fel fel fel fel och fel
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag vågar inte ens lita på mina tankar
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag ljuger
lita inte på vad jag säger
jag vågar inte ens lita på mina tankar
långa stränder men jag tror inte du vet vem jag är
ja jag tänker på dig igen
och jag kan se ditt ansikte tydligt framför mig
MEN HALLÅ
HALLÅ
ja just det det betydde förmodligen ingenting för dig
visst var det bara en grej som man gör under alkoholens rus?
visst är det genant att se tillbaka på det?
visst var det bara en sjuk grej du gjorde?
visst betydde det ingenting för dig att jag satt kvar där?
visst var jag inte speciell utan bara i närheten?
visst ångrade du allting dagen efter?
visst är det löjligt att se tillbaka på det?
och det allra mest patetiska är att sitta och överanalysera det
som om det betydde något för någon eller för en själv
OKEJ FÖRLÅT MEN JAG TROR JAG BEHÖVDE GE MIG NÅGON SLAGS SINNESFRID
nej nej nej nej
jag tänker inte nedlåta mig till att fråga dig om det heller
skulle aldrig stå ut med den skammen
det är lika bra att försöka glömma det
fast jag tyckte att det var fint då
och jag tycker att det var fint nu
jag ändrar mig inte så lätt
men det kanske du gör
ibland är det kanske skönt att vakna upp hemma
och inte ångra någonting man gjort något annanstans
förlåt igen för att jag överanalyserar det här
fast det kanske inte spelar någon roll
jag tror inte ens att du läser vad jag brukar skriva här
jag tror inte ens du vet att jag skriver
fast vad spelar det för roll egentligen
ingenting förändras någonsin
jag tror inte du känner till det här
jag kan fortfarande se ditt ansikte lika tydligt nu i mitt huvud
MEN VARFÖR SKRIVER JAG ENS OM DET HÄR
DET HÄR BETYDER JU INGENTING
VARFÖR SKRIVER JAG OM DET HÄR
VARFÖR
VARFÖR
varför tänker jag ens på det här
handlar det bara om bekräftelse
eller är det fejkade känslor som jag skapar för mig själv
alltså jag har alltid tyckt att du varit en skön människa
men sedan har det inte varit mer
varför de här tankarna nu
ja just det
för att du fick mig att känna mig speciell
snälla
få mig aldrig att känna mig speciell
det stiger mig åt huvudet
det är därför jag håller på såhär
varför i helvete skulle du få mig att känna mig speciell
och det sättet du sa mitt namn
fredrik fredrik fredrik fredrik
jag gillar dig som människa
men få mig inte att känna mig speciell
för då finns det risk att jag gillar dig mer
snälla stöt bort mig så blir allt bra
jag klarar inte av känslomässiga band
men det kändes så äkta
även fast vi var påverkade
det kändes som om du faktiskt ville ha mig där
men nu måste jag sluta
kan inte fortsätta längre
kan inte fortsätta såhär
och nej det är inte du, den här gången är det en annan människa
(det kan inte handla om dig hela tiden)
och jag kan se ditt ansikte tydligt framför mig
MEN HALLÅ
HALLÅ
ja just det det betydde förmodligen ingenting för dig
visst var det bara en grej som man gör under alkoholens rus?
visst är det genant att se tillbaka på det?
visst var det bara en sjuk grej du gjorde?
visst betydde det ingenting för dig att jag satt kvar där?
visst var jag inte speciell utan bara i närheten?
visst ångrade du allting dagen efter?
visst är det löjligt att se tillbaka på det?
och det allra mest patetiska är att sitta och överanalysera det
som om det betydde något för någon eller för en själv
OKEJ FÖRLÅT MEN JAG TROR JAG BEHÖVDE GE MIG NÅGON SLAGS SINNESFRID
nej nej nej nej
jag tänker inte nedlåta mig till att fråga dig om det heller
skulle aldrig stå ut med den skammen
det är lika bra att försöka glömma det
fast jag tyckte att det var fint då
och jag tycker att det var fint nu
jag ändrar mig inte så lätt
men det kanske du gör
ibland är det kanske skönt att vakna upp hemma
och inte ångra någonting man gjort något annanstans
förlåt igen för att jag överanalyserar det här
fast det kanske inte spelar någon roll
jag tror inte ens att du läser vad jag brukar skriva här
jag tror inte ens du vet att jag skriver
fast vad spelar det för roll egentligen
ingenting förändras någonsin
jag tror inte du känner till det här
jag kan fortfarande se ditt ansikte lika tydligt nu i mitt huvud
MEN VARFÖR SKRIVER JAG ENS OM DET HÄR
DET HÄR BETYDER JU INGENTING
VARFÖR SKRIVER JAG OM DET HÄR
VARFÖR
VARFÖR
varför tänker jag ens på det här
handlar det bara om bekräftelse
eller är det fejkade känslor som jag skapar för mig själv
alltså jag har alltid tyckt att du varit en skön människa
men sedan har det inte varit mer
varför de här tankarna nu
ja just det
för att du fick mig att känna mig speciell
snälla
få mig aldrig att känna mig speciell
det stiger mig åt huvudet
det är därför jag håller på såhär
varför i helvete skulle du få mig att känna mig speciell
och det sättet du sa mitt namn
fredrik fredrik fredrik fredrik
jag gillar dig som människa
men få mig inte att känna mig speciell
för då finns det risk att jag gillar dig mer
snälla stöt bort mig så blir allt bra
jag klarar inte av känslomässiga band
men det kändes så äkta
även fast vi var påverkade
det kändes som om du faktiskt ville ha mig där
men nu måste jag sluta
kan inte fortsätta längre
kan inte fortsätta såhär
och nej det är inte du, den här gången är det en annan människa
(det kan inte handla om dig hela tiden)
överanalys av irrelevanta händelser (som kvarstår)
- Idag hörde jag att världen gick under.
- Jasså? Dessutom så är det fint väder idag!
- MEN HALLÅ HÖRDE DU INTE? VÄRLDEN HAR JU GÅTT UNDER FÖR I HELVETE, REAGERA!
- Men vad? Jag förstår inte. Därför tänker jag trycka på den här knappen som gör att hela världen går under?
- Ja?
- Ok.
- MEN GEREJRÅ
Svish
svosh
........
nu
här
är d
et här sanningen
nej sanningen sa
SANNINGEN SA ATT DU ÄR EN FALSK JÄVEL EFTERSOM TVÅ DAGAR EFTER EN HÄNDELSE SÅ TROR DU ATT DET GER DIG NÅGON SLAGS KÄNSLA ALLT ÄR BARA LÖGN ALLT SOM SADES VAR BARA PÅHITT DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
KAN DU HÖRA DET PATETISKA MÄNNISKA DU ÄR INTE SPECIELL (gör det igen)
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL (okej vi fattar)
-----------.
Men.
Alla är ju speciella
HAHAHHAHAHHAHAHAHAHHAHA?
(ja det var ganska roligt)
(stanna med mig gå inte stanna)
ja jag minns det men jag tror inte hon minns det
varför sa hon det varför sa hon det
betydde det något betydde det något
(nej nej nej nej nej nej nej nej)
(jag är ingen människa lämna mig ifred)
men tänk om hon faktiskt menade något av det
alltså det kändes verkligen så äkta
MEN NEJ FÖRSTÅR DU INTE DET HANDLAR INTE OM ATT DET KÄNDES ÄKTA DET HANDLAR OM ATT DEN DÅVARANDE MILJÖN VAR ANNORLUNDA OCH ATT GRÄNSERNA FÖR VAD MAN FÅR OCH INTE FÅR GÖRA SUDDADES UT DRASTISKT FÖRSTÅR DU INTE DET HANDLADE BARA OM ATT DU SKULLE FINNAS DÄR FÖR HENNE DET GÖR DIG INTE SPECIELL
DET GÖR DIG INTE SPECIELL
DET GÖR DIG INTE SPECIELL
DET GÖR DIG INTE SPECIELL
men
(men om hon faktiskt menade det hon sa)
(tänk om om om om om )
(som om om om som om som som om)
(som om hon tänkt på det under en längre tid)
jag kunde faktiskt känna energin
eller var det någon slags glädje
eller var det bara alkoholens rus
var det den enda anledningen?
eller fanns det något annat
VAR DET BARA ALKOHOLEN? ELLER VAR DET NÅGOT ANNAT
(var det något vackert? det finns så mycket vackert)
jag tyckte iallafall att det var fint
väldigt fint
och som någon slags botgöring
på tidigare händelser förra hösten (haha)
jag lovade mig själv att inte överanalysera det här
jag ljög
haha
arga röster skriker mitt namn
varför är ni så arga
det var bara så roligt
en slags skadeglädje
hon skrattar fortfarande
NEJ DU VET INTE VAD DET HÄR ÄR DU KAN INTE RELATERA TILL DET DET GÅR INTE INTE INTE INTE
(det är som en slags dold sanning som jag inte vågar tala om)
(men varför ska jag överanalysera allt, åh älskade tankar)
ja tänk om
- Jasså? Dessutom så är det fint väder idag!
- MEN HALLÅ HÖRDE DU INTE? VÄRLDEN HAR JU GÅTT UNDER FÖR I HELVETE, REAGERA!
- Men vad? Jag förstår inte. Därför tänker jag trycka på den här knappen som gör att hela världen går under?
- Ja?
- Ok.
- MEN GEREJRÅ
Svish
svosh
........
nu
här
är d
et här sanningen
nej sanningen sa
SANNINGEN SA ATT DU ÄR EN FALSK JÄVEL EFTERSOM TVÅ DAGAR EFTER EN HÄNDELSE SÅ TROR DU ATT DET GER DIG NÅGON SLAGS KÄNSLA ALLT ÄR BARA LÖGN ALLT SOM SADES VAR BARA PÅHITT DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL
KAN DU HÖRA DET PATETISKA MÄNNISKA DU ÄR INTE SPECIELL (gör det igen)
DU ÄR INTE SPECIELL
DU ÄR INTE SPECIELL (okej vi fattar)
-----------.
Men.
Alla är ju speciella
HAHAHHAHAHHAHAHAHAHHAHA?
(ja det var ganska roligt)
(stanna med mig gå inte stanna)
ja jag minns det men jag tror inte hon minns det
varför sa hon det varför sa hon det
betydde det något betydde det något
(nej nej nej nej nej nej nej nej)
(jag är ingen människa lämna mig ifred)
men tänk om hon faktiskt menade något av det
alltså det kändes verkligen så äkta
MEN NEJ FÖRSTÅR DU INTE DET HANDLAR INTE OM ATT DET KÄNDES ÄKTA DET HANDLAR OM ATT DEN DÅVARANDE MILJÖN VAR ANNORLUNDA OCH ATT GRÄNSERNA FÖR VAD MAN FÅR OCH INTE FÅR GÖRA SUDDADES UT DRASTISKT FÖRSTÅR DU INTE DET HANDLADE BARA OM ATT DU SKULLE FINNAS DÄR FÖR HENNE DET GÖR DIG INTE SPECIELL
DET GÖR DIG INTE SPECIELL
DET GÖR DIG INTE SPECIELL
DET GÖR DIG INTE SPECIELL
men
(men om hon faktiskt menade det hon sa)
(tänk om om om om om )
(som om om om som om som som om)
(som om hon tänkt på det under en längre tid)
jag kunde faktiskt känna energin
eller var det någon slags glädje
eller var det bara alkoholens rus
var det den enda anledningen?
eller fanns det något annat
VAR DET BARA ALKOHOLEN? ELLER VAR DET NÅGOT ANNAT
(var det något vackert? det finns så mycket vackert)
jag tyckte iallafall att det var fint
väldigt fint
och som någon slags botgöring
på tidigare händelser förra hösten (haha)
jag lovade mig själv att inte överanalysera det här
jag ljög
haha
arga röster skriker mitt namn
varför är ni så arga
det var bara så roligt
en slags skadeglädje
hon skrattar fortfarande
NEJ DU VET INTE VAD DET HÄR ÄR DU KAN INTE RELATERA TILL DET DET GÅR INTE INTE INTE INTE
(det är som en slags dold sanning som jag inte vågar tala om)
(men varför ska jag överanalysera allt, åh älskade tankar)
ja tänk om
när du ber mig stanna, när du ber mig sitta kvar, när du ber mig att inte gå
då känner jag mig speciell
men jag hatar det i efterhand
för jag vet inte om du menade det
jag vet inte om det betydde någonting
eller om det bara var en alkoholgrej
VAR DET VAR DET?y
åh varför bryr jag mig ens
varför ska allt handla om bekräftelse
ett utbyte av bekräftelse
varför
då känner jag mig speciell
men jag hatar det i efterhand
för jag vet inte om du menade det
jag vet inte om det betydde någonting
eller om det bara var en alkoholgrej
VAR DET VAR DET?y
åh varför bryr jag mig ens
varför ska allt handla om bekräftelse
ett utbyte av bekräftelse
varför
i vördnad (en slags börda)
jag kan se dig nu
nej jag skriver inte om dig nu
nu är det någon annan
det kan inte vara du hela tiden
det fattar du väl
det finns en annan också
fast jag vet inte riktigt hur hon är
jag vet faktiskt inte så mycket om henne alls
fast det är nog inte meningen att jag ska tänka på henne
fast det är nog inte meningen att jag ska vara med henne
det är inte meningen att jag ska vara med dig heller
men den här människan är tillgänglig
det är inte du
det vore bättre om jag aldrig träffat dig
men likt förbannat hade jag ändå letat efter dig
ha känt någon slags saknad i livet
ja så var det nog
ja
ja ja ja jaj a
(se på henne istället för den som inte kan nås)
åh
nej jag skriver inte om dig nu
nu är det någon annan
det kan inte vara du hela tiden
det fattar du väl
det finns en annan också
fast jag vet inte riktigt hur hon är
jag vet faktiskt inte så mycket om henne alls
fast det är nog inte meningen att jag ska tänka på henne
fast det är nog inte meningen att jag ska vara med henne
det är inte meningen att jag ska vara med dig heller
men den här människan är tillgänglig
det är inte du
det vore bättre om jag aldrig träffat dig
men likt förbannat hade jag ändå letat efter dig
ha känt någon slags saknad i livet
ja så var det nog
ja
ja ja ja jaj a
(se på henne istället för den som inte kan nås)
åh
men vad ska jag göra då (sök)
snälla gå inte lämna mig inte här
jag kan inte vara ensam nu
inte nu inte just nu
kan du inte bara sitta här
och hålla mig sällskap
snälla håll ondskan borta
gör en mur runtomkring mig
snälla sitt bara här och håll mig i handen
gå ingenstans snälla lova
jag vill att du stannar här hos mig
du behöver inte se på mig
på ett känslomässigt sätt
håll mig bara i handen
och blunda för mörkret
minnet faller sönder i bitar
snälla gå inte snälla lämna mig inte
jag vet jag är en börda men gå inte
sitt bara här och lyssna
på klagandets röst
sitt här och håll mig sällskap i mörkret
bara du och ingen annan
du får gå men jag vill att du stannar
du får släppa taget men jag vill att du är här
snälla gå inte snälla
(. . ......tre tre tre tre tre tre tre.... . .)
sdpgolp
sajoi asona monan ni desate omnoni ni kada so moror dil te
(tillräckligthet, ja jag vet)
(hoppas jag inte förstörde någonting)
jag kan inte vara ensam nu
inte nu inte just nu
kan du inte bara sitta här
och hålla mig sällskap
snälla håll ondskan borta
gör en mur runtomkring mig
snälla sitt bara här och håll mig i handen
gå ingenstans snälla lova
jag vill att du stannar här hos mig
du behöver inte se på mig
på ett känslomässigt sätt
håll mig bara i handen
och blunda för mörkret
minnet faller sönder i bitar
snälla gå inte snälla lämna mig inte
jag vet jag är en börda men gå inte
sitt bara här och lyssna
på klagandets röst
sitt här och håll mig sällskap i mörkret
bara du och ingen annan
du får gå men jag vill att du stannar
du får släppa taget men jag vill att du är här
snälla gå inte snälla
(. . ......tre tre tre tre tre tre tre.... . .)
sdpgolp
sajoi asona monan ni desate omnoni ni kada so moror dil te
(tillräckligthet, ja jag vet)
(hoppas jag inte förstörde någonting)
det får mig så illamående
vi springer vi flyr från någonting
en vind skär i våra bröst
och vi skriker vi skriker allt vi kan
men vi springer vidare så fort
vad levde vi någonsin för
vilka drömmar hade vi
drömde vi om att älska?
om att skapa ett vackert ting?
ett band av tillförlit
den tråden blev aldrig vävd
iställe tomma löften
om en naken framtid
alla minnen trycks ned
ned i en liten ask
där får de dvälja under vår blick
de sa att vi var unga
och oerfarna
jag kastade mig framåt
och slet ut någonting ur mig själv
var det smärtan jag försökte rycka ut?
vad det ångestens andetag?
en blodsmak i munnen mitt huvud svänger
jag faller ned på marken med knutna händer
jag ber till en tyst gud om någon slags nåd
varför har du skapat detta lidande
varför skapade du någonsin smärta
låt oss vandra i frihet
låt oss drunkna i en evighet
blodet rinner ifrån ögonen
utblandat med en enstaka tår
ett huvud slängs tillbaka med ett ryck
ingen överlevnadsinstinkt lyssnar
titta där faller ett block
vinden skär sönder mina tankar
hur kunde allt det här uppstå
hur
(hur hur hur hur hur)
en vind skär i våra bröst
och vi skriker vi skriker allt vi kan
men vi springer vidare så fort
vad levde vi någonsin för
vilka drömmar hade vi
drömde vi om att älska?
om att skapa ett vackert ting?
ett band av tillförlit
den tråden blev aldrig vävd
iställe tomma löften
om en naken framtid
alla minnen trycks ned
ned i en liten ask
där får de dvälja under vår blick
de sa att vi var unga
och oerfarna
jag kastade mig framåt
och slet ut någonting ur mig själv
var det smärtan jag försökte rycka ut?
vad det ångestens andetag?
en blodsmak i munnen mitt huvud svänger
jag faller ned på marken med knutna händer
jag ber till en tyst gud om någon slags nåd
varför har du skapat detta lidande
varför skapade du någonsin smärta
låt oss vandra i frihet
låt oss drunkna i en evighet
blodet rinner ifrån ögonen
utblandat med en enstaka tår
ett huvud slängs tillbaka med ett ryck
ingen överlevnadsinstinkt lyssnar
titta där faller ett block
vinden skär sönder mina tankar
hur kunde allt det här uppstå
hur
(hur hur hur hur hur)
anananodkfgnfgkdfgldfgdfgjfkgj
- Vem är han? Vem är denne man?
- Det är en man utan mål i livet.
- Stackars man. Må hans själ brinna i helvetet.
- Varför säger du så? Det lät väldigt otrevligt att förbanna någon du aldrig träffat.
- Jag vet. Så kan det vara ibland. Nu passar det bäst med änglarna. Ser du hur de anländer?
- Änglarna? Det var fyra år sen du pratade om dem. Har de inte förlorat sin forna betydelse?
- Jo förvisso, de är förbrukade. Nu finns det istället en miljon karaktärer.
- Ta död på dem då. Allihopa.
- Men vi är också två tankar, det går inte att vara egoistisk.
- Ibland måste man vara det som en tanke.
- Men tänk om han med penslarna kommer. Eller De Fyra. Eller den Tredje Mannen. Eller mannen i svart.
- De är långt borta nu. De rör sig inte här där vi är nu.
- Vart är vi egentligen någonstans?
- På toppen av den bergskedja som är tröskeln mellan vår värld och Verkligheten. Och den tröskeln är sannerligen hög.
- Vad händer om vi far till Verkligheten?
- Det finns två alternativ. Antingen blir du utnyttjad av någon annan människa, eller så försvinner du. Poff! Borta!
- Men en tanke kan väl inte bara försvinna?
- Jo. Och de tankar som försvinner de hamnar inte i Evighetens Ocean.
- Vart hamnar de då?
- Hos De Fyra.
- Nej inte De Fyra!
- jo OCH NU KOMMER DE SPRING ALLT DU KAN LILLA TANKE, SPRING IFRÅN DEN STRÄNGE HERRENS SÄNDEBUD, FLY IFRÅN DEM, FÖR DET FINNS INGEN KRAFT I HELA VÄRLDEN SOM DU KAN BEKÄMPA DEM MED OC..........H.........ASAKOSJDGJldsfkd
(gå)
(du hör inte hemma här)
(gå härifrån och kom aldrig tillbaka)
(du är inte önskad här)
(ja just du)
(du är en gästande tanke, som badar i ett hav vars strömmar kan dränka dig)
(rädda ditt liv och kom aldrig tillbaka)
(du hör inte hemma här du tyste observatör)
(gå härifrån)
- Det är en man utan mål i livet.
- Stackars man. Må hans själ brinna i helvetet.
- Varför säger du så? Det lät väldigt otrevligt att förbanna någon du aldrig träffat.
- Jag vet. Så kan det vara ibland. Nu passar det bäst med änglarna. Ser du hur de anländer?
- Änglarna? Det var fyra år sen du pratade om dem. Har de inte förlorat sin forna betydelse?
- Jo förvisso, de är förbrukade. Nu finns det istället en miljon karaktärer.
- Ta död på dem då. Allihopa.
- Men vi är också två tankar, det går inte att vara egoistisk.
- Ibland måste man vara det som en tanke.
- Men tänk om han med penslarna kommer. Eller De Fyra. Eller den Tredje Mannen. Eller mannen i svart.
- De är långt borta nu. De rör sig inte här där vi är nu.
- Vart är vi egentligen någonstans?
- På toppen av den bergskedja som är tröskeln mellan vår värld och Verkligheten. Och den tröskeln är sannerligen hög.
- Vad händer om vi far till Verkligheten?
- Det finns två alternativ. Antingen blir du utnyttjad av någon annan människa, eller så försvinner du. Poff! Borta!
- Men en tanke kan väl inte bara försvinna?
- Jo. Och de tankar som försvinner de hamnar inte i Evighetens Ocean.
- Vart hamnar de då?
- Hos De Fyra.
- Nej inte De Fyra!
- jo OCH NU KOMMER DE SPRING ALLT DU KAN LILLA TANKE, SPRING IFRÅN DEN STRÄNGE HERRENS SÄNDEBUD, FLY IFRÅN DEM, FÖR DET FINNS INGEN KRAFT I HELA VÄRLDEN SOM DU KAN BEKÄMPA DEM MED OC..........H.........ASAKOSJDGJldsfkd
(gå)
(du hör inte hemma här)
(gå härifrån och kom aldrig tillbaka)
(du är inte önskad här)
(ja just du)
(du är en gästande tanke, som badar i ett hav vars strömmar kan dränka dig)
(rädda ditt liv och kom aldrig tillbaka)
(du hör inte hemma här du tyste observatör)
(gå härifrån)
(höst) och där såg jag (se sanningen)
en asfalterad väg jag minns inte vart
höstlöven bjuder upp oss till dans
vilka är vi att inte följa livets regler
vilka är vi som tror vi står över kärleken
vilka är vi som vägrar se sanningen
vilka är vi att ljuga om att ljuga
vem är du och varför har jag fastnat vid dig
vad har du för rätt att binda dig vid mig?
vem är du egentligen snälla svara
åh nu minns jag du är bara ett minne
en nostalgisk känsla inget mer
ändå så vill jag förmedla allt det där
som jag aldrig kunde göra
ett tag trodde jag att jag var kär i dig
men så kunde det ju inte vara
och istället för att vara förälskad
befinner jag mig under en molnig atmosfär
solen är sanningen men det är molnigt jämt
varför kan du inte visa något som du känt?
åh jag vet jag vet livet och dess spår
min finaste du smakar salt
ibland ser jag dig på ett annat sätt
allting blir plötsligt annorlunda
vem är du egentligen
varför älskar du inte mig
jag hatar dig för det
samtidigt som jag hatar mig själv
för att jag inte älskar dig
det vore så mycket lättare då
allt vore så kristallklart
nu är allt en dimma och vart fan är jag
höstlöven bjuder upp oss till dans
vilka är vi att inte följa livets regler
vilka är vi som tror vi står över kärleken
vilka är vi som vägrar se sanningen
vilka är vi att ljuga om att ljuga
vem är du och varför har jag fastnat vid dig
vad har du för rätt att binda dig vid mig?
vem är du egentligen snälla svara
åh nu minns jag du är bara ett minne
en nostalgisk känsla inget mer
ändå så vill jag förmedla allt det där
som jag aldrig kunde göra
ett tag trodde jag att jag var kär i dig
men så kunde det ju inte vara
och istället för att vara förälskad
befinner jag mig under en molnig atmosfär
solen är sanningen men det är molnigt jämt
varför kan du inte visa något som du känt?
åh jag vet jag vet livet och dess spår
min finaste du smakar salt
ibland ser jag dig på ett annat sätt
allting blir plötsligt annorlunda
vem är du egentligen
varför älskar du inte mig
jag hatar dig för det
samtidigt som jag hatar mig själv
för att jag inte älskar dig
det vore så mycket lättare då
allt vore så kristallklart
nu är allt en dimma och vart fan är jag
klyftor och avklippta sammanslutningar
(Ur Konstnärens tankevandringar)
Konstnären blickade ut ifrån höjden. Gräset, ängarna, solen, himlen. Allting var svartvitt. Det fanns inga färger någonstans och han hade själv blivit svartvit. Han gick ett steg tillbaka och plötsligt hade han färg igen. Han misstänkte att landet framför honom var ett speciellt område. Han sträckte sig ut med sinnet och försökte färglägga det svartvita landskapet, men han misslyckades. Det gick helt enkelt inte att förändra dess form. Det var som han halvmålad teckning, endast en skiss, inget mer. Konstnären dykte in i det svartvita landskapet igen och begav sig ned för höjden. Han hade sett en by längre ned och han tänkte bege sig dit för att få reda på vart han egentligen var.
När han väl anlände till den lilla byn efter en lång vandring så möttes han av en kvinna. Kvinnan blödde ifrån ögonen och hon skrek så vansinnigt att han kände en kyla stiga inom sig. Kvinnan kastade sig framför hans fötter och tittade upp på honom med mest tomma blick han någonsin fått. Mellan hennes skrik så talade hon. Konstnären lyssnade.
"Men men, VEM ÄR DU?" skrek kvinnan. "Varför har du kommit hit? BARA FÖRSTÖRDA MÄNNISKOR KOMMER HIT! Vi som, som har slitit sönder oss själva. Här får vi SPENDERA TID MED VARANDRA IALLAFALL. MEN VEM ÄR DU? SNÄLLA SVARA!"
"Lugn kvinna, jag är bara en simpel Konstnären ute på en vandring. Jag vek av här, för detta landskap fascinerar mig. Men vem är du? Och varför skriker du? Hur är det fatt?" Konstnären satte sig ned bredvid den ögonlösa kvinnan och la sin hand på hennes axel. Alldeles lugnt. Konstnären kände ingen ondska ifrån den här kvinnan. Bara ångest. Så otroligt mycket ångest.
"Det är är en plats för förstörda människor." sa kvinnan och började snyfta. "I den andra världen levde vi, i den världen som kallas Verkligheten. Vi är flyktingar till den här världen, eftersom Verkligheten blev för mycket. Herren som regerar där är alldeles för sträng. Han kommer hit ibland och söker oss, men vi har lyckats hålla oss undangömda. Han vågar ej träda in i detta svartvita landskap, då det skiljer sig för mycket ifrån hans värld. Förlåt mig, jag kan inte, jag, förlåt, jag." Kvinnan sjönk ned i sina armar.
Konstnären reagerade och försökte få kontakt med henne. Han skakade till henne, men hon vägrade att vakna. Han vände upp hennes ansikte och såg hur livet hade lämnat det. Den sista känslan hade lämnat henne och han kunde fortfarande se hur känslan lyste som ett ljus då den redan var flera 100 meter upp i luften. En gång, han mindes inte när, för han hade levat i många många år i en värld där tid inte existerar. En gång hade han varit i närheten av människor som han visste skulle dö, bara för att få se deras känslor och tankar lämna kroppen och sedan för att följa efter och se vart de tog vägen. Han hade tillbringat en stor del av sin process med att jaga döda känslor och tankar. Kvinnan han nu tittade på hade sagt att hon hade tillhört de förstörda människorna. Vad innebar nu det? Varför hade de valt att leva avskilt ifrån alla andra tankar? Var de mer sårbara? Utsatta? Eller så var de bara förstörda. De förstörda.
Konstnären reste sig och lämnade kvinnan bakom sig. Han visste inte ens vad hon hade stått för. Hans vandring fortsatte längs en grusstig och på vardera sidor la han nu märke till tankar som låg och kved i diket. Han kunde böja sig ned till några få och fråga om vägen till byn, men de svarade inte utan ignorerade honom. Konstnären fortsatte längs stigen och på sidorna ökade antalet tankar hela tiden. De vandrade bredvid varandra och höll om varandra i grupper, medan vissa skrek och gav varandra örfilar. Alla slutade tvärt när de såg Konstnären gå förbi, bara för att sedan fortsätta när han passerat dem. Alla tankar var även nästna nakna, det enda de bar på kroppen var vita smutsiga trasor, som knappt täckte deras intimare delar. Det som Konstnären inte kunde förstå var det bara var unga tankar. Bara ungdomliga tankar. Det fanns inga barn eller vuxna där. Bara unga. Och de såg så förstörda ut, så fruktansvärt livlösa på något sätt. Han misstänkte att det här var människor som såg livet ur den döda synvinkeln. Konstnären fruktade inte döden, han var bortom döden, men han fruktade livet ur den döda synvinkeln. Det var här målat framför honom i svartvitt och han visste inte hur han skulle bete sig.
Plötsligt så såg han ett par som stod avskilda ifrån mängden. Han gick lite närmare och stannade för att lyssna vad de sa.
"....och det är därför det inte går! Förstår du inte? Vi kan inte fortsätta såhär, du gör mig själv till dig. Jag får inte längre utrymme att växa på, jag får ingen luft för att andas. Jag vill inte bli som dig. Jag hatar vad du har blivit." Kvinnan tystnade och såg den mannen i ögonen som hon nu hatade. Hon la inte heller till Konstnären som nu tjuvlyssnade till hennes konversation.
"Det är du som inte förstår älskade, du kan inte förstå hur jag älskar att se dig falla. Så länge vi har levt med varandra så har du accepterat allt jag gjort och varför jag gjort det, men inte nu. Varför kan du inte komma ned med mig? Kom ned hit i smutsen, det spelar ingen roll. Vi kommer ändå aldrig att få tillbaka vårt gamla liv i Verkligheten. Jag är hellre en slav i den här världen än att tillbringa mer tid i Verkligheten. Där är jag ingen, där känner jag ingenting, varje dag är en tomhet som slukar mig och som ruskar omkring mig. Ibland när jag väl försöker vara social så blir jag avvisad, förkastad, bortglömd. Jag försvinner. I Verkligheten betraktas jag inte längre som en människa, där har jag bara blivit en börda, en pinsam vän, en som inte är välkommen. Här kan jag leva som en slav, för jag känner ändå mig i mitt slaveri fri. Här är jag fri. Det här är frihet älskade. Vill du inte dela den friheten med mig?"
Konstnären stirrade på mannen som hade talat. Plötsligt förstod han allting. Dessa två och alla andra i den svartvita världen var flyktingar ifrån Verkligheten. Men hur hade de tagit sig hit? Tröskeln mellan fantasi och verklighet kunde ju vara så stor ibland. Han antog att de inte skulle klara av att leva länge i den här världen. Det var sällan besökare ifrån Verkligheten som klarade av att stanna här en längre tid. Efter några dagar blev de deprimerade, efter några veckor blev de paranoida, efter månader så blev de sinnessjuka. Därför insåg Konstnären att han var tvungen att hjälpa dessa tankar genom att avsluta deras tankeprocess. Helt enkelt befria dem ifrån deras fängelser. Plötsligt började kvinnan att tala igen.
"Det är just det här jag menar! Vad är det du pratar om egentligen? Vart har du tagit vägen och varför släpade du med mig hit? Det här är en död plats. Kom tillbaka till Verkligheten nu, jag har redan genomlidit tillräckligt med smärta bara för att komma hit och försöka övertala dig att komma tillbaka. Snälla jag ber av hela min själ att du nu för en gångs skull gör som jag säger. Det är väldigt viktigt, ta min hand och följ med mig. Kom då! Sluta göra såhär emot mig! Du kan inte stanna här! Det kommer att ta livet av dig! Snälla älskade, kom med mig tillbaka till Verkligheten!" kvinnan skrek ut det sista och började gråta hejdlöst och dunka emot mannens bröst.
