hej
- vem är du? och vem är jag? vad håller vi på med?
- inte vet jag idiot
- vi stör fredriks tankar allting förstörs
.-HASHAHAHAHA TANKEPROCESSEN HAHAHAHAHAH
(ge utlopp för... för vad)
(=?????????????)
förstår
förstår diu
ghallå
idiot
vaför
o
?
s
asd
jag älskar
inte
dg
jag
är friii fr
frn kärlkjennn
jafgg är befriassd
JA ALLA SOM ÄR UPPMÄRKSAMMA NU ÄR BEFRIELSEN HÄR LÅT DEN OMFAMNA OSS LÅT DEN DRÄNKA OSS I DESS STORHET NU AVSLUTAS ALLA PROCESSER UTAN OM DEN STÖRSTA NU NU NU NU NU NU U
(nej nej nej lilla tanke nej nej nej)
är trött på att ständigt dö
jag tittar ut genom fönstret och det är mörkt
nu finns det inget som lyser upp vardagen
jag skriker åt dig i telefon att älska mig
jag varnade dig för längesen
minns du inte dig älskade
du sa att du älskade mig
men det var aldrig det svåra
jag förklarade att många hade älskat mig
men ingen hade stått ut med mig
och som du viftade bort det med din hand
sådana saker betydde ju ingenting
men nu i mörkret är allt annorlunda
jag förstår inte varför du tar avstånd
är jag verkligen så förstörd dessa dagar
är du rädd för att bli förstörd du också
för du vet väl att jag har drömt om det
att vi som två förstörda individer förenas
snälla var bara förstörd med mig
det vore så vackert
vi kan leka skaparna av världen
om jag är konstnären så är du kreativiteten
det är väl en bra överenskommelse
tycker du inte det älskade
det vackraste vore att få skapa med dig
snälla kan vi inte skapa något vackert tillsammans
allt detta försöker jag berätta för dig
men du bara skriker och säger att jag pratar skit
att jag bara pratar om fantasier och fantasivärldar
att jag inte längre lever i verkligeheten
och jag säger tillbaka till dig älskade
att du saknar den fantasi-gnista jag förut fann
nu finns den inte längre
nu är du bara en vanlig tråkig människa som alla andra
varför skulle du falla för verklighetens röst
han har svikit oss så många gånger förut
men du bara skriker att du inte orkar med mig mer
att jag bara är en ynklig parasit
och då
då
då
då lägger du på och jag kastar telefonen i väggen
i fantasin ser jag en pistol och jag springer efter den
tar tag i den och stoppar den i munnen och den smakar metall
minns du smaken av metall älskade när vi skulle ta livet av oss i en annan värld
nej såklart det minns du inte alls
jag vet inte varför jag minns det heller
iallafall så trycker jag av
för det är ju så fruktansvärt lätt att göra det i fantasin
men sen så inser jag
att det aldrig är lätt
att det alltid är så lätt att tänka tanken
för att sedan begrunda och analysera den
nej älskade det här livet är inget för oss
du har fallit för verkligheten
och hela existensen ska gråta för ditt fall
hör du det
du har fallit
normala
tråkiga
människa
du är inte längre kreativiteten
nu finns det inget som lyser upp vardagen
jag skriker åt dig i telefon att älska mig
jag varnade dig för längesen
minns du inte dig älskade
du sa att du älskade mig
men det var aldrig det svåra
jag förklarade att många hade älskat mig
men ingen hade stått ut med mig
och som du viftade bort det med din hand
sådana saker betydde ju ingenting
men nu i mörkret är allt annorlunda
jag förstår inte varför du tar avstånd
är jag verkligen så förstörd dessa dagar
är du rädd för att bli förstörd du också
för du vet väl att jag har drömt om det
att vi som två förstörda individer förenas
snälla var bara förstörd med mig
det vore så vackert
vi kan leka skaparna av världen
om jag är konstnären så är du kreativiteten
det är väl en bra överenskommelse
tycker du inte det älskade
det vackraste vore att få skapa med dig
snälla kan vi inte skapa något vackert tillsammans
allt detta försöker jag berätta för dig
men du bara skriker och säger att jag pratar skit
att jag bara pratar om fantasier och fantasivärldar
att jag inte längre lever i verkligeheten
och jag säger tillbaka till dig älskade
att du saknar den fantasi-gnista jag förut fann
nu finns den inte längre
nu är du bara en vanlig tråkig människa som alla andra
varför skulle du falla för verklighetens röst
han har svikit oss så många gånger förut
men du bara skriker att du inte orkar med mig mer
att jag bara är en ynklig parasit
och då
då
då
då lägger du på och jag kastar telefonen i väggen
i fantasin ser jag en pistol och jag springer efter den
tar tag i den och stoppar den i munnen och den smakar metall
minns du smaken av metall älskade när vi skulle ta livet av oss i en annan värld
nej såklart det minns du inte alls
jag vet inte varför jag minns det heller
iallafall så trycker jag av
för det är ju så fruktansvärt lätt att göra det i fantasin
men sen så inser jag
att det aldrig är lätt
att det alltid är så lätt att tänka tanken
för att sedan begrunda och analysera den
nej älskade det här livet är inget för oss
du har fallit för verkligheten
och hela existensen ska gråta för ditt fall
hör du det
du har fallit
normala
tråkiga
människa
du är inte längre kreativiteten
jag längtar
om jag nånsin blir som honom
snälla lova att du dödar mig då
jag vill inte vara som honom
jag vill vara mig och jag vill att du ser det
fast nu
nu när allt är som jobbigast
vart ska jag ta vägen
snälla berätta för mig
vart ska jag ta vägen
vart vart vart vart
vänta jag minns en röst låt mig berätta
a-dlkmjn --------------------------> (tankePROCESSEN SOM ALDRIG UPPHÖR) <-----------
----------------------->
- dö då. varför tvekar du.
- jag vågar inte. jag är så rädd.
- nej inte rädd. för feg. hör du det. du är feg.
- jag vill bara leva och älska. det är allt jag vill.
- nej för snart kommer han och då försvinner vi
HAHAHAH NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ ENJ NEJ NEJ NEJDFNEWJAKLDSFKÖÖSDF
PLKMNFFFFFFFFFFFF
fokus
(fokusera fokusera fokusera på det som är är är är viktigt)
dö illamående oturskänsla nej låt mig få gå gå gåååååååååååååå
============????????????
minns du en motorväg av ljus
för det är det enda som jag minns
det enda jag vill minnas
det enda jag behöver minnas
men det jobbiga är att allt jag minns är minnen
och llal
alla alla illusioner
perfektion
perfektion är den perfekta illusionen
snälla lova att du dödar mig då
jag vill inte vara som honom
jag vill vara mig och jag vill att du ser det
fast nu
nu när allt är som jobbigast
vart ska jag ta vägen
snälla berätta för mig
vart ska jag ta vägen
vart vart vart vart
vänta jag minns en röst låt mig berätta
a-dlkmjn --------------------------> (tankePROCESSEN SOM ALDRIG UPPHÖR) <-----------
----------------------->
- dö då. varför tvekar du.
- jag vågar inte. jag är så rädd.
- nej inte rädd. för feg. hör du det. du är feg.
- jag vill bara leva och älska. det är allt jag vill.
