en blandning av tre
Två
Han satte sig bredvid henne. Korsade ben, korsade armar. Kroppen talade sitt språk. Jag är sluten. Rör mig inte.
"Jag vill inte se dig igen." sa han kallt. Efter en stund började hennes läppar att darra. Men hon sa ingenting. Han fortsatte att prata och stirrade ut mot vattnet.
"Jag tyckte om det i början. Det vi hade. Sen var det som om du personlighetsförändrades. Vad var det som hände egentligen? Kan du svara på det? Hörru!" Han slutade tala och stirrade henne i ögonen. Hon svarade inte.
"Nej. Självklart." fortsatte han. "Det är jag som gör fel va?" frågade han sarkastiskt. "Det spelar ingen roll. Enda anledningen till att jag kom hit var för att berätta hur vidrig du har varit. Det här är dessutom den lilla makten jag f år över dig. Annars har det bara handlat om dig. Dina besvär. Dina vänner. Men nu är det slut på det."
Han reste sig och började gå långsamt men då avbröt hon honom med sin svaga röst.
"Vänta." Han stannade. De stod och såg på varandra som om de aldrig hade sett varandra förut. Båda befann sig i ett sårbart läge men människor har olika sätt att hantera den på. Han skyllde alltid på alla andra, eftersom det var omgivningen som skapade hans misslyckanden. Hon däremot skyllde alltid på sig själv och tog den största smällen själv.
"Nej det är slutväntat." sa han irriterat. "Hejdå."
"Jag vet vem det är som du träffar." sa hon tveksamt.
"Du har inte skit med att göra vem jag träffar eller inte." sa han och höjde rösten. "Det är faktiskt helt irrelevant."
" Jag tycker det är ganska relevant. Jag funderar på att berätta för henne om dig lite mer. Du vet den där egoistiska sidan av dig? Den som syns mer och mer när man umgås med digsdfsssssssssss<adgfhjkjlkj
Ett
uytrytewqwaretdyuiyguoipölhgkfdhg
det finns inga eviga ögonblick
Han satte sig bredvid henne. Korsade ben, korsade armar. Kroppen talade sitt språk. Jag är sluten. Rör mig inte.
"Jag vill inte se dig igen." sa han kallt. Efter en stund började hennes läppar att darra. Men hon sa ingenting. Han fortsatte att prata och stirrade ut mot vattnet.
"Jag tyckte om det i början. Det vi hade. Sen var det som om du personlighetsförändrades. Vad var det som hände egentligen? Kan du svara på det? Hörru!" Han slutade tala och stirrade henne i ögonen. Hon svarade inte.
"Nej. Självklart." fortsatte han. "Det är jag som gör fel va?" frågade han sarkastiskt. "Det spelar ingen roll. Enda anledningen till att jag kom hit var för att berätta hur vidrig du har varit. Det här är dessutom den lilla makten jag f år över dig. Annars har det bara handlat om dig. Dina besvär. Dina vänner. Men nu är det slut på det."
Han reste sig och började gå långsamt men då avbröt hon honom med sin svaga röst.
"Vänta." Han stannade. De stod och såg på varandra som om de aldrig hade sett varandra förut. Båda befann sig i ett sårbart läge men människor har olika sätt att hantera den på. Han skyllde alltid på alla andra, eftersom det var omgivningen som skapade hans misslyckanden. Hon däremot skyllde alltid på sig själv och tog den största smällen själv.
"Nej det är slutväntat." sa han irriterat. "Hejdå."
"Jag vet vem det är som du träffar." sa hon tveksamt.
"Du har inte skit med att göra vem jag träffar eller inte." sa han och höjde rösten. "Det är faktiskt helt irrelevant."
" Jag tycker det är ganska relevant. Jag funderar på att berätta för henne om dig lite mer. Du vet den där egoistiska sidan av dig? Den som syns mer och mer när man umgås med digsdfsssssssssss<adgfhjkjlkj
Ett
uytrytewqwaretdyuiyguoipölhgkfdhg
det finns inga eviga ögonblick
jag ser dom mia! jag ser dom!