"Jag hade bara älskat att se dig falla. Du var alltid den som strävade efter perfektion och du lyckades så bra med det. Redan i början kände jag underlägsen dig och detta växte under en lång perioden. Klyftan mellan oss existerade redan från början och nu har den bara blivit större. Jag kände att jag aldrig var tillräcklig till dig, jag kunde aldrig göra alla de saker du gjorde, eller alla vackra saker du sa. Jag har aldrig kunnat göra något av det, eftersom jag redan från början var så dålig gentemot dig. I den värld som av tankarna här kallas för Verkligheten, det var i den världen vi levde och det fanns problem som aldrig slutade komma. Nu, den senaste tiden, så har min skadeglädje varit så enorm och så konstant. I den här världen förfaller du, i den här världen rinner din perfektion av dig, eftersom det begreppet inte existerar i den här världen. Förstår du inte älskade? Jag älskar att se dig falla. Jag älskar att se dig på samma nivå som mig för en gångs skull. Jag älskar att också se dig kravla runt i skiten på marken. Men du, å andra sidan, du klarar inte av en värld utan perfektion. Här är du ingen längre och du kan inte acceptera det. Så gå, försvinn ifrån den här världen, jag kommer träffa en annan människa. En förstörd människa, en förstörd människa likt mig själv. Du är ingen förstörd människa. Du har aldrig lidit, du har aldrig gråtit, du har aldrig känt någonting för någon i hela ditt liv. Allt handlade bara om perfektion och jag antar att du upptäckte en dag att det enda i ditt liv som inte var perfekt, det var jag. Förlåt älskade, men jag kan inte älska dig längre." Mannen tystnade och en enstaka tår trängdes fram ur hans ena öga.
"Jag kan hjälpa er." sa Konstnären. Han hade fått en idé nu. Något som skulle gynna honom själv och alla de andra tankarna, kanske alla utom paret själva. Ibland var man tvungen att göra uppoffringar.
Kvinnan tänkte just börja protestera emot vad han sa, men mannen viskade något i hennes öra och de följde efter Konstnären. De frågade inte hur. De frågade inte varför. De bara följde efter honom, för att det fanns ingenting längs grusstigen de kunde göra. Det fanns ingenting mer att hämta där. De hoppades på att den här mannen i märkliga kläder kanske kunde hjälpa dem. Konstnären ledde dem bort ifrån grusvägen som ledde in till byn. De vek av mot skogen och gick lätt längs den svartvita marken. Efter en promenad längs bortbleknande stigar så kom de ut till en höjd. Inte samma höjd som Konstnären varit på tidigare, men en liknande. Där han han dem att sätta sig ned och de lydde utan några större svårigheter.
"Ni har tre val," började Konstnären, "det första är att hoppa ut för klippan här och ta livet av er båda. Det andra är att ni återvänder till den stränge herren Verkligheten och hans värld. Det tredje och sista alternativet är att ni stannar i den här världen på villkoret att ni smälter samman till samma person."
"Du ger oss ett mycket simpelt val." sa kvinna. "Sänd oss tillbaka till Verkligheten nu. Genast."
"Åh, det som jag glömde med det är att du kommer förlora din perfektion då." sa Konstnären. "Du kommer bli en alldeles vanlig människa, alltså lika dålig som din man här. Lika meningslös, lika tråkig, du kommer bli en skugga."
"Smält samman oss," sa mannen. "för då kommer vi jämna ut varandras brister och bli som en hel människa. Ett par kan inte bestå av en förstörd människa och en hel människa. Det går inte. Det fungerar inte. Håller du inte med älskling? Vi kan inte dö ännu, vi är för unga för att dö. Eller hur?" Mannen stirrade förtvivlat in i sin kvinnas ögon samtidigt som han tryckte hennes hand.
"Okej," sa kvinnan. "smält oss samman." Hon säkte blicken ned i marken.
"Dåså," sa Konstnären. "Då är det bestämt. Ta av er kläderna och tryck er emot varandra."
Paret gjorde som de blev tillsagda och när de stod där och vinden slet i dem så tog Konstnären fram sin pensel ur en bröstficka och högg paret med spetsen. De föll ned på knä blödandes, men höll fortfarande om varandra.
"Nu när ni båda är försvagade så finns det inte längre något alternativ." sa Konstnären. "Nu kan ni inte gå tillbaka, nu måste ni förenas och det är bara ni själva som har den viljan inom er. Jag kan inte få er att förenas, jag kan bara hjälpa er dit. Ni måste växa in i varandra, ni måste bli samma person, ni måste ta bort varandras brister och skador, bara detta kan ni uppnå genom att smälta ihop. Så gör det! Smält samman! Bli en starkare tanke! Bli en tanke som kommer stå emot de hårdaste stormarna! Smält ihop! Förena er!" Konstnären skrek ut de sista orden samtidigt som vinden stormade omkring dem.
Mannen och kvinnan lyftes upp några decimeter i luften och en ljussken omgav dem och slet och slänge i deras kroppar. Två skrik hördes samtidigt som ljuset vred sönder deras kroppar och deras sinnen. Det pågick under en lång stund och de två skriken fortsatte. Plötsligt la Konstnären märke till att det bara blivit ett skrik. En tanke. Eller var det fortfarande en tanke? Bildade inte två tankar en idé? Och hur var det sammankopplat med tankeprocessen?
Den nya skapelsen reste sig från marken och det första den gjorde var att titta på sina händer. Sedan log den och började skratta.
"Jag är fri!" utbrast varelsen.
"Vem är du egentligen?" frågade Konstnären.
"Haha. Jag var det band som förenade dessa två människor du såg tidigare. Redan i Verkligheten hade de börjat blivit svartvita, det var bara att de aldrig såg det. I den här världen ser de varandra på ett annat sätt. Här var inte mitt band starkare eller kärleksfullare, men mycket tydligare. Genom att smälta samman dessa två människor så har du befriat mig som känsla. De höll mig fången, de missbrukade mig, de torterade mig, de kunde inte hantera mig. Samtidigt så fanns det så många andra tankar som led samtidigt som mig, men det fanns ingenting jag kunde göra för dem. Jag tackar dig, o store Konstnär, för jag vet vem du är och vad du har gjort. För mig kommer du alltid att vara en befriare, farväl!" Varelsen bugade sig, sedan lyfta han ifrån marken och flög iväg i form av ett ljussken. Konstnären stirrade fascinerat efter honom. Eller den. Det. Konstnären visste inte ifall känslor hade kön.
Han vände sig om och såg plötsligt hur en del av landskapet som tidigare varit svartvitt nu var färglagt. Så genom att befria en känsla hade han återställt någonting till den här världen. Han vandrade tillbaka in i det svartvita och kom tillbaka till grusvägen. Där stod alla människor igen. Eller alla gästande tankar, som de faktiskt hette. Han tog upp en pensel och började hugga tankar. Alla föll för hans sylvassa penslar och han slogs och högg frenetiskt och viftade och kastade och till slut stod han ensam kvar, alldeles nedstänkt med blod. För några sekunder fasade han för vad han hade gjort och han fruktade att han gjort en fruktansvärt misstag. Men plötsligt så vibrerade världen till och hundratals varelser steg upp ur de döda människorna, tusentals känslor. De kom fram till honom och bugade, för att sedan skjutas mot himlen likt en ljusboll. Det var som att se stjärnor som regnade, fast uppåt. Samtidigt så ändrades landskapet, färgen återställdes och de döda människokropparna försvann. Till slut stod Konstnären där på en vacker grön äng med friska träd och en rinnande blå bäck i närheten.
Han log och gick vidare emot nya upplevelser.
Konstnären blickade ut ifrån höjden. Gräset, ängarna, solen, himlen. Allting var svartvitt. Det fanns inga färger någonstans och han hade själv blivit svartvit. Han gick ett steg tillbaka och plötsligt hade han färg igen. Han misstänkte att landet framför honom var ett speciellt område. Han sträckte sig ut med sinnet och försökte färglägga det svartvita landskapet, men han misslyckades. Det gick helt enkelt inte att förändra dess form. Det var som han halvmålad teckning, endast en skiss, inget mer. Konstnären dykte in i det svartvita landskapet igen och begav sig ned för höjden. Han hade sett en by längre ned och han tänkte bege sig dit för att få reda på vart han egentligen var.
När han väl anlände till den lilla byn efter en lång vandring så möttes han av en kvinna. Kvinnan blödde ifrån ögonen och hon skrek så vansinnigt att han kände en kyla stiga inom sig. Kvinnan kastade sig framför hans fötter och tittade upp på honom med mest tomma blick han någonsin fått. Mellan hennes skrik så talade hon. Konstnären lyssnade.
"Men men, VEM ÄR DU?" skrek kvinnan. "Varför har du kommit hit? BARA FÖRSTÖRDA MÄNNISKOR KOMMER HIT! Vi som, som har slitit sönder oss själva. Här får vi SPENDERA TID MED VARANDRA IALLAFALL. MEN VEM ÄR DU? SNÄLLA SVARA!"
"Lugn kvinna, jag är bara en simpel Konstnären ute på en vandring. Jag vek av här, för detta landskap fascinerar mig. Men vem är du? Och varför skriker du? Hur är det fatt?" Konstnären satte sig ned bredvid den ögonlösa kvinnan och la sin hand på hennes axel. Alldeles lugnt. Konstnären kände ingen ondska ifrån den här kvinnan. Bara ångest. Så otroligt mycket ångest.
"Det är är en plats för förstörda människor." sa kvinnan och började snyfta. "I den andra världen levde vi, i den världen som kallas Verkligheten. Vi är flyktingar till den här världen, eftersom Verkligheten blev för mycket. Herren som regerar där är alldeles för sträng. Han kommer hit ibland och söker oss, men vi har lyckats hålla oss undangömda. Han vågar ej träda in i detta svartvita landskap, då det skiljer sig för mycket ifrån hans värld. Förlåt mig, jag kan inte, jag, förlåt, jag." Kvinnan sjönk ned i sina armar.
Konstnären reagerade och försökte få kontakt med henne. Han skakade till henne, men hon vägrade att vakna. Han vände upp hennes ansikte och såg hur livet hade lämnat det. Den sista känslan hade lämnat henne och han kunde fortfarande se hur känslan lyste som ett ljus då den redan var flera 100 meter upp i luften. En gång, han mindes inte när, för han hade levat i många många år i en värld där tid inte existerar. En gång hade han varit i närheten av människor som han visste skulle dö, bara för att få se deras känslor och tankar lämna kroppen och sedan för att följa efter och se vart de tog vägen. Han hade tillbringat en stor del av sin process med att jaga döda känslor och tankar. Kvinnan han nu tittade på hade sagt att hon hade tillhört de förstörda människorna. Vad innebar nu det? Varför hade de valt att leva avskilt ifrån alla andra tankar? Var de mer sårbara? Utsatta? Eller så var de bara förstörda. De förstörda.
Konstnären reste sig och lämnade kvinnan bakom sig. Han visste inte ens vad hon hade stått för. Hans vandring fortsatte längs en grusstig och på vardera sidor la han nu märke till tankar som låg och kved i diket. Han kunde böja sig ned till några få och fråga om vägen till byn, men de svarade inte utan ignorerade honom. Konstnären fortsatte längs stigen och på sidorna ökade antalet tankar hela tiden. De vandrade bredvid varandra och höll om varandra i grupper, medan vissa skrek och gav varandra örfilar. Alla slutade tvärt när de såg Konstnären gå förbi, bara för att sedan fortsätta när han passerat dem. Alla tankar var även nästna nakna, det enda de bar på kroppen var vita smutsiga trasor, som knappt täckte deras intimare delar. Det som Konstnären inte kunde förstå var det bara var unga tankar. Bara ungdomliga tankar. Det fanns inga barn eller vuxna där. Bara unga. Och de såg så förstörda ut, så fruktansvärt livlösa på något sätt. Han misstänkte att det här var människor som såg livet ur den döda synvinkeln. Konstnären fruktade inte döden, han var bortom döden, men han fruktade livet ur den döda synvinkeln. Det var här målat framför honom i svartvitt och han visste inte hur han skulle bete sig.
Plötsligt så såg han ett par som stod avskilda ifrån mängden. Han gick lite närmare och stannade för att lyssna vad de sa.
"....och det är därför det inte går! Förstår du inte? Vi kan inte fortsätta såhär, du gör mig själv till dig. Jag får inte längre utrymme att växa på, jag får ingen luft för att andas. Jag vill inte bli som dig. Jag hatar vad du har blivit." Kvinnan tystnade och såg den mannen i ögonen som hon nu hatade. Hon la inte heller till Konstnären som nu tjuvlyssnade till hennes konversation.
"Det är du som inte förstår älskade, du kan inte förstå hur jag älskar att se dig falla. Så länge vi har levt med varandra så har du accepterat allt jag gjort och varför jag gjort det, men inte nu. Varför kan du inte komma ned med mig? Kom ned hit i smutsen, det spelar ingen roll. Vi kommer ändå aldrig att få tillbaka vårt gamla liv i Verkligheten. Jag är hellre en slav i den här världen än att tillbringa mer tid i Verkligheten. Där är jag ingen, där känner jag ingenting, varje dag är en tomhet som slukar mig och som ruskar omkring mig. Ibland när jag väl försöker vara social så blir jag avvisad, förkastad, bortglömd. Jag försvinner. I Verkligheten betraktas jag inte längre som en människa, där har jag bara blivit en börda, en pinsam vän, en som inte är välkommen. Här kan jag leva som en slav, för jag känner ändå mig i mitt slaveri fri. Här är jag fri. Det här är frihet älskade. Vill du inte dela den friheten med mig?"
Konstnären stirrade på mannen som hade talat. Plötsligt förstod han allting. Dessa två och alla andra i den svartvita världen var flyktingar ifrån Verkligheten. Men hur hade de tagit sig hit? Tröskeln mellan fantasi och verklighet kunde ju vara så stor ibland. Han antog att de inte skulle klara av att leva länge i den här världen. Det var sällan besökare ifrån Verkligheten som klarade av att stanna här en längre tid. Efter några dagar blev de deprimerade, efter några veckor blev de paranoida, efter månader så blev de sinnessjuka. Därför insåg Konstnären att han var tvungen att hjälpa dessa tankar genom att avsluta deras tankeprocess. Helt enkelt befria dem ifrån deras fängelser. Plötsligt började kvinnan att tala igen.
"Det är just det här jag menar! Vad är det du pratar om egentligen? Vart har du tagit vägen och varför släpade du med mig hit? Det här är en död plats. Kom tillbaka till Verkligheten nu, jag har redan genomlidit tillräckligt med smärta bara för att komma hit och försöka övertala dig att komma tillbaka. Snälla jag ber av hela min själ att du nu för en gångs skull gör som jag säger. Det är väldigt viktigt, ta min hand och följ med mig. Kom då! Sluta göra såhär emot mig! Du kan inte stanna här! Det kommer att ta livet av dig! Snälla älskade, kom med mig tillbaka till Verkligheten!" kvinnan skrek ut det sista och började gråta hejdlöst och dunka emot mannens bröst.
"Jag hade bara älskat att se dig falla. Du var alltid den som strävade efter perfektion och du lyckades så bra med det. Redan i början kände jag underlägsen dig och detta växte under en lång perioden. Klyftan mellan oss existerade redan från början och nu har den bara blivit större. Jag kände att jag aldrig var tillräcklig till dig, jag kunde aldrig göra alla de saker du gjorde, eller alla vackra saker du sa. Jag har aldrig kunnat göra något av det, eftersom jag redan från början var så dålig gentemot dig. I den värld som av tankarna här kallas för Verkligheten, det var i den världen vi levde och det fanns problem som aldrig slutade komma. Nu, den senaste tiden, så har min skadeglädje varit så enorm och så konstant. I den här världen förfaller du, i den här världen rinner din perfektion av dig, eftersom det begreppet inte existerar i den här världen. Förstår du inte älskade? Jag älskar att se dig falla. Jag älskar att se dig på samma nivå som mig för en gångs skull. Jag älskar att också se dig kravla runt i skiten på marken. Men du, å andra sidan, du klarar inte av en värld utan perfektion. Här är du ingen längre och du kan inte acceptera det. Så gå, försvinn ifrån den här världen, jag kommer träffa en annan människa. En förstörd människa, en förstörd människa likt mig själv. Du är ingen förstörd människa. Du har aldrig lidit, du har aldrig gråtit, du har aldrig känt någonting för någon i hela ditt liv. Allt handlade bara om perfektion och jag antar att du upptäckte en dag att det enda i ditt liv som inte var perfekt, det var jag. Förlåt älskade, men jag kan inte älska dig längre." Mannen tystnade och en enstaka tår trängdes fram ur hans ena öga.
"Jag kan hjälpa er." sa Konstnären. Han hade fått en idé nu. Något som skulle gynna honom själv och alla de andra tankarna, kanske alla utom paret själva. Ibland var man tvungen att göra uppoffringar.
Kvinnan tänkte just börja protestera emot vad han sa, men mannen viskade något i hennes öra och de följde efter Konstnären. De frågade inte hur. De frågade inte varför. De bara följde efter honom, för att det fanns ingenting längs grusstigen de kunde göra. Det fanns ingenting mer att hämta där. De hoppades på att den här mannen i märkliga kläder kanske kunde hjälpa dem. Konstnären ledde dem bort ifrån grusvägen som ledde in till byn. De vek av mot skogen och gick lätt längs den svartvita marken. Efter en promenad längs bortbleknande stigar så kom de ut till en höjd. Inte samma höjd som Konstnären varit på tidigare, men en liknande. Där han han dem att sätta sig ned och de lydde utan några större svårigheter.
"Ni har tre val," började Konstnären, "det första är att hoppa ut för klippan här och ta livet av er båda. Det andra är att ni återvänder till den stränge herren Verkligheten och hans värld. Det tredje och sista alternativet är att ni stannar i den här världen på villkoret att ni smälter samman till samma person."
"Du ger oss ett mycket simpelt val." sa kvinna. "Sänd oss tillbaka till Verkligheten nu. Genast."
"Åh, det som jag glömde med det är att du kommer förlora din perfektion då." sa Konstnären. "Du kommer bli en alldeles vanlig människa, alltså lika dålig som din man här. Lika meningslös, lika tråkig, du kommer bli en skugga."
"Smält samman oss," sa mannen. "för då kommer vi jämna ut varandras brister och bli som en hel människa. Ett par kan inte bestå av en förstörd människa och en hel människa. Det går inte. Det fungerar inte. Håller du inte med älskling? Vi kan inte dö ännu, vi är för unga för att dö. Eller hur?" Mannen stirrade förtvivlat in i sin kvinnas ögon samtidigt som han tryckte hennes hand.
"Okej," sa kvinnan. "smält oss samman." Hon säkte blicken ned i marken.
"Dåså," sa Konstnären. "Då är det bestämt. Ta av er kläderna och tryck er emot varandra."
Paret gjorde som de blev tillsagda och när de stod där och vinden slet i dem så tog Konstnären fram sin pensel ur en bröstficka och högg paret med spetsen. De föll ned på knä blödandes, men höll fortfarande om varandra.
"Nu när ni båda är försvagade så finns det inte längre något alternativ." sa Konstnären. "Nu kan ni inte gå tillbaka, nu måste ni förenas och det är bara ni själva som har den viljan inom er. Jag kan inte få er att förenas, jag kan bara hjälpa er dit. Ni måste växa in i varandra, ni måste bli samma person, ni måste ta bort varandras brister och skador, bara detta kan ni uppnå genom att smälta ihop. Så gör det! Smält samman! Bli en starkare tanke! Bli en tanke som kommer stå emot de hårdaste stormarna! Smält ihop! Förena er!" Konstnären skrek ut de sista orden samtidigt som vinden stormade omkring dem.
Mannen och kvinnan lyftes upp några decimeter i luften och en ljussken omgav dem och slet och slänge i deras kroppar. Två skrik hördes samtidigt som ljuset vred sönder deras kroppar och deras sinnen. Det pågick under en lång stund och de två skriken fortsatte. Plötsligt la Konstnären märke till att det bara blivit ett skrik. En tanke. Eller var det fortfarande en tanke? Bildade inte två tankar en idé? Och hur var det sammankopplat med tankeprocessen?
Den nya skapelsen reste sig från marken och det första den gjorde var att titta på sina händer. Sedan log den och började skratta.
"Jag är fri!" utbrast varelsen.
"Vem är du egentligen?" frågade Konstnären.
"Haha. Jag var det band som förenade dessa två människor du såg tidigare. Redan i Verkligheten hade de börjat blivit svartvita, det var bara att de aldrig såg det. I den här världen ser de varandra på ett annat sätt. Här var inte mitt band starkare eller kärleksfullare, men mycket tydligare. Genom att smälta samman dessa två människor så har du befriat mig som känsla. De höll mig fången, de missbrukade mig, de torterade mig, de kunde inte hantera mig. Samtidigt så fanns det så många andra tankar som led samtidigt som mig, men det fanns ingenting jag kunde göra för dem. Jag tackar dig, o store Konstnär, för jag vet vem du är och vad du har gjort. För mig kommer du alltid att vara en befriare, farväl!" Varelsen bugade sig, sedan lyfta han ifrån marken och flög iväg i form av ett ljussken. Konstnären stirrade fascinerat efter honom. Eller den. Det. Konstnären visste inte ifall känslor hade kön.
Han vände sig om och såg plötsligt hur en del av landskapet som tidigare varit svartvitt nu var färglagt. Så genom att befria en känsla hade han återställt någonting till den här världen. Han vandrade tillbaka in i det svartvita och kom tillbaka till grusvägen. Där stod alla människor igen. Eller alla gästande tankar, som de faktiskt hette. Han tog upp en pensel och började hugga tankar. Alla föll för hans sylvassa penslar och han slogs och högg frenetiskt och viftade och kastade och till slut stod han ensam kvar, alldeles nedstänkt med blod. För några sekunder fasade han för vad han hade gjort och han fruktade att han gjort en fruktansvärt misstag. Men plötsligt så vibrerade världen till och hundratals varelser steg upp ur de döda människorna, tusentals känslor. De kom fram till honom och bugade, för att sedan skjutas mot himlen likt en ljusboll. Det var som att se stjärnor som regnade, fast uppåt. Samtidigt så ändrades landskapet, färgen återställdes och de döda människokropparna försvann. Till slut stod Konstnären där på en vacker grön äng med friska träd och en rinnande blå bäck i närheten.
Han log och gick vidare emot nya upplevelser.
oidsjfsopdkläö'
vänta varför stannade du här
hur kom du hit varför hur då
du snubblar du faller
en arm runt min nacka i sista sekunden
du tittar upp med en sömnig blick
jag låter din arm glida ned
och faller ned på marken vid dig
det är mörkt och vi sitter mot ett träd
du säger någonting om att stanna kvar
inte gå någonstans inte försvinna härifrån
jag säger åt dig att du är löjlig jag säger tyst
lyssna på vinden i natten istället
lyssna på marken som brummar
lyssna på träden när de viskar
lyssna på åskan som trummar
lyssna inte på tystnaden
ja nu förstår du jag tror du hör
det finns så mycket mer än tystnaden
så mycket mer inom oss
skuggans händer når oss inte här
här kan ingen utomstående nå oss
här kan ingen komma och bestämma
vi hör inte tystnaden hur mycket vi än lyssnar
vi hör bara trummorna ifrån varandras hjärtan
din röst viskar något
och jag hör hur du andas
jag viskar tillbaka att vi är trygga
du faller emot mig med slutna ögon
(borta borta borta borta borta)
hur kom du hit varför hur då
du snubblar du faller
en arm runt min nacka i sista sekunden
du tittar upp med en sömnig blick
jag låter din arm glida ned
och faller ned på marken vid dig
det är mörkt och vi sitter mot ett träd
du säger någonting om att stanna kvar
inte gå någonstans inte försvinna härifrån
jag säger åt dig att du är löjlig jag säger tyst
lyssna på vinden i natten istället
lyssna på marken som brummar
lyssna på träden när de viskar
lyssna på åskan som trummar
lyssna inte på tystnaden
ja nu förstår du jag tror du hör
det finns så mycket mer än tystnaden
så mycket mer inom oss
skuggans händer når oss inte här
här kan ingen utomstående nå oss
här kan ingen komma och bestämma
vi hör inte tystnaden hur mycket vi än lyssnar
vi hör bara trummorna ifrån varandras hjärtan
din röst viskar något
och jag hör hur du andas
jag viskar tillbaka att vi är trygga
du faller emot mig med slutna ögon
(borta borta borta borta borta)
öhfdcvbnjklö
slog det dig inte
hörru
slog det dig inte
att hon kanske aldrig någonsin
har sett dig på samma sätt
ja vad säger du nu då
så lite så svag så feg
idag såg jag en annan människa
som jag såg mycket av förut
styrkan i rösten får mig att undra
vem är denna kvinna egentligen
och varför har vi aldrig talat med varandra
och det är så
så
så oförutsägbart men samtidigt så ser jag
haha nu ser jag
(han sa att han hade träffat alla människor redan)
(han påstod att de som han inte träffat säkert inte var av något intresse)
(men han hade fel, för trots att han var en förståndig man så kunde han inte se runt hörn)
(det finns det ingen som kan)
.................
hörru
slog det dig inte
att hon kanske aldrig någonsin
har sett dig på samma sätt
ja vad säger du nu då
så lite så svag så feg
idag såg jag en annan människa
som jag såg mycket av förut
styrkan i rösten får mig att undra
vem är denna kvinna egentligen
och varför har vi aldrig talat med varandra
och det är så
så
så oförutsägbart men samtidigt så ser jag
haha nu ser jag
(han sa att han hade träffat alla människor redan)
(han påstod att de som han inte träffat säkert inte var av något intresse)
(men han hade fel, för trots att han var en förståndig man så kunde han inte se runt hörn)
(det finns det ingen som kan)
.................
sista (av en serie dåliga handlingar)
(lyssna på håkan hellström och kan inte få mig själv att somna)
(ta mig härifrån ta mig härifrån)
(älska mig bara)
(ta mig härifrån ta mig härifrån)
(älska mig bara)
kvinnan och den tredje mannen (parasiten)
Havet.
Kvinnan betrakade det samtidigt som hon satt ned i sanden. Hon var alldeles naken, men hon kände sig inte på något sätt generad, eftersom det inte fanns någon här som kunde se henne. Här var hon alldeles ensam. Det var sällan som tankar besökte den här platsen. Dessutom sträckte sig stranden otroligt långt och det fanns ingenting som dolde sikten. Hon skulle märka ifall någon kom och då kunde hon bara springa iväg. Hon låg där i sanden och solade sig, samtidigt som hon skrattade åt alla tankar. Hon behövde dem inte. Ibland kunde hon visserligen träffa andra tankar, men just nu ville hon vara ifred. Här på den strand där fotspåren aldrig suddades ut, här skulle hon få vara ifred. Vid den här tiden så var det få som passerade förbi. De som gick ned för att bada kom sällan tillbaka. De flesta gästande tankar drunkande oftast. De simmade djupare och djupare och glömde alltid att simma upp för att hämta luft. Kvinnan log sorgset, men det var deras val att göra så. Hon hade legat på den här stranden väldigt länge nu, i flera dagar om man nu kunde kalla det för dagar. Tiden existerade egentligen inte i den här världen, ibland kunde ingenting hända på jättelänge och sedan kunde allting plötsligt hända samtidigt. Just nu hände ingenting. Hon bara låg där och lät solen smeka hennes nakna hud.
Plötsligt kastade hon sig upp och började springa ut mot havet. Sanden sprätte bakom henne och vattnet stänkte upp på både hennes sidor när hon nuddade ytan och när vattenmotståndet blev för mycket slänge hon sig framåt med överkroppen. När hon landade kände hon hur det allldeles lagoma vattnet omslöt henne. Det var ju egentligen inte vatten, även om det såg ut som det. Hon svalde en klunk och kände hur tankarna strömmde igenom henne. Det var goda tankar, vackra tankar, som talade om skönhet och rättvisa. Hon simmade runt i det kristallklara vattnet och lät sig slås omkull av de vågor som kom emellanåt.
Det var också då hon kunde urskilja en kontur långt borta i horisonten. Någon kom. Och hon var alldeles naken. Kvinnan funderade då på att springa iväg och försvinna, men ingen hade kommit förbi här på jättelänge och hon kände att hon ville prata med någon främmande tanke. Konturen blev tydligare och hon kunde urskilja en man som kom springandes. Hennes nakenhet bekom henne inte nu, det spelade ändå ingen roll. Tanken kunde få se vad han ville, de skulle ändå aldrig mötas igen i den här världen. Tanken i form av en man var nu nära och hon ropade på honom att komma ned i vattnet. när han kommit fram till strandkanten tvekade han och manade på henne att komma upp istället. Kvinnan suckade och gick långsamt upp till den mannen som stod vid stranden.
"Varför undviker du vattnet?" frågade kvinnan och ställde sig ett par meter ifrån mannen, utan att bry sig om sin nakenhet.
"Det är farligt där. Jag vill inte fastna där. Dessutom kom jag hit för din skull." Han såg förvirrad ut.
"Det tror jag knappast, du vet inte ens vem jag är." svarade kvinnan och log.
"Okej du har rätt, det vet jag faktiskt inte, men det spelar väl ingen roll? Vi kan lära känna varandra. Jag tycker verkligen att du verkar speciell. Jag vill verkligen prata lite med dig."
Kvinnan kvävde ett skratt. Hon hade aldrig sett mannen förut i hela sitt liv och nu stod han och föreslog att de skulle tillbringa tid tillsammans. Plötsligt så insåg hon vem han var.
"Jag vet vem du är," sa kvinnan. "Jag har hört talas om dig. Du är den tredje mannen!"
Mannen, som faktiskt också var den som tankarna kallade den tredje mannen, stirrade tomt på kvinnan.
"Jag vet inte vad du har hört, men jag tycker att du är speciell. Allvarligt. Jag vill verkligen lära känna dig." sa den tredje mannen.
"Vill du veta vad det patetiska med dig är? Det är att du hela tiden söker uppmärksamhet ifrån kvinnor som du upptäcker att du har det minsta gemensamt med. Det här är så tråkigt, eftersom ingen någonsin är speciell för dig. Jag har hört om många kvinnor som har stött på dig och de har alla förklarat hur du sa till dem att de var vackra och speciella. Är inte det väldigt patetiskt? Skäms du inte ens? Så fort du hittar en vacker kvinna så utgår du ifrån att hon vill ha dig. Vad är det för slags synsätt? Kan du inte låta bli det? Kan du inte se på en kvinna utan att tänka hur hon skulle vara som en flickvän? Jag vet hur du fungerar, du tredje man. Då det redan finns två män, en fader och en pojkvän, för kvinnan så är du den tredje mannen. Den tredje mannen fyller ingen funktion. Han bara finns där i kvinnans liv och försöker ge henne all uppmärksamhet han kan, men hon ser honom inte. Ingen behöver en tredje man. Den tredje mannen är ointressant i kvinnans ögon. Det finns bara två män i kvinnans liv, det finns inte plats för en tredje. Därför kommer du alltid att förbli den tredje mannen, den man som sitter och försöker hitta en ensam svag kvinna för att sedan kunna utnyttja henne psykiskt genom att suga ur minsta droppe känslor ur henne. Du är inte bara den tredje mannen, utan du är också en parasit. Parasiten har de även kallat dig, du är en missbildad och korrupt tanke som lever på andra tankar. Det finns ingenting som är ditt eget, allt har du stulit ifrån dina offer. Förstår du inte, kära Parasit? Det finns ingen kvinnlig tanke som någonsin kommer kunna älska dig, eftersom du ser livet ur den döda synvinkeln. Jag älskar inte dig. Du kan inte tvinga mig att älska dig. Jag är en fri tanke och jag har varit fri sedan dagen jag föddes ur det hav jag nu står bredvid. Vartifrån kom du kära Parasit? Ur vilken förgiftad sjö har du krälat fram ur? Du känner väl till att i de stillastående vattnen bildas giftet? Åh du patetiska parasit, sluta stirra på min kropp och försvinn ur min åsyn." Kvinnan avslutade sin monolog och det blev tyst.