- nej för snart kommer han och då försvinner vi
HAHAHAH NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ ENJ NEJ NEJ NEJDFNEWJAKLDSFKÖÖSDF
PLKMNFFFFFFFFFFFF
fokus
(fokusera fokusera fokusera på det som är är är är viktigt)
dö illamående oturskänsla nej låt mig få gå gå gåååååååååååååå
============????????????
minns du en motorväg av ljus
för det är det enda som jag minns
det enda jag vill minnas
det enda jag behöver minnas
men det jobbiga är att allt jag minns är minnen
och llal
alla alla illusioner
perfektion
perfektion är den perfekta illusionen
någonting säger mig att du inte finns
röster
röster som viskar
men vi kan inte höra dem
vi kan inte höra dem för att vi flyger
vi flyger över världen och ser ned på människorna
och människorna min älskade tanke
de är ensamma och de är vilsna
minns du när vi var människor
minns du hur vi sökte efter helheten i livet
minns du hur vi förnekade kärleken
och titta nu
nu är vi vad människorna skulle kalla gudar
vi är bortom deras förståelse och tankeförmåga
de kan inte förstå det band som vi knutit till varandra
ett band som inte någon kraft i universum kan förstöra
tillsammans svävar vi runt i universum
tyngdlösa och problemlösa
här finns inget som kan skada oss
vi lever inom varandra
en sådan trygghet kan inte människan förstå
och när jag vidrör dig så vidrör du mig
och det är den vackraste av alla beröringar
beröringen av essensen
älskade vi är inte längre bundna av existensen
det finns ingen begränsning av vår förmåga
nu är vi en del av evigheten en del av helheten
och vad kan mäta sig med känslan att bada i ljus
eller att dansa till evighetens musik
samtidigt som vi flyter runt i det varma vattnet
och närvaron av tusentals själar håller oss sällskap
säg mig älskade vad kan mäta sig med sådan gemenskap
minns du det livet när vi satt i min lägenhet
och låtsades tycka att världen var vacker
vi kunde se deprimerande filmer
samtidigt som vi älskade smärtan det gav oss
ibland gick vi på långa promenader
trots att gatulyktornas ljus var det enda som lyste upp
och trots att kylan hela tiden fanns nära
minns du hur du hjälpte mig i mitt arbete
trots att jag så många gånger ville ge upp
minns du hur jag gav dig styrkan att fortsätta
trots att du tappat allt hopp
minns du allt det där som inte längre existerar
allt det där som dog
nu är det odödliga minnen simmandes bland oss
samtidigt som glömskan alltid återvänder
bara för att vi ska minnas saker om och om igen
som om det faktiskt vore första gången
älskade vi har levt så många gånger nu
älskade vi har dött så många gånger nu
men nu är det slut på den cykeln
nu befinner vi oss utanför tankeprocessens cykel
evigheten är som en rund boll
utan vare sig början eller slut
det enda vi aldrig kunde skapa var evigheten
den låg alltid bortom vår förmåga
men nu är vi iallafall där
och allt
allt är så som jag tänkte mig
allt är så
så
så fulländat
och så
så fruktansvärt vackert
någon dag ska vi besöka människorna
och tala om för dem vad de missar
så många fängslade själar det fortfarande minns
omedvetna om evighetens odödliga skönhet
någon dag
någon dag
röster som viskar
men vi kan inte höra dem
vi kan inte höra dem för att vi flyger
vi flyger över världen och ser ned på människorna
och människorna min älskade tanke
de är ensamma och de är vilsna
minns du när vi var människor
minns du hur vi sökte efter helheten i livet
minns du hur vi förnekade kärleken
och titta nu
nu är vi vad människorna skulle kalla gudar
vi är bortom deras förståelse och tankeförmåga
de kan inte förstå det band som vi knutit till varandra
ett band som inte någon kraft i universum kan förstöra
tillsammans svävar vi runt i universum
tyngdlösa och problemlösa
här finns inget som kan skada oss
vi lever inom varandra
en sådan trygghet kan inte människan förstå
och när jag vidrör dig så vidrör du mig
och det är den vackraste av alla beröringar
beröringen av essensen
älskade vi är inte längre bundna av existensen
det finns ingen begränsning av vår förmåga
nu är vi en del av evigheten en del av helheten
och vad kan mäta sig med känslan att bada i ljus
eller att dansa till evighetens musik
samtidigt som vi flyter runt i det varma vattnet
och närvaron av tusentals själar håller oss sällskap
säg mig älskade vad kan mäta sig med sådan gemenskap
minns du det livet när vi satt i min lägenhet
och låtsades tycka att världen var vacker
vi kunde se deprimerande filmer
samtidigt som vi älskade smärtan det gav oss
ibland gick vi på långa promenader
trots att gatulyktornas ljus var det enda som lyste upp
och trots att kylan hela tiden fanns nära
minns du hur du hjälpte mig i mitt arbete
trots att jag så många gånger ville ge upp
minns du hur jag gav dig styrkan att fortsätta
trots att du tappat allt hopp
minns du allt det där som inte längre existerar
allt det där som dog
nu är det odödliga minnen simmandes bland oss
samtidigt som glömskan alltid återvänder
bara för att vi ska minnas saker om och om igen
som om det faktiskt vore första gången
älskade vi har levt så många gånger nu
älskade vi har dött så många gånger nu
men nu är det slut på den cykeln
nu befinner vi oss utanför tankeprocessens cykel
evigheten är som en rund boll
utan vare sig början eller slut
det enda vi aldrig kunde skapa var evigheten
den låg alltid bortom vår förmåga
men nu är vi iallafall där
och allt
allt är så som jag tänkte mig
allt är så
så
så fulländat
och så
så fruktansvärt vackert
någon dag ska vi besöka människorna
och tala om för dem vad de missar
så många fängslade själar det fortfarande minns
omedvetna om evighetens odödliga skönhet
någon dag
någon dag
konstnärskap i form av evigheten
herren, åh herre min älskade kreativitet
när du kommer till mig förändras världen
när du anländer så tvingar jag världen att forma sig efter mig
efter mig och min odödliga vilja
för konstnärens drivkraft är större än självbevarelsedriften
om konsten ska sänka oss i fördärvet
låt det bli så
om konsten tvingar oss att bryta alla känslomässiga band
låt det bli så
om konsten tvingar oss att parasitera på andra människor
låt det bli så
om konsten tvingar oss att överge gemenskapen
låt det bli så
om konsten tvingar oss att slava för kreativiteten
låt det bli så
för ingenting får stå emellan oss
ingenting får stå emellan konstnären och kreativiteten
ingenting kan bryta konstnärskapet
bara ifall publiken skulle dö
för när ingen betraktare finns så kan konsten inte existera
åh herren min älskade kreativitet
du gör mig och jag gör dig
nu skapar vi världen
du strömmar igenom mig
och jag formger världen
ur kaoset ger du mig tankar
och genom strukturen formulerar jag dem
evigheten är bandet som knyter oss samman
och ingenting kan förstöra evighetens rytm
ingenting kan förstöra den eviga sången
den sång vi bemästrade i begynnelsen
ur musiken formger vi världen och jag svingar mina armar
och från min pensel så målar vi världen
vårt magnum opus den ultimata konsten
älskade kreativitet vi strävade aldrig efter perfektion
allt vi någonsin sökte var att skapa helheten
för perfektion är den perfekta illusionen
för mig och dig är det inte eftersträvansvärt
herren min älskade kreativitet
när du strömmar igenom mig
då kan jag inte ignorera flödet
flödet av alla tankar alla känslor
tankeprocessen är vår skapelse
och jag älskar dig mer än allt annat för det
när du kommer till mig förändras världen
när du anländer så tvingar jag världen att forma sig efter mig
efter mig och min odödliga vilja
för konstnärens drivkraft är större än självbevarelsedriften
om konsten ska sänka oss i fördärvet
låt det bli så
om konsten tvingar oss att bryta alla känslomässiga band
låt det bli så
om konsten tvingar oss att parasitera på andra människor
låt det bli så
om konsten tvingar oss att överge gemenskapen
låt det bli så
om konsten tvingar oss att slava för kreativiteten
låt det bli så
för ingenting får stå emellan oss
ingenting får stå emellan konstnären och kreativiteten
ingenting kan bryta konstnärskapet
bara ifall publiken skulle dö
för när ingen betraktare finns så kan konsten inte existera
åh herren min älskade kreativitet
du gör mig och jag gör dig
nu skapar vi världen
du strömmar igenom mig
och jag formger världen
ur kaoset ger du mig tankar
och genom strukturen formulerar jag dem
evigheten är bandet som knyter oss samman
och ingenting kan förstöra evighetens rytm
ingenting kan förstöra den eviga sången
den sång vi bemästrade i begynnelsen
ur musiken formger vi världen och jag svingar mina armar
och från min pensel så målar vi världen
vårt magnum opus den ultimata konsten
älskade kreativitet vi strävade aldrig efter perfektion
allt vi någonsin sökte var att skapa helheten
för perfektion är den perfekta illusionen
för mig och dig är det inte eftersträvansvärt
herren min älskade kreativitet
när du strömmar igenom mig
då kan jag inte ignorera flödet
flödet av alla tankar alla känslor
tankeprocessen är vår skapelse
och jag älskar dig mer än allt annat för det
förvirring igen?????????????
