ESV (där jag vänder och fokuserar)
isoleringen
är hemma från skolan
för att drömma
för att sova
för att drömma
och alla drömmar
känns så fantastiska
för det finns en mystik och spänning
sen när jag vaknar
så vaknar jag till en grå och bitter värld
plötsligt är det drömmen som blir verkligheten
alla eviga ögonblick
inpräntade på slutna ögonlock
i drömmen är jag i en garderob med dig
i garderoben finns en mystisk kraft
och jag ryser till av rädsla
det finns en vördnad för detta väsen
och jag låter detta väsen fylla min kropp
och jag är så rädd så rädd
men samtidigt så är det så spännande
det är som att röra vid någon slags gudomlighet
något övernaturligt
och det är så spännande
så vackert
men för att sedan vakna
och inse avsaknaden av eviga ögonblick
där finns bara nuet
och framtiden som ett stort hot
jag vill inte leva i tiden
jag vill leva utanför tiden
utanför tankeprocessen
men evigheten är så långt borta
jag vill inte vara med längre
jag älskar eviga ögonblick
jag hatar glömskan
och jag fruktar evigt slutna ögonlock
det är vackrare i mitt minne
hör du det
hör du
är hemma från skolan
för att drömma
för att sova
för att drömma
och alla drömmar
känns så fantastiska
för det finns en mystik och spänning
sen när jag vaknar
så vaknar jag till en grå och bitter värld
plötsligt är det drömmen som blir verkligheten
alla eviga ögonblick
inpräntade på slutna ögonlock
i drömmen är jag i en garderob med dig
i garderoben finns en mystisk kraft
och jag ryser till av rädsla
det finns en vördnad för detta väsen
och jag låter detta väsen fylla min kropp
och jag är så rädd så rädd
men samtidigt så är det så spännande
det är som att röra vid någon slags gudomlighet
något övernaturligt
och det är så spännande
så vackert
men för att sedan vakna
och inse avsaknaden av eviga ögonblick
där finns bara nuet
och framtiden som ett stort hot
jag vill inte leva i tiden
jag vill leva utanför tiden
utanför tankeprocessen
men evigheten är så långt borta
jag vill inte vara med längre
jag älskar eviga ögonblick
jag hatar glömskan
och jag fruktar evigt slutna ögonlock
det är vackrare i mitt minne
hör du det
hör du
slöjan av rädsla
som när du sa att du hatar smärta
som att den bara förstörde
fast egentligen var du bara rädd
så rädd för smärta
så rädd för att känna allt det hemska
för att knyta nävarna tills de vitnar
och sedan andas ut
varför är du så rädd för att det ska göra ont
det gör ju ont
hela tiden
hur kan du inte se det
hur kan du inte höra det
hur kan du inte känna det
det går att blunda
det går att hålla för öronen
men hur döljer du du känslorna
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN NÄR DU HÄNGER PÅ KORSET
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN I HANDLEDERNA
NÄR BLODET RINNER NED FÖR DINA ARMAR
HUR KAN DU FÖRNEKA DITT NEDERLAG
SOM HÅLLS PÅ PLATS AV ROSTIGA SPIKAR
hur kan du förneka
hur kan du
är det för att du är rädd
jag avundas dig
mina barriärer krossades för länge sedan
jag är inte rädd längre
som att den bara förstörde
fast egentligen var du bara rädd
så rädd för smärta
så rädd för att känna allt det hemska
för att knyta nävarna tills de vitnar
och sedan andas ut
varför är du så rädd för att det ska göra ont
det gör ju ont
hela tiden
hur kan du inte se det
hur kan du inte höra det
hur kan du inte känna det
det går att blunda
det går att hålla för öronen
men hur döljer du du känslorna
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN NÄR DU HÄNGER PÅ KORSET
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN I HANDLEDERNA
NÄR BLODET RINNER NED FÖR DINA ARMAR
HUR KAN DU FÖRNEKA DITT NEDERLAG
SOM HÅLLS PÅ PLATS AV ROSTIGA SPIKAR
hur kan du förneka
hur kan du
är det för att du är rädd
jag avundas dig
mina barriärer krossades för länge sedan
jag är inte rädd längre
klar där du jag ser
som när alla handlingar är förgäves
det är då tankarna skingras
och andningen blir tyngre
det är också då som ögonen förvrids
munnen blir ett streck
händerna lossar sitt kalla grepp
det är då jag upptäcker dig
hur du svävar fram
och de mönster du lämnar efter dig
som tomrum i atmosfären
för allting med dig
är så fantastiskt
samtidigt så knackar ansvaret på min axel
snart måste jag prestera
snart måste jag visa allt vad jag går för
som att lyssa att på natten
lyssna på bildäck som smeker asfalten
som att höra vinden skrika på hjälp
det är då känslorna skingras
och ögonlocken blir tyngre
en kraft större än alla jordens krafter
tränger sig fram
och visar utsattheten svagheten
det är då nederlaget är komplett
öppna dina händer nu
för de är tomma
du har inget att visa
du är så
.---.....
...
...
.....