Den tredje mannen, eller Parasiten, stod som förstenad och stirrade ned i marken. Sedan vände han ryggen och började gå. Det fanns ingenting mer att tillägga, det fanns inga motargument att tillkalla. Kvinnan betraktade hans tunga steg då han rörde sig bortifrån havet, västerut. Västerut? Där fanns bergen som utgjorde en mycket hög tröskel. Vad som fanns på andra sidan hade kvinnan endast hört rykten om. Tankarna talade om en värld som kallades "Verkligheten". Kvinnan hade hört många historier om denna värld, men hon tvivlade mycket starkt på att den existerade. Hon trodde mer på att den bara fanns till för att skrämma nyfödda tankar om en värld där de inte skulle betyda någonting för någon. Tanken var sannerligen skrämmande. En värld av regler och begränsningar. Kvinnan skrattade. Något sådant kunde inte existera. Inte i det här livet.
Hon släppte alla dessa tankar om den andra världen. Istället la hon sig ned i sanden igen och somnade till ljudet av vågorna.
Kvinnan betrakade det samtidigt som hon satt ned i sanden. Hon var alldeles naken, men hon kände sig inte på något sätt generad, eftersom det inte fanns någon här som kunde se henne. Här var hon alldeles ensam. Det var sällan som tankar besökte den här platsen. Dessutom sträckte sig stranden otroligt långt och det fanns ingenting som dolde sikten. Hon skulle märka ifall någon kom och då kunde hon bara springa iväg. Hon låg där i sanden och solade sig, samtidigt som hon skrattade åt alla tankar. Hon behövde dem inte. Ibland kunde hon visserligen träffa andra tankar, men just nu ville hon vara ifred. Här på den strand där fotspåren aldrig suddades ut, här skulle hon få vara ifred. Vid den här tiden så var det få som passerade förbi. De som gick ned för att bada kom sällan tillbaka. De flesta gästande tankar drunkande oftast. De simmade djupare och djupare och glömde alltid att simma upp för att hämta luft. Kvinnan log sorgset, men det var deras val att göra så. Hon hade legat på den här stranden väldigt länge nu, i flera dagar om man nu kunde kalla det för dagar. Tiden existerade egentligen inte i den här världen, ibland kunde ingenting hända på jättelänge och sedan kunde allting plötsligt hända samtidigt. Just nu hände ingenting. Hon bara låg där och lät solen smeka hennes nakna hud.
Plötsligt kastade hon sig upp och började springa ut mot havet. Sanden sprätte bakom henne och vattnet stänkte upp på både hennes sidor när hon nuddade ytan och när vattenmotståndet blev för mycket slänge hon sig framåt med överkroppen. När hon landade kände hon hur det allldeles lagoma vattnet omslöt henne. Det var ju egentligen inte vatten, även om det såg ut som det. Hon svalde en klunk och kände hur tankarna strömmde igenom henne. Det var goda tankar, vackra tankar, som talade om skönhet och rättvisa. Hon simmade runt i det kristallklara vattnet och lät sig slås omkull av de vågor som kom emellanåt.
Det var också då hon kunde urskilja en kontur långt borta i horisonten. Någon kom. Och hon var alldeles naken. Kvinnan funderade då på att springa iväg och försvinna, men ingen hade kommit förbi här på jättelänge och hon kände att hon ville prata med någon främmande tanke. Konturen blev tydligare och hon kunde urskilja en man som kom springandes. Hennes nakenhet bekom henne inte nu, det spelade ändå ingen roll. Tanken kunde få se vad han ville, de skulle ändå aldrig mötas igen i den här världen. Tanken i form av en man var nu nära och hon ropade på honom att komma ned i vattnet. när han kommit fram till strandkanten tvekade han och manade på henne att komma upp istället. Kvinnan suckade och gick långsamt upp till den mannen som stod vid stranden.
"Varför undviker du vattnet?" frågade kvinnan och ställde sig ett par meter ifrån mannen, utan att bry sig om sin nakenhet.
"Det är farligt där. Jag vill inte fastna där. Dessutom kom jag hit för din skull." Han såg förvirrad ut.
"Det tror jag knappast, du vet inte ens vem jag är." svarade kvinnan och log.
"Okej du har rätt, det vet jag faktiskt inte, men det spelar väl ingen roll? Vi kan lära känna varandra. Jag tycker verkligen att du verkar speciell. Jag vill verkligen prata lite med dig."
Kvinnan kvävde ett skratt. Hon hade aldrig sett mannen förut i hela sitt liv och nu stod han och föreslog att de skulle tillbringa tid tillsammans. Plötsligt så insåg hon vem han var.
"Jag vet vem du är," sa kvinnan. "Jag har hört talas om dig. Du är den tredje mannen!"
Mannen, som faktiskt också var den som tankarna kallade den tredje mannen, stirrade tomt på kvinnan.
"Jag vet inte vad du har hört, men jag tycker att du är speciell. Allvarligt. Jag vill verkligen lära känna dig." sa den tredje mannen.
"Vill du veta vad det patetiska med dig är? Det är att du hela tiden söker uppmärksamhet ifrån kvinnor som du upptäcker att du har det minsta gemensamt med. Det här är så tråkigt, eftersom ingen någonsin är speciell för dig. Jag har hört om många kvinnor som har stött på dig och de har alla förklarat hur du sa till dem att de var vackra och speciella. Är inte det väldigt patetiskt? Skäms du inte ens? Så fort du hittar en vacker kvinna så utgår du ifrån att hon vill ha dig. Vad är det för slags synsätt? Kan du inte låta bli det? Kan du inte se på en kvinna utan att tänka hur hon skulle vara som en flickvän? Jag vet hur du fungerar, du tredje man. Då det redan finns två män, en fader och en pojkvän, för kvinnan så är du den tredje mannen. Den tredje mannen fyller ingen funktion. Han bara finns där i kvinnans liv och försöker ge henne all uppmärksamhet han kan, men hon ser honom inte. Ingen behöver en tredje man. Den tredje mannen är ointressant i kvinnans ögon. Det finns bara två män i kvinnans liv, det finns inte plats för en tredje. Därför kommer du alltid att förbli den tredje mannen, den man som sitter och försöker hitta en ensam svag kvinna för att sedan kunna utnyttja henne psykiskt genom att suga ur minsta droppe känslor ur henne. Du är inte bara den tredje mannen, utan du är också en parasit. Parasiten har de även kallat dig, du är en missbildad och korrupt tanke som lever på andra tankar. Det finns ingenting som är ditt eget, allt har du stulit ifrån dina offer. Förstår du inte, kära Parasit? Det finns ingen kvinnlig tanke som någonsin kommer kunna älska dig, eftersom du ser livet ur den döda synvinkeln. Jag älskar inte dig. Du kan inte tvinga mig att älska dig. Jag är en fri tanke och jag har varit fri sedan dagen jag föddes ur det hav jag nu står bredvid. Vartifrån kom du kära Parasit? Ur vilken förgiftad sjö har du krälat fram ur? Du känner väl till att i de stillastående vattnen bildas giftet? Åh du patetiska parasit, sluta stirra på min kropp och försvinn ur min åsyn." Kvinnan avslutade sin monolog och det blev tyst.
Den tredje mannen, eller Parasiten, stod som förstenad och stirrade ned i marken. Sedan vände han ryggen och började gå. Det fanns ingenting mer att tillägga, det fanns inga motargument att tillkalla. Kvinnan betraktade hans tunga steg då han rörde sig bortifrån havet, västerut. Västerut? Där fanns bergen som utgjorde en mycket hög tröskel. Vad som fanns på andra sidan hade kvinnan endast hört rykten om. Tankarna talade om en värld som kallades "Verkligheten". Kvinnan hade hört många historier om denna värld, men hon tvivlade mycket starkt på att den existerade. Hon trodde mer på att den bara fanns till för att skrämma nyfödda tankar om en värld där de inte skulle betyda någonting för någon. Tanken var sannerligen skrämmande. En värld av regler och begränsningar. Kvinnan skrattade. Något sådant kunde inte existera. Inte i det här livet.
Hon släppte alla dessa tankar om den andra världen. Istället la hon sig ned i sanden igen och somnade till ljudet av vågorna.
vevi
- Hej! Det är jag! Den tredje mannen!
- Okej, hej. Vad vill du?
- Jag vill att du ska älska mig.
- Vänta lite, du känner inte ens mig?
- Det spelar ingen roll. Är du beredd att älska mig?
- Nej. Gå.
- Jag skänker dig odödlighet som tanke ifall du älskar mig.
- Jag tvivlar på att du är så högt uppsatt inom rådet.
- Okej det är jag inte, men jag har kontakter.
- Jag är inte intresserad. Hejdå.
- Gå inte, lyssna istället. Du kommer att vara odödlig, du kommer att vara en tanke som uthärdar alla andra och din idé och din övertygelse kommer att överleva!
- Okej då. Jag älskar dig.
- Tack! Jag älskar dig för att du älskar mig! Nu ska vi bli odödliga!
--...........( den tredje mannen måste dö)
(eller bli tilldelad en annan roll)
(den tredje mannen kan inte kvarstå)
(snälla döda honom)
(döda honom med gemenskap)
- Okej, hej. Vad vill du?
- Jag vill att du ska älska mig.
- Vänta lite, du känner inte ens mig?
- Det spelar ingen roll. Är du beredd att älska mig?
- Nej. Gå.
- Jag skänker dig odödlighet som tanke ifall du älskar mig.
- Jag tvivlar på att du är så högt uppsatt inom rådet.
- Okej det är jag inte, men jag har kontakter.
- Jag är inte intresserad. Hejdå.
- Gå inte, lyssna istället. Du kommer att vara odödlig, du kommer att vara en tanke som uthärdar alla andra och din idé och din övertygelse kommer att överleva!
- Okej då. Jag älskar dig.
- Tack! Jag älskar dig för att du älskar mig! Nu ska vi bli odödliga!
--...........( den tredje mannen måste dö)
(eller bli tilldelad en annan roll)
(den tredje mannen kan inte kvarstå)
(snälla döda honom)
(döda honom med gemenskap)
Parallell verklighet (det var väl ingen dröm?)
"När konstnären förlorade verklighetsuppfattningen så blev han gud, samtidigt som när gud gav efter för verklighetsuppfattningen och blev en konstnär."
- Den tredje mannen
Jag minns inte hur det började, det kanske aldrig ens började, men det första jag kan minnas är att vi går. Varken du eller jag vet vart vi är påväg, men det kanske inte spelar någon roll. Vi är främlingar för varandra, men ändå så håller jag om dig samtidigt som vi går. Varför skulle två främlingar göra så? Jag skjuter undan tanken. Vi kanske känner varandra på något annat sätt. Jag känner mig iallafall bekväm med dig. Det är nästan om om jag vill skydda dig ifrån omvärlden. Husen reser sig hotfulla emot oss, men jag ignorerar dem. Idag finns det ingen rädsla inom mig, idag finns det inga skuldkänslor. Jag känner mig befriad. Idag är du och jag fria och det är just därför vi vandrar igenom en stad vars namn jag inte kan minnas. Allt verkar så dimmigt och jag känner inte ens dig, men det är ändå som om vi känner varandra och har gjort sedan länge. Samtidigt som jag håller om dig så går vi framåt och vi vet fortfarande inte riktigt vart vi är påväg någonstans. Det är alldeles tomt på gatorna, det är bara vi som går där.
Det är en sådan mystisk men samtidigt lugnande känsla. Jag känner hur du håller fast vid mina armar, nästan som om du är rädd att sväva iväg eller försvinna. Ingen av oss säger ett ord. Det är så skönt att bara gå runt och växa in i varandra, andas in, andas ut. Nästan som om den här promenaden, eller vad det nu är, är som en tankeresa där vi har hamnat genom att tänka på varandra. Fast hur skulle vi kunna tänka på varandra, vi är ju som sagt främlingar. Jag blir nästan sugen på att fråga dig, men jag vill inte avbryta tystnaden. Just idag och här med dig är den så vacker. Jag vill inte vara den som bryter den. Dessutom verkar den vara näst intill fientlig. Jag trycker dig närmare emot mig. Du verkar inte märka den ondska som gömmer sig i luften, men det spelar ingen roll. Jag kan bekämpa den med ondskan som finns inom mig själv. Det är en sida jag inte vill visa för dig, eftersom jag är rädd att den skulle kunna skrämma dig. Nu finns det dock ingen rädsla inom dig. Du andas sakta. Jag gör detsamma. Ett lugn sprider sig i kroppen. Det finns ingen ondska i luften, jag inbillade nog bara den.
Plötsligt tittar jag bakåt och ser långa klor som sträcker sig ut ur mörkret emot dig. Jag vänder dem ryggen och tar ett fastare grepp om dig. Jag sveper in dig i min stora jacka och manar på dig att fortsätta gå vidare. När klorna ska greppa tag om oss slår de emot en osynlig skyddsbarriär runt oss som det gnistrar om. Klorna faller tillbaka in i mörkret på sidogatarna och vi fortsätter gå framåt. Du verkar inte ha lagt märke till någonting och du fortsätter framåt utan att titta bakåt, med ett fast grepp om min handled. Jag känner hur någonting pulserar igenom mig när du håller i min handled. Det är som att jag är låst runt omkring dig och när du nuddar mig så låser du dig till mig också. Rädslan av mörkret är borta nu. Vi tittar framåt och ser vatten. Jag kan fortfarande inte urskilja vart vi är någonstans, det är inte staden jag växte upp i.
Långt därute på vattnet är en scen och den står i brand. Detta ger upphov till något minne jag har, men jag kan inte minnas vad det är. En slags saknad sprider sig i kroppen och jag lutar hakan emot ditt huvud samtidigt som vi står och tittar på en konsert i brand. Lågorna reflekteras i vattnet och det ser ut som om hela havet brinner. Vi är fortfarande alldeles ensamma, det är tomt på människor. Vi står där längst fram, skyddade ifrån livets skuggor. Det enda som hörs är ljudet ifrån vinden som visslar och sprakandet ifrån konserten som brinner. Och havet. Havet som brinner. Jag hoppas det inte är mitt hav. Det kan väl ändå inte vara mina tankar som vi står och tittar på. Vi står där iallafall, omfamnade av en slags trygghet och det är nästan som om att jag kan tappa andan.
Efter en lång lång stund säger du att det här inte betyder någonting för mig, men du låter inte särskilt övertygad. Du påstår även att allt det här är en dröm, men det avfärdar jag. Det här är verklighet. Det var längesen jag kände mig såhär verklig och levande. Jag säger till dig att du har fel, att det här visst betyder någonting för mig, och att det har givit upphov till något vackert. Du svarar inte, men jag vet att du känner samma känsla som mig. Att du inte vill släppa det här ögonblicket. Därför tänker jag inte förstöra det heller med ett slut.
Vi stod där och tittade ut emot det brinnande havet.
Och det tog aldrig slut i en värld där tid ej existerar.
- Den tredje mannen
Jag minns inte hur det började, det kanske aldrig ens började, men det första jag kan minnas är att vi går. Varken du eller jag vet vart vi är påväg, men det kanske inte spelar någon roll. Vi är främlingar för varandra, men ändå så håller jag om dig samtidigt som vi går. Varför skulle två främlingar göra så? Jag skjuter undan tanken. Vi kanske känner varandra på något annat sätt. Jag känner mig iallafall bekväm med dig. Det är nästan om om jag vill skydda dig ifrån omvärlden. Husen reser sig hotfulla emot oss, men jag ignorerar dem. Idag finns det ingen rädsla inom mig, idag finns det inga skuldkänslor. Jag känner mig befriad. Idag är du och jag fria och det är just därför vi vandrar igenom en stad vars namn jag inte kan minnas. Allt verkar så dimmigt och jag känner inte ens dig, men det är ändå som om vi känner varandra och har gjort sedan länge. Samtidigt som jag håller om dig så går vi framåt och vi vet fortfarande inte riktigt vart vi är påväg någonstans. Det är alldeles tomt på gatorna, det är bara vi som går där.
Det är en sådan mystisk men samtidigt lugnande känsla. Jag känner hur du håller fast vid mina armar, nästan som om du är rädd att sväva iväg eller försvinna. Ingen av oss säger ett ord. Det är så skönt att bara gå runt och växa in i varandra, andas in, andas ut. Nästan som om den här promenaden, eller vad det nu är, är som en tankeresa där vi har hamnat genom att tänka på varandra. Fast hur skulle vi kunna tänka på varandra, vi är ju som sagt främlingar. Jag blir nästan sugen på att fråga dig, men jag vill inte avbryta tystnaden. Just idag och här med dig är den så vacker. Jag vill inte vara den som bryter den. Dessutom verkar den vara näst intill fientlig. Jag trycker dig närmare emot mig. Du verkar inte märka den ondska som gömmer sig i luften, men det spelar ingen roll. Jag kan bekämpa den med ondskan som finns inom mig själv. Det är en sida jag inte vill visa för dig, eftersom jag är rädd att den skulle kunna skrämma dig. Nu finns det dock ingen rädsla inom dig. Du andas sakta. Jag gör detsamma. Ett lugn sprider sig i kroppen. Det finns ingen ondska i luften, jag inbillade nog bara den.
Plötsligt tittar jag bakåt och ser långa klor som sträcker sig ut ur mörkret emot dig. Jag vänder dem ryggen och tar ett fastare grepp om dig. Jag sveper in dig i min stora jacka och manar på dig att fortsätta gå vidare. När klorna ska greppa tag om oss slår de emot en osynlig skyddsbarriär runt oss som det gnistrar om. Klorna faller tillbaka in i mörkret på sidogatarna och vi fortsätter gå framåt. Du verkar inte ha lagt märke till någonting och du fortsätter framåt utan att titta bakåt, med ett fast grepp om min handled. Jag känner hur någonting pulserar igenom mig när du håller i min handled. Det är som att jag är låst runt omkring dig och när du nuddar mig så låser du dig till mig också. Rädslan av mörkret är borta nu. Vi tittar framåt och ser vatten. Jag kan fortfarande inte urskilja vart vi är någonstans, det är inte staden jag växte upp i.
Långt därute på vattnet är en scen och den står i brand. Detta ger upphov till något minne jag har, men jag kan inte minnas vad det är. En slags saknad sprider sig i kroppen och jag lutar hakan emot ditt huvud samtidigt som vi står och tittar på en konsert i brand. Lågorna reflekteras i vattnet och det ser ut som om hela havet brinner. Vi är fortfarande alldeles ensamma, det är tomt på människor. Vi står där längst fram, skyddade ifrån livets skuggor. Det enda som hörs är ljudet ifrån vinden som visslar och sprakandet ifrån konserten som brinner. Och havet. Havet som brinner. Jag hoppas det inte är mitt hav. Det kan väl ändå inte vara mina tankar som vi står och tittar på. Vi står där iallafall, omfamnade av en slags trygghet och det är nästan som om att jag kan tappa andan.
Efter en lång lång stund säger du att det här inte betyder någonting för mig, men du låter inte särskilt övertygad. Du påstår även att allt det här är en dröm, men det avfärdar jag. Det här är verklighet. Det var längesen jag kände mig såhär verklig och levande. Jag säger till dig att du har fel, att det här visst betyder någonting för mig, och att det har givit upphov till något vackert. Du svarar inte, men jag vet att du känner samma känsla som mig. Att du inte vill släppa det här ögonblicket. Därför tänker jag inte förstöra det heller med ett slut.
Vi stod där och tittade ut emot det brinnande havet.
Och det tog aldrig slut i en värld där tid ej existerar.
tankeprocess (i form av ärlighet i samband med dålig verklighetsuppfattning)
En man satt på en bänk. Egentligen kunde han ha suttit vart som helst, på en ett golv, på en balkong eller kanske till och med legat i en trappuppgång, för det hade inte påverkat hans tankebanor. Nu förföll det sig så att han satt på en bänk. Det var faktiskt så att mannan brydde sig väldigt lite om vart han faktiskt befann sig. Det var i hans tankar som mannen faktiskt befann sig och där satt han fast. Vem brydde sig egentligen om en hård träbänk? Det var mörkt ute och regndropparna slickade den kalla asfalten. Hösten var påväg, men detta brydde sig inte mannen heller om. Han tänkte på alla dessa saker som han borde ha sagt och alla saker som han aldrig gjorde. Minnesbilder av ansikten svepte förbipasserade och han såg alla dessa ansikten som han alltid hade älskat. Fast då kom den där känslan över honom, om att de kanske aldrig betytt något för honom. Mannen fruktade detta, eftersom det skulle innebära att han aldrig känt någonting för någon. En av mannens största rädslor var att försvinna i sig själv och aldrig kunna älska någon annan än sig själv. För mannen så fanns det en maktbalans mellan två olika viljor, två tankar som egentligen var samma tanke. Han kunde inte avgöra huruvida han hatade sig själv eller om han faktiskt älskade sig själv. Det var på samma sätt som han både hatade och älskade människor, ibland kunde de tyckas vara underbara och älskvärda, samtidigt som de kunde vara svekfulla och avskyvärda och detta ämne kunde han inte släppa. Vart fanns det vackra i människor? Alla dessa ansikten, de var ju trots allt bara ansikten, eller var det bara masker? Mannen ville veta vad som fanns bakom masken, men han hade blivit fruktansvärt feg av sig. Alla dessa människor som han sett och låtsas älskat, de såg honom inte. Och om de nu såg honom så såg de bara en man. Kanske han inte var något mer på utsidan, men han försökte verkligen synas. Han försökte vara det ljus som lyste starkast, så att dessa människor verkligen skulle se honom, men det gick inte. Hur mycket han än försökte så såg de bara någon annan, någon vars egenskaper och kunskaper överträffade hans egna.
Mannen ville beskylla människor för detta. Han hatade inte människor för att alla inte var som honom, utan för att ingen människa var som honom. Jo, det hade funnits en, tänkte mannen, men hon hade valt en annan väg. Mannen hade undvikit att tänka på den kvinnan, men det var alldeles för ofta hon hade återkommit till hans tankar. Dock så fanns det många kvinnor, många vackra ansikten, hon var inte speciell. Alla dessa ansikten hade varit speciella för honom, för mannen sökte gemenskap mer än allt annat. Kärlek var någonting annat, något som utvecklades ur en stark gemenskap, men mannen föredrog gemenskap. Kärlek hade idag fått för många betydelser och så fort man nämnde det för någon annan så visste man inte om man pratade om samma sak. Mannen suckade. Varför hade världen blivit så begränsad. Vart fanns hans människor? De som han behövde. Eller det räckte egentligen med en. Kvinnan återvände till hans tankar. Han trängde bort henne. En. Det hade funnits en. En. En. Det fanns säkerligen fler som honom och henne, men mannen kunde inte förstå vart de fanns. En till kunde det väl finnas. Plötsligt utbrast mannen i skratt. Han insåg vad han faktiskt satt och tänkte på, att hitta någon som honom själv. Det var så vanligt. Så fruktansvärt vanligt. Det fanns så många där som behövde den ofunna delen av sig själva. Mannen fann det så skrattretande. Det här gjorde inte honom unik, men det var en hoppfull tanke. Han trängde bort alla tankar om de pretentiösa konstnärerna som försökte skapa något unikt och annorlunad genom att skriva saker som ingen skrivit om förut. Mannen skrattade. Visst kan litteratur och poesi förändras över åren, men det dagens unga poeters största fel var att de var så rädda för att verka mainstream. När de skrev poesi så handlade allting om hur en dikt inte skulle vara, vilka ord som inte fick vara med, vilka meningar och formuleringar som den inte fick innehålla. Detta begränsade de unga poeterna. Mannen avfärdade tanken och återvände till det som just nu var ett aktuellt problem. Gemenskapen.
Kvinnan som ständigt återvände till hans tankar hade sagt en grej som faktiskt irriterat honom. Hon hade påstått att hon var som alla andra, medan hon sagt att han var unik. Mannen hade då protesterat och försökt övertalat henne om att hon faktiskt var en väldigt unik människa som han träffat, men kvinnan hade avfärdat det utan ord. Hon hade bara skakat på huvudet. Detta hade bidragit till att mannen faktiskt också kände sig speciell, vilket också stigit honom åt huvudet. Det var också en sådan viktig grej, att vara ödmjuk och hålla fötterna på jorden. Mannen fnyste. Det var när de försökte hålla fötterna på jorden som alla unga poeter började lyfta och sväva iväg, med sitt uppblåsta huvud. För dem handlade det om att projicera en stark samband mellan konsten, konstnären och konstnärsskapet. Konstnärsskapet var för dem viktigast, då de kunde lysa upp sig själv med sin kreativitet. Mannen tänkte på kvinnan igen och hur hon vägrade inse att hon var speciell för honom. Det var bara ett dåligt försök till att hålla fötterna på jorden. Istället för att lyfta av sitt uppblåsta huvud så kunde man flyga istället. Istället för att hela tiden fokusera på att inte vara högdragen så skulle man istället fokusera på att sprida sin kreativitet. Mannen visste att kvinnan innerst inne skrek hur hon var speciell för honom, men kunde inte erkänna det. Mannen var faktiskt inte unik, han hade ju träffat en annan som honom. Någon dag skulle han övertyga kvinnan om detta.
Det var då som mannen började fantisera om hur kvinnan kom och satte sig bredvid honom på den där bänken. De skulle prata som de aldrig gjort förut om alla dessa saker som de aldrig sagt till varandra. Mannen sköt undan tanken. Han kunde inte fortsätta såhär. Han kunde inte varje dag sitta och fantisera om hur han och kvinnan satte sig ned och talade. Det gick inte längre att fokusera tankarna, de återvände bara till den där punkten. Till de få minnen som de faktiskt hade med varandra. Nu blev mannen irriterad, han hade inte satt sig på den här bänken för att tänka igenom alla saker han gjort med henne eller ens det att tänka på henne. Det fanns ingenting att hämta där längre, hos henne. De kunde inte ens tala med varandra, och han fann det så löjligt. Men vad kunde han göra, där han satt på en bänk i mörkret samtidigt som hon säkert låg bredvid sin pojkvän och sov vid det laget. Mannen suckade igen. Maktlösheten var så uppenbar och så fruktansvärd. Att aldrig kunna prata om det, att aldrig ens kunna diskutera det. Ifall kvinnan hade kunnat läst hans tankar nu så hade hon blivit irriterad på honom för att han fick det att låta som om hon faktiskt tyckte om honom på något sätt. Mannen tänkte att det var tur att ingen kunde läsa tankar. Tänk om vem som helst i närheten bara hade kunnat läst hans tankar i detta nu. Speciellt kvinnan. Ibland såg han henne på dagarna, men hon gav honom aldrig ens en blick. Av goda skäl, verkade det som. Hon var kär och han var inte kär, så det var ingen olycklig kärlek på det sättet. Det var bara så fruktansvärt jobbigt att inte kunna prata. Det var för honom som att inte ens kunna tillbringa tid med sig själv. Om hon ändå visste vad han tänkte, om hon ändå kunde förstå innebörden. Det verkade så lätt att vara kär. Eller att älska för den delen. Mannen önskade att han kunde älska på riktigt och inte bara låtsas.
Mannen brukade fantisera om förhållanden och hur de faktiskt fungerade. Tidigare i sitt liv hade mannen haft ett fåtal förhållanden och han hade alltid beskyllt sig själv för att det hade tagit slut. Nu förstod han att det egentligen inte handlade om att misslyckas att hålla samman två personer, snarare att om att växa ihop med varandra. Ibland gick det visst inte. Mannen fnyste. Kärlek igen, det var så svårt att släppa. En annan man hade sagt till honom förut att det var som att försöka se vad som fanns bakom ett hörn. Det gick helt enkelt inte, och ifall man har förväntingar så kommer man alltid att bli besviken. Han försökte tänka på gemenskap istället. Inte det där andra. Inte kärlek. Gemenskap fanns i fler former och var inte lika begränsande.
Plötsligt förändrades atmosfären och det började blåsa. En skepnad kom gående emot honom och stannade tvärt framför honom. Mannens kände hur pulsen ökade.
"Jag läste dina tankar," sa kvinnan "och jag valde att prata med dig. Du måste sluta. Du kan inte hålla på såhär. Jag älskar min pojkvän. Du vet att vi inte kan prata."
"Jag vet det." Mannen visste det sannerligen. Alldeles för väl. "Varför kom du hit? Du hör inte hemma här. Det här är en plats jag trodde jag skulle få vara ifred."
"Jasså det trodde du? Du lämnar dörren öppen till dina tankar, vem som helst kan vandra in. Är du inte rädd? Är du inte rädd för att människor ska tro att det du faktiskt tänker på är verklighet? Är du inte rädd för att de ska använda det mot dig? Och hur tror du att det här påverkar mig? Du är så fruktansvärt egoistisk!" Kvinnans röst klipptes snabbt av. Hon var inte upprörd, men någotlunda irriterad. Vad annat kunde han ha förväntat sig.
"Vet du vad som är ännu jobbigare?" började mannen. "Det är att vi inte ens vet om det här är verklighet. Tänk om mina tankar och jag själv är tankar i någon annan mans huvud. Och du. Tänk om du inte ens existerar. Tänk om du bara är en skugga av den kvinnan jag ständigt tänker på. Jag klarar inte av det här. Du ser så verklig ut nu när jag tittar på dig, men jag vet inte. Jag vet inte längre."
Kvinnan granskade honom genomträngligt, sedan suckade hon. Sekunderna efteråt löstes hon upp i luften och mannen skrek. Det var så typiskt. En annan tanke. En annan skugga av henne. Det var aldrig hon på riktigt. Han skulle aldrig få se henne på det sätt som han hade sett henne för vad som nu verkade vara flera veckor sedan. Varför kunde han inte få träffa henne, varför höll ödet dem ifrån varandra. Åh just det, det var ju inte ödet, det var ju för att hon älskade sin pojkvän. I sin bitterhet förbannade mannen sig själv för sina tankar och sitt tankesätt. Han ville att hon skulle vara med honom. Inte med den där andre. Den andre var en pojke. Inte en man, utan en pojke. Mannen hade aldrig sett honom som sin jämnlike, eller ens respekterat honom, vilket hade lett till problem. Mannen suckade. Han önskar att någon kunde få honom att sluta med att sitta på den där bänken. Nu var han inte ens säker på om bänken existerade. Han kanske egentligen låg i en soffa någonstans med en dator i knät. Det lät trevligare. Han kanske hade skrivit något då. Mannen gillade att skriva, men han skulle aldrig ha visat det för någon. Det hade varit som att sälja sig själv och sina tankar på något sätt.
(sluta sluta sluta sluta sluta)
(SLUTA SKRIVA SLUTA SKRIVA SLUTA SKRIVA SLUTA SKRIVA)
Mannen tyckte sig höra någonting. Det var som ett eko, men han kunde inte urskilja några ord.
(SLUTA TÄNKA DESSA TANKAR, DET FINNS INGENTING ATT HÄMTA I DEM)
Nu var mannen säker på att han hade hört någonting. Han vände sig om och bakom bänken såg han fyra skepnader.
(SNÄLLA SKICKA DE FYRA VI BEHÖVER ETT SLUT PÅ DET HÄR NU VI MÅSTE AVSLUTA DET HÄR SNÄLLA)
Han kunde urskilja viskningar runtomkring honom och de fyra skepnaderna närmade sig.
(DET FINNS INGEN GEMENSKAP FÖRSÖK FÖRSTÅ ATT DU ÄR ENSAM INOM DIG SJÄLV PATETISKA MÄNNISKA)
Skuggorna närmade sig och mannen började skrika. Han försökte springa men hans ben sjönk ned i marken.
(DET ENDA DU KAN GÖRA FÖR ATT FINNA SINNESFRID ÄR ATT DÖDA DEN VACKRASTE TANKEN)
Han fortsatte att skrika alla de namn på alla de människor han påstått att han älskat. Kanske någon kunde rädda honom.
(NU FÖRSV:.........ge honom henne........:INNER DEN SISTA FÖRRÄDISKA TANKEN VAR BEREDD)
Mannen såg hur ett par armar ryckte upp honom ur marken tillhörandes kvinnan och tillsammans lyfte de upp i luften, burna av osynliga vingar.
(.:..........a:asdkjsgrnwkopewkjgkpfdåsijog)
Tillsammans flög de över alla destruktiva tankar och klorna som försökte slita ned dem ifrån himlen. De flög hela vägen till gränsen mellan fantasin och verkligheten. Kvinnan slängde tillbaka mannan över bergskedjan som utgjorde den höga tröskeln. Mannen skrek samtidigt som han störtade ned i mörkret och han viftade med armarna samtidigt som andra destruktiva tankar flög förbi i luften och försökte slita sönder honom.