(älskade kreativitet varje dag söker jag dig varje dag är en väntan en strävan efter dig jag måste träffa dig och vi måste älska varandra för annars kommer världen gå under)
(jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig över allt annat)
(jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig över allt annat)
Nu har jag gjort mig fri från kärleken
"Nu har jag gjort det," sa A samtidigt som hon lutade sig tillbaka och andades ut. "Nu har jag gjort mig fri från kärleken."
"Men var det verkligen vad du ville?" sa L och stirra tomt ut. "Var det meningen att det skulle sluta såhär?" Även hon föll tillbaka och lutade sig mot den ena kvinnans axel. "Fanns det inget mer att hämta? Fanns det ingen kärlek kvar?"
"Självklart fanns det någonting kvar, men det var så förvridet och så förändrat så jag kände inte igen det längre. Efter ett tag så handlade det inte längre om oss, utan bara om honom. Jag kunde inte andas i hans närvaro. Han tog upp all plats. Hela tiden handlade det om honom och om hans smärta, hans minnen och hans framtidsångest. Jag fick aldrig något utrymme. Jag tror aldrig att jag hade det i hans närvaro." När A hade sagt de orden så uppstod en liten paus där de bara satt och stirrade tomt. Spänningen i luften var så tjock. Så otroligt konstant.
"Men vad var det du egentligen såg hos honom från början?" frågade L och vände blicken emot A. "Vad var det egentligen som gjorde att du kände dig dragen till honom från början?"
"Det var beröringen." sa A och hennes mun förblev öppen som att hon letade efter orden men inte fann dem. "Jo det var beröringen, hans beröring som jag kände redan från början. Innan jag träffade honom så hade jag sökt efter just den där känslan, den där känslan av att faktiskt bli berörd. Jag kände mig så sårbar inför hans skärande blick, men jag ville vara sårbar för honom. Den smärtan som jag såg i honom, jag ville att han skulle se den i mig också. Jag ville att han skulle kunna identifiera sig med mig, som om vi båda vore förstörda människor. Därför var det hans beröring som gjorde att jag drogs till honom. Den där spännande blicken, som var en inbjudan. En inbjudan och ett hopp om något varaktigt. Sedan försvann det bara." A avslutade sin mening och stirrade ned i på golvet.
"Han skulle vara martyren, eller hur?" sa L och suckade. "Vissa män tror att martyrskap är attraktivt för många kvinnor. Men när man väl spikar upp sig själv på korset så tycker jag inte att man ska förvänta sig något slags medlidande. I ert förhållande så kom du aldrig först, eller hur? Det var hans passion för att skapa. Jag tror nästan han utnyttjade dig för att kunna få den inspiration han krävde för att kunna skapa." Kvinnans röst dog ut.
"Det var inte riktigt så," började A medan hon gjorde cirklar med fingret på sitt lår. "det var snarare att han förväntade sig att jag skulle acceptera att hans arbete var viktigare. I slutet kände jag mig utnyttjad, men det var som om han trodde att jag var okej med det. Jag minns alla de gånger han förklarade den extremt viktiga innebörden av sitt arbete, och att jag bidrog mycket till det, men jag vill inte att min roll ska spelas av en av hans skådespelare. Jag vill vara jag och vara en del i hans liv. Jag var aldrig det. Jag var bara en inspirationskälla som han drack sig full av. Vad säger det om honom? Han var ingen missförstådd konstnär som han oftast ville framstå som i andras ögon, han var och är bara en parasit som lever på andra människor för att han ska kunna klara av livstillvaron. I slutet började jag äcklas av honom och hans tekniker för att suga ut mina känslor. Han kunde iscensätta ett bråk, bara för att han senare skulle kunna dra nytta av det i hans kreativa arbete. Det var bland de vidrigaste sakerna han gjorde emot mig. Och varför? Jag förstår inte riktigt. Jag trodde att han älskade mig i början. Men nej. Nej." A satt tyst ett tag samtidigt som hon försökte trycka tillbaka massa jobbiga tankar.
"Han var en idiot bara." sa L mjukt. "Skit i honom nu."
"Nej han var inte en idiot. Han var bara en parasit. Alla människor i hans liv och främst jag har han bara utnyttjat i sitt arbete. Det går inte riktigt att släppa. I början kände jag mig så speciell och han berättade saker för mig som han sa att han aldrig berättat för någon kvinna tidigare och allt han sa, allt han sa, det kände så speciellt och riktat till mig. Jag kunde verkligen relatera till allt. Det var som om han tog alla mina otänkta tankar och slog ihop dem alla till en stor plan för hur världen ser ut. Bara för att jag sedan skulle inse att jag bara var en karaktär i hans liv. Jag var aldrig en människa, jag var inte ens en flickvän som han älskade, bara en karaktär som han kunde använda i en av hans filmer. Jag var inget mer. Jag hade aldrig någon betydelse förutom för hans arbete. Hur kan en man bli så begravd inom sig själv att han inte ser mer? Jag förstår inte. Varför kunde han aldrig älska mig som jag älskade honom? På samma sätt som jag i början beundrade honom för hans arbete, för hans fruktansvärt starka kreativitet. Varför kunde han inte se detsamma inom mig? Jag skriver ju också. Var jag bara någon som han kunde jämföra sig med? Så han skulle känna sig själv bättre? Jag hade aldrig något mänskligt värde i hans ögon. Och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt." Det som från början hade varit befrielse ifrån kärleken hos kvinnan började nu utvecklas till ett slutgiltigt accepterande av den underliggande sorgen som ständigt varit närvarande.
"Schhh, du måste försöka släppa honom. Det blir lättare." sa L försiktigt och försökte trösta sin vän.
"Men det blir ju inte det!" utbrast A och ställde sig tvärt upp. "Jag har blivit utnyttjad! Han har varit en energisugande parasit som har levt på mig i flera månader och nu har jag ingen energi eller livskraft kvar! Han har tagit allt! Det finns ingenting kvar här." sa hon och pekade på sitt bröst. "Det finns inga vackra tankar kvar heller. Allt har han tagit och roffat åt sig, allt det där tog han och gjorde till sitt. Alla mina otänkta tankar pressade han ut ur mig och gjorde om dem med sina egna vackra ord och fullständiga meningar." Hon viftade våldsamt med händerna samtidigt som hon pratade. "Allt som är kvar av mig är en utsugen skör själ som är fångad i det skal som han vävde runt mig. Jag har blivit svag och jag orkar inte ens göra mina vardagsrutiner längre, eftersom det inte finns något motivation till att leva. Han stal den," sa hon och började darra på rösten. "han stal den och gjorde det till en drivkraft i livet för en av hans karaktärer, för det är dit han flyr när han inte kan hantera sin livstillvaro. Han flyr till sina karaktärer och sin låtsasvärld han har skapat med hjälp av min livsenergi. Jag orkar inte längre. Jag kan inte längre se på honom utan att må illa, för jag ser mig själv fångad i honom, utan hopp om att ta mig ut. Han lurade mig med sina vackra dikter och sin förförande personlighet." En tår trängde fram. "Han lurade mig med allt som jag någonsin sett som vackert. Nu ser jag ingenting längre. Han bländade mig med all skönhet och nu är jag blind. Jag ser ingenting längre. Ingenting."