?????????????++
det är då tankarna skingras
och andningen blir tyngre
det är också då som ögonen förvrids
munnen blir ett streck
händerna lossar sitt kalla grepp
det är då jag upptäcker dig
hur du svävar fram
och de mönster du lämnar efter dig
som tomrum i atmosfären
för allting med dig
är så fantastiskt
samtidigt så knackar ansvaret på min axel
snart måste jag prestera
snart måste jag visa allt vad jag går för
som att lyssa att på natten
lyssna på bildäck som smeker asfalten
som att höra vinden skrika på hjälp
det är då känslorna skingras
och ögonlocken blir tyngre
en kraft större än alla jordens krafter
tränger sig fram
och visar utsattheten svagheten
det är då nederlaget är komplett
öppna dina händer nu
för de är tomma
du har inget att visa
du är så
.---.....
...
...
.....
?????????????++
kontraband (sympatiorkester) länge leve
sympatin dödar mig
för jag är ett rovdjur
med alldeles för långa klor
när jag springer över landskapet
över alla stenar och stigar
så skär klorna in i mig själv
och jag ryter av ilska och smärta
och när jag ligger där
så kommer bytesdjuren
och de dödar mig med sympati
de torterar mig med sina snälla röster
och sina heliga uppsåt
och jag förmår mig inte att se dem i ögonen
för i deras ögon kan jag se min egen svaghet
marken sväljer mig
himlen faller ihop
landskapet förvrids
fotspår på en strand någonstans
som suddas ut av vågorna
vad var det som stod skrivet i evigheten
KAN NÅGON SVARA PÅ DET
VAD VAR DET SOM STOD DÄR
JAG VILL SÅ GÄRNA MINNAS MEN JAG MINNS INTE
det är dock kanske ingenting som angår mig
ett rovdjur med alldeles för långa klor
som skär in i minnet och river upp sår
men det är inte vad som dödar mig
utan det är bytesdjuren
och deras sympati
sympatin i deras ögon
för jag är ett rovdjur
med alldeles för långa klor
när jag springer över landskapet
över alla stenar och stigar
så skär klorna in i mig själv
och jag ryter av ilska och smärta
och när jag ligger där
så kommer bytesdjuren
och de dödar mig med sympati
de torterar mig med sina snälla röster
och sina heliga uppsåt
och jag förmår mig inte att se dem i ögonen
för i deras ögon kan jag se min egen svaghet
marken sväljer mig
himlen faller ihop
landskapet förvrids
fotspår på en strand någonstans
som suddas ut av vågorna
vad var det som stod skrivet i evigheten
KAN NÅGON SVARA PÅ DET
VAD VAR DET SOM STOD DÄR
JAG VILL SÅ GÄRNA MINNAS MEN JAG MINNS INTE
det är dock kanske ingenting som angår mig
ett rovdjur med alldeles för långa klor
som skär in i minnet och river upp sår
men det är inte vad som dödar mig
utan det är bytesdjuren
och deras sympati
sympatin i deras ögon
sekvens
du är ondska
hör du det
jag hatar dig för du är ondska
du är förtvivlan som rinner som gift i mina ådror
jag hatar hur du får mig att tveka
hur du får mig att tiga
hur du övertygar mig om min inkompetens
och mest av allt
så hatar jag din trovärdighet
snälla försvinn
du är gift
tvätta bort förtvivlan
riv upp alla sår
töm mig på din ondska
hör du det
jag hatar dig och din ondska
hör du det
jag hatar dig för du är ondska
du är förtvivlan som rinner som gift i mina ådror
jag hatar hur du får mig att tveka
hur du får mig att tiga
hur du övertygar mig om min inkompetens
och mest av allt
så hatar jag din trovärdighet
snälla försvinn
du är gift
tvätta bort förtvivlan
riv upp alla sår
töm mig på din ondska
hör du det
jag hatar dig och din ondska
n iinn
först kommer mannen med illusioner
och han är så isolerad
han är så instängd
han är så intstängd i sig själv
och när mannen med illusioner bleknar bort
så tar parasiten över
och parasiten är så krävande
för i parasitens värld
så finns bara han själv
och allt han söker
allt han någonsin krävde
det var allas kärlek och omtänksamhet
allt för att bevara självbevarelsedriften
kanske var det bättre med en man med illusioner
instängd i sig själv
förseglad i sitt fängelse
nyckeln till friheten finns i form av självkännedom
men mannen med illusioner kan inte förneka sina upplevelser
inte heller kan parasiten förkasta sin föda
för de vägrar förändras
de byter av varandra
för mannen de styr måste vara så komplex
han kan inte längre skilja på verkliget och overklighet
blunda
för allt är fel
och han är så isolerad
han är så instängd
han är så intstängd i sig själv
och när mannen med illusioner bleknar bort
så tar parasiten över
och parasiten är så krävande
för i parasitens värld
så finns bara han själv
och allt han söker
allt han någonsin krävde
det var allas kärlek och omtänksamhet
allt för att bevara självbevarelsedriften
kanske var det bättre med en man med illusioner
instängd i sig själv
förseglad i sitt fängelse
nyckeln till friheten finns i form av självkännedom
men mannen med illusioner kan inte förneka sina upplevelser
inte heller kan parasiten förkasta sin föda
för de vägrar förändras