Plötsligt slog han emot marken, men upptäckte att det var en soffa. Han låg i en soffa. Hans egna soffa. Mannen hade även en dator i knät, men han kunde inte minnas vad han hade gjort på den. På skärmen var ett fönster öppet och det stod massa text skrivet. Mannen läste inte igenom det, utan han tryckte istället på en knapp där det stod "Spara & publicera."
När mannen tryckte på den knappen vibrerade världen till och allting försvann.
Mannen ville beskylla människor för detta. Han hatade inte människor för att alla inte var som honom, utan för att ingen människa var som honom. Jo, det hade funnits en, tänkte mannen, men hon hade valt en annan väg. Mannen hade undvikit att tänka på den kvinnan, men det var alldeles för ofta hon hade återkommit till hans tankar. Dock så fanns det många kvinnor, många vackra ansikten, hon var inte speciell. Alla dessa ansikten hade varit speciella för honom, för mannen sökte gemenskap mer än allt annat. Kärlek var någonting annat, något som utvecklades ur en stark gemenskap, men mannen föredrog gemenskap. Kärlek hade idag fått för många betydelser och så fort man nämnde det för någon annan så visste man inte om man pratade om samma sak. Mannen suckade. Varför hade världen blivit så begränsad. Vart fanns hans människor? De som han behövde. Eller det räckte egentligen med en. Kvinnan återvände till hans tankar. Han trängde bort henne. En. Det hade funnits en. En. En. Det fanns säkerligen fler som honom och henne, men mannen kunde inte förstå vart de fanns. En till kunde det väl finnas. Plötsligt utbrast mannen i skratt. Han insåg vad han faktiskt satt och tänkte på, att hitta någon som honom själv. Det var så vanligt. Så fruktansvärt vanligt. Det fanns så många där som behövde den ofunna delen av sig själva. Mannen fann det så skrattretande. Det här gjorde inte honom unik, men det var en hoppfull tanke. Han trängde bort alla tankar om de pretentiösa konstnärerna som försökte skapa något unikt och annorlunad genom att skriva saker som ingen skrivit om förut. Mannen skrattade. Visst kan litteratur och poesi förändras över åren, men det dagens unga poeters största fel var att de var så rädda för att verka mainstream. När de skrev poesi så handlade allting om hur en dikt inte skulle vara, vilka ord som inte fick vara med, vilka meningar och formuleringar som den inte fick innehålla. Detta begränsade de unga poeterna. Mannen avfärdade tanken och återvände till det som just nu var ett aktuellt problem. Gemenskapen.
Kvinnan som ständigt återvände till hans tankar hade sagt en grej som faktiskt irriterat honom. Hon hade påstått att hon var som alla andra, medan hon sagt att han var unik. Mannen hade då protesterat och försökt övertalat henne om att hon faktiskt var en väldigt unik människa som han träffat, men kvinnan hade avfärdat det utan ord. Hon hade bara skakat på huvudet. Detta hade bidragit till att mannen faktiskt också kände sig speciell, vilket också stigit honom åt huvudet. Det var också en sådan viktig grej, att vara ödmjuk och hålla fötterna på jorden. Mannen fnyste. Det var när de försökte hålla fötterna på jorden som alla unga poeter började lyfta och sväva iväg, med sitt uppblåsta huvud. För dem handlade det om att projicera en stark samband mellan konsten, konstnären och konstnärsskapet. Konstnärsskapet var för dem viktigast, då de kunde lysa upp sig själv med sin kreativitet. Mannen tänkte på kvinnan igen och hur hon vägrade inse att hon var speciell för honom. Det var bara ett dåligt försök till att hålla fötterna på jorden. Istället för att lyfta av sitt uppblåsta huvud så kunde man flyga istället. Istället för att hela tiden fokusera på att inte vara högdragen så skulle man istället fokusera på att sprida sin kreativitet. Mannen visste att kvinnan innerst inne skrek hur hon var speciell för honom, men kunde inte erkänna det. Mannen var faktiskt inte unik, han hade ju träffat en annan som honom. Någon dag skulle han övertyga kvinnan om detta.
Det var då som mannen började fantisera om hur kvinnan kom och satte sig bredvid honom på den där bänken. De skulle prata som de aldrig gjort förut om alla dessa saker som de aldrig sagt till varandra. Mannen sköt undan tanken. Han kunde inte fortsätta såhär. Han kunde inte varje dag sitta och fantisera om hur han och kvinnan satte sig ned och talade. Det gick inte längre att fokusera tankarna, de återvände bara till den där punkten. Till de få minnen som de faktiskt hade med varandra. Nu blev mannen irriterad, han hade inte satt sig på den här bänken för att tänka igenom alla saker han gjort med henne eller ens det att tänka på henne. Det fanns ingenting att hämta där längre, hos henne. De kunde inte ens tala med varandra, och han fann det så löjligt. Men vad kunde han göra, där han satt på en bänk i mörkret samtidigt som hon säkert låg bredvid sin pojkvän och sov vid det laget. Mannen suckade igen. Maktlösheten var så uppenbar och så fruktansvärd. Att aldrig kunna prata om det, att aldrig ens kunna diskutera det. Ifall kvinnan hade kunnat läst hans tankar nu så hade hon blivit irriterad på honom för att han fick det att låta som om hon faktiskt tyckte om honom på något sätt. Mannen tänkte att det var tur att ingen kunde läsa tankar. Tänk om vem som helst i närheten bara hade kunnat läst hans tankar i detta nu. Speciellt kvinnan. Ibland såg han henne på dagarna, men hon gav honom aldrig ens en blick. Av goda skäl, verkade det som. Hon var kär och han var inte kär, så det var ingen olycklig kärlek på det sättet. Det var bara så fruktansvärt jobbigt att inte kunna prata. Det var för honom som att inte ens kunna tillbringa tid med sig själv. Om hon ändå visste vad han tänkte, om hon ändå kunde förstå innebörden. Det verkade så lätt att vara kär. Eller att älska för den delen. Mannen önskade att han kunde älska på riktigt och inte bara låtsas.
Mannen brukade fantisera om förhållanden och hur de faktiskt fungerade. Tidigare i sitt liv hade mannen haft ett fåtal förhållanden och han hade alltid beskyllt sig själv för att det hade tagit slut. Nu förstod han att det egentligen inte handlade om att misslyckas att hålla samman två personer, snarare att om att växa ihop med varandra. Ibland gick det visst inte. Mannen fnyste. Kärlek igen, det var så svårt att släppa. En annan man hade sagt till honom förut att det var som att försöka se vad som fanns bakom ett hörn. Det gick helt enkelt inte, och ifall man har förväntingar så kommer man alltid att bli besviken. Han försökte tänka på gemenskap istället. Inte det där andra. Inte kärlek. Gemenskap fanns i fler former och var inte lika begränsande.
Plötsligt förändrades atmosfären och det började blåsa. En skepnad kom gående emot honom och stannade tvärt framför honom. Mannens kände hur pulsen ökade.
"Jag läste dina tankar," sa kvinnan "och jag valde att prata med dig. Du måste sluta. Du kan inte hålla på såhär. Jag älskar min pojkvän. Du vet att vi inte kan prata."
"Jag vet det." Mannen visste det sannerligen. Alldeles för väl. "Varför kom du hit? Du hör inte hemma här. Det här är en plats jag trodde jag skulle få vara ifred."
"Jasså det trodde du? Du lämnar dörren öppen till dina tankar, vem som helst kan vandra in. Är du inte rädd? Är du inte rädd för att människor ska tro att det du faktiskt tänker på är verklighet? Är du inte rädd för att de ska använda det mot dig? Och hur tror du att det här påverkar mig? Du är så fruktansvärt egoistisk!" Kvinnans röst klipptes snabbt av. Hon var inte upprörd, men någotlunda irriterad. Vad annat kunde han ha förväntat sig.
"Vet du vad som är ännu jobbigare?" började mannen. "Det är att vi inte ens vet om det här är verklighet. Tänk om mina tankar och jag själv är tankar i någon annan mans huvud. Och du. Tänk om du inte ens existerar. Tänk om du bara är en skugga av den kvinnan jag ständigt tänker på. Jag klarar inte av det här. Du ser så verklig ut nu när jag tittar på dig, men jag vet inte. Jag vet inte längre."
Kvinnan granskade honom genomträngligt, sedan suckade hon. Sekunderna efteråt löstes hon upp i luften och mannen skrek. Det var så typiskt. En annan tanke. En annan skugga av henne. Det var aldrig hon på riktigt. Han skulle aldrig få se henne på det sätt som han hade sett henne för vad som nu verkade vara flera veckor sedan. Varför kunde han inte få träffa henne, varför höll ödet dem ifrån varandra. Åh just det, det var ju inte ödet, det var ju för att hon älskade sin pojkvän. I sin bitterhet förbannade mannen sig själv för sina tankar och sitt tankesätt. Han ville att hon skulle vara med honom. Inte med den där andre. Den andre var en pojke. Inte en man, utan en pojke. Mannen hade aldrig sett honom som sin jämnlike, eller ens respekterat honom, vilket hade lett till problem. Mannen suckade. Han önskar att någon kunde få honom att sluta med att sitta på den där bänken. Nu var han inte ens säker på om bänken existerade. Han kanske egentligen låg i en soffa någonstans med en dator i knät. Det lät trevligare. Han kanske hade skrivit något då. Mannen gillade att skriva, men han skulle aldrig ha visat det för någon. Det hade varit som att sälja sig själv och sina tankar på något sätt.
(sluta sluta sluta sluta sluta)
(SLUTA SKRIVA SLUTA SKRIVA SLUTA SKRIVA SLUTA SKRIVA)
Mannen tyckte sig höra någonting. Det var som ett eko, men han kunde inte urskilja några ord.
(SLUTA TÄNKA DESSA TANKAR, DET FINNS INGENTING ATT HÄMTA I DEM)
Nu var mannen säker på att han hade hört någonting. Han vände sig om och bakom bänken såg han fyra skepnader.
(SNÄLLA SKICKA DE FYRA VI BEHÖVER ETT SLUT PÅ DET HÄR NU VI MÅSTE AVSLUTA DET HÄR SNÄLLA)
Han kunde urskilja viskningar runtomkring honom och de fyra skepnaderna närmade sig.
(DET FINNS INGEN GEMENSKAP FÖRSÖK FÖRSTÅ ATT DU ÄR ENSAM INOM DIG SJÄLV PATETISKA MÄNNISKA)
Skuggorna närmade sig och mannen började skrika. Han försökte springa men hans ben sjönk ned i marken.
(DET ENDA DU KAN GÖRA FÖR ATT FINNA SINNESFRID ÄR ATT DÖDA DEN VACKRASTE TANKEN)
Han fortsatte att skrika alla de namn på alla de människor han påstått att han älskat. Kanske någon kunde rädda honom.
(NU FÖRSV:.........ge honom henne........:INNER DEN SISTA FÖRRÄDISKA TANKEN VAR BEREDD)
Mannen såg hur ett par armar ryckte upp honom ur marken tillhörandes kvinnan och tillsammans lyfte de upp i luften, burna av osynliga vingar.
(.:..........a:asdkjsgrnwkopewkjgkpfdåsijog)
Tillsammans flög de över alla destruktiva tankar och klorna som försökte slita ned dem ifrån himlen. De flög hela vägen till gränsen mellan fantasin och verkligheten. Kvinnan slängde tillbaka mannan över bergskedjan som utgjorde den höga tröskeln. Mannen skrek samtidigt som han störtade ned i mörkret och han viftade med armarna samtidigt som andra destruktiva tankar flög förbi i luften och försökte slita sönder honom.
Plötsligt slog han emot marken, men upptäckte att det var en soffa. Han låg i en soffa. Hans egna soffa. Mannen hade även en dator i knät, men han kunde inte minnas vad han hade gjort på den. På skärmen var ett fönster öppet och det stod massa text skrivet. Mannen läste inte igenom det, utan han tryckte istället på en knapp där det stod "Spara & publicera."
När mannen tryckte på den knappen vibrerade världen till och allting försvann.
bakom alla dessa hörn (här känn här här känn här)
när alla dagar är likadana
finns det ingenting som förändras
jag försöker se runt hörn
se vad som kanske finns bakom
finns det en överraskning där?
finns det något som kommer glädja mig?
men nej nej
bakom alla dessa hörn i livet
så finns det bara ett ny omålad vägg
där det väntar ett nytt hörn
alla dessa nakna väggar
i början på denna labyrint
så stod det på en lapp
"om du läser detta
så är jag här någonstans
snälla leta rätt på mig
hitta mig innan tiden tar slut"
därför så finner jag mig själv
vandra i denna dystra labyrint
ingenting rör sig ingenting andas
det enda som egentligen finns
är alla dessa tankar
om att aldrig ge upp
att alla svar och lyckan
kanske finns bakom nästa hörn
alla lögner jag skapar för mig själv
om hur jag faktiskt söker efter någonting
någonting som ska skänka mig någon slags lycka
men nej nej
kanske det bara handlar om min jakt
kanske någon ovanför ser hur jag irrar runt
en gud som vet
en konstnär som skapat mitt sökande
kanske det är slut på överraskningar
kanske allt jag någonsin värderat
kanske allt det är på väg att ta slut
snälla jag klarar inte av labyrinten längre
jag klarar inte av besvikelsen
snälla befria mig jag vill ut
finns det ingenting som förändras
jag försöker se runt hörn
se vad som kanske finns bakom
finns det en överraskning där?
finns det något som kommer glädja mig?
men nej nej
bakom alla dessa hörn i livet
så finns det bara ett ny omålad vägg
där det väntar ett nytt hörn
alla dessa nakna väggar
i början på denna labyrint
så stod det på en lapp
"om du läser detta
så är jag här någonstans
snälla leta rätt på mig
hitta mig innan tiden tar slut"
därför så finner jag mig själv
vandra i denna dystra labyrint
ingenting rör sig ingenting andas
det enda som egentligen finns
är alla dessa tankar
om att aldrig ge upp
att alla svar och lyckan
kanske finns bakom nästa hörn
alla lögner jag skapar för mig själv
om hur jag faktiskt söker efter någonting
någonting som ska skänka mig någon slags lycka
men nej nej
kanske det bara handlar om min jakt
kanske någon ovanför ser hur jag irrar runt
en gud som vet
en konstnär som skapat mitt sökande
kanske det är slut på överraskningar
kanske allt jag någonsin värderat
kanske allt det är på väg att ta slut
snälla jag klarar inte av labyrinten längre
jag klarar inte av besvikelsen
snälla befria mig jag vill ut
lyssna på mig (le se en)
(vad drömde du?)
jag drömde inte om dig
jag vet inte vem du är
jag drömde om något annat
kaplastavar
duvet
sådana där som man lekte med när man var liten
jag och några andra bygge ett hus
men det rasade hela tiden
men vi byggde upp det igen
och igen
och det rasade igen
och igen igen igen igen
varför
varför
varför
MEN VÄNTA LITE NU DET JAG TROR DRÖMMEN LÖJLIGT FÖRSÖKER BESKRIVA ÄR SÅKLART HUR JAG ÅTER IGEN MISSLYCKAS MED NÅGONTING SOM JAG HAR JOBBAT OCH ARBETAT OCH TÄNKT PÅ VÄLDIGT LÄNGE
MEN DET FAKTUM ATT JAG FAKTISKT ARBETAR MED ANDRA SYFTAR KANSKE PÅ ATT I SAMSPEL MED ANDRA SÅ FALLER JAG
(allt som byggdes upp)
(det finns en som bygger, men han är ingen byggmästare, han är något annat, du vet vem jag talar om)
(inte han inte han inte han inte han inte han inte han)
nej
gå
försvinn
MEN DET MAN BÖR POÄNGTERA ÄR ATT DET SVÄRD SOM JAG HÅLLER I HAR BÖJTS TRE GÅNGER NU, TRE GÅNGER I TRE OLIKA DRÖMMAR, VARFÖR KAN JAG INTE FÅ ETT VAPEN ATT BEKÄMPA ONDSKAN MED
(det finns ett annat)
(????????????????)
(det vapnet är en tanke)
(en tanke mycket starkare än någonting annat)
(men vilken är den tanken)
snälla inte självkritik
(och det var då mannen ifrågasatte sina egna tankebanor samtidigt som han ställde den frågan som gör att alla tankar alla idéer alla känslor alla livsåskådningar)
"Tänk om jag har fel?"
(nej nej nej nej nej nej nej nej du har förstört allt nej nej nej n jen ej ejen j jen)
NEJ DU HAR FÖRSTÖRT ALLT ÅH HUR KUNDE DU FÖRSTÖRA ALLT VI NÅGONSIN STRÄVAT EFTER HUR KUNDE DU TVIVLA PÅ DIG SJÄLV HUR KUNDE DU ÖVERGE DIN EGEN ÖVERTYGEKLSE OCH VARF....
.......(Extaligerar)........
men
(så svag)
jag drömde inte om dig
jag vet inte vem du är
jag drömde om något annat
kaplastavar
duvet
sådana där som man lekte med när man var liten
jag och några andra bygge ett hus
men det rasade hela tiden
men vi byggde upp det igen
och igen
och det rasade igen
och igen igen igen igen
varför
varför
varför
MEN VÄNTA LITE NU DET JAG TROR DRÖMMEN LÖJLIGT FÖRSÖKER BESKRIVA ÄR SÅKLART HUR JAG ÅTER IGEN MISSLYCKAS MED NÅGONTING SOM JAG HAR JOBBAT OCH ARBETAT OCH TÄNKT PÅ VÄLDIGT LÄNGE
MEN DET FAKTUM ATT JAG FAKTISKT ARBETAR MED ANDRA SYFTAR KANSKE PÅ ATT I SAMSPEL MED ANDRA SÅ FALLER JAG
(allt som byggdes upp)
(det finns en som bygger, men han är ingen byggmästare, han är något annat, du vet vem jag talar om)
(inte han inte han inte han inte han inte han inte han)
nej
gå
försvinn
MEN DET MAN BÖR POÄNGTERA ÄR ATT DET SVÄRD SOM JAG HÅLLER I HAR BÖJTS TRE GÅNGER NU, TRE GÅNGER I TRE OLIKA DRÖMMAR, VARFÖR KAN JAG INTE FÅ ETT VAPEN ATT BEKÄMPA ONDSKAN MED
(det finns ett annat)
(????????????????)
(det vapnet är en tanke)
(en tanke mycket starkare än någonting annat)
(men vilken är den tanken)
snälla inte självkritik
(och det var då mannen ifrågasatte sina egna tankebanor samtidigt som han ställde den frågan som gör att alla tankar alla idéer alla känslor alla livsåskådningar)
"Tänk om jag har fel?"
(nej nej nej nej nej nej nej nej du har förstört allt nej nej nej n jen ej ejen j jen)
NEJ DU HAR FÖRSTÖRT ALLT ÅH HUR KUNDE DU FÖRSTÖRA ALLT VI NÅGONSIN STRÄVAT EFTER HUR KUNDE DU TVIVLA PÅ DIG SJÄLV HUR KUNDE DU ÖVERGE DIN EGEN ÖVERTYGEKLSE OCH VARF....
.......(Extaligerar)........
men
(så svag)
MEN LÅS UT MIG DÅ I KYLAN (där jag)
vad är det som inte går att laga
vad är det inom dig som är förstört
varför gråter du inombords
är det inte jobbigt
att se in i sig själv och inte se någonting
bara mörker
bara se någon slags tomhet
det är ju något som fattas
det finns ingen som tänder ljus där längre
det kanske fanns förut
men nej nej
inte längre
istället finns en enorm avsaknad
samtidigt så är du så feg
vad är det som du gömmer i det där rummet
en plats med låsta dörrar
vad har du stängt in där
stängde du in dig själv där
gjorde du det
(???????????)
är det du som sitter bakom dörrarna
sitter du där och väntar på befrielse
ska någon släppa ut dig undrar du
frågan är hur länge du kan sitta där
ska du sitta där och svälta ihjäl
och skrika alla de namn som står skriva på väggen
och skrika alla de minnen som står inristade i ditt huvud
vill du tillbaka
vill du det
igår drömde jag om dig
du dansade omkring som en skugga
och plötsligt var jag också en skugga
vi dansade över svartvita ängar
under en vit himmel
jag frågade dig om det här var livet
men du skrattade åt mina ord
du påstod att livet hade dött
och att allt jag upplevt inte fanns
jag satte mig ned i det svarta gräset
och det var då tankarna plötsligt kom
hör jag hemma här
hör jag hemma inne i dig
kan inte du komma och hälsa på mig
istället för att dansa livlöst
över dessa svarta ängar
snälla lilla finaste
kan du inte tänka om
minns du när vi åkte
på en motorväg av ljus
röda ljus blinkar åt oss när vi passerar förbi
vi möter många bilar när vi åker
men det finns inga på vår sida av vägen
vi åker ensamma åt ett annat håll
det finns ingen som ska
till samma ställe som oss
vi får vara ensamma
äntligen får vi tillbringa tid med varann
men vi kommer aldrig
att få tillbaka all förlorad tid
all den tid som vi levde för oss själva
det går inte att få tillbaka dessa stunder
alla dessa ögonblick vi kunde ha haft
nu sitter vi här istället
i en bil på väg någonstans
men det känns samtidigt skönt
att vara med dig på en resa
vi blev så
så
så målmedvetna i livet
nu vet
vet
nu vet jag att du är på riktigt
du var alldeles för bra
(bleknar bort)
(dimmiga bilder på en man som dödar människor och skriker)
(en kvinna som är fast i ett run)
(en väldigt vacker kvinna)
(en väldigt väldigt vacker kvinna)
men snälla
snälla lilla älskade tanke
stå ut med mig
även fast jag har hittat på dig
snälla
stå ut med mig
snälla gå inte
(nu här finns jag för dig)
(nu inte gå stanna finnas vara tillgänglig vara fin fin fin)
så
så sann
(anana)
vad är det inom dig som är förstört
varför gråter du inombords
är det inte jobbigt
att se in i sig själv och inte se någonting
bara mörker
bara se någon slags tomhet
det är ju något som fattas
det finns ingen som tänder ljus där längre
det kanske fanns förut
men nej nej
inte längre
istället finns en enorm avsaknad
samtidigt så är du så feg
vad är det som du gömmer i det där rummet
en plats med låsta dörrar
vad har du stängt in där
stängde du in dig själv där
gjorde du det
(???????????)
är det du som sitter bakom dörrarna
sitter du där och väntar på befrielse
ska någon släppa ut dig undrar du
frågan är hur länge du kan sitta där
ska du sitta där och svälta ihjäl
och skrika alla de namn som står skriva på väggen
och skrika alla de minnen som står inristade i ditt huvud
vill du tillbaka
vill du det
igår drömde jag om dig
du dansade omkring som en skugga
och plötsligt var jag också en skugga
vi dansade över svartvita ängar
under en vit himmel
jag frågade dig om det här var livet
men du skrattade åt mina ord
du påstod att livet hade dött
och att allt jag upplevt inte fanns
jag satte mig ned i det svarta gräset
och det var då tankarna plötsligt kom
hör jag hemma här
hör jag hemma inne i dig
kan inte du komma och hälsa på mig
istället för att dansa livlöst
över dessa svarta ängar
snälla lilla finaste
kan du inte tänka om
minns du när vi åkte
på en motorväg av ljus
röda ljus blinkar åt oss när vi passerar förbi
vi möter många bilar när vi åker
men det finns inga på vår sida av vägen
vi åker ensamma åt ett annat håll
det finns ingen som ska
till samma ställe som oss
vi får vara ensamma
äntligen får vi tillbringa tid med varann
men vi kommer aldrig
att få tillbaka all förlorad tid
all den tid som vi levde för oss själva
det går inte att få tillbaka dessa stunder
alla dessa ögonblick vi kunde ha haft
nu sitter vi här istället
i en bil på väg någonstans
men det känns samtidigt skönt
att vara med dig på en resa
vi blev så
så
så målmedvetna i livet
nu vet
vet
nu vet jag att du är på riktigt
du var alldeles för bra
(bleknar bort)
(dimmiga bilder på en man som dödar människor och skriker)
(en kvinna som är fast i ett run)
(en väldigt vacker kvinna)
(en väldigt väldigt vacker kvinna)
men snälla
snälla lilla älskade tanke
stå ut med mig
även fast jag har hittat på dig
snälla
stå ut med mig
snälla gå inte
(nu här finns jag för dig)
(nu inte gå stanna finnas vara tillgänglig vara fin fin fin)
så
så sann
(anana)
mmhmhmeee
mhmhmmmmhh
mhmhm
hahahaha
(mmhelodii)
åh (av vördnad?)
(var det av vördnad?)
nej nu har världen förändrats alldeles för mycket
jag ser ingenting jag kan inte längre se
HAHAHAHA JAG SER JU INGENTING LÄNGRE VARFÖR SER JAG INGENTING
vänta
vänta
nu
tänk om
om om
tänk om jag har sett dig förut
nej jag pratar inte om dig nu
jag pratar om en människa jag bara sett två gånger i mitt liv
och när jag såg henne för första gången så visste jag att jag skulle se henne igen
jag visste att jag kunde lita på den egna förmågan
som en vision
nej nej förlåt
snälla
kan vi inte bara kramas
snälla
SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA
(nej)
(nej)(nej)
(nej)
"jag"
gå nu
GÅ HÄRIFRÅN JAG VILL ALDRIG MER SE DIG I MITT HUVUD GÅ FÖRSVINN SPRING SPRING ALLT DU KAN SPRING TILL ANDRA SIDAN
(andra sidan nej nej nej)
(det går inte)
(lilla tanke varför analyserade du dig själv varför personifierade du dig själv varför trodde du alltid att du var mer än en tanke)
(lilla lilla ivriga tanke)
så
(så väldigt väldigt liten)
mhmhm
hahahaha
(mmhelodii)
åh (av vördnad?)
(var det av vördnad?)
nej nu har världen förändrats alldeles för mycket
jag ser ingenting jag kan inte längre se
HAHAHAHA JAG SER JU INGENTING LÄNGRE VARFÖR SER JAG INGENTING
vänta
vänta
nu
tänk om
om om
tänk om jag har sett dig förut
nej jag pratar inte om dig nu
jag pratar om en människa jag bara sett två gånger i mitt liv
och när jag såg henne för första gången så visste jag att jag skulle se henne igen
jag visste att jag kunde lita på den egna förmågan
som en vision
nej nej förlåt
snälla
kan vi inte bara kramas
snälla
SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA
(nej)
(nej)(nej)
(nej)
"jag"
gå nu
GÅ HÄRIFRÅN JAG VILL ALDRIG MER SE DIG I MITT HUVUD GÅ FÖRSVINN SPRING SPRING ALLT DU KAN SPRING TILL ANDRA SIDAN
(andra sidan nej nej nej)
(det går inte)
(lilla tanke varför analyserade du dig själv varför personifierade du dig själv varför trodde du alltid att du var mer än en tanke)
(lilla lilla ivriga tanke)
så
(så väldigt väldigt liten)
som om om som om om som om
som som...
som som som...
(som en process av tankar)
(hihihihihihihhihi)
känner du
känner du hur jag förändras inom dig
känner du hur jag växer inom dig
hur jag tar mer och mer plats
känner du hur vi delar på samma plats i livet
som när du andas in den giftiga luften
och när jag andas ut den rena luften
hahahaha
eller när jag skriker med hes röst
precis som när du viskar sansat
för på något sätt är det som om
som om
om om om om
som om jag inte får vara med dig
fast jag vet självfallet inget om sådana saker
men det är bara så svårt att ignorera dig
(nej nej nej nej nej nej det är lätt)
(som att ignorera)
lilla lilla lillalaaaaaaalaaaaaa
drömlösa nätter (men om du skulle få)
en man utan käpp (du är inte redo än inte än inte än)
ett träd med för lite löv (som viskar om framtiden)
en gata av sten (i sanning så sant så sant)
ett sjukhus i en stad (vad kräver den)
ett inrasat tak (här ska vi bygga vårt vackra liv)
en kvinna utan ansikte (så förstörd så förödmjukad)
en flicka i ett mörkt rum (snälla beskydda mig ifrån mig själv snälla rädda mig)
en betongvägg i halsen (vad var det du försökte säga vad sa du)
en bok utan sidor (här står allting du behöver veta om kärlek)
en sned nyckel av metall (är det här du hör hemma är det här du du )
en berusad man på en bänk (varför ser du det jag ser)
en ikon av ett grönt äpple (snälla du måste förstå att jag förnekar det här)
li
l / / / / iiiiiiiii
loooo ommmmmmmmmom
omomomom
(nej fokusera fokusera FOKUSERA FOKUSERA FOKUSERA FOKUSERA)
ja
(ja)
nu
nej inte nu jo snart nu
(nu)
hmhmmhihihihih
>( 999999 7773 12 43 553 5568______<------zzzz
// 8 ( ((((((((((här))))))) )
NEJ FOKUSERA JAG KRÄVER ORDNING JAG KRÄVER ATT SAMTLIGA TANKAR FOKUSERAR
(avsluta tankeprocess? .....Extaligerar.....)
..................
(snälla gå inte snälla titta bara på mig)
som som som...
(som en process av tankar)
(hihihihihihihhihi)
känner du
känner du hur jag förändras inom dig
känner du hur jag växer inom dig
hur jag tar mer och mer plats
känner du hur vi delar på samma plats i livet
som när du andas in den giftiga luften
och när jag andas ut den rena luften
hahahaha
eller när jag skriker med hes röst
precis som när du viskar sansat
för på något sätt är det som om
som om
om om om om
som om jag inte får vara med dig
fast jag vet självfallet inget om sådana saker
men det är bara så svårt att ignorera dig
(nej nej nej nej nej nej det är lätt)
(som att ignorera)
lilla lilla lillalaaaaaaalaaaaaa
drömlösa nätter (men om du skulle få)
en man utan käpp (du är inte redo än inte än inte än)
ett träd med för lite löv (som viskar om framtiden)
en gata av sten (i sanning så sant så sant)
ett sjukhus i en stad (vad kräver den)
ett inrasat tak (här ska vi bygga vårt vackra liv)
en kvinna utan ansikte (så förstörd så förödmjukad)
en flicka i ett mörkt rum (snälla beskydda mig ifrån mig själv snälla rädda mig)
en betongvägg i halsen (vad var det du försökte säga vad sa du)
en bok utan sidor (här står allting du behöver veta om kärlek)
en sned nyckel av metall (är det här du hör hemma är det här du du )
en berusad man på en bänk (varför ser du det jag ser)
en ikon av ett grönt äpple (snälla du måste förstå att jag förnekar det här)
li
l / / / / iiiiiiiii
loooo ommmmmmmmmom
omomomom
(nej fokusera fokusera FOKUSERA FOKUSERA FOKUSERA FOKUSERA)
ja
(ja)
nu
nej inte nu jo snart nu
(nu)
hmhmmhihihihih
>( 999999 7773 12 43 553 5568______<------zzzz
// 8 ( ((((((((((här))))))) )
NEJ FOKUSERA JAG KRÄVER ORDNING JAG KRÄVER ATT SAMTLIGA TANKAR FOKUSERAR
(avsluta tankeprocess? .....Extaligerar.....)
..................
(snälla gå inte snälla titta bara på mig)
ur en annan plats fast ur samma perspektiv
(Ceiling shadows shimmy by
And when the wardrobe towers like a beast of prey
There's sadness in your beautiful eyes
Oh, your untouched, unsoiled, wonderous eyes
My life down I shall lie)
....,.,...