när allt var som mörkast
när allt hopp var tårar i regnet
då dansade du fram som en sommarvind
händer som knöts
outtalade löften lovades
bördor kastades av
och i spåret av dig
klarar inte ondskan av att vistas
de mörka tankarna skingras
och något slags hopp uppstår
gemenskapen knyter samman alla minnen
och du är så ren vacker och oskuldsfull
men du berättar så lite för mig
för hur ska en sån som jag veta
vad en sån som du vill
och hur ska en sån som jag
tro att du uppskattar vad jag är
se på destruktivitet
se på all koncentrerat hat
men du ignorerar det
för det är irrelevant
i din oskuldsfulla dans
trots din vackra dans
och dina goda avsikter
så har din dans ett slut
till skillnad från den stränge herren
vars dans sträcker sig bortom de mörka ängarna
bortom de mörka molnen
den dansar man i all evighet
när allt hopp var tårar i regnet
då dansade du fram som en sommarvind
händer som knöts
outtalade löften lovades
bördor kastades av
och i spåret av dig
klarar inte ondskan av att vistas
de mörka tankarna skingras
och något slags hopp uppstår
gemenskapen knyter samman alla minnen
och du är så ren vacker och oskuldsfull
men du berättar så lite för mig
för hur ska en sån som jag veta
vad en sån som du vill
och hur ska en sån som jag
tro att du uppskattar vad jag är
se på destruktivitet
se på all koncentrerat hat
men du ignorerar det
för det är irrelevant
i din oskuldsfulla dans
trots din vackra dans
och dina goda avsikter
så har din dans ett slut
till skillnad från den stränge herren
vars dans sträcker sig bortom de mörka ängarna
bortom de mörka molnen
den dansar man i all evighet
i skammen
när din moral fjättrar dig i tankarna
när du inte längre har skam
tillräckligt med skam för att kliva över gränsen
då känner du hur kärleksillusionerna flyr dig
när du plötsligt inser vikten av ditt kön
och hur det är ditt största vapen
samtidigt som det är ett handikapp
hur det föder onda tankar
hur rösterna viskar om att skammen inte finns
hur du känner dig begränsad av etiska regler
när du så likgiltigt förkastat kärleken
jagat ut den och satt den på flykt
då inser du dess innebörd och sanning
men dessa kedjor hindrar dig
dessa begränsningar som något skapat för dig
ur din åtrå ger du liv åt ondska
som har makten att förstöra
det du en gång värderat
och dessa tankar utan kedjor
de lyssnar inte till dina klaganden
de lyssnar inte till dina torra löften
de lyssnar inte till din vaga vädjan
och du ser dem inte
du med din fokuserade blick
så fokuserad på det du en gång förlorat
det du en gång gav upp
det du inte lika lätt får tillbaka
du förstår inte vilken galenskap du släppt lös
du förstår inte vikten av gränser
du förstår inte att etikens kedjor hjälper dig
och hjärtat ditt så glatt och nöjt
där precis utom din räckvidd
men precis inom greppet för din dåraktighet
sakta men säkert krymper du av skammen
medan din kropp försöker hålla huvudet högt
när du inte längre har skam
tillräckligt med skam för att kliva över gränsen
då känner du hur kärleksillusionerna flyr dig
när du plötsligt inser vikten av ditt kön
och hur det är ditt största vapen
samtidigt som det är ett handikapp
hur det föder onda tankar
hur rösterna viskar om att skammen inte finns
hur du känner dig begränsad av etiska regler
när du så likgiltigt förkastat kärleken
jagat ut den och satt den på flykt
då inser du dess innebörd och sanning
men dessa kedjor hindrar dig
dessa begränsningar som något skapat för dig
ur din åtrå ger du liv åt ondska
som har makten att förstöra
det du en gång värderat
och dessa tankar utan kedjor
de lyssnar inte till dina klaganden
de lyssnar inte till dina torra löften
de lyssnar inte till din vaga vädjan
och du ser dem inte
du med din fokuserade blick
så fokuserad på det du en gång förlorat
det du en gång gav upp
det du inte lika lätt får tillbaka
du förstår inte vilken galenskap du släppt lös
du förstår inte vikten av gränser
du förstår inte att etikens kedjor hjälper dig
och hjärtat ditt så glatt och nöjt
där precis utom din räckvidd
men precis inom greppet för din dåraktighet
sakta men säkert krymper du av skammen
medan din kropp försöker hålla huvudet högt
de gå bra
ibland när man inte räcker till
när samma röster återberättar samma misstag
som att sitta själv på en bänk i en tom park
när mörkret har lagt sig och regnet faller ned
som att le åt någonting som inte är kul
som att ha drömmar om framsteg
för att sedan vakna och vilja somna om
ibland är det som att överanalysera en text
för att leta efter tecken på otillräcklighet
eller som att se på sin favoritfilm och inte gråta
det är när gemenskapen är en knut i halsen
och när man finner sig själv fastkedjad i sängen
det är då otillräckligheten inte räcker till
ibland när en tillvaro inte kan bli bättre
som att sy in mönster i huden
som att låtsas att man inte bryr sig
eller som att förneka att situationen är annorlunda
och en röst som talar om isolering
vem är du
vad vill du
fotspåren förstör mönstren
förlorar jag mig själv
(???????)
en snäll, trygg och brummande röst (min egen) säger:
de gå bra
(de gå bra de gå bra de gå bra)
när samma röster återberättar samma misstag
som att sitta själv på en bänk i en tom park
när mörkret har lagt sig och regnet faller ned
som att le åt någonting som inte är kul
som att ha drömmar om framsteg
för att sedan vakna och vilja somna om
ibland är det som att överanalysera en text
för att leta efter tecken på otillräcklighet
eller som att se på sin favoritfilm och inte gråta
det är när gemenskapen är en knut i halsen
och när man finner sig själv fastkedjad i sängen
det är då otillräckligheten inte räcker till
ibland när en tillvaro inte kan bli bättre
som att sy in mönster i huden
som att låtsas att man inte bryr sig
eller som att förneka att situationen är annorlunda
och en röst som talar om isolering
vem är du
vad vill du
fotspåren förstör mönstren
förlorar jag mig själv
(???????)