Med armarna hängandes längst sidorna stod A där och kände hur världen föll samman. L reagerade genast och reste sig från soffan för att krama sin vän. A tog ett krampaktig grepp om sin vän och de stod där en lång stund och omfamnade varandra, samtidigt som A blötte ned sin väns tröja av tårar. Hennes kroniska snyftningar var den enda som hördes i den tomma lägenheten och då hyschade L henne och smekte henne över ryggen. Kvinnorna stod där en lång stund och A hade aldrig känt sig så sårbar i hela sitt liv. Samtidigt så hade L aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, oförmögen att reparera den förstörda människa vars kinder var röda och lite smått uppsvullna. Den man som hade förstört A började nu också passivt bryta ned även L. Deras händer omslöt varandra och tillsammans delade de den smärta som en enda man hade orsakat. Den man som kallade sig själv en missförstådd konstnär i en värld där han ansåg sig själv som en viktig utövare av kreativiteten. Deras pannor mötte varandra och L försökte viska betryggande ord till sin vän, men för varje sak hon försökte säga så brast hennes röst och orden avbröts och de förblev osagda. Hennes händer letade sig upp till A:s nacke och började massera den, hennes fingrar for upp och ned för den lilla nacken som om det vore en backe. Fingrarna fann en lock och började snurra runt den. Även L grät hade börjat gråta nu, åt den fruktansvärde mannen och åt all smärta som någonsin funnits. All den smärtan samlades även i henne själv och hon ville skrika rätt ut, för hon hennes lilla själ kunde inte hantera all världens smärta. A märkte av att hennes vän även börjat gråta och hon tog ett grepp om sin väns handleder och tryckte dem mot bröstkorgen samtidigt som hon försökte få fram ord mellan alla snyftningar. Därefter särades deras pannor och de mötte varandras blickar i tre sekunder. Deras blickar pendlade mellan ögonen och läpparna. Sedan insåg de båda att det var oundvikligt. Det gick inte att stoppa. Det var omöjligt. En osynlig kraft förde dem närmare mot varandra och när deras läppar väl möttes så brast världen samman och allting föll. Till en början var det kyssar av ångest utblandet med tårar av förtvivlan, och en osäkerhet så genomträngande och så fruktansvärt konstant. Bara för att sedan övergå till att A sträckte på halsen samtidigt som hon blundade och F kysste försiktigt den lilla halsen, med samma genomträngande osäkerhet. Kvinnorna släppte greppet om varandra och deras händer rörde sig till varandras ryggar samtidigt som de tryckte sig närmare varandra. Ingenting i hela världen fanns emellan dem nu, inga barriärer, inga skyddsmurar och något personligt område hade upphört att existera. De smekningar som till en början hade varit försiktiga och varsamma började nu övergå till mer smekningar av åtrå. De kyssar som tidigare hade varit osäkra förvandlades plötsligt till kyssar av mer säkerhet och målmedvetenhet. De grät fortfarande båda två, som om de nu hade sammansmält till samma varelse som hade en gemensamt smärta. Till slut så upphörde smekningarna och de gick över till klängningar. Kyssarna övergick till hångel och deras tårar blandades med varandra allt eftersom deras ansikten trycktes mot varandras. Om det sedan var A som tryckte ned L i soffan eller L som drog ned A i soffan spelade föga roll, allt eftersom när de väl befann sig där så var de mitt uppe i en kärleksakt som ingen av dem hade förutsett. Händer knöts i krampaktiga grepp medan de kysste varandra intensivare och intensivare. Det hade blivit mörkt ute och den enda ljuspunkt som lyste upp deras närvaro var en julstake i fönstret, men åt den ägnade de inget intresse. I desperata rörelser slets kläder av, i den passion som de befann sig i så försvann alla personliga gränser som de någonsin haft och de tryckte sig nakna emot varandra och kände en samhörighet som de aldrig tidigare upptäckt hos varandra eller hos sig själva. Efter ett tag började snyftningarna övergå till suckar av njutning och tillfredsställelse. Kvinnornas händer dansade över deras nakna kroppar som silkeshandskar där ingen del av kroppen förblev orörd. Ett krampaktig grepp om ett huvud, öppna munnar som utbrast i stön, slutna ögon och en kroppslig njutning som ingen av dem någonsin upplevt tillsammans med en man. En passion som de aldrig tidigare trott existerat brann i deras kroppar och de livnärde sig på varandra i ett gemensamt utbyte av bränsle till den eld de matade inom sig själva. Huvuden som kastades fram och tillbaka i njutning, vridningar i höfterna och nakna bröst som trycktes mot varandra, men inte alls motvillig, utan det var som om de smälte in i varandra. Doften av blandade kroppvätskor skapade inte någon slags negativ känsla, utan matade bara den inre elden mer och mer hos dem själva. När den slutgiltiga kroppsvridningen, framförallt vid höfterna, uppträdde hos dem båda kombinerat med ett slutgiltigt stön så rullade de ifrån varandra, och med sina nakna kroppar låg de där i soffan och stirrade upp i taket. Utan att säga ett ord. Utan att våga tala för att avbryta den tystnad som de båda hade uppskattar och älskat så mycket.
Båda två hade tidigare avfärdat tystnaden och varit rädda för den, men nu var de rädda för att tala istället. En hand sökte sig till den andra och de låg där och blickade upp mot taket en lång tid och deras tankar dansade iväg långt ifrån deras svettiga kroppar och klibbiga hår, långt bort ifrån deras svullna kinder och små försiktiga andetag, långt ifrån tankarna om den man som hade förstört dem båda. Deras tankar befann sig på en annan plats, en plats där ingen kunde förakta dem eller skada dem. Och där på den platsen låg de och höll varandra i händerna tills solen började kika in genom persiennerna och väcka deras sköra kroppar till liv.
"Men var det verkligen vad du ville?" sa L och stirra tomt ut. "Var det meningen att det skulle sluta såhär?" Även hon föll tillbaka och lutade sig mot den ena kvinnans axel. "Fanns det inget mer att hämta? Fanns det ingen kärlek kvar?"
"Självklart fanns det någonting kvar, men det var så förvridet och så förändrat så jag kände inte igen det längre. Efter ett tag så handlade det inte längre om oss, utan bara om honom. Jag kunde inte andas i hans närvaro. Han tog upp all plats. Hela tiden handlade det om honom och om hans smärta, hans minnen och hans framtidsångest. Jag fick aldrig något utrymme. Jag tror aldrig att jag hade det i hans närvaro." När A hade sagt de orden så uppstod en liten paus där de bara satt och stirrade tomt. Spänningen i luften var så tjock. Så otroligt konstant.
"Men vad var det du egentligen såg hos honom från början?" frågade L och vände blicken emot A. "Vad var det egentligen som gjorde att du kände dig dragen till honom från början?"