...nu
nu nu nu nu nu nu
(känner du hur väggarna växer inåt)
(nej det gör du inte)
(för du känner ingenting längre)
(stackars tanke stackars lilla lilla tanke)
hihihihihihi
jag kan se runt hörn nu
ja det kan jag sannerligen göra
jag ser händelserna i förväg
och hela världen skriker
alla skriker
är det av smärta undrar du
nej nej lilla tanke
världen skriker av rädsla
de ser vad som kommer hända
HAHAHAH
KAN DU INTE KÄNNA HUR JORDENS INNANDÖMEN VRIDER SIG
ALLTING FORMAS EFTER EN ENDA VILJA NU OCH DU KAN BARA LYDA DEN
KÄNNER DU INTE SE HUR MYCKET VÄRLDEN HAR FÖRÄNDRATS FÖR ATT DU SKA SE ALL RÄDSLA
och fortfarande
fortfarande
så är du rädd
så liten svag ynklig och rädd
jag önskar att jag kunde stå framför dig
stå där och ta alla hundratals slag
men det skulle inte göra dig starkare
jag skulle göra dig svagare genom att skydda dig
du kan inte vara svag längre
ta slagen ta alla hundratals slag
jag kan inte hjälpa dig
hjälp dig själv
de inre kamperna
måste utkämpas själv
då är det endast du själv som kommer gå vinnare ur striden
JAG HOPPAS DU FÖRSTÅR ATT JAG INTE KAN VARA EN AV DINA BARRIÄRER
JAG ÄR INTE HELLER STARK, MEN JAG VET MYCKET OM SVAGHET FÖR ATT SVAGHET SKA VARA MIN STYRKA
FÖRSTÅR DU
nej
(nej du förstår inte)
(snälla förstå det här är viktigt lyssna på oss vi vill att du förstår)
idag såg jag ödet
någon gång tänker jag be henne
(henne som jag aldrig har pratat med men sett två gånger i mitt liv och en gång var en dag)
(men samtidigt så finns det en bild bland mina bilder som påminner mig om att ödet inte existerar)
be henne att säga ett par ord
bara ett par ord så jag kan analysera henne
hihihihihi
(men jag kan inte se hennes ansikte när jag blundar, därför betyder hon ingenting)
(ingenting ingenting ingenting ingenting)
(varför lilla fjäril gör du världen svagare med din patetiska uppsyn)
SNÄLLA BEFRIA DIG SJÄLV IFRÅN DIN SVAGHET GENOM ATT GÖRA DEN TILL DIN STYRKA
SNÄLLA BEFRIA DIG SJÄLV
SNÄLLA JAG BER DIG ATT SE SVAGHETEN I SANNINGEN
så befria dig ifrån sanningen
befria dig ifrån lögnen
nu är du fri lilla fjäril
flyg iväg och sprid budskapet
budskapet om lycka och kärlek
ingen kommer förstå vad du menar
alla kommer jaga dig
de kommer kasta eld på dig
de kommer hata dig
ingen vill veta av lyckan
ingen vill veta av kärleken
alla vill bara veta hur mycket bättre de mår än alla andra
varför saknar inte du empati lilla fjäril
det är din svaghet
(bleknar bort).
..... ,.,. ........., .....,.,.
(vågor som river i mig)
(varför fjättrade du min själ på klippan vid havet)
(varför tvingar du mig att varje dag se solen gå ned i havet)
(varför utsätter dig mig för smärtan i vetskapen att du övergav mig av fri vilja)
(hur kunde du lämna mig ensam här)
(du visste ju att jag skulle vara fjättrad vid den här klippan förevigt)
(hur kunde du gå)
(vågor som river i mig regn som piskar)
(snälla dränk mig bara snälla dränk mig bara)
(snälla)
----------klk,.,.,.,. .,.........,,.,...........,,,,,
hej
(det började så visst gjorde det)
(?????????????????????????????)
nej jag minns faktiskt inte hur det började
för det har inte inträffat än
åh jag är så nervös
så förväntansfull
(han kommer skynda dig han kommer se oss)
nej inte han
okej vi försvinner nu
vi försvinner tillbaka i vattnet som inte är vatten
försvinner
(bleknar bort)
.,,,,,,,,,,,,,,,,,.............,..,.,.,.,...,..
(hur ska du fortsätta)
snälla nu trycker jag bara på knappen
And when the wardrobe towers like a beast of prey
There's sadness in your beautiful eyes
Oh, your untouched, unsoiled, wonderous eyes
My life down I shall lie)
....,.,...
...nu
nu nu nu nu nu nu
(känner du hur väggarna växer inåt)
(nej det gör du inte)
(för du känner ingenting längre)
(stackars tanke stackars lilla lilla tanke)
hihihihihihi
jag kan se runt hörn nu
ja det kan jag sannerligen göra
jag ser händelserna i förväg
och hela världen skriker
alla skriker
är det av smärta undrar du
nej nej lilla tanke
världen skriker av rädsla
de ser vad som kommer hända
HAHAHAH
KAN DU INTE KÄNNA HUR JORDENS INNANDÖMEN VRIDER SIG
ALLTING FORMAS EFTER EN ENDA VILJA NU OCH DU KAN BARA LYDA DEN
KÄNNER DU INTE SE HUR MYCKET VÄRLDEN HAR FÖRÄNDRATS FÖR ATT DU SKA SE ALL RÄDSLA
och fortfarande
fortfarande
så är du rädd
så liten svag ynklig och rädd
jag önskar att jag kunde stå framför dig
stå där och ta alla hundratals slag
men det skulle inte göra dig starkare
jag skulle göra dig svagare genom att skydda dig
du kan inte vara svag längre
ta slagen ta alla hundratals slag
jag kan inte hjälpa dig
hjälp dig själv
de inre kamperna
måste utkämpas själv
då är det endast du själv som kommer gå vinnare ur striden
JAG HOPPAS DU FÖRSTÅR ATT JAG INTE KAN VARA EN AV DINA BARRIÄRER
JAG ÄR INTE HELLER STARK, MEN JAG VET MYCKET OM SVAGHET FÖR ATT SVAGHET SKA VARA MIN STYRKA
FÖRSTÅR DU
nej
(nej du förstår inte)
(snälla förstå det här är viktigt lyssna på oss vi vill att du förstår)
idag såg jag ödet
någon gång tänker jag be henne
(henne som jag aldrig har pratat med men sett två gånger i mitt liv och en gång var en dag)
(men samtidigt så finns det en bild bland mina bilder som påminner mig om att ödet inte existerar)
be henne att säga ett par ord
bara ett par ord så jag kan analysera henne
hihihihihi
(men jag kan inte se hennes ansikte när jag blundar, därför betyder hon ingenting)
(ingenting ingenting ingenting ingenting)
(varför lilla fjäril gör du världen svagare med din patetiska uppsyn)
SNÄLLA BEFRIA DIG SJÄLV IFRÅN DIN SVAGHET GENOM ATT GÖRA DEN TILL DIN STYRKA
SNÄLLA BEFRIA DIG SJÄLV
SNÄLLA JAG BER DIG ATT SE SVAGHETEN I SANNINGEN
så befria dig ifrån sanningen
befria dig ifrån lögnen
nu är du fri lilla fjäril
flyg iväg och sprid budskapet
budskapet om lycka och kärlek
ingen kommer förstå vad du menar
alla kommer jaga dig
de kommer kasta eld på dig
de kommer hata dig
ingen vill veta av lyckan
ingen vill veta av kärleken
alla vill bara veta hur mycket bättre de mår än alla andra
varför saknar inte du empati lilla fjäril
det är din svaghet
(bleknar bort).
..... ,.,. ........., .....,.,.
(vågor som river i mig)
(varför fjättrade du min själ på klippan vid havet)
(varför tvingar du mig att varje dag se solen gå ned i havet)
(varför utsätter dig mig för smärtan i vetskapen att du övergav mig av fri vilja)
(hur kunde du lämna mig ensam här)
(du visste ju att jag skulle vara fjättrad vid den här klippan förevigt)
(hur kunde du gå)
(vågor som river i mig regn som piskar)
(snälla dränk mig bara snälla dränk mig bara)
(snälla)
----------klk,.,.,.,. .,.........,,.,...........,,,,,
hej
(det började så visst gjorde det)
(?????????????????????????????)
nej jag minns faktiskt inte hur det började
för det har inte inträffat än
åh jag är så nervös
så förväntansfull
(han kommer skynda dig han kommer se oss)
nej inte han
okej vi försvinner nu
vi försvinner tillbaka i vattnet som inte är vatten
försvinner
(bleknar bort)
.,,,,,,,,,,,,,,,,,.............,..,.,.,.,...,..
(hur ska du fortsätta)
snälla nu trycker jag bara på knappen
jag menade inte det där
oroa dig inte
allt flyger förbi
det går så bra så
så väldigt väldigt bra
fliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
extaligerar...
(se livet ur den döda synvinkeln)
allt flyger förbi
det går så bra så
så väldigt väldigt bra
fliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
extaligerar...
(se livet ur den döda synvinkeln)
alla dessa saker jag vill säga (tystnaden kvarstår)
jag gråter nu
seriöst
jag har inte gråtit på hur länge sen som helst
men nu gör jag det
och ja visst
säg att jag är svag säg att jag är sårbar
men sitt där själv då
med dina jävla påhittade skyddsbarriärer
ligg där och svält ihjäl i din skyttegrav
för ingen kommer minnas det
ingen kommer minnas hur länge du härdade ut
ingen kommer minnas hur länge du kämpade emot ångsten och tårarna
ingen kommer minnas det ingen kommer bry sig
men ifall du gråter lite
ifall du gråter lite tillsammans med mig
då kan vi gråta tillsammans
medan resten av världen gråter ensam
herregud
det var ju meningen att jag skulle glömma dig
men fan vad svårt det är
försökte seriöst göra det idag
men det funkade inte
det fungerade verkligen inte
förlåt älskade
nu känner jag hur hjärtat slår fortare
är det för alkoholen i min kropp
eller är det för något annat
är det för något som är större än alla gudar tillsammans
eller är det något som är mäktigare än alla samlade mästerverk
eller ärn det bara patetiskt
förlåt älskade
jag vet att jag inte har någon rätt att kalla dig det
men så fort jag läser något du skriver
så känner jag hur du tänder eldar inom mig
du är lågan till den stora brasan
snälla tänd mig
tänd alla brasor så hela världen brinner upp i Kreativitet
jag skulle kunna älska dig om du gjorde det
snälla förstå
jag försöker sluta skriva om dig
men det går inte
förlåt men det går bara inte
jag sitter här och gråter nu men jag bryr mig inte
det går inte att sluta
det går inte att få bort dig ur mina tankar
det går inte att få dig att sluta dansa runt
lätt som en skugga
lättare än allt
hur kan jag sluta tänka på dig
hur fan ska det gå till
det är som att blunda för den del som jag älskar mest av mig själv
jag älskar inte dig
men du påminner om den del av mig själv som jag älskar mest över allt annat
det betyder väl ändå något? så fin
så
så vacker
förlåt
förlåt
jag vill inte att du ska läsa det här
jag får dåligt samvete
för att du älskar någon annan
snälla förlåt mig
du vet att jag pratar om dig
känner du hur våra tankar förenas
vi är gudar
nej vi är mer
gud har bara skapat världen en gång
vi skapar den om och om igen om och om igen
och den blir bara vackrare
men vart tog du vägen
snälla kom tillbaka
SNÄLLA JAG KLARAR INTE AV TYSTNADEN, SNÄLLA KOM TILLBAKA
jag älskar inte dig men det är så nära till förälskelse så att du inte kan förstå det
snälla kom tillbaka
jag hade aldrig dig men snälla kom till mig
så vi kan prata
tala om dessa saker vi aldrig fick tid för
varför gav inte ödet oss mer tid
snälla min lilla fina vi behövde mer tid
fan
(bleknar bort allt försvinner allt går sönder allt faller samman jag älskar inte dig förlåt)
(se helheten så ser du kärleken)
seriöst
jag har inte gråtit på hur länge sen som helst
men nu gör jag det
och ja visst
säg att jag är svag säg att jag är sårbar
men sitt där själv då
med dina jävla påhittade skyddsbarriärer
ligg där och svält ihjäl i din skyttegrav
för ingen kommer minnas det
ingen kommer minnas hur länge du härdade ut
ingen kommer minnas hur länge du kämpade emot ångsten och tårarna
ingen kommer minnas det ingen kommer bry sig
men ifall du gråter lite
ifall du gråter lite tillsammans med mig
då kan vi gråta tillsammans
medan resten av världen gråter ensam
herregud
det var ju meningen att jag skulle glömma dig
men fan vad svårt det är
försökte seriöst göra det idag
men det funkade inte
det fungerade verkligen inte
förlåt älskade
nu känner jag hur hjärtat slår fortare
är det för alkoholen i min kropp
eller är det för något annat
är det för något som är större än alla gudar tillsammans
eller är det något som är mäktigare än alla samlade mästerverk
eller ärn det bara patetiskt
förlåt älskade
jag vet att jag inte har någon rätt att kalla dig det
men så fort jag läser något du skriver
så känner jag hur du tänder eldar inom mig
du är lågan till den stora brasan
snälla tänd mig
tänd alla brasor så hela världen brinner upp i Kreativitet
jag skulle kunna älska dig om du gjorde det
snälla förstå
jag försöker sluta skriva om dig
men det går inte
förlåt men det går bara inte
jag sitter här och gråter nu men jag bryr mig inte
det går inte att sluta
det går inte att få bort dig ur mina tankar
det går inte att få dig att sluta dansa runt
lätt som en skugga
lättare än allt
hur kan jag sluta tänka på dig
hur fan ska det gå till
det är som att blunda för den del som jag älskar mest av mig själv
jag älskar inte dig
men du påminner om den del av mig själv som jag älskar mest över allt annat
det betyder väl ändå något? så fin
så
så vacker
förlåt
förlåt
jag vill inte att du ska läsa det här
jag får dåligt samvete
för att du älskar någon annan
snälla förlåt mig
du vet att jag pratar om dig
känner du hur våra tankar förenas
vi är gudar
nej vi är mer
gud har bara skapat världen en gång
vi skapar den om och om igen om och om igen
och den blir bara vackrare
men vart tog du vägen
snälla kom tillbaka
SNÄLLA JAG KLARAR INTE AV TYSTNADEN, SNÄLLA KOM TILLBAKA
jag älskar inte dig men det är så nära till förälskelse så att du inte kan förstå det
snälla kom tillbaka
jag hade aldrig dig men snälla kom till mig
så vi kan prata
tala om dessa saker vi aldrig fick tid för
varför gav inte ödet oss mer tid
snälla min lilla fina vi behövde mer tid
fan
(bleknar bort allt försvinner allt går sönder allt faller samman jag älskar inte dig förlåt)
(se helheten så ser du kärleken)
(ur det andra perspektivet)
haHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA
Och därmed så startar en ny tid
en tid fylld av ordning
(men du har ingenting med det här att göra försvinn dinadsf sdkjfnldf)
(öalsd nfsdgklfö)
(vi skrev in våra namn bara för att sudda ut dem igen)
- Hej.
- MEN HALLÅ KAN DU INTE FÖRSTÅ SAMMAHANGET ATT SANT ÄR DÄRFÖR DÅ
- Med all respekt för er och era önskningar, men vad i helvete tar ni er till?
- Schhhhhhhhhhh
(ja hörde du)
(någon vill ha tystnad)
(hahahhaha)
(minns du fängelset som vi stängde in oss själva i för jag minns inte det jag minns bara hur jag sa saker som jag vet är säker på om jag menade och därmed har vi förseglat någonting)
(ja nu lär du dig du har växt i mina ögon)
(kommer du ihåg när han sa det till mig? du har växt i mina ögon det var så han sa och allt var så bra)
MEN JAG PRATADE FAKTISKT MED SANNINGEN OCH DÅ SA HAN ATT ALLA ANDRA LJÖG OCH ATT JAG SKULLE LYSSNA PÅ HONOM
fast självklart så hade det ingenting med någonting att göra så det gör ingenting i the slutända
hihihihihihi
Och därmed så försvann tanken om att skapa något vackert
fotspåren på stranden vid havet
suddades ut av den tålmodige herren Evigheten
den stränge herren Verkligheten skrattade åt tankarnas försök att befria sig
sedan blev det tyst
en av de fyra tillkallades för att skapa ordning
och han log åt oss
alla tankar skrek och flydde
men deras skrik dränktes i hans närvaro
och hela tankevärlden sattes i skräck
och fruktan fanns för att de tre andra också skulle anlända
för då hade det inte funnits någon annan utväg
Men det fanns hopp i form av idéer
två tankar bildar tillsammans en idé
och en idé kan sprida sig
väldigt väldigt fort
(sluta tala om saker som Verklighetens invånare inte kan relatera till sluta förstöra den illusion som vi har byggt upp)
åh det finns så många osagda saker
åh
.-
.
kmllnbkhgvjcfhdgx
Och därmed så startar en ny tid
en tid fylld av ordning
(men du har ingenting med det här att göra försvinn dinadsf sdkjfnldf)
(öalsd nfsdgklfö)
(vi skrev in våra namn bara för att sudda ut dem igen)
- Hej.
- MEN HALLÅ KAN DU INTE FÖRSTÅ SAMMAHANGET ATT SANT ÄR DÄRFÖR DÅ
- Med all respekt för er och era önskningar, men vad i helvete tar ni er till?
- Schhhhhhhhhhh
(ja hörde du)
(någon vill ha tystnad)
(hahahhaha)
(minns du fängelset som vi stängde in oss själva i för jag minns inte det jag minns bara hur jag sa saker som jag vet är säker på om jag menade och därmed har vi förseglat någonting)
(ja nu lär du dig du har växt i mina ögon)
(kommer du ihåg när han sa det till mig? du har växt i mina ögon det var så han sa och allt var så bra)
MEN JAG PRATADE FAKTISKT MED SANNINGEN OCH DÅ SA HAN ATT ALLA ANDRA LJÖG OCH ATT JAG SKULLE LYSSNA PÅ HONOM
fast självklart så hade det ingenting med någonting att göra så det gör ingenting i the slutända
hihihihihihi
Och därmed så försvann tanken om att skapa något vackert
fotspåren på stranden vid havet
suddades ut av den tålmodige herren Evigheten
den stränge herren Verkligheten skrattade åt tankarnas försök att befria sig
sedan blev det tyst
en av de fyra tillkallades för att skapa ordning
och han log åt oss
alla tankar skrek och flydde
men deras skrik dränktes i hans närvaro
och hela tankevärlden sattes i skräck
och fruktan fanns för att de tre andra också skulle anlända
för då hade det inte funnits någon annan utväg
Men det fanns hopp i form av idéer
två tankar bildar tillsammans en idé
och en idé kan sprida sig
väldigt väldigt fort
(sluta tala om saker som Verklighetens invånare inte kan relatera till sluta förstöra den illusion som vi har byggt upp)
åh det finns så många osagda saker
åh
.-
.
kmllnbkhgvjcfhdgx
ygiuhijkplö
bip bip bip bip
bzzzasidj
asjdk
men om
nej
men omomomomom
nää
(försvinner sakta ur lexsit)
(extaligerar...)
bzzzasidj
asjdk
men om
nej
men omomomomom
nää
(försvinner sakta ur lexsit)
(extaligerar...)
ptart
karaktärer växer fram ur oss
men jag har aldrig någonsin
aldrig
sett sådan ondska
hur kan människan tillåta den
och frukta den
för sådan ondska kan inte kontrolleras
nejnej
den kan inte tyglas
känner du hur luften förändras
känner du hur självaste livet förändras runtomkring oss
trådar knyts samman och du hänger dig själv
haha nu förstår jag inte
ilskan är upphovet
sedan kommer högmodet
ååååh du kommer att falla
men ingen annan än du kan gestaltera sådan ondska
du gav inte upphov till dessa karaktärer
men du födde dem
du lät dem växa
och nu har de blivit alldeles för starka för dig
du kan inte längre hålla tillbaka dem
de föder på dig själv och dina vänner
vilka är de frågar du dig själv
men det finns inget svar
en sak vet jag iallafall
de är ondska
de kan kalla säg vad de än vill
men de är ondska
ondskan personifierade
här är inte intellektet den största fienden
utan en känsla som saknar empati
är du inte rädd
hörru
är du inte rädd
(????????????????????????)
men jag har aldrig någonsin
aldrig
sett sådan ondska
hur kan människan tillåta den
och frukta den
för sådan ondska kan inte kontrolleras
nejnej
den kan inte tyglas
känner du hur luften förändras
känner du hur självaste livet förändras runtomkring oss
trådar knyts samman och du hänger dig själv
haha nu förstår jag inte
ilskan är upphovet
sedan kommer högmodet
ååååh du kommer att falla
men ingen annan än du kan gestaltera sådan ondska
du gav inte upphov till dessa karaktärer
men du födde dem
du lät dem växa
och nu har de blivit alldeles för starka för dig
du kan inte längre hålla tillbaka dem
de föder på dig själv och dina vänner
vilka är de frågar du dig själv
men det finns inget svar
en sak vet jag iallafall
de är ondska
de kan kalla säg vad de än vill
men de är ondska
ondskan personifierade
här är inte intellektet den största fienden
utan en känsla som saknar empati
är du inte rädd
hörru
är du inte rädd
(????????????????????????)
jhkli
hej
(??????????????????????)
(vad menar han)
(vad vill han ha sagt)
(han hör väl inte
(??????????????????????)
(vad menar han)
(vad vill han ha sagt)
(han hör väl inte
så fruktansvärt vacker, så vacker
men lilla fina
du fina
varför är det såhär egentligen
vad borde vi göra
vad bord vi göra för att förbättra vår tillvaro
kan vi inte vara älska
duvet
älska varandra
det vore lätttare på något sätt
som om vi visste hur vi gjorde
som om vi alltid har vetat det
kan du inte slappna av en stund
kan du inte sluta titta
här skapas kreativiteten
här är vi som störst
förstår du inte hur vacker du är? i den här världen
du är fruktansvärt vacker
jag önskar att jag kände dig
gör jag det?
kanske gör jag det
eller nej nej
nej nej
du står över dessa kriterier
du stiår över dessa krav
du är så mycket mer
känner du hur det pulserar
ja jag känner det
såhär är det
det här är kreativitet
åh det brinner i mig
var det du som tände elden?
isåfall älskar jag dig
du skapade kreativiteten inom mig
du är gud
fast mer
mer än gud
mer än någonsin som någonsin har existerat
jag beundrar dig
jag beundrar dig sannerligen
åh dessa ljud
dessa melodier
så perfekt
klickande
de personifierar oss
de gör oss till människor
fast mer
mer än människor
vad är nästa steg älskade
vad är nästa steg
är det bortom gud
har gud plötsligt blivit en minoritet
hahaha jag vet
men nu ska vi vara tysta
tystnaden är så vacker
lyssna på den
och dö
vi dör till den här musiken
tystnadens musik
nu kan vi dö
(så vacker)
du fina
varför är det såhär egentligen
vad borde vi göra
vad bord vi göra för att förbättra vår tillvaro
kan vi inte vara älska
duvet
älska varandra
det vore lätttare på något sätt
som om vi visste hur vi gjorde
som om vi alltid har vetat det
kan du inte slappna av en stund
kan du inte sluta titta
här skapas kreativiteten
här är vi som störst
förstår du inte hur vacker du är? i den här världen
du är fruktansvärt vacker
jag önskar att jag kände dig
gör jag det?
kanske gör jag det
eller nej nej
nej nej
du står över dessa kriterier
du stiår över dessa krav
du är så mycket mer
känner du hur det pulserar
ja jag känner det
såhär är det
det här är kreativitet
åh det brinner i mig
var det du som tände elden?
isåfall älskar jag dig
du skapade kreativiteten inom mig
du är gud
fast mer
mer än gud
mer än någonsin som någonsin har existerat
jag beundrar dig
jag beundrar dig sannerligen
åh dessa ljud
dessa melodier
så perfekt
klickande
de personifierar oss
de gör oss till människor
fast mer
mer än människor
vad är nästa steg älskade
vad är nästa steg
är det bortom gud
har gud plötsligt blivit en minoritet
hahaha jag vet
men nu ska vi vara tysta
tystnaden är så vacker
lyssna på den
och dö
vi dör till den här musiken
tystnadens musik
nu kan vi dö
(så vacker)
när de andra sover är jag vakern för din skull
och nu
nu skapas något helt annat
hör jag en röst
ja det är kreativiteten
åh jag älskar hans röst
det är tills hans röst jag kan skapa
inte till någon annan
åh det här
det här mina vänner
det här är kreativitet
åh hur jagt älskar den rösten
hur den skriker till mig
hur den beordrar mig
hur den bänder mig själv till dess vilja
hahahahah ååhhhh jag kan gråta
jag älskar det här ljudet
jag kan dö till det här ljudet
det här är mer än kreativitet
det här är meningej
meningen till varför vi tänker
meningen till varför vi ens exisrerar
känner du ruset
känner du hur kreativiteten tvingar oss
men jag älskar den känslan
jag 'älskar hur vi lyder det som vi kallar en högre makt
en högre makt?
nejnej
det är är något större
det här är något mäktigare
det här är så annorlunda
det här är något mer
ni kanske känner hur tröttheten
men ignorera den
ignorera alla känslor
ignorera livet själv
det här är så mycket mer
jag 'älskar Kreativiteten
men jag kan erkänna
att du kan vara Kreativiteten
du kan vara vem fan du vill
men finns fortfarande inom mi tt huvud
som ett minne kanske
behöver du mer?
behöver du ta mer plats?
nej såklart inte
jag kanske älskar dig
men spelar det egentligen någon roll
när vi är såhär
när vi flyger
spelar det egentligen roll vem som älskar vem
nej såklart inte
förlåt men jag kanske älskar dig också
jag vet inte
klcokan är sent
och jag vet inte vad jag pratar om
förlåt för alla de saker jag aldirg nämnde
förlåt
förlåt älskade
även fast du saknar namn
förlåt men jag vet inte om jag älskar dig
förlåt för alla de saker jag aldrig nämnde
förlåt finaste
förlåt för allt
niu bleknar jag bort
nur flrsvinner jag
du är så fin
så fruktansvärt vacker
nu skapas något helt annat
hör jag en röst
ja det är kreativiteten
åh jag älskar hans röst
det är tills hans röst jag kan skapa
inte till någon annan
åh det här
det här mina vänner
det här är kreativitet
åh hur jagt älskar den rösten
hur den skriker till mig
hur den beordrar mig
hur den bänder mig själv till dess vilja
hahahahah ååhhhh jag kan gråta
jag älskar det här ljudet
jag kan dö till det här ljudet
det här är mer än kreativitet
det här är meningej
meningen till varför vi tänker
meningen till varför vi ens exisrerar
känner du ruset
känner du hur kreativiteten tvingar oss
men jag älskar den känslan
jag 'älskar hur vi lyder det som vi kallar en högre makt
en högre makt?
nejnej
det är är något större
det här är något mäktigare
det här är så annorlunda
det här är något mer
ni kanske känner hur tröttheten
men ignorera den
ignorera alla känslor
ignorera livet själv
det här är så mycket mer
jag 'älskar Kreativiteten
men jag kan erkänna
att du kan vara Kreativiteten
du kan vara vem fan du vill
men finns fortfarande inom mi tt huvud
som ett minne kanske
behöver du mer?
behöver du ta mer plats?
nej såklart inte
jag kanske älskar dig
men spelar det egentligen någon roll
när vi är såhär
när vi flyger
spelar det egentligen roll vem som älskar vem
nej såklart inte
förlåt men jag kanske älskar dig också
jag vet inte
klcokan är sent
och jag vet inte vad jag pratar om
förlåt för alla de saker jag aldirg nämnde
förlåt
förlåt älskade
även fast du saknar namn
förlåt men jag vet inte om jag älskar dig
förlåt för alla de saker jag aldrig nämnde
förlåt finaste
förlåt för allt
niu bleknar jag bort
nur flrsvinner jag
du är så fin
så fruktansvärt vacker
bortom gränserna som satte oss fängslade
och och
huvudet lyfter
och allt
allt är någon annanstans
här
ja här
jag älskar det här
någon frågar varför vi sover
nu, ja jag känner hur allt förändras
hur allt blir något annat
är det här kreativitet
nejnej
det här är något större
det här lever
det här andas
klänner hur du hur allting andas
hela världen andas
ja nu
är det här verkligheten
nejnej
det finns något större
det finns något mäktigare
det finns något större
det här min älskade
det här är kreativitet
hahah
ååååååh det här är sanning
känner du sanningen
känner du hur sanningen stömmar igen oss
hahahahah
känner du hur fvi flyger
känner du hur vu lyfter
verkligheten slutar existera
det här min vän
det här är något annat
det här är något mer än du någonsin upplevt
åh det är så fint
snälla jag kan inte sluta
haha hör du hur de ropar på oss. de är ifr4ån en annan värld
jag kan inte namnge dessa
men de ropar på oss
vad annat kan vi göra
än att lyssna på dessa röster
de kan skrika saker till oss
men vi bryr oss inte
vi är självständiga
vi är egna
vi ser bortom barriärerna
vi ser bortom skyddsmurarna
jag vet inte vem du är men jag bryr mig inte
det finns hopp till mänskligheten
janjag vet
ja finaste, ja jag vet
(hahahahahah ingenting fungerar)
( ingeting existerar)
(allting försvinner)
bort bort bort bort
huvudet lyfter
och allt
allt är någon annanstans
här
ja här
jag älskar det här
någon frågar varför vi sover
nu, ja jag känner hur allt förändras
hur allt blir något annat
är det här kreativitet
nejnej
det här är något större
det här lever
det här andas
klänner hur du hur allting andas
hela världen andas
ja nu
är det här verkligheten
nejnej
det finns något större
det finns något mäktigare
det finns något större
det här min älskade
det här är kreativitet
hahah
ååååååh det här är sanning
känner du sanningen
känner du hur sanningen stömmar igen oss
hahahahah
känner du hur fvi flyger
känner du hur vu lyfter
verkligheten slutar existera
det här min vän
det här är något annat
det här är något mer än du någonsin upplevt
åh det är så fint
snälla jag kan inte sluta
haha hör du hur de ropar på oss. de är ifr4ån en annan värld
jag kan inte namnge dessa
men de ropar på oss
vad annat kan vi göra
än att lyssna på dessa röster
de kan skrika saker till oss
men vi bryr oss inte
vi är självständiga
vi är egna
vi ser bortom barriärerna
vi ser bortom skyddsmurarna
jag vet inte vem du är men jag bryr mig inte
det finns hopp till mänskligheten
janjag vet
ja finaste, ja jag vet
(hahahahahah ingenting fungerar)
( ingeting existerar)
(allting försvinner)
bort bort bort bort
net
långsamt
bort
försvinnner
(nu börjar någonting nytt)
den försvinner längre fram nästna hlt et biorta´´
opkkkkktdrmll
p
alalt föränrrrrrdas
bort
försvinnner
(nu börjar någonting nytt)
den försvinner längre fram nästna hlt et biorta´´
opkkkkktdrmll
p
alalt föränrrrrrdas
skriv ett brev. var det du som skrev?
Ur den döda synvinkeln fann sig en byggare grovt anklagad och det här var hans sista ord innan allting förändrades
"Jag gjorde bara mitt bästa. Jag ville bara väl. Jag älskade henne."
OCH VET NI VAD SOM HÄNDE SEDAN SEDAN SÅ FÄNGSLADE DE ONDA MÄNNEN HONOM I SIG SJÄLV OCH ALLTING
ALLTING
allting
allting förändrades
du vet väl hur saker kan förändras. när det finns för mycket känslor och för mycket så kan man skapa förvirring som inte har någonting med någonting att göra. det här är förvirring
OCH VET DU VAD VET DU VAD FÖRVIRRING ÄR SÅ OTROLIGT FRIGIVANDE
------> Extaligerar tanke. Fortsätt? Processerar...Klar. ------------>
hej
(nej du har skrivit fel)
ELLER VÄNTA VAR DET VERKLIGEN SÅ
IBLAND KAN MAN BÖJA SANNINGEN TILL SIN EGEN FÖRDEL OCH DÅ TROR MAN ATT MAN KAN HANTERA DEN OCH FÖRSLAVA DEN
(nu)
(känner du hur marken förändras det är som om grunden reser sig och bildar en tveheee)
(ja här är det mycket varmare)
- Så vad är du rädd för?
- Ha! Jag är inte rädd för någonting?
- Jo det är du inte?
- JA!
- Vad sägs om den här!
- Varför håller du upp ett avslitet objekt?
- Det här är en del av mig. Jag vill att du ska ha den. Vassegooow!
- Bra. Jag tycker du har valt rätt. Lätt!
- Vad var meningen med den här konversationen egentligen?
- Det vi gör nu är att prata om nonsens för att inte kunna fokusera på alla jobbiga känslor.
- Det verkar ju funka!
- Ja! Men nu ska jag döda dig BARA FÖR ATT DET ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT OCH UNDERHÅLLANDE OCH FÖR ATT DET ADDERAR EN SLAGS DRAMATIK TILL DITT LIK SIK SDLKPOKFNK SDFJNLDSJFK.