en snäll, trygg och brummande röst (min egen) säger:
de gå bra
(de gå bra de gå bra de gå bra)
tro
jag hatar allt jag blivit
allt som jag en gång sa
att jag aldrig skulle bli
och när man älskar den man hatar
uppstår en inre konfrontation
som att gilla musiken man aldrig tyckte om
som att köpa kläderna man alltid skrattade åt
som att se filmerna man aldrig förstod
eller klippa håret alldeles själv
du älskar det jag är
för du såg mig aldrig ändra färg
du såg mig aldrig där på bänken
när det inre kriget sjöd
som ångesten och ilskan
när ingen annan än hon dög
en vandring där på gatorna
mår illa av en spegelreflektion
på den tiden då kärlek var en religion
det är så lätt att ändra färgen på sitt hår
att le och ljuga om hur man mår
att sitta i en soffa och ta en massa skit
när ens föräldrar vägrar förstå
som att jaga en fjäril en sommardag
som att slå sönderna nävarna mot ett träd
nu är jag inget mer än ingenting
och jag skräms av tystnaden i ett rum
men vad jag fruktar mest av allt
är att du ser vad jag var förut
och inser att instabiliteten inte har ett slut
att svagheten skapar begränsningar
och lämnar oss i en labyrint med val
och där står vi tveksamt hand i hand
en panna mot en kind och några tveksamma ord
evigheten hatar oss och vi hatar den
hade det inte var bättre om du bara var min vän
när ljuset plötsligt tvekar
när skuggorna får dansa fritt
när träden sjunker ned i marken
när allt ditt hat blir mitt
när vi inte längre kan lite på varandra
när lögnerna faktiskt spelar roll
när vi river grunden vi stått på
för att inte av oss längre tror
allt som jag en gång sa
att jag aldrig skulle bli
och när man älskar den man hatar
uppstår en inre konfrontation
som att gilla musiken man aldrig tyckte om
som att köpa kläderna man alltid skrattade åt
som att se filmerna man aldrig förstod
eller klippa håret alldeles själv
du älskar det jag är
för du såg mig aldrig ändra färg
du såg mig aldrig där på bänken
när det inre kriget sjöd
som ångesten och ilskan
när ingen annan än hon dög
en vandring där på gatorna
mår illa av en spegelreflektion
på den tiden då kärlek var en religion
det är så lätt att ändra färgen på sitt hår
att le och ljuga om hur man mår
att sitta i en soffa och ta en massa skit
när ens föräldrar vägrar förstå
som att jaga en fjäril en sommardag
som att slå sönderna nävarna mot ett träd
nu är jag inget mer än ingenting
och jag skräms av tystnaden i ett rum
men vad jag fruktar mest av allt
är att du ser vad jag var förut
och inser att instabiliteten inte har ett slut
att svagheten skapar begränsningar
och lämnar oss i en labyrint med val
och där står vi tveksamt hand i hand
en panna mot en kind och några tveksamma ord
evigheten hatar oss och vi hatar den
hade det inte var bättre om du bara var min vän
när ljuset plötsligt tvekar
när skuggorna får dansa fritt
när träden sjunker ned i marken
när allt ditt hat blir mitt
när vi inte längre kan lite på varandra
när lögnerna faktiskt spelar roll
när vi river grunden vi stått på
för att inte av oss längre tror
en man utan ben cyklade förbi. jag sa att det var omöjligt. han skrattade.
en vän med bil kör förbi en balkong
en flicka med blommig klänning gråter i regnet
mot tårar skyddar inget paraply
på stan äter någon lunch med sina vänner
på en bänk sitter tjejen och killen och håller händer
men ibland är greppet om den man älskar hårdare
på radion spelas en låt som ingen aldrig har hört
men som någon har har hört för många gånger
i ett trapphus skriker hon åt honom
på gatan utanför blir den äldre mannen nästan påkörd
en kvinna plockar skräp på torget
och måsarna slåss om matresterna
ungefär som de fjortonåriga flickorna
slåss om killarnas uppmärksamhet på bussen
en man är trött på sitt liv och vill dö i sin tillvaro
en kvinna vill ha ut mer av livet och färglägga sin vardag
samtidigt som barnet vill leka krig och bygga en koja
och den där farbrorn som alltid vill skoja
någon odlar en mustasch
en annan testar sina nya röda skor
som förstörs i leran på någon festival
ett par som skulle älska varandra förevigt
gör plötsligt slut
hoppet om mänskligheten försvinner i några veckor
som att den största smärtan
är att skära sig på ett A-4a papper
som att öppna kylen och bara se felix ketchup
som att vakna på morgonen av att man glömde släcka lampan
som att vänta i regnet på en kompis som aldrig kommer
som att gå på bio ensam och se sina vänner sitta tre rader ned
som att vara känslomässigt skadad
och önska att man var kär
nån sa att det inte fanns några eviga ögonblick
att det bara fanns evigt slutna ögonlock
jag minns inte vad jag svarade
jag var nog bara tyst
en flicka med blommig klänning gråter i regnet
mot tårar skyddar inget paraply
på stan äter någon lunch med sina vänner
på en bänk sitter tjejen och killen och håller händer
men ibland är greppet om den man älskar hårdare
på radion spelas en låt som ingen aldrig har hört
men som någon har har hört för många gånger
i ett trapphus skriker hon åt honom
på gatan utanför blir den äldre mannen nästan påkörd
en kvinna plockar skräp på torget
och måsarna slåss om matresterna
ungefär som de fjortonåriga flickorna
slåss om killarnas uppmärksamhet på bussen
en man är trött på sitt liv och vill dö i sin tillvaro
en kvinna vill ha ut mer av livet och färglägga sin vardag
samtidigt som barnet vill leka krig och bygga en koja
och den där farbrorn som alltid vill skoja
någon odlar en mustasch
en annan testar sina nya röda skor
som förstörs i leran på någon festival
ett par som skulle älska varandra förevigt