"Det var beröringen." sa A och hennes mun förblev öppen som att hon letade efter orden men inte fann dem. "Jo det var beröringen, hans beröring som jag kände redan från början. Innan jag träffade honom så hade jag sökt efter just den där känslan, den där känslan av att faktiskt bli berörd. Jag kände mig så sårbar inför hans skärande blick, men jag ville vara sårbar för honom. Den smärtan som jag såg i honom, jag ville att han skulle se den i mig också. Jag ville att han skulle kunna identifiera sig med mig, som om vi båda vore förstörda människor. Därför var det hans beröring som gjorde att jag drogs till honom. Den där spännande blicken, som var en inbjudan. En inbjudan och ett hopp om något varaktigt. Sedan försvann det bara." A avslutade sin mening och stirrade ned i på golvet.
"Han skulle vara martyren, eller hur?" sa L och suckade. "Vissa män tror att martyrskap är attraktivt för många kvinnor. Men när man väl spikar upp sig själv på korset så tycker jag inte att man ska förvänta sig något slags medlidande. I ert förhållande så kom du aldrig först, eller hur? Det var hans passion för att skapa. Jag tror nästan han utnyttjade dig för att kunna få den inspiration han krävde för att kunna skapa." Kvinnans röst dog ut.
"Det var inte riktigt så," började A medan hon gjorde cirklar med fingret på sitt lår. "det var snarare att han förväntade sig att jag skulle acceptera att hans arbete var viktigare. I slutet kände jag mig utnyttjad, men det var som om han trodde att jag var okej med det. Jag minns alla de gånger han förklarade den extremt viktiga innebörden av sitt arbete, och att jag bidrog mycket till det, men jag vill inte att min roll ska spelas av en av hans skådespelare. Jag vill vara jag och vara en del i hans liv. Jag var aldrig det. Jag var bara en inspirationskälla som han drack sig full av. Vad säger det om honom? Han var ingen missförstådd konstnär som han oftast ville framstå som i andras ögon, han var och är bara en parasit som lever på andra människor för att han ska kunna klara av livstillvaron. I slutet började jag äcklas av honom och hans tekniker för att suga ut mina känslor. Han kunde iscensätta ett bråk, bara för att han senare skulle kunna dra nytta av det i hans kreativa arbete. Det var bland de vidrigaste sakerna han gjorde emot mig. Och varför? Jag förstår inte riktigt. Jag trodde att han älskade mig i början. Men nej. Nej." A satt tyst ett tag samtidigt som hon försökte trycka tillbaka massa jobbiga tankar.
"Han var en idiot bara." sa L mjukt. "Skit i honom nu."
"Nej han var inte en idiot. Han var bara en parasit. Alla människor i hans liv och främst jag har han bara utnyttjat i sitt arbete. Det går inte riktigt att släppa. I början kände jag mig så speciell och han berättade saker för mig som han sa att han aldrig berättat för någon kvinna tidigare och allt han sa, allt han sa, det kände så speciellt och riktat till mig. Jag kunde verkligen relatera till allt. Det var som om han tog alla mina otänkta tankar och slog ihop dem alla till en stor plan för hur världen ser ut. Bara för att jag sedan skulle inse att jag bara var en karaktär i hans liv. Jag var aldrig en människa, jag var inte ens en flickvän som han älskade, bara en karaktär som han kunde använda i en av hans filmer. Jag var inget mer. Jag hade aldrig någon betydelse förutom för hans arbete. Hur kan en man bli så begravd inom sig själv att han inte ser mer? Jag förstår inte. Varför kunde han aldrig älska mig som jag älskade honom? På samma sätt som jag i början beundrade honom för hans arbete, för hans fruktansvärt starka kreativitet. Varför kunde han inte se detsamma inom mig? Jag skriver ju också. Var jag bara någon som han kunde jämföra sig med? Så han skulle känna sig själv bättre? Jag hade aldrig något mänskligt värde i hans ögon. Och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt." Det som från början hade varit befrielse ifrån kärleken hos kvinnan började nu utvecklas till ett slutgiltigt accepterande av den underliggande sorgen som ständigt varit närvarande.
"Schhh, du måste försöka släppa honom. Det blir lättare." sa L försiktigt och försökte trösta sin vän.
"Men det blir ju inte det!" utbrast A och ställde sig tvärt upp. "Jag har blivit utnyttjad! Han har varit en energisugande parasit som har levt på mig i flera månader och nu har jag ingen energi eller livskraft kvar! Han har tagit allt! Det finns ingenting kvar här." sa hon och pekade på sitt bröst. "Det finns inga vackra tankar kvar heller. Allt har han tagit och roffat åt sig, allt det där tog han och gjorde till sitt. Alla mina otänkta tankar pressade han ut ur mig och gjorde om dem med sina egna vackra ord och fullständiga meningar." Hon viftade våldsamt med händerna samtidigt som hon pratade. "Allt som är kvar av mig är en utsugen skör själ som är fångad i det skal som han vävde runt mig. Jag har blivit svag och jag orkar inte ens göra mina vardagsrutiner längre, eftersom det inte finns något motivation till att leva. Han stal den," sa hon och började darra på rösten. "han stal den och gjorde det till en drivkraft i livet för en av hans karaktärer, för det är dit han flyr när han inte kan hantera sin livstillvaro. Han flyr till sina karaktärer och sin låtsasvärld han har skapat med hjälp av min livsenergi. Jag orkar inte längre. Jag kan inte längre se på honom utan att må illa, för jag ser mig själv fångad i honom, utan hopp om att ta mig ut. Han lurade mig med sina vackra dikter och sin förförande personlighet." En tår trängde fram. "Han lurade mig med allt som jag någonsin sett som vackert. Nu ser jag ingenting längre. Han bländade mig med all skönhet och nu är jag blind. Jag ser ingenting längre. Ingenting."