de byter av varandra
för mannen de styr måste vara så komplex
han kan inte längre skilja på verkliget och overklighet
blunda
för allt är fel
Oförmåga
besvikelsen
jag klarar inte av besvikelsen
jag vänder mig bort i förtvivlan
du och din likgiltighet
så kall
så mörk
det finns inga eviga ögonblick
hör du det
det finns inga eviga ögonblick
det finns bara evigt slutna ögonlock
jag klarar inte av besvikelsen
jag vänder mig bort i förtvivlan
du och din likgiltighet
så kall
så mörk
det finns inga eviga ögonblick
hör du det
det finns inga eviga ögonblick
det finns bara evigt slutna ögonlock
kaffefläckar
din doft är fortfarande kvar på min tröja
när jag tvättar den kommer den försvinna
men jag kan inte tvätta bort ditt intryck på mig
jag är dränkt i din essens
och jag känner och ser den hela tiden
som kaffefläckar på mina favoritjeans
som jag vägrar tvätta bort
det är ett konkret bevis på din existens
sådana behöver jag för att bekräfta verkligheten
nu är du min verklighet
du är lukten från min tröja
du är kaffefläckarna på mina byxor
du är kanelbullarna i min mage
du är johnny depp i en film från 1990
du är klingandet i mitt eget skratt
du har lämnat fotspår inne i mig
duvet den där stranden jag aldrig berättat om
just nu springer vi där
och allt som vi någonsin gjort
är alla dessa fotspår
och därför hoppas jag att vi aldrig börjar flyga
för jag behöver mina konkreta bevis
jag behöver mer kaffefläckar
och jag hoppas vi kan skapa så många fler
för jag älskar dina fotavtryck
snart ska vi göra snöänglar i sanden
och bygga sandslott i snöstormen
vi ror redan utan åror
vi seglar redan utan vind
och nu flyger
men vi lämnar spår i himlen
det är som en våg av värme
och allting som flyger igenom den
färgas rött
överallt
överallt finns det spår av vår gemenskap
och jag ler
men det är du som ler åt mig
du är mitt leende
du
när jag tvättar den kommer den försvinna
men jag kan inte tvätta bort ditt intryck på mig
jag är dränkt i din essens
och jag känner och ser den hela tiden
som kaffefläckar på mina favoritjeans
som jag vägrar tvätta bort
det är ett konkret bevis på din existens
sådana behöver jag för att bekräfta verkligheten
nu är du min verklighet
du är lukten från min tröja
du är kaffefläckarna på mina byxor
du är kanelbullarna i min mage
du är johnny depp i en film från 1990
du är klingandet i mitt eget skratt
du har lämnat fotspår inne i mig
duvet den där stranden jag aldrig berättat om
just nu springer vi där
och allt som vi någonsin gjort
är alla dessa fotspår
och därför hoppas jag att vi aldrig börjar flyga
för jag behöver mina konkreta bevis
jag behöver mer kaffefläckar
och jag hoppas vi kan skapa så många fler
för jag älskar dina fotavtryck
snart ska vi göra snöänglar i sanden
och bygga sandslott i snöstormen
vi ror redan utan åror
vi seglar redan utan vind
och nu flyger
men vi lämnar spår i himlen
det är som en våg av värme
och allting som flyger igenom den
färgas rött
överallt
överallt finns det spår av vår gemenskap
och jag ler
men det är du som ler åt mig
du är mitt leende
du
du bryter ned mig
krav
förväntningar
krossar mig
smular sönder mig
och oviljan att fortsätta
och oförmågan att klara av tillvaron
vart finns motivationen
jag ser bara målen
mål som inbrända på mina ögonlock
och alla dessa krav
alla dessa förväntningar
det är dina
och omgivningens
men mina egna
de bildar bara sprickor under huden
mot alla dessa slag
kan jag inte försvara mig emot
likgiltigt ser du på
likgiltigt ser du mig krossas
alldeles söndersmulad av omgivningens krav
men vad du inte ser
är bilderna inbrända på mina ögonlock
och du kan inte höra rösten
den där rösten som talar om misslyckandet
jag hör den varje dag
hur den hånar mig
och det fruktansvärda
är att det är min egen
sen när jag står där
just där framför spegeln
och när all min självkänsla är krossad
när krav och förväntningar brutit ned mig
då är mitt misslyckande totalt
och du bara står där och ser på
du med din likgiltiga blick
förväntningar
krossar mig
smular sönder mig
och oviljan att fortsätta
och oförmågan att klara av tillvaron
vart finns motivationen
jag ser bara målen
mål som inbrända på mina ögonlock
och alla dessa krav
alla dessa förväntningar
det är dina
och omgivningens
men mina egna
de bildar bara sprickor under huden
mot alla dessa slag
kan jag inte försvara mig emot
likgiltigt ser du på
likgiltigt ser du mig krossas
alldeles söndersmulad av omgivningens krav
men vad du inte ser
är bilderna inbrända på mina ögonlock
och du kan inte höra rösten
den där rösten som talar om misslyckandet
jag hör den varje dag
hur den hånar mig
och det fruktansvärda
är att det är min egen
sen när jag står där
just där framför spegeln
och när all min självkänsla är krossad
när krav och förväntningar brutit ned mig
då är mitt misslyckande totalt