gör plötsligt slut
hoppet om mänskligheten försvinner i några veckor
som att den största smärtan
är att skära sig på ett A-4a papper
som att öppna kylen och bara se felix ketchup
som att vakna på morgonen av att man glömde släcka lampan
som att vänta i regnet på en kompis som aldrig kommer
som att gå på bio ensam och se sina vänner sitta tre rader ned
som att vara känslomässigt skadad
och önska att man var kär
nån sa att det inte fanns några eviga ögonblick
att det bara fanns evigt slutna ögonlock
jag minns inte vad jag svarade
jag var nog bara tyst
många som har missförstått
ibland är ensamheten som tystast på natten
när trädens löv har slutat prassla
när musiken på efterfesten har tystnat
när bildäck slutar smeka asfalten
när regnets smattrande emot taket inte längre finns
när en vän gick hem med någon han tyckte om
då håller ensamheten mig sällskap
och han viskar saker
helt utan ljud
men trots det så förstår jag ändå
jag förstår varje ord
och han förklarar att löven snart faller
och att efterfesterna minskar i antal
och att sommardäck byts ut alldeles snart
och att regnet övergår till ljudlös snö
och att vissa vänner kan glömma
en sån som mig så lätt
jag vägrar lyssna på honom
jag stoppar fingarna i öronen
men tystnaden är ju hans språk
och vad jag än gör
så är det bara honom som jag hör
i förtvivlan öppnar jag min balkongdörr
lägger mig på golvet med huvudet utanför
känner hur den kalla nattluften sveper in
men den lugnar mig inte
och den tystar inte tystnaden
för tystnaden tiger jämt'
sedan berättar han om min tillvaro
tystnaden eller ensamheten eller vad han nu kallas
han säger att han jämt finns där
men han säger också
att den vackraste tystnaden
det är den i mina tankar
bruset av vågorna som inte existerar
fåglarnas läte som ingen har hört
vindens viskningar som inte ens finns
jaha tänker jag
och ensamheten ler
sedan berättar han för mig
att sann ensamhet
är att vara själv och tänka på någon som inte finns där
vilket är exakt precis vad jag gör
men sedan tänker jag efter
talar högt och bryter hans tal
nej säger jag
sann ensamhet är att vara alldeles själv
och att inte tänka på någon alls
förstår du det min käre ensamhet
du kanske finns runtom mig
du kanske sitter på min toalett
du kanske lagat mat i mitt kök
du kanske sitter i soffan och ser på tv
du kanske ligger i min säng och läser en bok
men inom mig
där det finns beröring av någon annan
där har du ingen plats
och när jag har hållt min lilla monolog
då skäms ensamheten
och vill inte längre hålla mig sällskap
jag avvisar honom
och plötsligt börjar musiken spelas
och så länge jag hör musiken
då slipper jag höra tystnadens viskningar
så länge jag hör musiken
när trädens löv har slutat prassla
när musiken på efterfesten har tystnat
när bildäck slutar smeka asfalten
när regnets smattrande emot taket inte längre finns
när en vän gick hem med någon han tyckte om
då håller ensamheten mig sällskap
och han viskar saker
helt utan ljud
men trots det så förstår jag ändå
jag förstår varje ord
och han förklarar att löven snart faller
och att efterfesterna minskar i antal
och att sommardäck byts ut alldeles snart
och att regnet övergår till ljudlös snö
och att vissa vänner kan glömma
en sån som mig så lätt
jag vägrar lyssna på honom
jag stoppar fingarna i öronen
men tystnaden är ju hans språk
och vad jag än gör
så är det bara honom som jag hör
i förtvivlan öppnar jag min balkongdörr
lägger mig på golvet med huvudet utanför
känner hur den kalla nattluften sveper in
men den lugnar mig inte
och den tystar inte tystnaden
för tystnaden tiger jämt'
sedan berättar han om min tillvaro
tystnaden eller ensamheten eller vad han nu kallas
han säger att han jämt finns där
men han säger också
att den vackraste tystnaden
det är den i mina tankar
bruset av vågorna som inte existerar
fåglarnas läte som ingen har hört
vindens viskningar som inte ens finns
jaha tänker jag
och ensamheten ler
sedan berättar han för mig
att sann ensamhet
är att vara själv och tänka på någon som inte finns där
vilket är exakt precis vad jag gör
men sedan tänker jag efter
talar högt och bryter hans tal
nej säger jag
sann ensamhet är att vara alldeles själv
och att inte tänka på någon alls
förstår du det min käre ensamhet
du kanske finns runtom mig
du kanske sitter på min toalett
du kanske lagat mat i mitt kök
du kanske sitter i soffan och ser på tv
du kanske ligger i min säng och läser en bok
men inom mig
där det finns beröring av någon annan
där har du ingen plats
och när jag har hållt min lilla monolog
då skäms ensamheten
och vill inte längre hålla mig sällskap
jag avvisar honom
och plötsligt börjar musiken spelas
och så länge jag hör musiken
då slipper jag höra tystnadens viskningar
så länge jag hör musiken
mänsklig värme
lätt att se tillbaka
svårare att se framåt
kraven drar åt runt midjan
pressen trycker ned ryggen
avsaknaden av känslor
överskottet av närhet
ett leende betyder ingenting längre
handen jag kramar
som jag inte vet vem den tillhör
var det du du du eller du
namnen
alla dessa namn
snart så säger jag fel
nån gång säger jag fel
kanske har jag redan gjort det
jag vet inte ens vad jag vill ha
är det kärlek trygghet gemenskap
eller bara att fylla ett bekräftelsebehov
alla namn och ansikten smälter ihop
och bildar ett svart ansikte
ett dött ansikte
och ansiktet skrattar åt mig
men jag skrattar tillbaka
jag är inte rädd för åsikterna
jag är inte rädd för att bli dömd
jag är bara rädd för att bli ensam
därför har det här fungerat
därför fungerar det
men jag hatar det