(?????????????????????????????)
byt byt byt byt byt byt byt
<-------- Söker i minnet...Radera samtliga data? Nej. Söker... Funnen. <-------
(hej jag är en vacker tanke men jag tror inte att du känner till mig vi har nämligen aldrig träffats förut men jag vill gärna träffa dig någon dag så vi kan prata om vad jag vill åstadkomma här i tankarnas värld för jag tror det finns stora saker att göra angående detta så därför vill jag att du kommer förbi någon dag och dödar alla du ser i din väg bara för att göra något destruktivt men var inte orolig för som tanke så är jag odödlig men var bara försiktig med den där verklighetsuppfattningen som du har för den kommer slå tillbaka på dig någon dag patetiska lilla människa)
skiftar skiftar skiftar
SKAPA NÅGOT
- Så varför befinner vi oss här?
- Vår herre är förvirrad
OCH DET VAR DÄRFÖR HAN VALDE ATT SKAPA KAOS
UR KAOS FÖDDES DE FÖRSTA TANKARNA
EN AV DESSA VAR EN KONSTNÄR
OCH TILLSAMMANS MED KREATIVITETEN SÅ SKAPADE HAN VÄRLDEN
så fint så fint så vackert jag ska berätta det någon dag när vi är ensamma
(Om jag är Konstnären så kan du vara Kreativiteten, tillsammans skapade de Evigheten)
(du är så vacker jag kan inte släppa dig och du är Kreativiteten jag vet det nu jag vet det jag vet det jag asndasjdsnad)
---------> Avbryter meningslösa metaforer. Raderar liknelser i likhet med lik. Processerar...Klar. ----------->
okej nu kan döda mig nu
(nu nu nu nu fort fort så fort det går snälla kan inte leva)
(jag älskar dig men jag kan inte leva såhär)
(okej jag älskar inte dig men jag kan leva såhär)
(det är bara svårt att leva blind stum och döv)
(det är så det känns när jag bara kan tänka på dig)
(hur länge ska vi vara blinda stumma och döva)
NEJ INTE DEN TANKEN JAG HAR FÖRBJUDIT DEN TANKEN
SKAPA NÅGOT MENINGSLÖST
(Och det var då Konstnären viftade med sin pensel och hela världen förändrades)
pfffffffffffff
- Hej!
- Hejhej! jag har hört att du talade med sanningen igår. Hur var det???
- Jo han lärde mig hur man läser utan att se.
- Var det inte svårt? på NNNN?
- jag tror det var ett gammalt barnprogram
- haha GLASS? vad hade det med saken att göra?
- en pool där en tant går ned långsamt. fast inte mormor
- morfar? glasögon? ung? muskulös? uppväxt? elaka människor? hockey? ideal? vasaskolan?
??????????????????????????????
(??????????????????????????????)
(hör du verkligen hemma här)
här här här här här härhär här här hrä här härhär
-------> Är du säker på att du vill avsluta? OK. Stänger av...... ---------->
(förlåt för att jag gör det här)
"Jag gjorde bara mitt bästa. Jag ville bara väl. Jag älskade henne."
OCH VET NI VAD SOM HÄNDE SEDAN SEDAN SÅ FÄNGSLADE DE ONDA MÄNNEN HONOM I SIG SJÄLV OCH ALLTING
ALLTING
allting
allting förändrades
du vet väl hur saker kan förändras. när det finns för mycket känslor och för mycket så kan man skapa förvirring som inte har någonting med någonting att göra. det här är förvirring
OCH VET DU VAD VET DU VAD FÖRVIRRING ÄR SÅ OTROLIGT FRIGIVANDE
------> Extaligerar tanke. Fortsätt? Processerar...Klar. ------------>
hej
(nej du har skrivit fel)
ELLER VÄNTA VAR DET VERKLIGEN SÅ
IBLAND KAN MAN BÖJA SANNINGEN TILL SIN EGEN FÖRDEL OCH DÅ TROR MAN ATT MAN KAN HANTERA DEN OCH FÖRSLAVA DEN
(nu)
(känner du hur marken förändras det är som om grunden reser sig och bildar en tveheee)
(ja här är det mycket varmare)
- Så vad är du rädd för?
- Ha! Jag är inte rädd för någonting?
- Jo det är du inte?
- JA!
- Vad sägs om den här!
- Varför håller du upp ett avslitet objekt?
- Det här är en del av mig. Jag vill att du ska ha den. Vassegooow!
- Bra. Jag tycker du har valt rätt. Lätt!
- Vad var meningen med den här konversationen egentligen?
- Det vi gör nu är att prata om nonsens för att inte kunna fokusera på alla jobbiga känslor.
- Det verkar ju funka!
- Ja! Men nu ska jag döda dig BARA FÖR ATT DET ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT OCH UNDERHÅLLANDE OCH FÖR ATT DET ADDERAR EN SLAGS DRAMATIK TILL DITT LIK SIK SDLKPOKFNK SDFJNLDSJFK.
(?????????????????????????????)
byt byt byt byt byt byt byt
<-------- Söker i minnet...Radera samtliga data? Nej. Söker... Funnen. <-------
(hej jag är en vacker tanke men jag tror inte att du känner till mig vi har nämligen aldrig träffats förut men jag vill gärna träffa dig någon dag så vi kan prata om vad jag vill åstadkomma här i tankarnas värld för jag tror det finns stora saker att göra angående detta så därför vill jag att du kommer förbi någon dag och dödar alla du ser i din väg bara för att göra något destruktivt men var inte orolig för som tanke så är jag odödlig men var bara försiktig med den där verklighetsuppfattningen som du har för den kommer slå tillbaka på dig någon dag patetiska lilla människa)
skiftar skiftar skiftar
SKAPA NÅGOT
- Så varför befinner vi oss här?
- Vår herre är förvirrad
OCH DET VAR DÄRFÖR HAN VALDE ATT SKAPA KAOS
UR KAOS FÖDDES DE FÖRSTA TANKARNA
EN AV DESSA VAR EN KONSTNÄR
OCH TILLSAMMANS MED KREATIVITETEN SÅ SKAPADE HAN VÄRLDEN
så fint så fint så vackert jag ska berätta det någon dag när vi är ensamma
(Om jag är Konstnären så kan du vara Kreativiteten, tillsammans skapade de Evigheten)
(du är så vacker jag kan inte släppa dig och du är Kreativiteten jag vet det nu jag vet det jag vet det jag asndasjdsnad)
---------> Avbryter meningslösa metaforer. Raderar liknelser i likhet med lik. Processerar...Klar. ----------->
okej nu kan döda mig nu
(nu nu nu nu fort fort så fort det går snälla kan inte leva)
(jag älskar dig men jag kan inte leva såhär)
(okej jag älskar inte dig men jag kan leva såhär)
(det är bara svårt att leva blind stum och döv)
(det är så det känns när jag bara kan tänka på dig)
(hur länge ska vi vara blinda stumma och döva)
NEJ INTE DEN TANKEN JAG HAR FÖRBJUDIT DEN TANKEN
SKAPA NÅGOT MENINGSLÖST
(Och det var då Konstnären viftade med sin pensel och hela världen förändrades)
pfffffffffffff
- Hej!
- Hejhej! jag har hört att du talade med sanningen igår. Hur var det???
- Jo han lärde mig hur man läser utan att se.
- Var det inte svårt? på NNNN?
- jag tror det var ett gammalt barnprogram
- haha GLASS? vad hade det med saken att göra?
- en pool där en tant går ned långsamt. fast inte mormor
- morfar? glasögon? ung? muskulös? uppväxt? elaka människor? hockey? ideal? vasaskolan?
??????????????????????????????
(??????????????????????????????)
(hör du verkligen hemma här)
här här här här här härhär här här hrä här härhär
-------> Är du säker på att du vill avsluta? OK. Stänger av...... ---------->
(förlåt för att jag gör det här)
det finns tre saker jag har att säga
Två tankar satt vid en brunn och förde en helt vanlig konversation
- Det finns så mycket smärta i världen.
- Den största smärtan finns inom oss själva och när vi vägrar visa den för omvärlden så sprider den sig till alla delar i kroppen och lever på oss. Därmed är smärtan i världen en illusion, ett sätt att dölja den sanna smärtan. Förstår du?
- Hur ska jag göra då? Hur ska jag göra för att bli hel?
- Du är bara en tanke, det spelar ingen roll för dig.
- Jo men snälla berätta hur jag ska göra. Jag kanske kan föra det vidare.
- Jag tror faktiskt inte det...
- Jo snälla säg.
- Öppna upp dig. När du skriker eller gråter så är det smärta som lämnar kroppen. Sätt dig ned och gråt, patetiska tanke. Du borde lämna sådant där till tänkarna. Vi tankar är så små jämfört med dem.
- Jag förstår inte. Förlåt.
(JAG FÖRSTÅR INTE RIKTIGT HELLER, FÖRKLARA VARFÖR VI INTE KAN)
(kan kan göra vaaaaaadåååååå)
(tala)
(prata)
(konversera)
(diskutera)
(förklara)
(ifrågasätta)
(du har blivit så frånvarande, liten)
minns du vad hon sa
"Men det är väl litet så, inte sant?"
ppppppppppppppppppppppppppppppppp
(nej det var någon annan som sa det)
(någon som jag inte minns längre)
(tack Glömskan)
(tack för att jag fick se ditt ansikte)
..................a
sd.a
s+do.kjnbjn
- Det finns så mycket smärta i världen.
- Den största smärtan finns inom oss själva och när vi vägrar visa den för omvärlden så sprider den sig till alla delar i kroppen och lever på oss. Därmed är smärtan i världen en illusion, ett sätt att dölja den sanna smärtan. Förstår du?
- Hur ska jag göra då? Hur ska jag göra för att bli hel?
- Du är bara en tanke, det spelar ingen roll för dig.
- Jo men snälla berätta hur jag ska göra. Jag kanske kan föra det vidare.
- Jag tror faktiskt inte det...
- Jo snälla säg.
- Öppna upp dig. När du skriker eller gråter så är det smärta som lämnar kroppen. Sätt dig ned och gråt, patetiska tanke. Du borde lämna sådant där till tänkarna. Vi tankar är så små jämfört med dem.
- Jag förstår inte. Förlåt.
(JAG FÖRSTÅR INTE RIKTIGT HELLER, FÖRKLARA VARFÖR VI INTE KAN)
(kan kan göra vaaaaaadåååååå)
(tala)
(prata)
(konversera)
(diskutera)
(förklara)
(ifrågasätta)
(du har blivit så frånvarande, liten)
minns du vad hon sa
"Men det är väl litet så, inte sant?"
ppppppppppppppppppppppppppppppppp
(nej det var någon annan som sa det)
(någon som jag inte minns längre)
(tack Glömskan)
(tack för att jag fick se ditt ansikte)
..................a
sd.a
s+do.kjnbjn
människa? HA!
Två tankar var ute och vandrade på en promenad längs stranden. De var inget särskilt angående dem och de förde en vardaglig konverastion.
- Har du tänkt på hur patetiska människor är? De gör aldrig som de vill.
- Det kanske aldrig har slagit dig att de försöker lyssna på 1000 röster och tankar samtidigt. Det blir väldigt svårt för dem att ta beslut.
- Jaa kanske, men tänk om de vore som oss. Varje av oss har en idé och en övertygelse. Människor är så svåra. De gör allt så svårt. De borde bara lyssna på en av oss.
- Och vem skulle det vara? Var inte löjlig. Fast det är lite sant, tankarna har ju slagits om total kontroll sedan begynnelsen? Har jag berättat för dig hur det började?
- Nej! Snälla berätta!
- Jo, förstår du, i begynnelsen fanns det bara kaos......
.............
............
(ja tänk om människor förstod hur fåniga de är tur att man inte är människa)
hihihihihihihihi
(jag vill bara se dig utan skyddsmurar)
- Har du tänkt på hur patetiska människor är? De gör aldrig som de vill.
- Det kanske aldrig har slagit dig att de försöker lyssna på 1000 röster och tankar samtidigt. Det blir väldigt svårt för dem att ta beslut.
- Jaa kanske, men tänk om de vore som oss. Varje av oss har en idé och en övertygelse. Människor är så svåra. De gör allt så svårt. De borde bara lyssna på en av oss.
- Och vem skulle det vara? Var inte löjlig. Fast det är lite sant, tankarna har ju slagits om total kontroll sedan begynnelsen? Har jag berättat för dig hur det började?
- Nej! Snälla berätta!
- Jo, förstår du, i begynnelsen fanns det bara kaos......
.............
............
(ja tänk om människor förstod hur fåniga de är tur att man inte är människa)
hihihihihihihihi
(jag vill bara se dig utan skyddsmurar)
det här var aldri en tntjk
gick du nu?
jag längtar tills jag kan se tillbaka på dig
och tänka
"vilken tur att jag glömde den där flickan
hon gav mig alltid för mycket att tänka på"
för det är väl litet så
jag är glad att jag träffade dig iallafall
det gav mig något slags hopp om mänskligheten
haha
nej
det här existerar inte
blekna bort
a
sdd
d
...........
(hör du melodin min fina)
(du kan inte texten)
(blafdfnjjjjjjjjjjkiop)
.......
jag längtar tills jag kan se tillbaka på dig
och tänka
"vilken tur att jag glömde den där flickan
hon gav mig alltid för mycket att tänka på"
för det är väl litet så
jag är glad att jag träffade dig iallafall
det gav mig något slags hopp om mänskligheten
haha
nej
det här existerar inte
blekna bort
a
sdd
d
...........
(hör du melodin min fina)
(du kan inte texten)
(blafdfnjjjjjjjjjjkiop)
.......
nu ska vi le av någon anledning
duvet online-chatten på facebook
jag sitter och stirrar på ditt namn nu
just nu
oförmögen att göra någonting
kan bara sitta och titta på den gröna pluppen som säger att du är online
det är som att den hånar mig
är det här maktlöshet?
åhhh orkar inte mer
jag sitter och stirrar på ditt namn nu
just nu
oförmögen att göra någonting
kan bara sitta och titta på den gröna pluppen som säger att du är online
det är som att den hånar mig
är det här maktlöshet?
åhhh orkar inte mer
Istället för namn
(Pronomen (av lat. pro och nomen, "istället för namn"[1]) är en mångsidig ordklass som trots att den bara innehåller ett fåtal ord är mycket betydelsefull i språket.)
(Wikipedia)
"Är du där?" viskade han och försökte urskilja hennes konturer i mörkret.
"Självklart är jag här, jag lovade att komma." svarade hon på ena sidan av rummet.
Mannen kände hur pulsen ökade och han kröp allt snabbare för att komma fram till henne. Plötsligt var han framme och satt kanske en armlängd ifrån henne. Han kunde höra hur hon andades.
"Vart är vi egentligen någonstans?" frågade mannen. Han mindes inte hur han hade kommit till detta rum. Det enda han kunde minnas var att han hade suttit här i nästan en evighet och väntat på den kvinnan som nu satt en armlängd ifrån honom. Det hade varit mörkt, kallt, tyst och ensamt, men nu kunde han känna värmen ifrån den andra människan.
"Jag vet inte. Jag vet inte hur jag hamnade här. Jag satt hemma en kväll och tänkte otroligt mycket på dig och sedan känner jag hur jag lämnar min kropp och i ena sekunden är jag här. Och nu när jag är här så finns det så mycket att säga så jag vet inte vad jag ska säga." Det fanns en antydan till darrning på kvinnans röst. Mannen undrade om hon hade gråtit. Det hade iallafall han. Under dessa mörka timmar i rummet hade det funnits lite tid till annat.
"Jag har saknat dig." sa mannen och samtidigt som han sa det så ångrade han sig. Lät det för känslosamt? Han älskade ju trots allt inte den här kvinnan, men han kunde inte förhindra det känsloflöde som uppstod när han tänket på henne. Allra minst när han pratade med henne. Det var något som han inte kunnat gjort på en lång lång tid. Kvinnan förblev tyst och han önskade att han hade sett hennes ansiktsuttryck. Var det fel sagt av honom? Åh han var så osäker. Plötsligt kände han något emot sin arm. Det var kvinnans ena arm och allt stod plötsligt stilla och ingenting spelade någon roll. Sedan försvann ögonblicket.
"Ta av dig dina kläder." sa kvinnan. Mannen kände hur pulsen ökade. Det var som om väggarna närmade sig och pressade honom samman till en liten boll, bara för att sedan explodera.
"Varför?" viskade han svagt.
"Tyst, nu ska vi inte prata mer på ett tag." viskade hon och förde mannens hand emot hennes nakna axel. Hud. Känslan. Plötsligt tändes ett litet litet ljus i rummet. Ett värmeljus. Det gav ett minimalt sken, men ändå så att han kunde urskilja hennes ansikte. Det var exakt som han mindes det, men hon såg klokare ut på något sätt. Mer erfaren i livet, men de var båda unga. Tillräckligt unga för att göra alla de misstag som de ännu inte gjort. Var det här ett misstag? Det som de var på väg att göra? Nej det var det knappast. Inte i det här rummet, där de satt, förseglade ifrån världen. Han la märke till nu att kvinnan hade ingenting överkroppen. Han fumlade med sin tröja och kastade bort den som om den vore ett skal. Han kämpade även av sig byxorna och underkläderna. Till slut satt han där naken i mörkret och darrade av kylan. Kvinnan som nu också var naken satt och stirrade på honom mitt emot. De satt där och betrakade varandras nakenhet, utan att skämmas, utan att känna skuld för någonting.
Efter en väldigt lång tystnad så var mannen tvungen att fråga. Han hade fantiserat om det här ögonblicket så länge han kunde minnas. Därför ställde han den fråga som han hade viskat till mörkret så många gånger innan.
"Ska vi smälta ihop till samma person? Ska vi som två tankar förenas och bilda en känsla? Ska vi simma nakna i de hav som hållts ifrån oss? Ska vi glömma alla pliktkänslor emot Verkligheten och istället för en gångs skull göra det som är rätt för oss själva?" Han betraktade henne. Så vacker. Så fruktansvärt vacker.
"Kom närmare," sa hon bestämt. Mannen rörde sig långsamt närmare, som om han var rädd att skrämma iväg henne. Han hasade sig fram över golvet tills han var en handlängd ifrån henne. Kvinnan lutade sig emot honom och viskade i hans öra "Är det här skönhet?". Mannen ryste till. Han förde sin hand emot hennes nacke och började leka med hennes hår. Den fortsatte upp till hennes hårbottnen där han gjorde cirklerande rörelser och kvinnan log av välbehag. Hans fingrar gled nedför hennes nacke som om de vore en rutschkana. Vidare nedför hennes ryggrad och ut mot svanskotan där fingrarna lämnade henne. Istället tog han upp hennes varma hand och studerade den. Naglarnas utformning och fingrarnas krökning, vidare till handleden och hur den var formad till handflatan och alla veck.
"Kom hit", sa mannen och avståndet minskades ytterligare. I skenet av värmeljuset såg de på varandras ansikten och de kunde se på varandra, röra varandra, tala med varandra, utan några som helst skuldkänslor. Den här natten hade de skurit av de band de hade kvar till verkligheten. Det fanns inga plikter kvar. Nu var det för första gången ensamma med varandra.
Till slut efter långa ordlösa blickar så närmade de sig varandra igen och det sista avståndet försvann och dragningskraften drog dem mot varandra. Vad som följde var ögon som slöts och pannor som trycktes mot varandra. Sedan föll världen samman och när läpparna möttes så explodera alla fördämningar och alla barriärer. Skyddsmurarna rasade och ingen av dem hade vid den tidpunkten förmågan att förhindra det händelseförlopp som hade startat. Stunden som följde utmärktes av huvuden som kastades bakåt och av vridningar och spänningar i kroppen som försvann. De två tankarna smältes samman till en enhet och tillsammans var de starkare än någon annan tanke i världen. I deras förening så kom de till den punkt där spänningen i kroppen vacklade och det som tidigare hållts kvar släpptes lös. Händer som knyts ihop med varandra. Huvuden som kastas bakåt. Armar om en nacke och andra om en midja. Ett huvud vilandes emot ett bröst. Över hela kroppen, förbipasserande händer. I öronen, viskningar om löften och om känslor som aldrig visats förut.
"Snälla gå inte," viskade mannen. "Jag vill att du är kvar här. Snälla gå inte."
"Jag stannar med dig," viskade kvinnan och kysste mannens hals.
(det kan ta slut här ifall du önskar, skyll dig själv om du läser det som står skrivet nedanför. jag ber dig att inte göra det, för nu kanske du har en bra känsla i magen. snälla läs inte det som står nedanför den här parentesen)
Mannen log åt kvinnan och blinkade till för en sekund, men plötsligt var värmeljuset släckt. Han såg ingenting och han kunde inte urskilja kvinnan i mörkret.
"Hallå??? HALLÅ? Vart är du???" ropade han.
Inget svar.
Paniken växte inom honom och han sprang runt i mörkret samtidigt som han kände hur kylan började smyga sig på honom. Han sprang runt i rummet och funderade på vart kvinnan kunde vara
"HALLÅ? SNÄLLA SVARA, JAG KAN INTE HÖRA DIG. VART ÄR DU NÅGONSTANS?" nu skrek han men svaret kom aldrig. I mörkret sprang han in i en vägg och han svor då han kände hur blodet började rinna från hans näsa.
Han fortsatte springa runt runt och skrika hennes namn men ingen svarade.
"Snälla lilla älskade, om du hör mig så måste du SVARA. JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR ENSAMHETEN, SNÄLLA GÅ INTE. SNÄLLA LILLA ÄLSKADE GÅ INTE, JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR TYSTNADEN. OM DU HÖR DET HÄR SÅ KOM TILLBAKA, SNÄLLA, LÄMNA MIG INTE ENSAM I DET HÄR RUMMET INSTÄNGD I MIG SJÄLV."
Men ingen hörde mannen och hans böner. I det mörka rummet skulle han fortsätta att hållas vid liv. Aldrig någonsin mer fick han se den kvinna som han nu var övertygad om att det varit en illusion, vilket det faktiskt också var. Mannen var dömd att vara instängd i sig själv, för ute i den värld som vissa kalla Verkligheten, där spred han bara skada och ondska. Det var en förvirrad man som aldrig accepterade sitt öde. Kvinnan hade han skapat i hopp om att skänka någon slags skönhet till sig själv och världen, men hans syften var endast egoistiska.
(jag hoppas att du är nöjd nu, för det finns inga lyckliga slut)
(jag hoppas att du ångrar dig som läste det här sista, för jag hade aldrig den valmöjligheten att välja om jag skulle avsluta det som ett vackert minne. varför valde du att läsa det, var det för att se någon slags helhet? för att se verkligheten? eller var det nyfikenheten? nyfikenheten som har tagit död på så många människor. förlåt)
(Wikipedia)
"Är du där?" viskade han och försökte urskilja hennes konturer i mörkret.
"Självklart är jag här, jag lovade att komma." svarade hon på ena sidan av rummet.
Mannen kände hur pulsen ökade och han kröp allt snabbare för att komma fram till henne. Plötsligt var han framme och satt kanske en armlängd ifrån henne. Han kunde höra hur hon andades.
"Vart är vi egentligen någonstans?" frågade mannen. Han mindes inte hur han hade kommit till detta rum. Det enda han kunde minnas var att han hade suttit här i nästan en evighet och väntat på den kvinnan som nu satt en armlängd ifrån honom. Det hade varit mörkt, kallt, tyst och ensamt, men nu kunde han känna värmen ifrån den andra människan.
"Jag vet inte. Jag vet inte hur jag hamnade här. Jag satt hemma en kväll och tänkte otroligt mycket på dig och sedan känner jag hur jag lämnar min kropp och i ena sekunden är jag här. Och nu när jag är här så finns det så mycket att säga så jag vet inte vad jag ska säga." Det fanns en antydan till darrning på kvinnans röst. Mannen undrade om hon hade gråtit. Det hade iallafall han. Under dessa mörka timmar i rummet hade det funnits lite tid till annat.
"Jag har saknat dig." sa mannen och samtidigt som han sa det så ångrade han sig. Lät det för känslosamt? Han älskade ju trots allt inte den här kvinnan, men han kunde inte förhindra det känsloflöde som uppstod när han tänket på henne. Allra minst när han pratade med henne. Det var något som han inte kunnat gjort på en lång lång tid. Kvinnan förblev tyst och han önskade att han hade sett hennes ansiktsuttryck. Var det fel sagt av honom? Åh han var så osäker. Plötsligt kände han något emot sin arm. Det var kvinnans ena arm och allt stod plötsligt stilla och ingenting spelade någon roll. Sedan försvann ögonblicket.
"Ta av dig dina kläder." sa kvinnan. Mannen kände hur pulsen ökade. Det var som om väggarna närmade sig och pressade honom samman till en liten boll, bara för att sedan explodera.
"Varför?" viskade han svagt.
"Tyst, nu ska vi inte prata mer på ett tag." viskade hon och förde mannens hand emot hennes nakna axel. Hud. Känslan. Plötsligt tändes ett litet litet ljus i rummet. Ett värmeljus. Det gav ett minimalt sken, men ändå så att han kunde urskilja hennes ansikte. Det var exakt som han mindes det, men hon såg klokare ut på något sätt. Mer erfaren i livet, men de var båda unga. Tillräckligt unga för att göra alla de misstag som de ännu inte gjort. Var det här ett misstag? Det som de var på väg att göra? Nej det var det knappast. Inte i det här rummet, där de satt, förseglade ifrån världen. Han la märke till nu att kvinnan hade ingenting överkroppen. Han fumlade med sin tröja och kastade bort den som om den vore ett skal. Han kämpade även av sig byxorna och underkläderna. Till slut satt han där naken i mörkret och darrade av kylan. Kvinnan som nu också var naken satt och stirrade på honom mitt emot. De satt där och betrakade varandras nakenhet, utan att skämmas, utan att känna skuld för någonting.
Efter en väldigt lång tystnad så var mannen tvungen att fråga. Han hade fantiserat om det här ögonblicket så länge han kunde minnas. Därför ställde han den fråga som han hade viskat till mörkret så många gånger innan.
"Ska vi smälta ihop till samma person? Ska vi som två tankar förenas och bilda en känsla? Ska vi simma nakna i de hav som hållts ifrån oss? Ska vi glömma alla pliktkänslor emot Verkligheten och istället för en gångs skull göra det som är rätt för oss själva?" Han betraktade henne. Så vacker. Så fruktansvärt vacker.
"Kom närmare," sa hon bestämt. Mannen rörde sig långsamt närmare, som om han var rädd att skrämma iväg henne. Han hasade sig fram över golvet tills han var en handlängd ifrån henne. Kvinnan lutade sig emot honom och viskade i hans öra "Är det här skönhet?". Mannen ryste till. Han förde sin hand emot hennes nacke och började leka med hennes hår. Den fortsatte upp till hennes hårbottnen där han gjorde cirklerande rörelser och kvinnan log av välbehag. Hans fingrar gled nedför hennes nacke som om de vore en rutschkana. Vidare nedför hennes ryggrad och ut mot svanskotan där fingrarna lämnade henne. Istället tog han upp hennes varma hand och studerade den. Naglarnas utformning och fingrarnas krökning, vidare till handleden och hur den var formad till handflatan och alla veck.
"Kom hit", sa mannen och avståndet minskades ytterligare. I skenet av värmeljuset såg de på varandras ansikten och de kunde se på varandra, röra varandra, tala med varandra, utan några som helst skuldkänslor. Den här natten hade de skurit av de band de hade kvar till verkligheten. Det fanns inga plikter kvar. Nu var det för första gången ensamma med varandra.
Till slut efter långa ordlösa blickar så närmade de sig varandra igen och det sista avståndet försvann och dragningskraften drog dem mot varandra. Vad som följde var ögon som slöts och pannor som trycktes mot varandra. Sedan föll världen samman och när läpparna möttes så explodera alla fördämningar och alla barriärer. Skyddsmurarna rasade och ingen av dem hade vid den tidpunkten förmågan att förhindra det händelseförlopp som hade startat. Stunden som följde utmärktes av huvuden som kastades bakåt och av vridningar och spänningar i kroppen som försvann. De två tankarna smältes samman till en enhet och tillsammans var de starkare än någon annan tanke i världen. I deras förening så kom de till den punkt där spänningen i kroppen vacklade och det som tidigare hållts kvar släpptes lös. Händer som knyts ihop med varandra. Huvuden som kastas bakåt. Armar om en nacke och andra om en midja. Ett huvud vilandes emot ett bröst. Över hela kroppen, förbipasserande händer. I öronen, viskningar om löften och om känslor som aldrig visats förut.
"Snälla gå inte," viskade mannen. "Jag vill att du är kvar här. Snälla gå inte."
"Jag stannar med dig," viskade kvinnan och kysste mannens hals.
(det kan ta slut här ifall du önskar, skyll dig själv om du läser det som står skrivet nedanför. jag ber dig att inte göra det, för nu kanske du har en bra känsla i magen. snälla läs inte det som står nedanför den här parentesen)
Mannen log åt kvinnan och blinkade till för en sekund, men plötsligt var värmeljuset släckt. Han såg ingenting och han kunde inte urskilja kvinnan i mörkret.
"Hallå??? HALLÅ? Vart är du???" ropade han.
Inget svar.
Paniken växte inom honom och han sprang runt i mörkret samtidigt som han kände hur kylan började smyga sig på honom. Han sprang runt i rummet och funderade på vart kvinnan kunde vara
"HALLÅ? SNÄLLA SVARA, JAG KAN INTE HÖRA DIG. VART ÄR DU NÅGONSTANS?" nu skrek han men svaret kom aldrig. I mörkret sprang han in i en vägg och han svor då han kände hur blodet började rinna från hans näsa.
Han fortsatte springa runt runt och skrika hennes namn men ingen svarade.
"Snälla lilla älskade, om du hör mig så måste du SVARA. JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR ENSAMHETEN, SNÄLLA GÅ INTE. SNÄLLA LILLA ÄLSKADE GÅ INTE, JAG KLARAR INTE AV DEN HÄR TYSTNADEN. OM DU HÖR DET HÄR SÅ KOM TILLBAKA, SNÄLLA, LÄMNA MIG INTE ENSAM I DET HÄR RUMMET INSTÄNGD I MIG SJÄLV."
Men ingen hörde mannen och hans böner. I det mörka rummet skulle han fortsätta att hållas vid liv. Aldrig någonsin mer fick han se den kvinna som han nu var övertygad om att det varit en illusion, vilket det faktiskt också var. Mannen var dömd att vara instängd i sig själv, för ute i den värld som vissa kalla Verkligheten, där spred han bara skada och ondska. Det var en förvirrad man som aldrig accepterade sitt öde. Kvinnan hade han skapat i hopp om att skänka någon slags skönhet till sig själv och världen, men hans syften var endast egoistiska.
(jag hoppas att du är nöjd nu, för det finns inga lyckliga slut)
(jag hoppas att du ångrar dig som läste det här sista, för jag hade aldrig den valmöjligheten att välja om jag skulle avsluta det som ett vackert minne. varför valde du att läsa det, var det för att se någon slags helhet? för att se verkligheten? eller var det nyfikenheten? nyfikenheten som har tagit död på så många människor. förlåt)
när du söker efter mening (ordens löften och svek)
tror du verkligen att det är så lätt
(ser du nu ser du nu)
tvetydighet i form av
asdå
dåpl
åålkömlcx
sdcgöäk
nej
sluta
snälla sluta vara så levande
jag klarar inte av att se dig så levande inom mig
(termi
(extaligerar....)