och du bara står där och ser på
du med din likgiltiga blick
jag tyckte hon sa "jag är vad du behöver"
hur kan man måla en vit vägg
när det inte finns några färger
hur kan man fylla ett tomrum
när det inte finns några känslor
precis innan jag hoppade
så andades jag in den sista kalla luften
för att sedan klyva den iskalla vattenytan
ögon som sluts och en kropp som löses upp
jag är ingenting och jag är allting som är ingenting
sekundrar blir till år
och efter flera minutrar
så känner jag mig så fruktansvärt gammal
när jag väl bryter ytan och andas in den kalla luften
så vet jag att jag har överlevt
jag klättrar över kanten och ruller över på sidan
en bröstkorg som höjer och sänker sig
sedan reser jag mig och springer allt vad jag förmår
och när världen rusar förbi
och vattnet torkar
så känner jag mig så fruktansvärt levande
träd och gräs blixtrar förbi
jag andas in och känner doften av sommar
solen värmer mig i ryggen samtidigt som jag springer
och där på andra sidan vägen ser jag hur du vinkar
träden viskar mina önskningar och himlen är full av målade löften
jag omfamnar dig och känner vågen av trygghet som pulserar igenom mig
här hör jag hemma och ingen annanstans
jag tar din hand och vi springer vidare
vi springer igenom tiden
och allting blir som suddiga konturer bredvid oss
och plötsligt flyger vi
himlen ger vika och stjärnor exploderar som fyrverkerier
från att vara ingenting som är allting
till att vara alllting som är ingenting
och vi ser på varandra med blickar som aldrig glömmer
och sedan målar vi den vita väggen utan färger
och sedan fyller vi tomrummet med all vår gemenskap
och vi är allting
vi är allting som är ingenting som är allting
när det inte finns några färger
hur kan man fylla ett tomrum
när det inte finns några känslor
precis innan jag hoppade
så andades jag in den sista kalla luften
för att sedan klyva den iskalla vattenytan
ögon som sluts och en kropp som löses upp
jag är ingenting och jag är allting som är ingenting
sekundrar blir till år
och efter flera minutrar
så känner jag mig så fruktansvärt gammal
när jag väl bryter ytan och andas in den kalla luften
så vet jag att jag har överlevt
jag klättrar över kanten och ruller över på sidan
en bröstkorg som höjer och sänker sig
sedan reser jag mig och springer allt vad jag förmår
och när världen rusar förbi
och vattnet torkar
så känner jag mig så fruktansvärt levande
träd och gräs blixtrar förbi
jag andas in och känner doften av sommar
solen värmer mig i ryggen samtidigt som jag springer
och där på andra sidan vägen ser jag hur du vinkar
träden viskar mina önskningar och himlen är full av målade löften
jag omfamnar dig och känner vågen av trygghet som pulserar igenom mig
här hör jag hemma och ingen annanstans
jag tar din hand och vi springer vidare
vi springer igenom tiden
och allting blir som suddiga konturer bredvid oss
och plötsligt flyger vi
himlen ger vika och stjärnor exploderar som fyrverkerier
från att vara ingenting som är allting
till att vara alllting som är ingenting
och vi ser på varandra med blickar som aldrig glömmer
och sedan målar vi den vita väggen utan färger
och sedan fyller vi tomrummet med all vår gemenskap
och vi är allting
vi är allting som är ingenting som är allting
to
ser tillbaka
och
något fattas
och
något fattas
ovanför molnen är det svårt att andas
längtar efter det
vill vara där nu
för en gångs skull
så kan jag väl få slippa
slippa alla dessa krossade förhoppningar
det finns en önskan
längtan
efter det vackra
och jag tror det kanske faktiskt mycket möjligt går
vill bara klara av allt
och se tillbaka
och vara glad
vara glad
glädje
vill klara av det här nu
låt det som händer hända
men snälla gör så
så som jag så gärna vill
känner en sån längtan
en längtan efter att knyta band
och dessa band
dessa vackra band
dem ska jag sköta
omhänderta
åh du levande
du gör det här
så annorlunda
du
du den levande
vill vara där nu
för en gångs skull
så kan jag väl få slippa
slippa alla dessa krossade förhoppningar
det finns en önskan
längtan
efter det vackra
och jag tror det kanske faktiskt mycket möjligt går
vill bara klara av allt
och se tillbaka
och vara glad
vara glad
glädje
vill klara av det här nu
låt det som händer hända
men snälla gör så
så som jag så gärna vill
känner en sån längtan
en längtan efter att knyta band
och dessa band
dessa vackra band
dem ska jag sköta
omhänderta
åh du levande
du gör det här
så annorlunda
du
du den levande
mmmmn
jag hatar alla människor
alla utom dig
alla utom dig
kontrast
"som om jag ville. som jag orkade." sa hon och tryckte sig mot väggen. sådan hjälplöset. sådan meningslösthet. hon öppnade ena ögat och där låg han på golvet.i det där rummet med de vita tomma väggarna. fast det var något konstigt. det fanns massa fläckar. svarta fläckar. hon visste inte vart de kom ifrån.