jag hatar er alla
för att ni inte är som människan i mitt huvud
mallen för hur ni ska vara
kraven för hur ni ska vara
jag hatar er för att ni inte uppfyller de kraven
hur kan ni vara så värdelösa
det är en sådan enkel bild jag målat
hur kan ni inte vara exakt som den
då kunde jag älska er
eller någon av er
en av er skulle räcka
snälla var finns människan i mitt huvud
hon som uppfyller alla krav
på den jävla punktlistan
var är hon
hon kanske inte finns
(tomma skal som suktar efter innehåll)
svårare att se framåt
kraven drar åt runt midjan
pressen trycker ned ryggen
avsaknaden av känslor
överskottet av närhet
ett leende betyder ingenting längre
handen jag kramar
som jag inte vet vem den tillhör
var det du du du eller du
namnen
alla dessa namn
snart så säger jag fel
nån gång säger jag fel
kanske har jag redan gjort det
jag vet inte ens vad jag vill ha
är det kärlek trygghet gemenskap
eller bara att fylla ett bekräftelsebehov
alla namn och ansikten smälter ihop
och bildar ett svart ansikte
ett dött ansikte
och ansiktet skrattar åt mig
men jag skrattar tillbaka
jag är inte rädd för åsikterna
jag är inte rädd för att bli dömd
jag är bara rädd för att bli ensam
därför har det här fungerat
därför fungerar det
men jag hatar det
jag hatar er alla
för att ni inte är som människan i mitt huvud
mallen för hur ni ska vara
kraven för hur ni ska vara
jag hatar er för att ni inte uppfyller de kraven
hur kan ni vara så värdelösa
det är en sådan enkel bild jag målat
hur kan ni inte vara exakt som den
då kunde jag älska er
eller någon av er
en av er skulle räcka
snälla var finns människan i mitt huvud
hon som uppfyller alla krav
på den jävla punktlistan
var är hon
hon kanske inte finns
(tomma skal som suktar efter innehåll)
jag ser dig nu
det finns inget äkta
?sa hon
jag tror inte på dig och din kärlek
hör du det
den där kärleken
som du finner i särskilda handlingar
i vissa gester
när jag yttrar vissa ord
och nu
har jag sett mitt övertag
jag vet vad jag ska säga till dig
jag vet på vilka knappar jag ska trycka
jag vet hur jag ska ljuga för att få dig lycklig
men jag vet inte
hur jag ska ljuga för att göra mig själv lycklig
när jag är med dig är jag inte mig
jag är den som du vill att jag ska vara
och det passar mig bra
men i längden tär det
i längden förstör det mig
tills jag glömt vem jag egentligen är
fast är det kanske inte alltid så
jag är den som andra vill att jag ska vara
det är väl så
för ingen vill vara med personen i grunden
det blir obekvämt
obehagligt
pinsamt
som ett slags illamående
ja
gå härifrån
]]]isolering00000
[]]]]]]]]
hör du det
den där kärleken
som du finner i särskilda handlingar
i vissa gester
när jag yttrar vissa ord
och nu
har jag sett mitt övertag
jag vet vad jag ska säga till dig
jag vet på vilka knappar jag ska trycka
jag vet hur jag ska ljuga för att få dig lycklig
men jag vet inte
hur jag ska ljuga för att göra mig själv lycklig
när jag är med dig är jag inte mig
jag är den som du vill att jag ska vara
och det passar mig bra
men i längden tär det
i längden förstör det mig
tills jag glömt vem jag egentligen är
fast är det kanske inte alltid så
jag är den som andra vill att jag ska vara
det är väl så
för ingen vill vara med personen i grunden
det blir obekvämt
obehagligt
pinsamt
som ett slags illamående
ja
gå härifrån
]]]isolering00000
[]]]]]]]]
små söta honungsord
små söta honungsord bygger en falsk fasad
där han smeker hennes kind men blundar
för innanför ögonlocken ser han någon annan
där innanför ögonlocken finns ett kärleksideal
trots att han för länge sedan
överav kärlekens viskningar för åtråns smekningar
hans handlingar rättfärdigar honom inte
för vem bedömer en man för hans handlingar
och inte för vem han egentligen är
lögnerna som han en gång skapade för sig själv
dem har han låtit blekna bort i sin egen spegelbild
för vilken man kan sträva efter ett kärleksideal
med lögner som binder allting samman
vårens vindar viskar om kärleken
men i den rösten finner han ingen tröst
istället ser han bara den ständiga åtrån
och en dé om att fylla ut tomrummet han ständigt skapar
när kärleken bara handlar om ett bekräftelsebehov
då bryr han sig inte om ifall små söta honungsord
egentligen är ett nätverk av lögner
trots att hans ömma händer river upp sår
innanför den kinden som han smeker
och hur hans trygga röst som viskar i hennes öra
skapar bristningar och misstro i hennes hjärta
detta bekommer honom inte
för marken i en mans hjärta är stenigare
och trots det så sår en man vad han kan
i en kvinnas hjärta handlar det sällan
om att så kärleksfrön som skall blomstra
för mannen handlar det om att begrava minnen
för marken i en kvinnas hjärta är inte alls stenig
på begravningsstenen står hans söta små honungsord
men längre ned i mörkret
där finns odyssén om hans svek
men i sitt eget hjärta
där sår han vad han kan
för marken i en mans hjärta är stenigare
där han smeker hennes kind men blundar
för innanför ögonlocken ser han någon annan
där innanför ögonlocken finns ett kärleksideal
trots att han för länge sedan
överav kärlekens viskningar för åtråns smekningar
hans handlingar rättfärdigar honom inte
för vem bedömer en man för hans handlingar
och inte för vem han egentligen är
lögnerna som han en gång skapade för sig själv
dem har han låtit blekna bort i sin egen spegelbild
för vilken man kan sträva efter ett kärleksideal
med lögner som binder allting samman
vårens vindar viskar om kärleken
men i den rösten finner han ingen tröst
istället ser han bara den ständiga åtrån