Med armarna hängandes längst sidorna stod A där och kände hur världen föll samman. L reagerade genast och reste sig från soffan för att krama sin vän. A tog ett krampaktig grepp om sin vän och de stod där en lång stund och omfamnade varandra, samtidigt som A blötte ned sin väns tröja av tårar. Hennes kroniska snyftningar var den enda som hördes i den tomma lägenheten och då hyschade L henne och smekte henne över ryggen. Kvinnorna stod där en lång stund och A hade aldrig känt sig så sårbar i hela sitt liv. Samtidigt så hade L aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, oförmögen att reparera den förstörda människa vars kinder var röda och lite smått uppsvullna. Den man som hade förstört A började nu också passivt bryta ned även L. Deras händer omslöt varandra och tillsammans delade de den smärta som en enda man hade orsakat. Den man som kallade sig själv en missförstådd konstnär i en värld där han ansåg sig själv som en viktig utövare av kreativiteten. Deras pannor mötte varandra och L försökte viska betryggande ord till sin vän, men för varje sak hon försökte säga så brast hennes röst och orden avbröts och de förblev osagda. Hennes händer letade sig upp till A:s nacke och började massera den, hennes fingrar for upp och ned för den lilla nacken som om det vore en backe. Fingrarna fann en lock och började snurra runt den. Även L grät hade börjat gråta nu, åt den fruktansvärde mannen och åt all smärta som någonsin funnits. All den smärtan samlades även i henne själv och hon ville skrika rätt ut, för hon hennes lilla själ kunde inte hantera all världens smärta. A märkte av att hennes vän även börjat gråta och hon tog ett grepp om sin väns handleder och tryckte dem mot bröstkorgen samtidigt som hon försökte få fram ord mellan alla snyftningar. Därefter särades deras pannor och de mötte varandras blickar i tre sekunder. Deras blickar pendlade mellan ögonen och läpparna. Sedan insåg de båda att det var oundvikligt. Det gick inte att stoppa. Det var omöjligt. En osynlig kraft förde dem närmare mot varandra och när deras läppar väl möttes så brast världen samman och allting föll. Till en början var det kyssar av ångest utblandet med tårar av förtvivlan, och en osäkerhet så genomträngande och så fruktansvärt konstant. Bara för att sedan övergå till att A sträckte på halsen samtidigt som hon blundade och F kysste försiktigt den lilla halsen, med samma genomträngande osäkerhet. Kvinnorna släppte greppet om varandra och deras händer rörde sig till varandras ryggar samtidigt som de tryckte sig närmare varandra. Ingenting i hela världen fanns emellan dem nu, inga barriärer, inga skyddsmurar och något personligt område hade upphört att existera. De smekningar som till en början hade varit försiktiga och varsamma började nu övergå till mer smekningar av åtrå. De kyssar som tidigare hade varit osäkra förvandlades plötsligt till kyssar av mer säkerhet och målmedvetenhet. De grät fortfarande båda två, som om de nu hade sammansmält till samma varelse som hade en gemensamt smärta. Till slut så upphörde smekningarna och de gick över till klängningar. Kyssarna övergick till hångel och deras tårar blandades med varandra allt eftersom deras ansikten trycktes mot varandras. Om det sedan var A som tryckte ned L i soffan eller L som drog ned A i soffan spelade föga roll, allt eftersom när de väl befann sig där så var de mitt uppe i en kärleksakt som ingen av dem hade förutsett. Händer knöts i krampaktiga grepp medan de kysste varandra intensivare och intensivare. Det hade blivit mörkt ute och den enda ljuspunkt som lyste upp deras närvaro var en julstake i fönstret, men åt den ägnade de inget intresse. I desperata rörelser slets kläder av, i den passion som de befann sig i så försvann alla personliga gränser som de någonsin haft och de tryckte sig nakna emot varandra och kände en samhörighet som de aldrig tidigare upptäckt hos varandra eller hos sig själva. Efter ett tag började snyftningarna övergå till suckar av njutning och tillfredsställelse. Kvinnornas händer dansade över deras nakna kroppar som silkeshandskar där ingen del av kroppen förblev orörd. Ett krampaktig grepp om ett huvud, öppna munnar som utbrast i stön, slutna ögon och en kroppslig njutning som ingen av dem någonsin upplevt tillsammans med en man. En passion som de aldrig tidigare trott existerat brann i deras kroppar och de livnärde sig på varandra i ett gemensamt utbyte av bränsle till den eld de matade inom sig själva. Huvuden som kastades fram och tillbaka i njutning, vridningar i höfterna och nakna bröst som trycktes mot varandra, men inte alls motvillig, utan det var som om de smälte in i varandra. Doften av blandade kroppvätskor skapade inte någon slags negativ känsla, utan matade bara den inre elden mer och mer hos dem själva. När den slutgiltiga kroppsvridningen, framförallt vid höfterna, uppträdde hos dem båda kombinerat med ett slutgiltigt stön så rullade de ifrån varandra, och med sina nakna kroppar låg de där i soffan och stirrade upp i taket. Utan att säga ett ord. Utan att våga tala för att avbryta den tystnad som de båda hade uppskattar och älskat så mycket.
Båda två hade tidigare avfärdat tystnaden och varit rädda för den, men nu var de rädda för att tala istället. En hand sökte sig till den andra och de låg där och blickade upp mot taket en lång tid och deras tankar dansade iväg långt ifrån deras svettiga kroppar och klibbiga hår, långt bort ifrån deras svullna kinder och små försiktiga andetag, långt ifrån tankarna om den man som hade förstört dem båda. Deras tankar befann sig på en annan plats, en plats där ingen kunde förakta dem eller skada dem. Och där på den platsen låg de och höll varandra i händerna tills solen började kika in genom persiennerna och väcka deras sköra kroppar till liv.
bli det vackra
"Bli det vackra,förvandla dig själv." sa hon hoppade ifrån balkongen.
Tiden saktades ned för mannen som såg hur kvinnan slängde sig ut för balkongen i perfekt harmoni, bara för att i farten smekas av förbipasserande höstlöv och han kunde se hennes frihet, hennes totala frihet ifrån all ondska och alla destruktiva krafter i världen. Innan hon slöt ögonen så kunde han urskilja en lycka han aldrig tidigare skådat inom henne. Håret fladdrade långsamt långsamt i vinden och händerna var öppna och riktade emot den blå himlen, samtidigt som höstsolen sken upp hela henne.
Mannen stod fortfarande i skuggorna på balkongen och såg ned på hur kvinnan föll mot sin död. Men den sista tanken som slog mannen innan kvinnan skulle krossas mot den obarmhärtiga asfalten, var hur kvinnan hade vägrat att vara tidens slav och istället tagit friheten i egna händer, eftersom livet för henne alltid var ett evigt fängslande, ett fängelse där själen aldrig fick något andrum. Tidigare i livet så hade hon vid flera tillfällen fått panikutbrott och skrikit om att hon inte kunde andas, men när de hade åkt till sjukhuset för att se vad som var fel så hade läkarna aldrig hittat något fel. Kvinnan hade alltjämt påstått att det var hennes själ som inte kunde andas i livet, för att människorna, alla dessa fruktansvärda människor, som hon hade uttryck det själv, tog upp all plats i hennes liv. Mannen kunde inte längre minnas den tid då de faktiskt hade trivts i varandras sällskap. I början hade det varit ett gemensamt utbyte av känslor och tankar. Nu fanns det inte längre några band som knöt dem samman, men likväl så trängde sig en tår fram i hans öga, inte utav att hon om någon sekund skulle krossas mot asfalten, utan snarare det att hon redan hade dött för länge sedan. Avsaknaden av det som hade varit hennes karaktär, hennes fruktansvärt beundrasvärda karaktär, den avsaknaden hade vuxit och vuxit och nu var det som om hans bröstkorg skulle explodera. Allt det som han någonsin hade värdesatt och älskat med henne hade långsamt bleknat bort tills bara fåtal minnesfragment kvarstod. Mannen hade vid tidigare tillfällen funnit sig själv med att titta igenom gamla bleka fotografier ifrån en tid som inte längre kunda minnas. Det var nästan som om fotografierna ljög för honom, att det där inte alls var livet han hade levt. Alllt han kunde minnas var en grå dimma som omslöjade alla upplevelser han någonsin haft. Livet innan henne, hade däremot varit en längtan, eller snarare en strävan efter att finna en människa som man kunde dela allt med. Det var just det hoppet som hade drivit honom vidare, som hade givit honom motivationen till att leva, men när han väl avslutade sin strävan när han träffade kvinnan, så tappade han även just motivationen till att faktiskt leva. Det förhållande som de hade haft till varandra hade varit innehållsrikt, trodde han iallafall, för den grå dimman var ständigt närvarande. Han nu med viss svårighet minnas alla de vänner de haft, men de var nu alla döda. Var det på grund av det farliga liv som de båda hade levt, att istället för att uppleva så hade de varje dag strävat efter att överleva? De hade ju dock ändå alltid hållt ihop, samtidigt som hon sakta bleknat bort. På senare tid så hade hon även börjat ta till sig allt som var vackert, men allt det vackra som hon hade talat om kunde mannen inte förstå. Han kunde inte förstå det vackra i vattenpölen på marken, med de ringar som uppstår på ytan när det regnar. Inte heller kunde han relatera till den skönhet som uppstår när ett barn får rida på sin morfars axlar. Hon talade även om det vackra i när lamporna släcks och mörkret omfamnar två personer som ligger medvetslösa, oförmögna att kommunicera med varandra på grund av det rus som tynger ned deras kroppar mot marken. Han förstod inte heller hur marken kunde le när man gick på den, som om den faktiskt kände av en människas närvaro.