(ser du nu ser du nu)
tvetydighet i form av
asdå
dåpl
åålkömlcx
sdcgöäk
nej
sluta
snälla sluta vara så levande
jag klarar inte av att se dig så levande inom mig
(termi
(extaligerar....)
händelseförloppets sammanhang (i ödets närvaro och insikt)
en förbannelse
nej
snarare en depressiv tanke
om hur jag inte kan kommunicera
med en del av mig själv
jag kommer kanske sluta tänka på just henne
men jag kommer aldrig sluta tänka på mig själv
och jag kommer aldrig sluta tänka på människor som är som mig
och det är där problemet ligger
är det då henne jag skriver om?
tänk om jag har hittat på henne
men det har jag inte
det är knappast flickan i mitt liv
det har funnits många flickor i mitt liv
och mitt liv är bara 18 år gammalt
är det då henne jag skriver om
eller om en del av mig själv som jag ständigt påminns om
jag vet inte
jag vet bara vad jag hör när jag tänker
jag ser hennes ansikte
men det här
nej
det här betyder ingenting
det här är bara ord
DET HÄR BETYDER INGENTING
inte för någon
bara för mig
det är ett sätt att hantera verkligheten
det kanske finns andra som mig
men jag har bara träffat en'
och den flickan har valt att gå en annan väg
det här är inte sorg
det är är inte ångest
nejnej
snarare frustration
att jag har förlorat mig själv på något sätt
och att jag inte kan få tillbaka den människan
istället måste jag hitta på anledningar för mig själv
som gör det lättare att släppa henne
att försöka hitta på brister och problem
för att göra förlusten lättare
men det kanske inte är någon förlust
eftersom det aldrig fanns något att vinna
hon valde lycka framför mig
det är inte ens ett val
nej
NEJ
inte här
nej
vad pratar jag om
varför skriver jag det här
nej det spårar
nej
nej jag vill inte sluta
(för mycket har blivit sagt sluta)
(pdskfkngsöl<<fppppppoi)
snälla försök att inse att ingenting jag skriver här är sant
jag bara överdramatiserar och hittar på
det finns ingen SAKNAD
bara en tanke om saknad
skådespelare kan imitera känslor
jag är en skådespelare
JAG ÄR INTE KÄR I DIG
JAG KÄNNER INGENTING FÖR DIG
det är bara att jag vill kunna sitta ned och prata med någon som faktiskt är som mig
DET HÄR ÄR INTE KÄRLEK
det har ingenting med det att göra
eller har det
jag vet inte
jag bryr mig inte
oavsett vad jag skriver här
eller hur mycket
så kommer ingenting att förändras
oavsett om du läser det här så kommer ingenting förändras
du kommer bara försöka förstå vad jag tänker på
ja jag tänker på dig
men jag vet inte
det förändrar ingenting
ingenting av det här förändrar någonting
det är bara så mycket jag vill säga till dig
och så mycket jag vill höra ifrån dig
jag vill lyssna på när du pratar
när du säger saker som jag har tänkt på i flera år
när vi inser att vi tänker samma tankar och sätter in dem i ett sammanhang
jag vill bara kunna prata med dig
jag önskar att jag älskade dig men det gör jag inte
just nu vill jag bara prata med dig
vill du prata med mig
ja det vet jag att du vill
men du är begränsad av pliktkänslan
den som vi båda bröt under en kväll för några veckor sedan
det fick konsekvenser
men jag tycker fortfarande att det var fint
men det lättaste vore att glömma dig
men hur ska jag kunna glömma mig själv
hur ska jag kunna glömma dig när jag tittar mig i spegeln varje dag
under vårhalvåret så pratade vi ju inte av samma anledning som nu
jag glömde aldrig bort dig då
men jag tyckte under hela tiden att det var så synd att vi inte kunde prata
BARA SITTA NED OCH PRATA
ja
och nu får vi inte ens titta på varandra
det är en dragningskraft som håller oss tillbaka ifrån att flyga emot varandra
(och smälta ihop till samma person)
JA JUST DET PLIKTKÄNSLAN HETER DEN
åh det är så mycket jag vill förklara för dig
alla karaktärer
alla metaforer
alla tankar
alla känslor
alla minnen
det finns så mycket jag har att säga
men jag blev tvungen att sy igen min mun och mina ögon
hahahah hur kan jag leva såhär
nej så jobbigt är det inte
men det är bara så fruktansvärt jobbigt att inte få kunna sitta ned i livet och prata med dig
jag vet att du läser det här och du kanske tycker jag överdramatiserar det vilket jag också gör
men det spelar ingen roll
får du dåligt samvete
ångrar du dig
gör det inte
du valde rätt
du valde lyckan
det hade jag också gjort
jag är bara en destruktiv människa som inte kan tillföra något i ditt liv
men jag önskar bara att vi kunde prata någon dag
nu ska jag läsa gamla meddelanden
de sista orden som var riktade åt bara mig
åh nu bleknar jag bort igen
balkong
rödvin
natt
nej jag orkar inte
(förlåt för att jag utsätter dig för det här men det är så ,mycket jag vill säga)
nej
snarare en depressiv tanke
om hur jag inte kan kommunicera
med en del av mig själv
jag kommer kanske sluta tänka på just henne
men jag kommer aldrig sluta tänka på mig själv
och jag kommer aldrig sluta tänka på människor som är som mig
och det är där problemet ligger
är det då henne jag skriver om?
tänk om jag har hittat på henne
men det har jag inte
det är knappast flickan i mitt liv
det har funnits många flickor i mitt liv
och mitt liv är bara 18 år gammalt
är det då henne jag skriver om
eller om en del av mig själv som jag ständigt påminns om
jag vet inte
jag vet bara vad jag hör när jag tänker
jag ser hennes ansikte
men det här
nej
det här betyder ingenting
det här är bara ord
DET HÄR BETYDER INGENTING
inte för någon
bara för mig
det är ett sätt att hantera verkligheten
det kanske finns andra som mig
men jag har bara träffat en'
och den flickan har valt att gå en annan väg
det här är inte sorg
det är är inte ångest
nejnej
snarare frustration
att jag har förlorat mig själv på något sätt
och att jag inte kan få tillbaka den människan
istället måste jag hitta på anledningar för mig själv
som gör det lättare att släppa henne
att försöka hitta på brister och problem
för att göra förlusten lättare
men det kanske inte är någon förlust
eftersom det aldrig fanns något att vinna
hon valde lycka framför mig
det är inte ens ett val
nej
NEJ
inte här
nej
vad pratar jag om
varför skriver jag det här
nej det spårar
nej
nej jag vill inte sluta
(för mycket har blivit sagt sluta)
(pdskfkngsöl<<fppppppoi)
snälla försök att inse att ingenting jag skriver här är sant
jag bara överdramatiserar och hittar på
det finns ingen SAKNAD
bara en tanke om saknad
skådespelare kan imitera känslor
jag är en skådespelare
JAG ÄR INTE KÄR I DIG
JAG KÄNNER INGENTING FÖR DIG
det är bara att jag vill kunna sitta ned och prata med någon som faktiskt är som mig
DET HÄR ÄR INTE KÄRLEK
det har ingenting med det att göra
eller har det
jag vet inte
jag bryr mig inte
oavsett vad jag skriver här
eller hur mycket
så kommer ingenting att förändras
oavsett om du läser det här så kommer ingenting förändras
du kommer bara försöka förstå vad jag tänker på
ja jag tänker på dig
men jag vet inte
det förändrar ingenting
ingenting av det här förändrar någonting
det är bara så mycket jag vill säga till dig
och så mycket jag vill höra ifrån dig
jag vill lyssna på när du pratar
när du säger saker som jag har tänkt på i flera år
när vi inser att vi tänker samma tankar och sätter in dem i ett sammanhang
jag vill bara kunna prata med dig
jag önskar att jag älskade dig men det gör jag inte
just nu vill jag bara prata med dig
vill du prata med mig
ja det vet jag att du vill
men du är begränsad av pliktkänslan
den som vi båda bröt under en kväll för några veckor sedan
det fick konsekvenser
men jag tycker fortfarande att det var fint
men det lättaste vore att glömma dig
men hur ska jag kunna glömma mig själv
hur ska jag kunna glömma dig när jag tittar mig i spegeln varje dag
under vårhalvåret så pratade vi ju inte av samma anledning som nu
jag glömde aldrig bort dig då
men jag tyckte under hela tiden att det var så synd att vi inte kunde prata
BARA SITTA NED OCH PRATA
ja
och nu får vi inte ens titta på varandra
det är en dragningskraft som håller oss tillbaka ifrån att flyga emot varandra
(och smälta ihop till samma person)
JA JUST DET PLIKTKÄNSLAN HETER DEN
åh det är så mycket jag vill förklara för dig
alla karaktärer
alla metaforer
alla tankar
alla känslor
alla minnen
det finns så mycket jag har att säga
men jag blev tvungen att sy igen min mun och mina ögon
hahahah hur kan jag leva såhär
nej så jobbigt är det inte
men det är bara så fruktansvärt jobbigt att inte få kunna sitta ned i livet och prata med dig
jag vet att du läser det här och du kanske tycker jag överdramatiserar det vilket jag också gör
men det spelar ingen roll
får du dåligt samvete
ångrar du dig
gör det inte
du valde rätt
du valde lyckan
det hade jag också gjort
jag är bara en destruktiv människa som inte kan tillföra något i ditt liv
men jag önskar bara att vi kunde prata någon dag
nu ska jag läsa gamla meddelanden
de sista orden som var riktade åt bara mig
åh nu bleknar jag bort igen
balkong
rödvin
natt
nej jag orkar inte
(förlåt för att jag utsätter dig för det här men det är så ,mycket jag vill säga)
kommahitpunktnu
snälla säg något till mig
jag är så fruktansvärt rädd för tystnaden
snälla
(kasjgodsalrgdhmölfns,rhjmis)
(vänta på evigheten)
så vacker
(jag vill bara känna hur våra personligheter smälter samman till ett medvetande)
jag är så fruktansvärt rädd för tystnaden
snälla
(kasjgodsalrgdhmölfns,rhjmis)
(vänta på evigheten)
så vacker
(jag vill bara känna hur våra personligheter smälter samman till ett medvetande)
(till en enhet)
(om jag är Konstnären så kan du vara Kreativiteten)
(sedan kan vi skapa den värld som vi aldrig fick leva tillsammans i)'
(så vackert snälla döda mig innan skönheten dödar mig)
(men du var alltid så rädd)
(men så vacker så fruktansvärt vacker)
jag försöker sluta tänka på dig
,hit.nu
(om jag är Konstnären så kan du vara Kreativiteten)
(sedan kan vi skapa den värld som vi aldrig fick leva tillsammans i)'
(så vackert snälla döda mig innan skönheten dödar mig)
(men du var alltid så rädd)
(men så vacker så fruktansvärt vacker)
jag försöker sluta tänka på dig
,hit.nu
dataskärmar och sista minuten i en dålig film
haha jag kan inte sluta
FÖRLÅT MEN DET GÅR FAKTISKT INTE
klockan är tre
det fungerar inte
jag ser dig här nu
i en bild i mitt huvud
vi ligger i min soffa och skrattar åt någonting som är på tv
jag vet inte riktigt vad det är
men det verkar vara roligt
jag kastar en kudde på dig
du kastar en sten på mig
en stor sten
på stenen så står det någonting skrivet
men jag kan inte läsa det
när jag tittar upp igen så sitter du inte där längre
stenen är också borta
fan just det
det var ju bara en tanke
HALLÅ?????
HALLÅ????
nu ser jag en till bild
vi sitter i min soffa
du säger förlåt för att du kastade en sten på mig
men jag säger att det inte gör någonting
det var ju bara en tanke
jag säger att jag ändå inte kan skadas i tankar
du skrattar och skjuter mig med din pistol
jag skrattar också när metallen tränger in i min kropp
jag fortsätter skratta när blodet rinner ned för min kropp
men jag slutar skratta när jag inser att du är borta
och blodet är borta
jag sitter ensam i min soffa framför en dataskärm
fan hur kunde jag förlora dig sådär igen
jävla dataskärm jag hatar dig
det är du som gör att jag ljuger så mycket
nu ser jag en till bild
när vi sitter på min balkong och du lutar dig emot mig
även fast det kanske känns äkta
så är det lika sannolikt som att du skulle ta upp en pistol och skjuta mig
vi kommer aldrig kunna sitta på min balkong
inte i verkligheten
därför förblir det en tanke
en ganska vacker tanke
men fortfarande omöjligt
förlåt för att jag skriver all denna skit
men jag låtsas att du kanske ser mig på samma sätt ibland
som någon som dig själv
men i verkligheten finns inga lyckliga slut
när du har läst sista sidan i en bok så finns det ett slut som kanske är lyckligt
då slutar boken
men tänk om den fortsatte
som verkligheten
tänk om de två som blev tillsammans gjorde slut ett år efter slutet i boken som du läste
varför väljer konstnärer att måla lyckliga slut
varför
det är inte en skildring av verkligheten
det är en skildring av en patetisk fantasi
det här är inte heller ett slut
det kanske är slutet på inlägget
men allting fortsätter
allting fortsätter
allting
fortsätter
(jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig inte inte inte inte inte inte inte försvinn ur mitt huvud)
snälla gå
FÖRLÅT MEN DET GÅR FAKTISKT INTE
klockan är tre
det fungerar inte
jag ser dig här nu
i en bild i mitt huvud
vi ligger i min soffa och skrattar åt någonting som är på tv
jag vet inte riktigt vad det är
men det verkar vara roligt
jag kastar en kudde på dig
du kastar en sten på mig
en stor sten
på stenen så står det någonting skrivet
men jag kan inte läsa det
när jag tittar upp igen så sitter du inte där längre
stenen är också borta
fan just det
det var ju bara en tanke
HALLÅ?????
HALLÅ????
nu ser jag en till bild
vi sitter i min soffa
du säger förlåt för att du kastade en sten på mig
men jag säger att det inte gör någonting
det var ju bara en tanke
jag säger att jag ändå inte kan skadas i tankar
du skrattar och skjuter mig med din pistol
jag skrattar också när metallen tränger in i min kropp
jag fortsätter skratta när blodet rinner ned för min kropp
men jag slutar skratta när jag inser att du är borta
och blodet är borta
jag sitter ensam i min soffa framför en dataskärm
fan hur kunde jag förlora dig sådär igen
jävla dataskärm jag hatar dig
det är du som gör att jag ljuger så mycket
nu ser jag en till bild
när vi sitter på min balkong och du lutar dig emot mig
även fast det kanske känns äkta
så är det lika sannolikt som att du skulle ta upp en pistol och skjuta mig
vi kommer aldrig kunna sitta på min balkong
inte i verkligheten
därför förblir det en tanke
en ganska vacker tanke
men fortfarande omöjligt
förlåt för att jag skriver all denna skit
men jag låtsas att du kanske ser mig på samma sätt ibland
som någon som dig själv
men i verkligheten finns inga lyckliga slut
när du har läst sista sidan i en bok så finns det ett slut som kanske är lyckligt
då slutar boken
men tänk om den fortsatte
som verkligheten
tänk om de två som blev tillsammans gjorde slut ett år efter slutet i boken som du läste
varför väljer konstnärer att måla lyckliga slut
varför
det är inte en skildring av verkligheten
det är en skildring av en patetisk fantasi
det här är inte heller ett slut
det kanske är slutet på inlägget
men allting fortsätter
allting fortsätter
allting
fortsätter
(jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig inte inte inte inte inte inte inte försvinn ur mitt huvud)
snälla gå
frustration i form av meningslösthet i samband med kreativitet och tidlöshet
vet du vad det jobbigaste är
nej det vet du inte
så därför ska jag berätta det
det är hur du ständigt påminner
påminner mig om den delen av mig själv som jag älskar mest
samtidigt som du är lycklig
att se den delen av mig själv som jag älskar mest lycklig
är den största mentala tortyren
för det är väl så
du gjorde ett val som gjorde dig lycklig
jag vet inte vad jag hade valt
och det är just tveksamheten som förstör allt jag står för
jag vill säga att allt jag skriver här
är lögn och påhittat och inte har något med verkligheten att göra
men vad kommer då allt ifrån
vad kommer alla dessa tankar ifrån
alla dessa känslor
alla dessa minnen
de kan inte alla vara illusioner
och jag kan inte skapa utan Kreativiteten
förlåt för att jag utsätter dig för det här
läser du fortfarande mina tankar
eller väljer du att befinna dig i den verklighet som gör dig lycklig
för du är väl lycklig
eller hur
det var ju det du valde
men visst är det jobbigt att ljuga för sig själv
det är lättare för alla andra
men för sig själv
(det räcker nu sluta skriv om saker som inte spelar någon roll för någon)
nej
lugn
panikpanikpanik ingenstans att ta vägen vart ska jag gå
ser ingentingtingting
alltl
nej
nuser jag dig
varför ser du så glad ut
men du tittar inte ens på mig
plötsligt inser jag att jag är genomskinlig
och jag vandrar längs dina stränder vid ditt hav
mina fötter lämnar inga fotspår på din strand
jag börjar blekna bort
jag springer ut mot havet för att dränka mig
men jag hålls ifrån av ett osynligt kraftfält
är det din vilja som håller mig borta
eller är det en mur av lycka som jag inte kan penetrera med mina lögner
är det inte jobbigt
nejsåklart det inte är
jag känner hur jag försvinner nu
till isoleringen
tomrummet
minns du tomrummet?
vänterummet på evigheten
där sitter jag nu
och lovar mig själv
jag lovar mig själv att aldrig personifiera det vackra i världen
jag lovar mig själv att aldrig personifiera kärleken
jag lovar mig själv att fortsätta ljuga för annars kan jag inte fungera som människa
och då känner jag hur väggarna viskar
de viskar om sanningen och om hur han blev förvisad
de viskar även om lögnen och om hur han gjorded succé
de viskar även om dig och hur du aldrig har existerat utanför mina tankar
KAN INGEN BARA SÄGA ATT JAG HAR HITTAT PÅ DIG
KAN INTE NÅGON BARA BE MIG ATT LEVA I VERKLIGHETEN
men du tillhör inte min verklighet
förlåt
men du är iallafall en av de vackraste tankarna jag har
förlåt
snälla förlåt mig
men jag kommer alltid att ljuga för dig
det är inte för att jag älskar dig
för jag kan inte älska någon annan
jag vet inte hur man gör det
kan inte du och jag sätta oss ned livet någon dag alldeles nakna framför varandra
utan skyddsmurar och barriärer
utan sanningar och lögner
utan förpliktelser och ansvarskänslor
utan kärlek och hat
utan skådespelare kritiker och publik
kan inte du och jag sätta oss ned i livet och prata
det finns så mycket jag vill säga och ibland räcker utrymmet inte till
(och då viskade Evigheten om hur han skapade en parallell verklighet där vi saknade förpliktelser emot publiken vilket ledde till att två skuggkonstnärer kunde tillsammans bilda ett konstnärsskap där konsten i sig aldrig spelade någon roll, utan själva Kreativiteten som uppstod i ett samspel mellan de två skuggkonstnärerna som aldrig riktigt såg sig själva som slavar till Kreativiteten, utan snarare två människor som var tillägnade en viktig del i skapelsen)
(och det var också då som Verkligheten tog till vapen emot hans tvillingbröder och Fantasin själv)
(och hela världen skakade till)
känner du inte hur världen ständigt förändras under våra blickar
vi är gudar
förstår du inte det (nanananananaaanananana)
vi är gudar
det här är vår värld
där vi är gudar
HAHAHA VI ÄR GUDAR FÖRSTÅR DU INTE VI HAR INGA FÖRPLIKTELSER VI HAR INGA REGLER VI MÅSTE FÖLJA VI HAR INGENTING SOM A
.--ASFANDSFGKFL
jsdfoigfsdplfåpsnkdfn g mk
sdfoskjdfmspdf
Det här kan inte fortsätta. Det finns en mycket viktigt skillnad mellan struktur och meningslöst poesipladder. Det här är struktur och det är viktigt att poängtera hur löjligt det är att försöka skapa någon slags sanning i poesi genom att ständigt påpeka att man ljuger. Det går inte att ständigt analysera sig själv och sin omgivning för att försöka skapa någon slags poetisk och tragisk bild av sig själv. Ifall du har läst någonting av det som står skrivet här, så ta det inte på allvar. Det är bara meningslöst. Försök inte att finna någon mening i det, det är bara pladder. Det här, som jag skriver här, det här är struktur. Det här är vad verkligheten begär av oss som människor, det här är det verkliga livet. Lyssna inte på det ostrukturerade tankarna. Tankar kan vara förrädiska. Var också väldigt försiktig med det som står skrivet i kursivt. Det här är som sagt verkligheten och den ser ut såhär. Lyssna inte på det andra.
(nej du måste förstå att verkligheten ljuger det här är sanningen han försöker bara luras med sitt snack om struktur i livet i det verkliga livet finns ingen struktur det är bara en illusion som människorna har skapat)
jag önskar bara att du och jag kunde prata
kan vi inte sätta oss ned en dag i livet
snälla
snälla
snälla
(nu räcker det det har redan sagts så mycket de senaste timmarna vad har du fått i huvudet egentligen som får dig att skriva dessa saker du måste sova imorgon kommer du ångra allt du har skrivit här)
tyst nu lilla tanke
nu ska vi drömma om lyckan
och om en konversation som vi aldrig kommer få uppleva
(evigheten vet fråga honom)
nej Evigheten vet ingenting
(snälla avsluta det här inlägget nu det har spårat för längesen)
kan inte
det går inte att sluta
-----------> Tvingar fram säkerhetsnedstängning. Alla tankeprocesser avslutas. --------------->
.....
.
.
.
.
.
(så vacker)
nej det vet du inte
så därför ska jag berätta det
det är hur du ständigt påminner
påminner mig om den delen av mig själv som jag älskar mest
samtidigt som du är lycklig
att se den delen av mig själv som jag älskar mest lycklig
är den största mentala tortyren
för det är väl så
du gjorde ett val som gjorde dig lycklig
jag vet inte vad jag hade valt
och det är just tveksamheten som förstör allt jag står för
jag vill säga att allt jag skriver här
är lögn och påhittat och inte har något med verkligheten att göra
men vad kommer då allt ifrån
vad kommer alla dessa tankar ifrån
alla dessa känslor
alla dessa minnen
de kan inte alla vara illusioner
och jag kan inte skapa utan Kreativiteten
förlåt för att jag utsätter dig för det här
läser du fortfarande mina tankar
eller väljer du att befinna dig i den verklighet som gör dig lycklig
för du är väl lycklig
eller hur
det var ju det du valde
men visst är det jobbigt att ljuga för sig själv
det är lättare för alla andra
men för sig själv
(det räcker nu sluta skriv om saker som inte spelar någon roll för någon)
nej
lugn
panikpanikpanik ingenstans att ta vägen vart ska jag gå
ser ingentingtingting
alltl
nej
nuser jag dig
varför ser du så glad ut
men du tittar inte ens på mig
plötsligt inser jag att jag är genomskinlig
och jag vandrar längs dina stränder vid ditt hav
mina fötter lämnar inga fotspår på din strand
jag börjar blekna bort
jag springer ut mot havet för att dränka mig
men jag hålls ifrån av ett osynligt kraftfält
är det din vilja som håller mig borta
eller är det en mur av lycka som jag inte kan penetrera med mina lögner
är det inte jobbigt
nejsåklart det inte är
jag känner hur jag försvinner nu
till isoleringen
tomrummet
minns du tomrummet?
vänterummet på evigheten
där sitter jag nu
och lovar mig själv
jag lovar mig själv att aldrig personifiera det vackra i världen
jag lovar mig själv att aldrig personifiera kärleken
jag lovar mig själv att fortsätta ljuga för annars kan jag inte fungera som människa
och då känner jag hur väggarna viskar
de viskar om sanningen och om hur han blev förvisad
de viskar även om lögnen och om hur han gjorded succé
de viskar även om dig och hur du aldrig har existerat utanför mina tankar
KAN INGEN BARA SÄGA ATT JAG HAR HITTAT PÅ DIG
KAN INTE NÅGON BARA BE MIG ATT LEVA I VERKLIGHETEN
men du tillhör inte min verklighet
förlåt
men du är iallafall en av de vackraste tankarna jag har
förlåt
snälla förlåt mig
men jag kommer alltid att ljuga för dig
det är inte för att jag älskar dig
för jag kan inte älska någon annan
jag vet inte hur man gör det
kan inte du och jag sätta oss ned livet någon dag alldeles nakna framför varandra
utan skyddsmurar och barriärer
utan sanningar och lögner
utan förpliktelser och ansvarskänslor
utan kärlek och hat
utan skådespelare kritiker och publik
kan inte du och jag sätta oss ned i livet och prata
det finns så mycket jag vill säga och ibland räcker utrymmet inte till
(och då viskade Evigheten om hur han skapade en parallell verklighet där vi saknade förpliktelser emot publiken vilket ledde till att två skuggkonstnärer kunde tillsammans bilda ett konstnärsskap där konsten i sig aldrig spelade någon roll, utan själva Kreativiteten som uppstod i ett samspel mellan de två skuggkonstnärerna som aldrig riktigt såg sig själva som slavar till Kreativiteten, utan snarare två människor som var tillägnade en viktig del i skapelsen)
(och det var också då som Verkligheten tog till vapen emot hans tvillingbröder och Fantasin själv)
(och hela världen skakade till)
känner du inte hur världen ständigt förändras under våra blickar
vi är gudar
förstår du inte det (nanananananaaanananana)
vi är gudar
det här är vår värld
där vi är gudar
HAHAHA VI ÄR GUDAR FÖRSTÅR DU INTE VI HAR INGA FÖRPLIKTELSER VI HAR INGA REGLER VI MÅSTE FÖLJA VI HAR INGENTING SOM A
.--ASFANDSFGKFL
jsdfoigfsdplfåpsnkdfn g mk
sdfoskjdfmspdf
Det här kan inte fortsätta. Det finns en mycket viktigt skillnad mellan struktur och meningslöst poesipladder. Det här är struktur och det är viktigt att poängtera hur löjligt det är att försöka skapa någon slags sanning i poesi genom att ständigt påpeka att man ljuger. Det går inte att ständigt analysera sig själv och sin omgivning för att försöka skapa någon slags poetisk och tragisk bild av sig själv. Ifall du har läst någonting av det som står skrivet här, så ta det inte på allvar. Det är bara meningslöst. Försök inte att finna någon mening i det, det är bara pladder. Det här, som jag skriver här, det här är struktur. Det här är vad verkligheten begär av oss som människor, det här är det verkliga livet. Lyssna inte på det ostrukturerade tankarna. Tankar kan vara förrädiska. Var också väldigt försiktig med det som står skrivet i kursivt. Det här är som sagt verkligheten och den ser ut såhär. Lyssna inte på det andra.
(nej du måste förstå att verkligheten ljuger det här är sanningen han försöker bara luras med sitt snack om struktur i livet i det verkliga livet finns ingen struktur det är bara en illusion som människorna har skapat)
jag önskar bara att du och jag kunde prata
kan vi inte sätta oss ned en dag i livet
snälla
snälla
snälla
(nu räcker det det har redan sagts så mycket de senaste timmarna vad har du fått i huvudet egentligen som får dig att skriva dessa saker du måste sova imorgon kommer du ångra allt du har skrivit här)
tyst nu lilla tanke
nu ska vi drömma om lyckan
och om en konversation som vi aldrig kommer få uppleva
(evigheten vet fråga honom)
nej Evigheten vet ingenting
(snälla avsluta det här inlägget nu det har spårat för längesen)
kan inte
det går inte att sluta
-----------> Tvingar fram säkerhetsnedstängning. Alla tankeprocesser avslutas. --------------->
.....
.
.
.
.
.