och en dé om att fylla ut tomrummet han ständigt skapar
när kärleken bara handlar om ett bekräftelsebehov
då bryr han sig inte om ifall små söta honungsord
egentligen är ett nätverk av lögner
trots att hans ömma händer river upp sår
innanför den kinden som han smeker
och hur hans trygga röst som viskar i hennes öra
skapar bristningar och misstro i hennes hjärta
detta bekommer honom inte
för marken i en mans hjärta är stenigare
och trots det så sår en man vad han kan
i en kvinnas hjärta handlar det sällan
om att så kärleksfrön som skall blomstra
för mannen handlar det om att begrava minnen
för marken i en kvinnas hjärta är inte alls stenig
på begravningsstenen står hans söta små honungsord
men längre ned i mörkret
där finns odyssén om hans svek
men i sitt eget hjärta
där sår han vad han kan
för marken i en mans hjärta är stenigare
utan rädsla
jag tror
jag är målmedveten
du tvivlar
du är övertygad
kanske en dag kan vi glömma att titta över axeln
vad spelar det för roll vad som finns där
ser du den där husväggen
jag vill se vad som finns bakom hörnet
kom
titta inte över axeln
kom
vi ser vad som finns bakom hörnet
går vi framåt så får vi svaret
här kan vi inte stanna
hör du
här kan vi inte stanna
jag är målmedveten
du tvivlar
du är övertygad
kanske en dag kan vi glömma att titta över axeln
vad spelar det för roll vad som finns där
ser du den där husväggen
jag vill se vad som finns bakom hörnet
kom
titta inte över axeln
kom
vi ser vad som finns bakom hörnet
går vi framåt så får vi svaret
här kan vi inte stanna
hör du
här kan vi inte stanna
band (så många gånger nu)
målmedvetenhet har förstört många män
övertygelse har förstört många kvinnor
och ensamheten för dem samman
och ensamheten sliter isär dem
övertygelse har förstört många kvinnor
och ensamheten för dem samman
och ensamheten sliter isär dem
konsekvens
som vanligt
så slutar det med att alla blir ensamma
och som vanligt
så slutar det med att alla är glada
förutom jag
men som så många gånger förut
så har jag blivit påmind
att det inte handlar om mig
det handlar om dig dig och du och dina känslor
känslor
vad är det egentligen
hör du det
vad är det för någonting
ska det spela någon roll
haha
DET FINNS INGA EVIGA ÖGONBLICK
OK
OK
OK
OK
så slutar det med att alla blir ensamma
och som vanligt
så slutar det med att alla är glada
förutom jag
men som så många gånger förut
så har jag blivit påmind
att det inte handlar om mig
det handlar om dig dig och du och dina känslor
känslor
vad är det egentligen
hör du det
vad är det för någonting
ska det spela någon roll
haha
DET FINNS INGA EVIGA ÖGONBLICK
OK
OK
OK
OK
kontrering
om du inte är ledsen
varför gråter du
????????????????
varför gråter du
????????????????
håna oss
jag tror inte på kärlek
men
kärlek kommer att binda oss samman
kärlek kommer att bygga upp oss
men
kärlek kommer att slita isär oss
kärlek kommer att förstöra oss
speciellt när greppet om pennan är hårdare
än den handen till personen du älskar
jag tror inte på kärlek
men jag tror på de som tror på kärlek
därför tror jag på dig
dig och din kärlek
som i själva verkat bara är en teckning jag ritat
eller en dikt jag har skrivit från mina innersta tankar
ibland är greppet om någonting annat hårdare
saker som man inte senare behöver släppa taget om
greppet om handen till den man älskar
blir så lätt lösaktigt
och till slut slits de ifrån varandra
av samma kärlek
som knöt dem samman
i krig krigar man med vapen
inte med varandras hjärtan
men i det här kriget
står jag ensam på slagfältet utan vapen
jag ser ned på mina sargade händer
och ur såren kan jag läsa vad som kommer att hända
jag faller ned ledbruten i sanden
för upp handen emot solen
håller den mellan tummet och pekfingret
och för några sekunder
så är jag gud och formar världen hur jag vill
men när illusionen släpper
faller handen ned i sanden
och du kommer springades till min sida
alldeles försent
kärleken har redan förstört oss
för den älskar att förstöra oss
den älskar vår meningslöshet
den älskar våra goda avsikter
men i slutändan vill den bara förstöra oss
slita isär oss
för mest av allt
så älskar den vår smärta
hur ska vi kunna tro på de som älskar när vi inte tror på oss själva
hur ska vi kunna tro på de som vill älska men inte kan
och hur ska vi kunna tro på de som varken vill eller kan älska
Love will tear us apart
tigern och lejonet
(det har gått så lång tid nu)
(det är egentligen fel tidpunkt)
(men jag har väntat så länge)
(jag orkar inte vänta längre)
"Jag är Frank." sa jag och sträckte fram handen. Fem ointresseradade blickar och fem handskakningar senare så satte jag mig på filten som låg utsträckt över gräsklädda ängen. Precis när jag satte mig så kände jag hur alkoholen började verka på allvar. Det blev alltid såhär, jag lyckades aldrig riktigt bibehålla kontrollen. Det var inte så att jag mådde dåligt, utan snarare att uppfattningsförmågan försämrades avsevärt. Jag tittade på de andra, de var någons vänner som jag kände halvbra. Jag gillade egentligen inte att träffa nya människor, eller umgås med människor som jag kände halvbra. Men idag var det annorlunda. Karin och jag hade nyligen gjort slut. Eller det var snarare jag som hade gjort slut. På den senaste tiden hade hon blivit så hysterisk. Jag tittade de andra människorna som jag knappt kände och försökte urskilja samma hysteri, men jag kunde inte se den. När jag hade börjat träffa Karin så hade det funnits spår av den här hysterin, små oväntade utbrott av anledningar som jag aldrig förstod. Hon blev jämt upprörd utan anledning.