Den kvinna som hela tiden närmade sig marken hade han älskat så fruktansvärt länge nu, men hon hade övergivit honom för skönheten i världen. Allt han istället hade sett var den smärta de hade upplevt, alla besvikna ansikten som stod med armarna i kors och skakade på huvudena. Det var just den gesten som hade ställt dem utanför människornas gemenskap, för människorna såg ned på dem. Den umgängeskrets som de en gång haft, som hade varit mycket stor från början, hade krympt mer och mer. Först var det en som hade dött. Men då hade det inte varit konstigt, den människan hade orskakat det själv. Det var ju naturligt. Det var just den här rationaliseringen av olika händerlser som hade gjort att mannen och kvinnan hade på något sätt hade tagit sig vidare, men nu när han satt här på balkongen så skakade han bara på huvudet åt sin egen dåraktighet. En efter en hade de alla dött, en efter en hade de tröttnat på rutiner och att vara slavar åt tiden. En efter en hade de sett det vackra i livet och velat bli en del av det. En efter en hade de dött på olika sätt, men alla i samma syfte. De hade alla dött för verklighetsflykten, för att kunna flyga runt över träden och upp mot himlen. För andra så hade det varit att sitta instängd i ett rum i flera veckor, med ett kroniskt rus som öppnade deras sinnen och fick dem att uppskatta allt det vackra. För alla så hade den slutgiltiga verklighetsflykten blivit döden själv, den eviga verklighetsflykten och det var just till den punkten kvinnan hade kommit nu. Mannen ville skrika. Snart var han ensam kvar. I ögonblicket kvinnan krossades mot asfalten så skulle han bli ensam kvar i livet. Alla andra var döda.
Och det var också den sista tanken han tänkte innan den ynkliga tingesten som han älskade, träffade marken och allt blev tyst. Hans grepp om balkongräcket vitnade och han skakade av rädsla. Han ville skrika. Han var ensam kvar nu. Han förde långsamt ena benet över räcket och gjorde sig redo för att slänga sig ut för balkongen. I ögonblicket han tog sats så kastade han sig tillbaka mot balkongen och skrek och kröp ihop i fosterställning på balkongen. Där låg han och huttrade och hatade sig själv för sin feghet, sin oförmåga att se det vackra i livet, sin oförmåga att älska sin flickvän. Efter en lång stund resta han sig snyftande upp och blickade nedför balkongen. Där låg hon fortfarande, ingen hade lagt märke till henne ännu. Plötsligt märkte han dock en skillnad, det var som om att hon hade börjat smälta in i omgivningen. Hennes kläder var färgade röda av blodet och det rann ut även på asfalten, som om asfalten absorberade henne. Hon låg där alldels stilla och alldeles fridfullt med slutna ögon och med ett slags förvånat ansiktsuttryck. Plötsligt fick han intrycket av hur vackert det faktiskt var. Ett par sekunder gick sen började han svära och förbanna sig själv. Han skrek inombords och han tog ett nytt grepp om balkongen för att hoppa, men han klarade inte av det. Han klarade inte av att dö. Han klarade inte av att få den frihet i livet som han så länge sökt efter. Han var för feg. Han sjönk med mot väggen snyftandes och tänkte på hennes sista ord. "Bli det vackra, förvandla dig själv." Men han kunde inte se det vackra. Han kunde inte se någon förvandling.
Han kunde inte se någonting längre.
Tiden saktades ned för mannen som såg hur kvinnan slängde sig ut för balkongen i perfekt harmoni, bara för att i farten smekas av förbipasserande höstlöv och han kunde se hennes frihet, hennes totala frihet ifrån all ondska och alla destruktiva krafter i världen. Innan hon slöt ögonen så kunde han urskilja en lycka han aldrig tidigare skådat inom henne. Håret fladdrade långsamt långsamt i vinden och händerna var öppna och riktade emot den blå himlen, samtidigt som höstsolen sken upp hela henne.
Mannen stod fortfarande i skuggorna på balkongen och såg ned på hur kvinnan föll mot sin död. Men den sista tanken som slog mannen innan kvinnan skulle krossas mot den obarmhärtiga asfalten, var hur kvinnan hade vägrat att vara tidens slav och istället tagit friheten i egna händer, eftersom livet för henne alltid var ett evigt fängslande, ett fängelse där själen aldrig fick något andrum. Tidigare i livet så hade hon vid flera tillfällen fått panikutbrott och skrikit om att hon inte kunde andas, men när de hade åkt till sjukhuset för att se vad som var fel så hade läkarna aldrig hittat något fel. Kvinnan hade alltjämt påstått att det var hennes själ som inte kunde andas i livet, för att människorna, alla dessa fruktansvärda människor, som hon hade uttryck det själv, tog upp all plats i hennes liv. Mannen kunde inte längre minnas den tid då de faktiskt hade trivts i varandras sällskap. I början hade det varit ett gemensamt utbyte av känslor och tankar. Nu fanns det inte längre några band som knöt dem samman, men likväl så trängde sig en tår fram i hans öga, inte utav att hon om någon sekund skulle krossas mot asfalten, utan snarare det att hon redan hade dött för länge sedan. Avsaknaden av det som hade varit hennes karaktär, hennes fruktansvärt beundrasvärda karaktär, den avsaknaden hade vuxit och vuxit och nu var det som om hans bröstkorg skulle explodera. Allt det som han någonsin hade värdesatt och älskat med henne hade långsamt bleknat bort tills bara fåtal minnesfragment kvarstod. Mannen hade vid tidigare tillfällen funnit sig själv med att titta igenom gamla bleka fotografier ifrån en tid som inte längre kunda minnas. Det var nästan som om fotografierna ljög för honom, att det där inte alls var livet han hade levt. Alllt han kunde minnas var en grå dimma som omslöjade alla upplevelser han någonsin haft. Livet innan henne, hade däremot varit en längtan, eller snarare en strävan efter att finna en människa som man kunde dela allt med. Det var just det hoppet som hade drivit honom vidare, som hade givit honom motivationen till att leva, men när han väl avslutade sin strävan när han träffade kvinnan, så tappade han även just motivationen till att faktiskt leva. Det förhållande som de hade haft till varandra hade varit innehållsrikt, trodde han iallafall, för den grå dimman var ständigt närvarande. Han nu med viss svårighet minnas alla de vänner de haft, men de var nu alla döda. Var det på grund av det farliga liv som de båda hade levt, att istället för att uppleva så hade de varje dag strävat efter att överleva? De hade ju dock ändå alltid hållt ihop, samtidigt som hon sakta bleknat bort. På senare tid så hade hon även börjat ta till sig allt som var vackert, men allt det vackra som hon hade talat om kunde mannen inte förstå. Han kunde inte förstå det vackra i vattenpölen på marken, med de ringar som uppstår på ytan när det regnar. Inte heller kunde han relatera till den skönhet som uppstår när ett barn får rida på sin morfars axlar. Hon talade även om det vackra i när lamporna släcks och mörkret omfamnar två personer som ligger medvetslösa, oförmögna att kommunicera med varandra på grund av det rus som tynger ned deras kroppar mot marken. Han förstod inte heller hur marken kunde le när man gick på den, som om den faktiskt kände av en människas närvaro.