"jag är trött på det här." sa han och reste sig sakta upp. men han hade knappt rest sig förrän han ramlade igen. han tittade på sina händer och såg svarta fläckar som spred sig över händerna. han knöt ihop händerna och reste sig sakta den här gången. han tittade ned på kvinnan. även hon hade svarta fläckar som spred sig över benen. mannen förstod inte. han började gå sakta framemot kvinnan och stannade en bit ifrån henne. "jag hatar dig." kastade han ur sig. "jag hatar dig. hör du det?" han letade runt i rummet och där fanns det som han letade efter. en liten liten spegel och han hämtade den och satte sig bredvid kvinnan. han tvingade upp hennes ansikte i hans knä och placerade spegeln framför henne.
"ser du?" frågade han. "det här är du. och i ditt ansikte kan jag se så mycket. dina ögon är ihopsjunka. förut var de charmiga och alldeles fulla av liv. nu har de sjunkit ihop som gravar. numera utstrålar de falskhet och allt du gör för att manipulera din omgivning. ser du påsarna under dina ögon? du har börjat sova dåligt och det tär på dig. du ligger vaken på nätterna och tycker synd om dig själv. du orkar inte med vardagen. istället tar du ut det på alla andra. och ögonbrynen? numera är de förvridna på ett sådant sätt som gör att du ser ledsen ut. det är för att du söker medlidande. du klarar inte av din tillvaro. kan du också se dina käkben? de är alldeles spetsiga och vassa, redo att borra in sig i någons axel, för att förmedla den smärta du själv säger att du bär på. och det bara för att du sedan ska gråta dina tårar, så att någon annan smakar salt. din mun. den har också sjunkit ihop. förut hade du gropar när du log, men inte längre. de har försvunnit eftersom du inte längre ler. numera är din mun ett streck som visar din likgiltighet gentemot oss andra. dina läppar är inte längre fylliga, det är som luften ur dem har pysit ut. ditt hår. ditt hår är slitet och okammat. du har slutat sköta det. för dig är det numera likgiltigt hur du ser ut, eftersom allt du begär är hur andra ska få samma bild av dig som du har. allt det där ser jag. hur kan du inte se det?" avslutade mannen och slängde spegeln i golvet.
"det är dig själv du ser." sa hon tyst. "det är för att vi är så lika du och jag."
"jag står inte ut med dig. jag står inte ut med det här vita rummet. jag står inte ut med dessa svarta fläckar. varför har du fött hatet inom oss? varför har du hållt det vid liv med all din livsvilja? vad är det för pervers tanke som du har skapat, en tanke om alltings lidande och längtan efter intigheten? jag förstår dig inte längre. och jag antar att det är mitt fel eftersom jag såg dig falla utan att göra något. du är förlorad. hör du det? du är förlorad." mannen sjönk ned bredvid henne.
de vita väggarna började luta inåt. taket började tryckas ned. de svarta fläckarna spred sig. de kröp över de bådas skinn och mannen skrek och började klia och klösa på sina armar. när han gjorde det slet han upp sår och en svart vätska började bubbla och den bildade fräsande pölar på marken.
"låt det vara." sa hon alldeles lugnt. hon tog mannens hand och förde den till sitt bröst. "hör du? jag lever fortfarande. du lever också. vi kommer överleva det här. allting kommer ordna sig." hon lutade sig emot mannens bröst samtidigt som hon hörde hans snyftningar.
"aldrig förut har jag känt mig så svag." sa han. "rädslan ligger som en snara om halsen. hur hamnade vi i den här situationen? vi som outgrundligt älskade varandra. jag är så rädd. jag är så fruktansvärt rädd."
"tänk på havet." sa hon och i samma ögonblick började de svarta fläckarna sprida sig till hennes ansikte. de kom allt närmare hennes ögon. "tänk på havet som vi alltid velat nå. vi måste komma ifrån den här cykeln. tänk på havet. havet. havet är allt."
"men jag tror inte på sådan..t... strun..t...." mannens ögon blev svarta och livlösa. hans hand föll slapp mot golvet.
"nu har jag gjort mig fri ifrån kärleken." sa hon och blundade. hon föll igenom en svart spiral och vita fläckar dansade runt i tomheten. ljussken blixtrade förbi henne när hon föll i tomheten. våldsamma krafter slängde henne fram och tillbaka.
sedan ett hav
en evighet
och trots att hon inte längre hade ett ansikte
så kände hon värmen ifrån sitt leende
hur det spred sig
och hela världen log
och värmen var överväldigande
och ljuset smekte hennes ickeexisterande ansikte
utan ben så sprang hon på ytan och ljuset stänkte omkring henne
hon dök i
och svalde evigheten
och hon log
hon log
"jag är trött på det här." sa han och reste sig sakta upp. men han hade knappt rest sig förrän han ramlade igen. han tittade på sina händer och såg svarta fläckar som spred sig över händerna. han knöt ihop händerna och reste sig sakta den här gången. han tittade ned på kvinnan. även hon hade svarta fläckar som spred sig över benen. mannen förstod inte. han började gå sakta framemot kvinnan och stannade en bit ifrån henne. "jag hatar dig." kastade han ur sig. "jag hatar dig. hör du det?" han letade runt i rummet och där fanns det som han letade efter. en liten liten spegel och han hämtade den och satte sig bredvid kvinnan. han tvingade upp hennes ansikte i hans knä och placerade spegeln framför henne.