Något som också spelade in var att de senaste veckorna så funderade jag på om jag någonsin varit kär i henne. Senaste tiden så var det som jag hade insett att jag hade ätit smaklös mat i sju månader. Hon smakade ingenting. Jag bara bröt av bitar av henne som hon var ett bröd, allt för att överleva. Hon hade varit min medicin emot den meningslöshet som för ett halvår sen hade börjat ta över min tillvaro. Ha. Men jag kände ingen ånger. Vi hade utnyttjat varandra, byggt upp varandra och sakta men säkert förstört varandra. Något annat som hon hade gjort var att hon hade härdat mig. Efter många vredesutbrott hade jag blivit immun emot dem. Det gällde alla negativa känslor. Nu var jag mer tom än någonsin, men jag tyckte det kändes skönt. Och nu var jag här på en filt i Boulognerskogen i Gävle, satt ganska tystlåten med alkoholen som dundrade runt i kroppen och observerade människorna som jag var med.
Självklart var det Leonard som hade dragit med mig. Leo den utåtriktade, Leo den pratsamme, det sociala Lejonet. Det sistnämnda gillade han. Ibland kallade vi honom för Lejon. Vissa tyckte att det var ett löjligt smeknamn, men jag tyckte det var ganska underhållande. Jag kunde inte riktigt minnas hur vår relation hade börjat, men båda två hade ett gediget filmintresse. Jag undrar om det inte var på utomhusbion förra året som vi hade börjat prata om någon film. Det spelade ingen roll iallafall. Jag kunde se honom sitta och prata med tjejerna i vårt sällskap, som han kände halvbra, och han dominerade samtalen med sina yviga gester och sin höga röst.
"Hallå?! Frank!" ropade Leo. Jag vaknade ur mina tankar och såg att alla tittade på mig.
"Ja?" svarade jag kortfattat och tog ett hårdare grepp om spritflaskan.
"Vad hette den där filmen Tarkovskijfilmen som vi såg igår? Jag har glömt namnet. Dessa ryssar liksom." När han sa det la jag märke till en glöd i hans ögon. Jag visste mycket väl att han visste vad filmen hette, men det här var hans sätt att bjuda in mig till konversationen. Han gjorde det ganska ofta, eftersom han visste att jag sällan brukade ta initiativ att prata.
"Solyaris var det väl?" svarade jag och kände hur huvudet snurrade till.
"Haha ja! Så var det. Jag försöker introducera Cecilia här till Tarkovsky, men det går inte så bra när jag inte ens kommer ihåg namnet på filmen vi såg igår."
Återigen kände jag hans pik, pikar som han oftast gav mig, att jag borde prata med henne om film. Det här var så typiskt Leo. Speciellt nu, när jag och Karin inte var tillsammans längre. Det förekom även förut. Leo trodde inte på kärlek. Han trodde på passion. Oftast i form av sex. Han var dessutom bisexuell och ibland undrade jag hur han orkade med att ständigt ligga i skyttegraven och vänta ut motståndaren på den så kallade sexfronten. Jag hade redan tidigare lagt märke till hur han hade pratat lite mer med någon av de andra tjejerna, som jag inte minns namnet på. Någonting på V. Åh, struntsamma. Nu ville han att jag skulle ha spontansex med den där Cecilia. Hon var visserligen ganska snygg, men jag orkade inte jobba mig fram till ett ligg. Det var en sådan ihärdig process som jag hade varit bättre på när var yngre. Nu var 20 år och orkade ingenting längre. Leo var 21. Dessutom såg hon några år yngre ut än oss. Så underbart, tänkte jag och flinade åt all ironi.
Samtalet hade flytit iväg när jag återigen hade tystnat, men nu la jag märke till att Cecilia flyttade sig och satte sig bredvid mig.
"Haha, du säger inte så mycket va?" sa hon och verkade väldigt exalterad. Fast hon var mest aspackad. Varför kunde inte jag bli glad och pratsam när jag var full. Jag blev mest ännu mer tystlåten än vad jag vanligtvis var och allting kändes så sarkastiskt. Bara att hon pratade med mig nu. Åh, jag orkade inte.
"Jag har väl inget vettigt att säga. Då tiger jag istället." Lejonet och Tigern. Vilket radarpar Leo och jag var. Började nästan brista ut i skratt åt den löjliga tanken. Av att döma av hennes ansiktsuttryck så verkade hon ha tänkt samma sak som mig själv, men hon delade med sig av det istället.
"Hörrni!" Hon fick inte uppmärksamheten lika lätt som Leo, men hon försökte igen. "Hörrni! Frank här är en Tiger för att han tiger hela tiden. Fattar ni vilket radarpar de är? Lejon och Tiger! Hahahahaha!" Hon började skratta så hon inte fick någon luft och de andra stämde in i hennes skratt. Jag satt där som en fåne och såg hur alla vred sig av skratt och jag kände mig jättelöjlig med mina framtvingade leenden. Det här hade aldrig varit lika roligt om vi hade varit nyktra. Länge leve alkoholen.