Den kvinna som hela tiden närmade sig marken hade han älskat så fruktansvärt länge nu, men hon hade övergivit honom för skönheten i världen. Allt han istället hade sett var den smärta de hade upplevt, alla besvikna ansikten som stod med armarna i kors och skakade på huvudena. Det var just den gesten som hade ställt dem utanför människornas gemenskap, för människorna såg ned på dem. Den umgängeskrets som de en gång haft, som hade varit mycket stor från början, hade krympt mer och mer. Först var det en som hade dött. Men då hade det inte varit konstigt, den människan hade orskakat det själv. Det var ju naturligt. Det var just den här rationaliseringen av olika händerlser som hade gjort att mannen och kvinnan hade på något sätt hade tagit sig vidare, men nu när han satt här på balkongen så skakade han bara på huvudet åt sin egen dåraktighet. En efter en hade de alla dött, en efter en hade de tröttnat på rutiner och att vara slavar åt tiden. En efter en hade de sett det vackra i livet och velat bli en del av det. En efter en hade de dött på olika sätt, men alla i samma syfte. De hade alla dött för verklighetsflykten, för att kunna flyga runt över träden och upp mot himlen. För andra så hade det varit att sitta instängd i ett rum i flera veckor, med ett kroniskt rus som öppnade deras sinnen och fick dem att uppskatta allt det vackra. För alla så hade den slutgiltiga verklighetsflykten blivit döden själv, den eviga verklighetsflykten och det var just till den punkten kvinnan hade kommit nu. Mannen ville skrika. Snart var han ensam kvar. I ögonblicket kvinnan krossades mot asfalten så skulle han bli ensam kvar i livet. Alla andra var döda.
Och det var också den sista tanken han tänkte innan den ynkliga tingesten som han älskade, träffade marken och allt blev tyst. Hans grepp om balkongräcket vitnade och han skakade av rädsla. Han ville skrika. Han var ensam kvar nu. Han förde långsamt ena benet över räcket och gjorde sig redo för att slänga sig ut för balkongen. I ögonblicket han tog sats så kastade han sig tillbaka mot balkongen och skrek och kröp ihop i fosterställning på balkongen. Där låg han och huttrade och hatade sig själv för sin feghet, sin oförmåga att se det vackra i livet, sin oförmåga att älska sin flickvän. Efter en lång stund resta han sig snyftande upp och blickade nedför balkongen. Där låg hon fortfarande, ingen hade lagt märke till henne ännu. Plötsligt märkte han dock en skillnad, det var som om att hon hade börjat smälta in i omgivningen. Hennes kläder var färgade röda av blodet och det rann ut även på asfalten, som om asfalten absorberade henne. Hon låg där alldels stilla och alldeles fridfullt med slutna ögon och med ett slags förvånat ansiktsuttryck. Plötsligt fick han intrycket av hur vackert det faktiskt var. Ett par sekunder gick sen började han svära och förbanna sig själv. Han skrek inombords och han tog ett nytt grepp om balkongen för att hoppa, men han klarade inte av det. Han klarade inte av att dö. Han klarade inte av att få den frihet i livet som han så länge sökt efter. Han var för feg. Han sjönk med mot väggen snyftandes och tänkte på hennes sista ord. "Bli det vackra, förvandla dig själv." Men han kunde inte se det vackra. Han kunde inte se någon förvandling.
Han kunde inte se någonting längre.
noll:punkt
nuet finns inte kvar
ingenting händer ingenting sker
allt som vi har kvar
är massa fotografier som säger vad vi gjort
alla upplevelser allting som hänt
jag minns det inte längre varför är det så
för vad betyder nu ett litet fotografi
nu när vi sitter här på kanten av livet
så varför vi inte varför vi är kvar
vem är det som tvingar oss att leva
vem är det som tvingar oss att älska
vem är det kom igen visa dig
nu när vi gått tomhänta genom livet
då vill vi ju ha svar
så ryck bort din slöja och berätta för oss
hur kan du tvinga oss till allt vi inte vill
det är först nu som jag har börjat tvivla
jag tvivlar på din förmåga på din kraft
jag vill inte längre ha med dig att göra
kärleken är din vackraste illusionen
men varför tvingar du oss att ständigt se den
trots jag sticker ut mina ögon så ser jag den ändå
inbränd på ögonlocken där den alltid finns
trots att jag blir berövad mina sinnen
så finns den där hela tiden alltid
inga sinnen behövs för att uppfatta den
den perfekta illusionen är den vi alla vill uppleva
för tänk dig en värld av sådan gemenskap
men nu när jag ser på dig
så inser jag att du aldrig någonsin fanns
jag gick alltid tomhänt genom livet
tvingad till att leva
tvingad till att älska
kära illusioner det fanns aldrig något alternativ
inte till det här livets regler och bestämmelser
vi är tidens slavar och anpassar oss efter den
nu finns det ingenting kvar
hör du mig lilla fina
det finns ingenting kvar
ingenting händer ingenting sker
allt som vi har kvar
är massa fotografier som säger vad vi gjort
alla upplevelser allting som hänt
jag minns det inte längre varför är det så
för vad betyder nu ett litet fotografi
nu när vi sitter här på kanten av livet
så varför vi inte varför vi är kvar
vem är det som tvingar oss att leva
vem är det som tvingar oss att älska
vem är det kom igen visa dig
nu när vi gått tomhänta genom livet
då vill vi ju ha svar
så ryck bort din slöja och berätta för oss
hur kan du tvinga oss till allt vi inte vill
det är först nu som jag har börjat tvivla
jag tvivlar på din förmåga på din kraft
jag vill inte längre ha med dig att göra
kärleken är din vackraste illusionen
men varför tvingar du oss att ständigt se den
trots jag sticker ut mina ögon så ser jag den ändå
inbränd på ögonlocken där den alltid finns
trots att jag blir berövad mina sinnen
så finns den där hela tiden alltid
inga sinnen behövs för att uppfatta den
den perfekta illusionen är den vi alla vill uppleva
för tänk dig en värld av sådan gemenskap
men nu när jag ser på dig
så inser jag att du aldrig någonsin fanns
jag gick alltid tomhänt genom livet
tvingad till att leva
tvingad till att älska
kära illusioner det fanns aldrig något alternativ
inte till det här livets regler och bestämmelser
vi är tidens slavar och anpassar oss efter den
nu finns det ingenting kvar
hör du mig lilla fina
det finns ingenting kvar
INTE TRE LÄNGRE, KUL VA
hej
varför är du här
jag trodde jag hade glömt dig för länge sen
trots det strävar du runt i mitt sinne
det ser ut som du letar efter en känsla
så sig mig gamla minne
vad är det du egentligen söker här
är det något förlorat något som jag glömt
kanske en känsla som jag inte längre minns
men varför letar du efter något sånt
varför ska du väcka saker ur mörkret
saker ur mörkret som blivit glömda
det är ett farligt uppdrag
jag tänker inte hindra dig men du får skylla dig själv
döda känslor blir till gamla minnen
och de är farliga de är farliga
låt dem vara låt dem vara bortglömda
de förtjänar ingen plats i de röda salarna
låt dem
låt dem vara
gå härifrån
gå gå gågå
gå gå
försvinn ut ur mitt huvud
varför är du här
gå gå gå gå gå
vad är det du försöker hitta
gå gå gå gå gå
jag vill inte ha dig här
jag vill inte ha dig i mitt huvud
gå gå gå gå gå
(lilla lilla känsla, så väldigt väldigt liten)
varför är du här
jag trodde jag hade glömt dig för länge sen
trots det strävar du runt i mitt sinne
det ser ut som du letar efter en känsla
så sig mig gamla minne
vad är det du egentligen söker här
är det något förlorat något som jag glömt
kanske en känsla som jag inte längre minns
men varför letar du efter något sånt
varför ska du väcka saker ur mörkret
saker ur mörkret som blivit glömda
det är ett farligt uppdrag
jag tänker inte hindra dig men du får skylla dig själv
döda känslor blir till gamla minnen
och de är farliga de är farliga
låt dem vara låt dem vara bortglömda
de förtjänar ingen plats i de röda salarna
låt dem
låt dem vara
gå härifrån
gå gå gågå
gå gå
försvinn ut ur mitt huvud
varför är du här
gå gå gå gå gå
vad är det du försöker hitta
gå gå gå gå gå
jag vill inte ha dig här
jag vill inte ha dig i mitt huvud
gå gå gå gå gå
(lilla lilla känsla, så väldigt väldigt liten)