"ser du?" frågade han. "det här är du. och i ditt ansikte kan jag se så mycket. dina ögon är ihopsjunka. förut var de charmiga och alldeles fulla av liv. nu har de sjunkit ihop som gravar. numera utstrålar de falskhet och allt du gör för att manipulera din omgivning. ser du påsarna under dina ögon? du har börjat sova dåligt och det tär på dig. du ligger vaken på nätterna och tycker synd om dig själv. du orkar inte med vardagen. istället tar du ut det på alla andra. och ögonbrynen? numera är de förvridna på ett sådant sätt som gör att du ser ledsen ut. det är för att du söker medlidande. du klarar inte av din tillvaro. kan du också se dina käkben? de är alldeles spetsiga och vassa, redo att borra in sig i någons axel, för att förmedla den smärta du själv säger att du bär på. och det bara för att du sedan ska gråta dina tårar, så att någon annan smakar salt. din mun. den har också sjunkit ihop. förut hade du gropar när du log, men inte längre. de har försvunnit eftersom du inte längre ler. numera är din mun ett streck som visar din likgiltighet gentemot oss andra. dina läppar är inte längre fylliga, det är som luften ur dem har pysit ut. ditt hår. ditt hår är slitet och okammat. du har slutat sköta det. för dig är det numera likgiltigt hur du ser ut, eftersom allt du begär är hur andra ska få samma bild av dig som du har. allt det där ser jag. hur kan du inte se det?" avslutade mannen och slängde spegeln i golvet.
"det är dig själv du ser." sa hon tyst. "det är för att vi är så lika du och jag."
"jag står inte ut med dig. jag står inte ut med det här vita rummet. jag står inte ut med dessa svarta fläckar. varför har du fött hatet inom oss? varför har du hållt det vid liv med all din livsvilja? vad är det för pervers tanke som du har skapat, en tanke om alltings lidande och längtan efter intigheten? jag förstår dig inte längre. och jag antar att det är mitt fel eftersom jag såg dig falla utan att göra något. du är förlorad. hör du det? du är förlorad." mannen sjönk ned bredvid henne.
de vita väggarna började luta inåt. taket började tryckas ned. de svarta fläckarna spred sig. de kröp över de bådas skinn och mannen skrek och började klia och klösa på sina armar. när han gjorde det slet han upp sår och en svart vätska började bubbla och den bildade fräsande pölar på marken.
"låt det vara." sa hon alldeles lugnt. hon tog mannens hand och förde den till sitt bröst. "hör du? jag lever fortfarande. du lever också. vi kommer överleva det här. allting kommer ordna sig." hon lutade sig emot mannens bröst samtidigt som hon hörde hans snyftningar.
"aldrig förut har jag känt mig så svag." sa han. "rädslan ligger som en snara om halsen. hur hamnade vi i den här situationen? vi som outgrundligt älskade varandra. jag är så rädd. jag är så fruktansvärt rädd."
"tänk på havet." sa hon och i samma ögonblick började de svarta fläckarna sprida sig till hennes ansikte. de kom allt närmare hennes ögon. "tänk på havet som vi alltid velat nå. vi måste komma ifrån den här cykeln. tänk på havet. havet. havet är allt."
"men jag tror inte på sådan..t... strun..t...." mannens ögon blev svarta och livlösa. hans hand föll slapp mot golvet.
"nu har jag gjort mig fri ifrån kärleken." sa hon och blundade. hon föll igenom en svart spiral och vita fläckar dansade runt i tomheten. ljussken blixtrade förbi henne när hon föll i tomheten. våldsamma krafter slängde henne fram och tillbaka.
sedan ett hav
en evighet
och trots att hon inte längre hade ett ansikte
så kände hon värmen ifrån sitt leende
hur det spred sig
och hela världen log
och värmen var överväldigande
och ljuset smekte hennes ickeexisterande ansikte
utan ben så sprang hon på ytan och ljuset stänkte omkring henne
hon dök i
och svalde evigheten
och hon log
hon log
gräv djupare du patetiska människa
åh jag har sett dig så många gånger
och jag har sett dina svagheter
hur klarar du egentligen av din tillvaro
hur klarar du av att fungera som människa
du lämnar svarta fotspår efter dig
och den där svarta vätskan är gift
du lämnar gift efter dig
så många gånger som du har gått
gått på mina som mest intima platser
där har du lämnat dina svarta fotspår
och de tynger ned mig
de får tankarna att förruttna
och du gräver alla gravar åt mig
och där begraver du mina minnen
där reser du gravstenar
som ett minne för alla minnen
och jag frågar mig själv
vad är det du vill uppnå
vad är det du egentligen vill åstadkomma
tror du inte att jag har sett dig och dina misslyckanden
tror du inte att jag har räknat alla dina fel
det finns ingenting du kan göra längre
men så ihärdigt så fortsätter du
och marken du gräver i blir allt hårdare
men du gräver vidare
för du vet väl
att marken i en mans hjärta är stenigare
och där försöker du plantera dina blommor
men för dem finns det ingen sol och inget syre
det är bortom min förståelse nu
hur du orkar hålla igång din strävan
och alla röster skriker åt dig att sluta
sluta gräva för marken blir bara stenigare
snart har du nått botten
alla gravstenar börjar förvittna
för den svarta vinden äter upp dem långsamt
gnager biter tuggar river klöser
förstår du inte att eviga ögonblick inte existerar
varför försöker du föreviga dem