(och mer)
den svarta parasiten
som att föda sina drömmar och mål till en parasit
som i sin tur föder falskt hopp och illusioner
för att driva en man med illusioner till vanvett
att ge efter för den inre ondskan
resulterar bara i uppenbar avsmak
som att ljuga för sina vänner
för att få sympati
som att vara den osynliga martyren
vars lidande som ingen ser
från att vara en man med illusioner och drömmar
till att vara en växande parasit som ständigt kräver föda
för parasiten så finns det inga gränser
den kan aldrig sluta växa
den kan aldrig sluta leva på sina vänners energi
den kan aldrig sluta stjäla andras känslor och uppmärksamhet
den växer och frodas tills den förgör sig själv
som ett hav med svarta vågor
där den dränker sig själv i ondska
som att fylla tomrummet med sin svarta vätska
åh alla dessa strängar
som kopplar ihop allt ständigt
hur allting till slut
är ett nätverk av ondska
där det ena leder till det andra
där allting till slut samlas på en punkt
där parasiten brister under sin egen tyngd
på toppen av sitt frosseri
på toppen av sin destruktivitet
så dränker den allting i det svarta havet
och den man som tidigare existerade
kanske en man med illusioner
upphör att existera tillsammans med sin parasit
och där de tillsammans levde i destruktivitet och vanvett
där dör de i en explosion av svart frossande död
och ingen ska minnas mannen
men alla ska minnas parasiten
länge leve parasiten
mannen med illusioner är död
som i sin tur föder falskt hopp och illusioner
för att driva en man med illusioner till vanvett
att ge efter för den inre ondskan
resulterar bara i uppenbar avsmak
som att ljuga för sina vänner
för att få sympati
som att vara den osynliga martyren
vars lidande som ingen ser
från att vara en man med illusioner och drömmar
till att vara en växande parasit som ständigt kräver föda
för parasiten så finns det inga gränser
den kan aldrig sluta växa
den kan aldrig sluta leva på sina vänners energi
den kan aldrig sluta stjäla andras känslor och uppmärksamhet
den växer och frodas tills den förgör sig själv
som ett hav med svarta vågor
där den dränker sig själv i ondska
som att fylla tomrummet med sin svarta vätska
åh alla dessa strängar
som kopplar ihop allt ständigt
hur allting till slut
är ett nätverk av ondska
där det ena leder till det andra
där allting till slut samlas på en punkt
där parasiten brister under sin egen tyngd
på toppen av sitt frosseri
på toppen av sin destruktivitet
så dränker den allting i det svarta havet
och den man som tidigare existerade
kanske en man med illusioner
upphör att existera tillsammans med sin parasit
och där de tillsammans levde i destruktivitet och vanvett
där dör de i en explosion av svart frossande död
och ingen ska minnas mannen
men alla ska minnas parasiten
länge leve parasiten
mannen med illusioner är död
min
VARFÖR ÄR DU SÅ RÄDD
varför är du
så rädd
varför är du
så rädd
definition
som att dricka koncentrerad ångest
här ta en till
jag har flera stycken i kylan
ta mer det går så bra så
blickar som tittar ned i marken
suckar som ekar i ett mörkt rum
krav som ställs och knutar som dras åt
lakan som gråter
en klocka som har stannat
och en bästa vän fäller sin kritik
en tv-kontroll som inte fungerar
kanske har den slut på batteri
frukost lunch och middag som uteblir
sömnlösa nätter och nattsvarta dagar
auktoriteters ständiga klagan
över otillräckliga prestationer
över min egen misslyckande utveckling
över oförmågan att förändra det föränderliga
människor som tidigare älskat varandra
går nu skilda vägar och skämtar om situationen
som att svepa in sig i en mantel av sarkasm
och vandra i en snöstorm av misstro
som att hålla andan av osäkerhet
och dyka ned i en bassäng av kaos
människornas svek mot varandra
otillräckligheten räcker inte till för deras misstankar
därför väver de sina lögner
och sprider någon annans rykten
klyftorna skapas och allting faller i
men när konfrontationen kommer
så finns bara en fasad av artighet
lögner blir sanning
sveken blir tjänster
människan gråter för hon föds gråtande
och hon gråter i hela sitt liv tills hon dör
alla har de sina visioner
som oftast inte är något annat än kärleksillusioner
krav på det egna jaget blir aktuellt
en glödlampa slocknar och ljuset försvinner i hallen
som att rita av sig själv i sanden på stranden
som att själv vara vågen som suddar ut det
som att vara spikarna i handlederna på korset
som att vara all världens smärta samlad på en enda punkt
som att vara livsgnistan i ögonen som inte finns på ett döttfött barn
det finns inga eviga ögonblick
här ta en till
jag har flera stycken i kylan
ta mer det går så bra så
blickar som tittar ned i marken
suckar som ekar i ett mörkt rum
krav som ställs och knutar som dras åt
lakan som gråter
en klocka som har stannat
och en bästa vän fäller sin kritik
en tv-kontroll som inte fungerar
kanske har den slut på batteri
frukost lunch och middag som uteblir
sömnlösa nätter och nattsvarta dagar
auktoriteters ständiga klagan
över otillräckliga prestationer
över min egen misslyckande utveckling
över oförmågan att förändra det föränderliga
människor som tidigare älskat varandra
går nu skilda vägar och skämtar om situationen
som att svepa in sig i en mantel av sarkasm
och vandra i en snöstorm av misstro
som att hålla andan av osäkerhet
och dyka ned i en bassäng av kaos
människornas svek mot varandra
otillräckligheten räcker inte till för deras misstankar
därför väver de sina lögner
och sprider någon annans rykten
klyftorna skapas och allting faller i
men när konfrontationen kommer
så finns bara en fasad av artighet
lögner blir sanning
sveken blir tjänster
människan gråter för hon föds gråtande
och hon gråter i hela sitt liv tills hon dör
alla har de sina visioner
som oftast inte är något annat än kärleksillusioner
krav på det egna jaget blir aktuellt
en glödlampa slocknar och ljuset försvinner i hallen
som att rita av sig själv i sanden på stranden
som att själv vara vågen som suddar ut det
som att vara spikarna i handlederna på korset
som att vara all världens smärta samlad på en enda punkt
som att vara livsgnistan i ögonen som inte finns på ett döttfött barn
det finns inga eviga ögonblick