förstår du inte att allting är förlorat
för när du dansar mot de mörka landen
så kommer ingen att se dig försvinna
ingen kommer se när du gråter i regnet
alla dessa ögonblick är förlorade i tiden
ingen kommer höra din röst
när du skriker i den svarta vindens dån
kära älskade lilla tanke
i tankeprocessen finns det inga eviga ögonblick
all din meningslöshet
all din tomhet
kommer bli fulländad när du dansar där i regnet
hälsa honom från mig
han med de kalla ögonen
han med det vita ansiktet
han med den bistra uppsynen
hälsa honom
för trots att han besöker mig dagligen
så förnekar jag honom allt jag kan
allt för att upprätthålla självbevarelsedriften
men du
du är bortom mig nu
jag kan höra den svarta vindens dån
och den hungrar
den hungrar efter människan och hennes betydelselöshet
efter dig och din oförmåga att leva
hör du det
du är bortom mig nu
snart kommer alla fanor hissas
snart kommer alla körer sjunga
snart kommer alla basuner låta
och då kan du inte gräva djupare
då finns det bara sten kvar
för marken i mitt hjärta är stenigare
det finns inget här för dig lilla tanke
det finns inget mer för dig att hämta
gråt i regnet och skrik i tomheten
för ingen kommer se eller höra dig
och jag har sett dina svagheter
hur klarar du egentligen av din tillvaro
hur klarar du av att fungera som människa
du lämnar svarta fotspår efter dig
och den där svarta vätskan är gift
du lämnar gift efter dig
så många gånger som du har gått
gått på mina som mest intima platser
där har du lämnat dina svarta fotspår
och de tynger ned mig
de får tankarna att förruttna
och du gräver alla gravar åt mig
och där begraver du mina minnen
där reser du gravstenar
som ett minne för alla minnen
och jag frågar mig själv
vad är det du vill uppnå
vad är det du egentligen vill åstadkomma
tror du inte att jag har sett dig och dina misslyckanden
tror du inte att jag har räknat alla dina fel
det finns ingenting du kan göra längre
men så ihärdigt så fortsätter du
och marken du gräver i blir allt hårdare
men du gräver vidare
för du vet väl
att marken i en mans hjärta är stenigare
och där försöker du plantera dina blommor
men för dem finns det ingen sol och inget syre
det är bortom min förståelse nu
hur du orkar hålla igång din strävan
och alla röster skriker åt dig att sluta
sluta gräva för marken blir bara stenigare
snart har du nått botten
alla gravstenar börjar förvittna
för den svarta vinden äter upp dem långsamt
gnager biter tuggar river klöser
förstår du inte att eviga ögonblick inte existerar
varför försöker du föreviga dem
förstår du inte att allting är förlorat
för när du dansar mot de mörka landen
så kommer ingen att se dig försvinna
ingen kommer se när du gråter i regnet
alla dessa ögonblick är förlorade i tiden
ingen kommer höra din röst
när du skriker i den svarta vindens dån
kära älskade lilla tanke
i tankeprocessen finns det inga eviga ögonblick
all din meningslöshet
all din tomhet
kommer bli fulländad när du dansar där i regnet
hälsa honom från mig
han med de kalla ögonen
han med det vita ansiktet
han med den bistra uppsynen
hälsa honom
för trots att han besöker mig dagligen
så förnekar jag honom allt jag kan
allt för att upprätthålla självbevarelsedriften
men du
du är bortom mig nu
jag kan höra den svarta vindens dån
och den hungrar
den hungrar efter människan och hennes betydelselöshet
efter dig och din oförmåga att leva
hör du det
du är bortom mig nu
snart kommer alla fanor hissas
snart kommer alla körer sjunga
snart kommer alla basuner låta
och då kan du inte gräva djupare
då finns det bara sten kvar
för marken i mitt hjärta är stenigare
det finns inget här för dig lilla tanke
det finns inget mer för dig att hämta
gråt i regnet och skrik i tomheten
för ingen kommer se eller höra dig
kan inte
när allting samlas på samma plats
när hela världens smärta koncentreras
då ser jag dig
och jag ser ditt lidande
och jag förundras över hur du överlever
du har ställt dig utanför människornas gemenskap
du har isolerat dig
i din ensamhet sjunger du dina sånger
sånger om misslyckanden
sånger om besvikelse
och hur ska vi leva
kan du berätta det för mig
hur ska vi leva
hur ska vi sätta upp mål för oss själva
hur ska vi se sambandet i det vackra
hur ska vi någonsin kunna älska oss själva
jag vänder upp ditt ansikte
men du vänder bort blicken
förkastelsen
jag älskar dig men du förkastar mig
besvikelsen i ögonen
de tunga ögonlocken som stänger ut mig
armarna som beskyddar
du vill inte veta av mig
som du suckar åt mina kommentarer
när jag försöker förmedla någonting sant
hur du ignorerar min vilja
du har överigivit mig
och jag har övergivit dig
och tillsammans övergav vi gemenskapen
och som jag hatar den ibland
hur den formar oss
hur den styr oss
och jag hatar hur jag längtar efter den
jag hatar musiken av kärlek
för den skär sig
alla toner går fel
jag vill att de ska gå såhär
men de går istället sådär
och ingenting
ingenting jag någonsin önskat
blir som jag vill
och meningslöstheten är den spegel jag har
och jag ser den varje dag
och jag ser allting som jag någonsin undvikit
jag ser mig själv och grips av rädsla
för det här är inte alls som jag velat
du
du förstör mig
(och oss)
(???????????)
band
Love will tear us apart
again
again
4
All those moments
will be lost
in time
like
tears
in rain.
will be lost
in time
like
tears
in rain.
viskningar och rop
nu
jag vet nu
du har sett min smärta
jag har sett din förtvivlan
och allting förvrids i en spiral
som förenar oss
under en längre tid nu
så har jag stått ut med din likgiltighet
dina tomma ögon
dina veck under ögonen
dina kalla händer
din hånleende mun
ditt slitna hår
dina djupa suckar
jag har sett allt det där
och du försöker dölja det i förtvivlan
du vill ha medlidande
du vill ha trygghet
du vill ha värmen som du aldrig fick
hela ditt liv har varit en intighet
och nu skriker du i tomrummet
men vem tror du ska höra dig
det är ingen som lyssnar på den skrikande rösten
först när du viskar så hör vi
när du viskar om din smärta
din förtvivlan
dina dåliga dagar
din kroniska ångest
dina misslyckanden
vi hör dig
men det är ingen som lyssnar
och då kryper du ihop i mörkret
dina blanka ögon speglar din likgiltighet
din likgiltighet inför oss andra
för här i din värld finns bara ditt lidande
varför kan du inte se mitt lidande likväl
varför tror du att bördan bara är din egen
när viskningarna övergår till rop
det är då jag känner din förtvivlan
din oförmåga att förändra din tillvaro
din ovilja att se det goda inom dig själv
din misslyckande med att uppnå helhet
och jag undrar varför jag älskar dig
ibland undrar jag det
jag undrar hur jag orkar genomlida det
och jag undrar om jag får ut något av det
jag kan dö för dina synder
jag kan vara martyren
men jag klarar inte av
att långsamt se mig själv dö
du är gift
hör du det
du är gift
jag vet nu
du har sett min smärta
jag har sett din förtvivlan
och allting förvrids i en spiral
som förenar oss
under en längre tid nu
så har jag stått ut med din likgiltighet
dina tomma ögon
dina veck under ögonen
dina kalla händer
din hånleende mun
ditt slitna hår
dina djupa suckar
jag har sett allt det där
och du försöker dölja det i förtvivlan
du vill ha medlidande
du vill ha trygghet
du vill ha värmen som du aldrig fick
hela ditt liv har varit en intighet
och nu skriker du i tomrummet
men vem tror du ska höra dig
det är ingen som lyssnar på den skrikande rösten
först när du viskar så hör vi
när du viskar om din smärta
din förtvivlan
dina dåliga dagar
din kroniska ångest
dina misslyckanden
vi hör dig
men det är ingen som lyssnar
och då kryper du ihop i mörkret
dina blanka ögon speglar din likgiltighet
din likgiltighet inför oss andra
för här i din värld finns bara ditt lidande
varför kan du inte se mitt lidande likväl
varför tror du att bördan bara är din egen
när viskningarna övergår till rop
det är då jag känner din förtvivlan
din oförmåga att förändra din tillvaro
din ovilja att se det goda inom dig själv
din misslyckande med att uppnå helhet
och jag undrar varför jag älskar dig
ibland undrar jag det
jag undrar hur jag orkar genomlida det
och jag undrar om jag får ut något av det
jag kan dö för dina synder
jag kan vara martyren
men jag klarar inte av
att långsamt se mig själv dö
du är gift
hör du det
du är gift
schedja
skapa sa hon
och jag
jag såg på henne
och hon såg på mig
och vi förundrades över
hur vi började förändras
hur vi börja smälta ihop
hur vi faller varandra lika i talet
hur våra ansikten tar sig an samma uttryck
hur våra skratt låter likadant
och det är då vi inser
att den gamla personligheten
inte längre finns
hur kommer det sig kära lilla tanke
hur kommer det sig
en dag när jag faktiskt hittar dig
på en annat ställe än i mig själv
då tänker jag inte släppa dig
då tänker jag inte låta dig gå
du förstår väl att gemenskap
gemenskap håller världen samman
samtidigt som den sliter isär den
snälla
jag ber dig
jag vill verkligen att du förstår
jag vill verkligen att du inser det
lilla lilla tanke
du som ger mig trygghet
och jag
jag såg på henne
och hon såg på mig
och vi förundrades över
hur vi började förändras
hur vi börja smälta ihop
hur vi faller varandra lika i talet
hur våra ansikten tar sig an samma uttryck
hur våra skratt låter likadant
och det är då vi inser
att den gamla personligheten
inte längre finns
hur kommer det sig kära lilla tanke
hur kommer det sig
en dag när jag faktiskt hittar dig
på en annat ställe än i mig själv
då tänker jag inte släppa dig
då tänker jag inte låta dig gå
du förstår väl att gemenskap
gemenskap håller världen samman
samtidigt som den sliter isär den
snälla
jag ber dig
jag vill verkligen att du förstår
jag vill verkligen att du inser det
lilla lilla tanke
du som ger mig trygghet