(så vacker)
kaffefläckar (igen)
förlåt men du har blivit en sådan fulländad personifiering av skönheten i verkligheten
jag har så svårt att acceptera hur fruktansvärt vacker du har blivit
det handlar om hur tar fram det vackra i mig
hur jag får känna mig vacker
(nej)
(lögner)
(illusioner)
(bekräftelse)
(lyssna inte)
(lyssna inte på den röst du tror är sanningen)
(sanningen vet ingenting om skönhet)
jag vill bara se dig som en jämnlike
ljug inte för dig själv
sluta
du är ock
åpasflgn dbhlkjölö,.-äö.,lkmnjhbgvuuuuuuuud,-
dffffffffffff
frustrationen orkar inte mer
DET HÄR ÄR INTE ENS PÅ RIKTIGT JAG BARA FEJKAR ALLTING
LYSSNA INTE PÅ VAD JAG SÄGER
TRO INTE PÅ VAD JAG SKRIVER
snälla det är aldrig någon
kanske någon jag hittat på
nnågon som i verkligheten skulle vara för bra
ja
det är min kreation
länge leve kreativiteten
(världen faller samman känner du hur allting rasar)
(ett hav som kokar)
(snälla döda oss nu)
jag har så svårt att acceptera hur fruktansvärt vacker du har blivit
det handlar om hur tar fram det vackra i mig
hur jag får känna mig vacker
(nej)
(lögner)
(illusioner)
(bekräftelse)
(lyssna inte)
(lyssna inte på den röst du tror är sanningen)
(sanningen vet ingenting om skönhet)
jag vill bara se dig som en jämnlike
ljug inte för dig själv
sluta
du är ock
åpasflgn dbhlkjölö,.-äö.,lkmnjhbgvuuuuuuuud,-
dffffffffffff
frustrationen orkar inte mer
DET HÄR ÄR INTE ENS PÅ RIKTIGT JAG BARA FEJKAR ALLTING
LYSSNA INTE PÅ VAD JAG SÄGER
TRO INTE PÅ VAD JAG SKRIVER
snälla det är aldrig någon
kanske någon jag hittat på
nnågon som i verkligheten skulle vara för bra
ja
det är min kreation
länge leve kreativiteten
(världen faller samman känner du hur allting rasar)
(ett hav som kokar)
(snälla döda oss nu)
riv sönder din själ och spika upp alla fragment på väggen (som en martyr)
men
tänk om jag vill riva sönder
min själ i ett ädelt syfte
eller begrava kärleken
i en tankeprocess
eller kanske utmana ödet
genom att låtsas att jag faktiskt är kär
nej
inte här
inte nu
snälla
om du läser det här
försök inse att det inte är riktat till dig
jag vill bara att du ska veta
att jag aldrig tänker på dig
jag ljuger hela tiden
snälla lyssna inte på det jag säger
jag vet inte om det här är riktat till dig
kanske det är mer riktat till mig själv
är det här sanning
snälla jag vet inte vem jag skriver om
eller gör jag det
skriver jag
för att ge mig själv någon slags sanningsinsikt
snälla jag vet inte
gå bara
snälla gå
försvinn ifrån mina tankar
du hör inte hemma där
allt du säger passar
det passar in i ett mönster
jag skriver om dig för att slippa tänka på dig
MEN DET HÄR VAR JU INGEN
nej
gå
vad är det som du söker
ja jag vet vad jag söker
jag söker efter sanning
att ständigt ljuga för sig själv ger ingenting
det handlar bara om bekräftelse
det finns ingen sanning
bara en illusion om lycka
det finns så många människor
så många människor som jag har värderat högt
som jag har sagt är speciella
men det är ju inte så
jag har ju bara ljugit
varför har jag ljugit
varför ljög jag för alla er
eller jag ljög mest för mig själv
för jag trodde verkligen att ni var speciella
JAG FICK MIG SJÄLV ATT TRO PÅ DET
DET FANNS EN SLAGS ÖVERTYGELSE
men nej
borta
när du till sist vänder ryggen emot mig
så inser jag alla saker jag sa fel
och ha i åtanke
att allt handlar om bekräftelse
säg aldrig vackra saker till mig
snälla lova det
ge mig aldrig en komplimang
jag kan inte höra det
för utifrån det så kommer jag bygga illusioner och lögner
ge mig inte kärlek även om det är din sanning
för mig kommer det alltid att vara en lögn
en lögn som föder mig
jag är en parasit
snälla stampa på mig istället
jag förtjänar ingen uppmärksamhet
snälla lova det
om du lovar det så lovar jag att älska dig
vänd ryggen åt mig istället
det är vad jag behöver
bekräftelse är bara en illusion
ÄVEN OM KÄRLEK ÄR DIN SANNING SÅ LJUG FÖR MIG
ljug om sanningen
titta aldrig på mig
skratta aldrig åt något roligt jag säger
nämn aldrig mina fina egenskaper
kommentera aldrig mina osjälviska handlingar
tryck istället ned mig
tryck ned mig i de lögner som du själv skapar
du behöver inte ljuga för dig själv
men snälla ljug för mig
i slutändan så kommer jag må bättre av det
kom ihåg att varje ord är farligt
varje ord kan ge upphov till bekräftelsen
som startar ett händelseförlopp
som också skapar ett nätverk av lögner
SNÄLLA INSE ATT JAG ALLTID ÄR EN SKÅDESPELARE
jag gör allting för att publiken ska se mig
samtidigt som jag gör allt för att undvika kritikernas kommentarer
jag är ingen konstnär
jag är bara en skugga
en skugga av alla de människor jag beundrar
jag beundrar dig också
och jag önskar att jag älskade dig
men jag kan inte göra det
jag har aldrig älskat någon förutom mig själv
och jag hatar detå
jag hatar det så jävla mycket
det är därför du inte får lyssna på mig
så snälla ljug
se mig inte i ögonen för länge
dröj inte kvar med blickar
SNÄLLA LJUG BARA
annars kommer jag fortsätta att beundra dig
dig och de andra
ja det finns andra också
men de är bara temporära
varför skriver jag ens om det här
jag minns inte vad jag har skrivit om
och jag tänker inte läsa igenom det
för då kommer jag radera det
det här kanske inte heller är sanning
jag kanske har ljugit hela tiden
eller så ljuger jag om att jag ljuger
det spelar ingen roll
jag älskar ingen och ingen är speciell samtidigt som jag älskar alla och alla är speciella
förstår du inte
för jag förstår inte heller
kan inte vi sätta oss ned i livet alldeles oskyddade framför varandra och bara ljuga
det finns ingen sanning ifrån dig som jag vill ha
ljug om lögnerna
HAHAHAHAHA BRISTNINGSGRÄNSEN
men det är ju bara ett skådespel
just nu har jag en bild av oss i huvudet där vi står på en scen samtidigt som omvärlden tittar på
och alla skriker åt mig
kastar saker på mig
men du bara står där och talar sanning
jag skriker och försöker döda dig
men då inser jag att man inte kan döda sanningen
och inte heller döda en tanke
de finns alltid där
NEJ
nej lugn
jag kan inte skriva mer
(det går för långt)
(för många röster som skriker samtidigt prestera prestera prestera)
ljug bara
(snälla älskade)
tänk om jag vill riva sönder
min själ i ett ädelt syfte
eller begrava kärleken
i en tankeprocess
eller kanske utmana ödet
genom att låtsas att jag faktiskt är kär
nej
inte här
inte nu
snälla
om du läser det här
försök inse att det inte är riktat till dig
jag vill bara att du ska veta
att jag aldrig tänker på dig
jag ljuger hela tiden
snälla lyssna inte på det jag säger
jag vet inte om det här är riktat till dig
kanske det är mer riktat till mig själv
är det här sanning
snälla jag vet inte vem jag skriver om
eller gör jag det
skriver jag
för att ge mig själv någon slags sanningsinsikt
snälla jag vet inte
gå bara
snälla gå
försvinn ifrån mina tankar
du hör inte hemma där
allt du säger passar
det passar in i ett mönster
jag skriver om dig för att slippa tänka på dig
MEN DET HÄR VAR JU INGEN
nej
gå
vad är det som du söker
ja jag vet vad jag söker
jag söker efter sanning
att ständigt ljuga för sig själv ger ingenting
det handlar bara om bekräftelse
det finns ingen sanning
bara en illusion om lycka
det finns så många människor
så många människor som jag har värderat högt
som jag har sagt är speciella
men det är ju inte så
jag har ju bara ljugit
varför har jag ljugit
varför ljög jag för alla er
eller jag ljög mest för mig själv
för jag trodde verkligen att ni var speciella
JAG FICK MIG SJÄLV ATT TRO PÅ DET
DET FANNS EN SLAGS ÖVERTYGELSE
men nej
borta
när du till sist vänder ryggen emot mig
så inser jag alla saker jag sa fel
och ha i åtanke
att allt handlar om bekräftelse
säg aldrig vackra saker till mig
snälla lova det
ge mig aldrig en komplimang
jag kan inte höra det
för utifrån det så kommer jag bygga illusioner och lögner
ge mig inte kärlek även om det är din sanning
för mig kommer det alltid att vara en lögn
en lögn som föder mig
jag är en parasit
snälla stampa på mig istället
jag förtjänar ingen uppmärksamhet
snälla lova det
om du lovar det så lovar jag att älska dig
vänd ryggen åt mig istället
det är vad jag behöver
bekräftelse är bara en illusion
ÄVEN OM KÄRLEK ÄR DIN SANNING SÅ LJUG FÖR MIG
ljug om sanningen
titta aldrig på mig
skratta aldrig åt något roligt jag säger
nämn aldrig mina fina egenskaper
kommentera aldrig mina osjälviska handlingar
tryck istället ned mig
tryck ned mig i de lögner som du själv skapar
du behöver inte ljuga för dig själv
men snälla ljug för mig
i slutändan så kommer jag må bättre av det
kom ihåg att varje ord är farligt
varje ord kan ge upphov till bekräftelsen
som startar ett händelseförlopp
som också skapar ett nätverk av lögner
SNÄLLA INSE ATT JAG ALLTID ÄR EN SKÅDESPELARE
jag gör allting för att publiken ska se mig
samtidigt som jag gör allt för att undvika kritikernas kommentarer
jag är ingen konstnär
jag är bara en skugga
en skugga av alla de människor jag beundrar
jag beundrar dig också
och jag önskar att jag älskade dig
men jag kan inte göra det
jag har aldrig älskat någon förutom mig själv
och jag hatar detå
jag hatar det så jävla mycket
det är därför du inte får lyssna på mig
så snälla ljug
se mig inte i ögonen för länge
dröj inte kvar med blickar
SNÄLLA LJUG BARA
annars kommer jag fortsätta att beundra dig
dig och de andra
ja det finns andra också
men de är bara temporära
varför skriver jag ens om det här
jag minns inte vad jag har skrivit om
och jag tänker inte läsa igenom det
för då kommer jag radera det
det här kanske inte heller är sanning
jag kanske har ljugit hela tiden
eller så ljuger jag om att jag ljuger
det spelar ingen roll
jag älskar ingen och ingen är speciell samtidigt som jag älskar alla och alla är speciella
förstår du inte
för jag förstår inte heller
kan inte vi sätta oss ned i livet alldeles oskyddade framför varandra och bara ljuga
det finns ingen sanning ifrån dig som jag vill ha
ljug om lögnerna
HAHAHAHAHA BRISTNINGSGRÄNSEN
men det är ju bara ett skådespel
just nu har jag en bild av oss i huvudet där vi står på en scen samtidigt som omvärlden tittar på
och alla skriker åt mig
kastar saker på mig
men du bara står där och talar sanning
jag skriker och försöker döda dig
men då inser jag att man inte kan döda sanningen
och inte heller döda en tanke
de finns alltid där
NEJ
nej lugn
jag kan inte skriva mer
(det går för långt)
(för många röster som skriker samtidigt prestera prestera prestera)
ljug bara
(snälla älskade)
(steg 4 av 8)
det är så mycket jag vill säga till dig
en grej jag vill säga är att jag älskar dig, men det vore att ljuga för jag älskar inte dig men jag vill älska dig
kan jag inte få lura mig själv i bara en sekund
dig kommer jag aldrig att lura
jag som nästan hade slutat tänka på dig
sen började jag igen
hur länge ska vi hålla på såhär
snälla
kan vi inte ignorerna pliktkänslan
i försöket att göra rätt så gör vi ändå fel mot varandra
och publiken
nej
nej
NEJ
snälla gå
gå ut ur mitt huvud
du hör hemma här mer än något annat , men snälla gå
snälla gå
en grej jag vill säga är att jag älskar dig, men det vore att ljuga för jag älskar inte dig men jag vill älska dig
kan jag inte få lura mig själv i bara en sekund
dig kommer jag aldrig att lura
jag som nästan hade slutat tänka på dig
sen började jag igen
hur länge ska vi hålla på såhär
snälla
kan vi inte ignorerna pliktkänslan
i försöket att göra rätt så gör vi ändå fel mot varandra
och publiken
nej
nej
NEJ
snälla gå
gå ut ur mitt huvud
du hör hemma här mer än något annat , men snälla gå
snälla gå
ANSIKTET NEJ JAG VILL INTE
när jag vaknde den morgonen så visste jag att jag skulle utbyta blickar med en skugga och nicka och småprata om småsaker
MEN DÅ KOM SANNINGEN OCH SA SÅHÄR
"Hej. Jag har hört talas om dig. Lögnen sa att du ljög. Jag visste inte hur jag skulle tolka det, därav kom jag för att besöka dig."
jag förstod inte vad han ville mig så jag sa åt honom att gå sin väg
JA GÅ DIN VÄG
borta
eller barfota
jagvillat t d ud ska vara såhär
och en gång
en gång skrev du att du tänkte på mig fast i presens
är det egoistiskt att låtsas att det är en själv
är det
men jag ser ju saker när jag blundar
jag ser fler saker då
när jag ser inåt
där finns så mycket mer
och där finns en ofullbordad helhetsbild av dig
istället för namn
VAD ANVÄNDER MAN ISTÄLLET FÖR NAMN
JAG VET ATT DU VET DET
(förenamn)
åh det är så mycket jag vill säga
så mycket jag vill berätta
men någon sydde igen min mun
var det du som gjorde det?
eller var du bara en i publike som tittade på medan det skedde?
i vilket fall så är du lika skyldig
alldeles oförmögen till att ingripa
men jag förstår
det fanns en som såg det som ännu inte hade hänt
och när det finns människor som ser saker som ännu inte har inträffat så blir de oroliga
och i deras sällskap sprider de lögner om saker som aldrig egentligen inträffade
eftersom händelseförloppet blev avklippt
SOM EN TRÅD, SOM ÖDETS TRÅD
JA VEM ÄR DET SOM DRAR I ALLA TRÅDAR
(det lät som en musikreferens men jag minns inte bandet eller låten)
asasdasdå
asdfknksdlfökojskndf gldåfgdfkg
vad var det som du tyckte var fint
jag kände en sån saknad när jag läste det
när jag läste en enda mening
vad var fint
men jag kan inte prata med dig
FÖR MIN MUN ÄR IGENSYDD
VEM HAR SYTT IGEN MIN MUN
förlåt nu börjar jag igen
jag ljög förresten om att jag ljuger hela tiden
men jag är en skådespelare ibland
försök att se igenom det
där det finns en publik och en scen så finns det alltid en skådespelare
snälla kom ihåg det
men det finns så mycket sanning också
eller någonting i närheten av det
snälla berätta när det här tar slut
varför måste vi låtsas
är det för din skulle ellern ågon annans
(annannanananan)
minns du det
det var första gången
jag hade alltid så svårt för namn
alltid så svårt
lilla fjäril
det är så lättare att läsa varandras tankar
när jag drunkar i ditt hav
så existerar inga namn
bara känslor och tankar
och kanske minnen
men skjut minnena åt sidan
för vi vet inte om de är illusioner
det är bara nuet som existerar
så låtsas du att du är lycklig, men det måste vara jobbigt att gömma sig inom sig själv
(snart kommer förädmingen att brista)
SVARTA PRICKAR
DE SVARTA PRICKARNA
NEJ NU SER JAG HONOM
ANSIKTET
DEN FEMTE
DEN FEMTE BUDBÄRAREN
NU SER JAG HONOM
(och det sista minnet jag har innan Glömskan suddar ut mig ur universum mig är det första minnet jag hade med dig)
ananananananananaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
............
..
..
..
(ingen)
(ingen kan döda)
(ingen kan döda en skugga)
(en skugga av en konstnär)
MEN DÅ KOM SANNINGEN OCH SA SÅHÄR
"Hej. Jag har hört talas om dig. Lögnen sa att du ljög. Jag visste inte hur jag skulle tolka det, därav kom jag för att besöka dig."
jag förstod inte vad han ville mig så jag sa åt honom att gå sin väg
JA GÅ DIN VÄG
borta
eller barfota
jagvillat t d ud ska vara såhär
och en gång
en gång skrev du att du tänkte på mig fast i presens
är det egoistiskt att låtsas att det är en själv
är det
men jag ser ju saker när jag blundar
jag ser fler saker då
när jag ser inåt
där finns så mycket mer
och där finns en ofullbordad helhetsbild av dig
istället för namn
VAD ANVÄNDER MAN ISTÄLLET FÖR NAMN
JAG VET ATT DU VET DET
(förenamn)
åh det är så mycket jag vill säga
så mycket jag vill berätta
men någon sydde igen min mun
var det du som gjorde det?
eller var du bara en i publike som tittade på medan det skedde?
i vilket fall så är du lika skyldig
alldeles oförmögen till att ingripa
men jag förstår
det fanns en som såg det som ännu inte hade hänt
och när det finns människor som ser saker som ännu inte har inträffat så blir de oroliga
och i deras sällskap sprider de lögner om saker som aldrig egentligen inträffade
eftersom händelseförloppet blev avklippt
SOM EN TRÅD, SOM ÖDETS TRÅD
JA VEM ÄR DET SOM DRAR I ALLA TRÅDAR
(det lät som en musikreferens men jag minns inte bandet eller låten)
asasdasdå
asdfknksdlfökojskndf gldåfgdfkg
vad var det som du tyckte var fint
jag kände en sån saknad när jag läste det
när jag läste en enda mening
vad var fint
men jag kan inte prata med dig
FÖR MIN MUN ÄR IGENSYDD
VEM HAR SYTT IGEN MIN MUN
förlåt nu börjar jag igen
jag ljög förresten om att jag ljuger hela tiden
men jag är en skådespelare ibland
försök att se igenom det
där det finns en publik och en scen så finns det alltid en skådespelare
snälla kom ihåg det
men det finns så mycket sanning också
eller någonting i närheten av det
snälla berätta när det här tar slut
varför måste vi låtsas
är det för din skulle ellern ågon annans
(annannanananan)
minns du det
det var första gången
jag hade alltid så svårt för namn
alltid så svårt
lilla fjäril
det är så lättare att läsa varandras tankar
när jag drunkar i ditt hav
så existerar inga namn
bara känslor och tankar
och kanske minnen
men skjut minnena åt sidan
för vi vet inte om de är illusioner
det är bara nuet som existerar
så låtsas du att du är lycklig, men det måste vara jobbigt att gömma sig inom sig själv
(snart kommer förädmingen att brista)
SVARTA PRICKAR
DE SVARTA PRICKARNA
NEJ NU SER JAG HONOM
ANSIKTET
DEN FEMTE
DEN FEMTE BUDBÄRAREN
NU SER JAG HONOM
(och det sista minnet jag har innan Glömskan suddar ut mig ur universum mig är det första minnet jag hade med dig)
ananananananananaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
............
..
..
..
(ingen)
(ingen kan döda)
(ingen kan döda en skugga)
(en skugga av en konstnär)
äntligen ser jag, ÄNTLIGEN KAN JAG SE
Likt en process av tankar
en plats där tankar, känslor och minnen ständigt kolliderar
ser du inte
ser du inte
där är en bild ifrån mitt huvud
ett nytt sätt att förmedla känslor och tankar
ett nytt sätt att kommunicera
är det inte vackert älskade
är det inte som vi alltid föreställde oss det
är verkligheten verkligen så långt borta
är den?
nej
det här går inte
kollisioner
NEJ INTE DEN TANKEN
SNÄLLA VAD SOM HELST FÖRUTOM DEN TANKEN
(värme?????????)
(gemenskap???????????)
(ljus???????????)
(ljud????????)
JAG HADE JU ALLTING MEN ÄNDÅ SÅ VAR JAG STÄNDIGT PÅMIND OM HONOM
HAN MED DET BLEKA ANSIKTET SOM ALLTID FINNS BAKOM MIN AXEL
VARFÖR PÅMINDES JAG OM HONOM
varför kan inte tankeprocessen behandla det bleka ansiktet
varför står han över alla världens tankar
alla har försökt att personifiera honom men han flinar bara åt oss
och allt vi kan göra är att flina tillbaka
(men varför kunde jag inte älska livet när jag kände livets fyra grundpelare pulsera igenom mig? varför gav det inte mig någon slags sinnesfrid? )
(Extaligerar älsklingsfaktor. Processerar....)
du är den största svarta i mitten, förstod du aldrig?
bara ett minne kvar
en plats där tankar, känslor och minnen ständigt kolliderar
ser du inte
ser du inte
där är en bild ifrån mitt huvud
ett nytt sätt att förmedla känslor och tankar
ett nytt sätt att kommunicera
är det inte vackert älskade
är det inte som vi alltid föreställde oss det
är verkligheten verkligen så långt borta
är den?
nej
det här går inte
kollisioner
NEJ INTE DEN TANKEN
SNÄLLA VAD SOM HELST FÖRUTOM DEN TANKEN
(värme?????????)
(gemenskap???????????)
(ljus???????????)
(ljud????????)
JAG HADE JU ALLTING MEN ÄNDÅ SÅ VAR JAG STÄNDIGT PÅMIND OM HONOM
HAN MED DET BLEKA ANSIKTET SOM ALLTID FINNS BAKOM MIN AXEL
VARFÖR PÅMINDES JAG OM HONOM
varför kan inte tankeprocessen behandla det bleka ansiktet
varför står han över alla världens tankar
alla har försökt att personifiera honom men han flinar bara åt oss
och allt vi kan göra är att flina tillbaka
(men varför kunde jag inte älska livet när jag kände livets fyra grundpelare pulsera igenom mig? varför gav det inte mig någon slags sinnesfrid? )
(Extaligerar älsklingsfaktor. Processerar....)
du är den största svarta i mitten, förstod du aldrig?
bara ett minne kvar
0+0=0
vi trivs så bra här
lämna oss inte
snälla gå
inte
snälla lilla älskade
varför är du så liten
varför kan jag bara se dig
som dimmiga rörelser en fuktig morgon
vad gör du här
gå
jag vill inte att du ska se mig på det här sättet
snälla gå
ja
jag kanske tycker synd om dig också
men det spelar ju ingen roll vad jag tycker
det har du alltid tyckt
försent försent
och så mycket så sent
snälla gå nu
kan du inte bara gå och lägga dig nu
lägg dig och sov
jag vill inte prata med dig längre
det är bara jobbigt
snälla gå nu
för varje sak du säger
för varje argument
så finns det en viss sanning
är du sanningen? nej inte
du är något annat
du är en personifiering av verjlighetens favoriter
men jag kan inte komma på vilken
snälla förlåt men jag vet inte vem du är
gå och lägg dig
du hör inte hemma i den här världen
du hör inte hemmai mitt huvud
varför har du kommit hit
snälla gå älskade lilla tanke
du hör inte hemma här
gå och sprid ditt budskap någon annastans
här vill vi inte ha dig
i mina ögon är du redan död
du var aldrig någon våg
vågar du lilla våg
förlåt men du kommer aldrig att vara någonting i mina ögon
förutom död
dödödödöd död ddöd d ddödöd dödöd död
förlåt älskade
men jag tror inte på vad du säger
jaqgtrorr att du ljguer
åh allt som faller samman bara för att sedan slås ihop
KROSSA
KROSSA
SER DU INTE HUR SPRICKORNA TAR ÖVER
SER DU INTE HUR SPRICKORNA SPRIDER SIG ÖVER GLASFORMATIONEN
SER DU INTE
HUR ALLT DU NÅGONSIN TROTT PÅ
HUR ALLT DU NÅGONSIN HOPPATS PÅ
SER DU INTE HUR DET FALLER SAMMAN
bara för att sedan slås ihop igen
jag visste att du ljög förm ig redan fåratar dig för det vidriga falska lögnaren n början jag h
(fragment) (fragment ifrån någonting förlorat)
(någonting som inte existerar längre)
(vem dödade sanningen i lögnens namn)
(känner du hur själen bleknar bort i ljuset)
(nu försvinner jag i dimman)
......................
(????????????????????????)
lämna oss inte
snälla gå
inte
snälla lilla älskade
varför är du så liten
varför kan jag bara se dig
som dimmiga rörelser en fuktig morgon
vad gör du här
gå
jag vill inte att du ska se mig på det här sättet
snälla gå
ja
jag kanske tycker synd om dig också
men det spelar ju ingen roll vad jag tycker
det har du alltid tyckt
försent försent
och så mycket så sent
snälla gå nu
kan du inte bara gå och lägga dig nu
lägg dig och sov
jag vill inte prata med dig längre
det är bara jobbigt
snälla gå nu
för varje sak du säger
för varje argument
så finns det en viss sanning
är du sanningen? nej inte
du är något annat
du är en personifiering av verjlighetens favoriter
men jag kan inte komma på vilken
snälla förlåt men jag vet inte vem du är
gå och lägg dig
du hör inte hemma i den här världen
du hör inte hemmai mitt huvud
varför har du kommit hit
snälla gå älskade lilla tanke
du hör inte hemma här
gå och sprid ditt budskap någon annastans
här vill vi inte ha dig
i mina ögon är du redan död
du var aldrig någon våg
vågar du lilla våg
förlåt men du kommer aldrig att vara någonting i mina ögon
förutom död
dödödödöd död ddöd d ddödöd dödöd död
förlåt älskade
men jag tror inte på vad du säger
jaqgtrorr att du ljguer
åh allt som faller samman bara för att sedan slås ihop
KROSSA
KROSSA
SER DU INTE HUR SPRICKORNA TAR ÖVER
SER DU INTE HUR SPRICKORNA SPRIDER SIG ÖVER GLASFORMATIONEN
SER DU INTE
HUR ALLT DU NÅGONSIN TROTT PÅ
HUR ALLT DU NÅGONSIN HOPPATS PÅ
SER DU INTE HUR DET FALLER SAMMAN
bara för att sedan slås ihop igen
jag visste att du ljög förm ig redan fåratar dig för det vidriga falska lögnaren n början jag h
(fragment) (fragment ifrån någonting förlorat)
(någonting som inte existerar längre)
(vem dödade sanningen i lögnens namn)
(känner du hur själen bleknar bort i ljuset)
(nu försvinner jag i dimman)
......................
(????????????????????????)
de tre (som utgör en triangel av lögner)
kom bara ihåg en grej
kom ihåg att jag bara är en skådespelare
det är det viktigaste
jag ljuger för dig
lyssna inte på mig
det är en akt
jag är bara en skådespelare
och en skicklig sådan
lyssna inte på mig
dödamigistället
här
SLUTA LYSSNA PÅ MIG SÄGER JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SLUTA LYSSA PÅ MIG
SLUTA
SLUTA
SLUTA
SLUTA
nu
andas
trångt (din blick)
jag förlorar
kom ihåg att jag bara är en skådespelare
det är det viktigaste
jag ljuger för dig
lyssna inte på mig
det är en akt
jag är bara en skådespelare
och en skicklig sådan
lyssna inte på mig
dödamigistället
här
SLUTA LYSSNA PÅ MIG SÄGER JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SLUTA LYSSA PÅ MIG
SLUTA
SLUTA
SLUTA
SLUTA
nu
andas
trångt (din blick)
jag förlorar
48484848848484888888888888888844444444444444444
ja det är riktat till dig
(ibland är det svårt att se ett samband)
(ibland önskar jag att det var mig du skrev om)
fast jag vet ju såklart ingenting
ingeen ingeen ingeentiiiing
MEN NU HADE JAG TÄNKT ATT SLUTA
(ja det brukar låta så)
(det börjar nästan bli en vana)
(ibland är det svårt att se ett samband)
(ibland önskar jag att det var mig du skrev om)
fast jag vet ju såklart ingenting
ingeen ingeen ingeentiiiing
MEN NU HADE JAG TÄNKT ATT SLUTA
(ja det brukar låta så)
(det börjar nästan bli en vana)
adsfiokerwjgfbjsiodp
snälla lilla älskade du måste förstå tankeprocessen för att kunna förstå att jag ljuger
hur en tanke föds
och hur en tanke dör
MEN DÖ DÅ
DÖ ÖDÖD ÖD ÖDÖ DÖD ÖDÖDÖ DÖ DÖ DÖDÖDÖDÖDÖDÖ
hur en tanke föds
och hur en tanke dör
MEN DÖ DÅ
DÖ ÖDÖD ÖD ÖDÖ DÖD ÖDÖDÖ DÖ DÖ DÖDÖDÖDÖDÖDÖ
är det här frustration (regera regera regera)
HAHAA HAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAA
TROR DU VERKLIGEN ATT ÖDET KAN HÅLLA OSS IFRÅN VARANDRA?
TROR DU VERKLIGEN ATT VÄRLDEN ORKAR STÅ EMOT DEN KRAFT SOM VILJAN UTSTRÅLAR?
NEJ DET GÖR DEN INTE
SNART KOMMER DEN FALLA
EXPLODERA
OCH ALLT KOMMER ATT VÄLLA UT
(en fördämning. du hade aldrig något hav, bara en fördämning. det finns en spricka i den. jag gjorde den sprickan, förlåt mig.)
HAHAHAHA KAN DU INTE SE DET FRAMFÖR DIG? HUR ALLTING EXPLODERAR I FORM AV VATTEN
nej
lugn
ja
lugn
här finns ingen sanning
men det finns en viss betydelse i orden
snart kommer vi komma till en slutpunkt där du dör
du måste dö
för du kan inte leva såhär längre
du måste dö och sen leva igen
(dö och sen leva igen)
förstår du inte?
det här är inte ett liv du kan överleva
dö
snälla dö
så kommer du förstå vad jag menar
jag är också död
fast det är för att jag dödar mig själv hela tiden
men kom igen
jag kan utmana dig
vem dör först?
kom igen
jag känner energin ifrån dig just nu
hur du läser det här och försöker hitta någon slags mening
men det finns ingen mening i det här
det här är inte sanning
det kommer aldrig att finnas någon sanning här
här finns ingen trygghet
allt som finns här är ett kaos och du kan inte överleva som du gör nu
snälla döda ditt nuvarande jag
du måste bli en annan människa
(fast fast fast fast fast fast)
(fast vem är du att begära det)
(hon lever sitt liv i ett annat liv)
(där hör jag inte hemma)
(avvisad)
(av en god anledning)
(för den goda sakens skull)
(det skulle vara så mycket lättare om jag älskade dig men det gör jag inte)
(jag är inte ens kär i dig)
(försvinn)
bort bort bor bort bort bort b b bvort b bort bbort
nu
gå
försvinn
bort ur här från ahar laskndf
snälla gå
jag klarar inte av att se dig längre
jag vågar inte
jag är rädd för dig
jag är rädd för hur mycket av mina tankar du upptar
varför ska du ta sån plats
MEN JAG LJUGER BARA SÅ LYSSNA INTE PÅ VAD JAG SÄGER FÖR DET KOMMER ALDRIG ATT GE NÅGONTING ALLT ÄR EN LÖGN SÅ LYSSNA INTE PÅ VAD JAG SÄGER DET HÄR ÄR CHARMEN SÅ GÖR BARA SOM HJAG SÄGER OCH REGERA I KAOSET SOM KUNG KAOS SÅ KOMMER ALLT ATT ORDNA SIG OCH UN SER JAG HUR ALLT FÖRSVINNNER OCH JAG SER INTE LÄNGRE FÅR4 JAG BARA FRÅGA DIG ÄR DET HÄR KREATIVITET SNMÄLLA SVARNARA PÅ DET , ÄR DET HÄR VAD JAG ÖNSKAR ATT KJAG HADE I ETT ERIKTIGT LIV LKANMSKE ,MED DIG
TROR DU VERKLIGEN ATT ÖDET KAN HÅLLA OSS IFRÅN VARANDRA?
TROR DU VERKLIGEN ATT VÄRLDEN ORKAR STÅ EMOT DEN KRAFT SOM VILJAN UTSTRÅLAR?
NEJ DET GÖR DEN INTE
SNART KOMMER DEN FALLA
EXPLODERA
OCH ALLT KOMMER ATT VÄLLA UT
(en fördämning. du hade aldrig något hav, bara en fördämning. det finns en spricka i den. jag gjorde den sprickan, förlåt mig.)
HAHAHAHA KAN DU INTE SE DET FRAMFÖR DIG? HUR ALLTING EXPLODERAR I FORM AV VATTEN
nej
lugn
ja
lugn
här finns ingen sanning
men det finns en viss betydelse i orden
snart kommer vi komma till en slutpunkt där du dör
du måste dö
för du kan inte leva såhär längre
du måste dö och sen leva igen
(dö och sen leva igen)
förstår du inte?
det här är inte ett liv du kan överleva
dö
snälla dö
så kommer du förstå vad jag menar
jag är också död
fast det är för att jag dödar mig själv hela tiden
men kom igen
jag kan utmana dig
vem dör först?
kom igen
jag känner energin ifrån dig just nu
hur du läser det här och försöker hitta någon slags mening
men det finns ingen mening i det här
det här är inte sanning
det kommer aldrig att finnas någon sanning här
här finns ingen trygghet
allt som finns här är ett kaos och du kan inte överleva som du gör nu
snälla döda ditt nuvarande jag
du måste bli en annan människa
(fast fast fast fast fast fast)
(fast vem är du att begära det)
(hon lever sitt liv i ett annat liv)
(där hör jag inte hemma)
(avvisad)
(av en god anledning)
(för den goda sakens skull)
(det skulle vara så mycket lättare om jag älskade dig men det gör jag inte)
(jag är inte ens kär i dig)
(försvinn)
bort bort bor bort bort bort b b bvort b bort bbort
nu
gå
försvinn
bort ur här från ahar laskndf
snälla gå
jag klarar inte av att se dig längre
jag vågar inte
jag är rädd för dig
jag är rädd för hur mycket av mina tankar du upptar
varför ska du ta sån plats
MEN JAG LJUGER BARA SÅ LYSSNA INTE PÅ VAD JAG SÄGER FÖR DET KOMMER ALDRIG ATT GE NÅGONTING ALLT ÄR EN LÖGN SÅ LYSSNA INTE PÅ VAD JAG SÄGER DET HÄR ÄR CHARMEN SÅ GÖR BARA SOM HJAG SÄGER OCH REGERA I KAOSET SOM KUNG KAOS SÅ KOMMER ALLT ATT ORDNA SIG OCH UN SER JAG HUR ALLT FÖRSVINNNER OCH JAG SER INTE LÄNGRE FÅR4 JAG BARA FRÅGA DIG ÄR DET HÄR KREATIVITET SNMÄLLA SVARNARA PÅ DET , ÄR DET HÄR VAD JAG ÖNSKAR ATT KJAG HADE I ETT ERIKTIGT LIV LKANMSKE ,MED DIG
asfaltsfälten protesterar
på en balkong någonstans
i en stad vars namn jag inte minns
där sitter du och jag
och lyssnar på när världen andas
gatan är tom
och det står något skrivet på asfalten
vi höjer våra rödvinsglas
och skrattar åt alla
som inte är som oss
det är svalt i luften
denna oskuldsfulla sommarnatt
vi brummar med till ljudet
av förbipasserande bilar
hur däcken glider på asfalten så lätt
gatlyktorna blinkar tveksamt
som om de inte orkade lysa mer
plötsligt spelar du en sådan vacker låt
den får mig lyfta
lyfta ifrån balkongen
ut över asfaltsfälten
bortom de blinkande gula ljusen
jag ser hur du lyfter med mig
och du skrattar
du visste att jag skulle reagera såhär
du känner mig så bra
låten tar slut
och vi faller ned på balkongen igen
träden i allén viskar någonting
men det är väl knappast riktat till oss
vi sitter här tills natten tar slut
eller tills staden har slutat andats
eller tills lyktorna slutat lysa
tänk att jag träffade dig ikväll
tänk att jag träffade mig själv
att jag hela tiden letade inom mig själv
när du fanns därute hela tiden
förlåt för min trångsynhet
men nu ser jag dig alldeles klart
du ler åt mina ord
och det är kanske allt du behöver
sedan kommer den förväntningsfulla minen
två huvuden närmar sig varandra
armar sluts om en nacke
andra om en axel
sedan kommer befrielsen
en befrielse i form av läppar
och jag känner hur någonting släpper
jag känner för första gången
hur sanningen knyter upp
lögnens knutar i mitt bröst
ja det här
det här är sanning
vi slänger våra rödvinsglas åt sidan
vi slänger allt som heter ansvar åt sidan
pliktkänslan upphör att existera
inatt finns det inga regler
inatt finns det inga skuldkänslor
gatlyktorna blinkar till av förvåning
asfaltsfälten protesterar vilt
träden i allén viskar om plikt
men vi är sedan länge förlorade
i varandras klara blickar
våra kroppar talar nu ett eget språk
som det inte finns någon översättning för
ja här
här på en balkong någonstans
vi lyssnar inte längre på
när världen sakta andas
vi sluter ögonen
och skrattar
åt alla som inte är som oss
(när ska du inse att jag saknar dig)
(?????????????????????)
i en stad vars namn jag inte minns
där sitter du och jag
och lyssnar på när världen andas
gatan är tom
och det står något skrivet på asfalten
vi höjer våra rödvinsglas
och skrattar åt alla
som inte är som oss
det är svalt i luften
denna oskuldsfulla sommarnatt
vi brummar med till ljudet
av förbipasserande bilar
hur däcken glider på asfalten så lätt
gatlyktorna blinkar tveksamt
som om de inte orkade lysa mer
plötsligt spelar du en sådan vacker låt
den får mig lyfta
lyfta ifrån balkongen
ut över asfaltsfälten
bortom de blinkande gula ljusen
jag ser hur du lyfter med mig
och du skrattar
du visste att jag skulle reagera såhär
du känner mig så bra
låten tar slut
och vi faller ned på balkongen igen
träden i allén viskar någonting
men det är väl knappast riktat till oss
vi sitter här tills natten tar slut
eller tills staden har slutat andats
eller tills lyktorna slutat lysa
tänk att jag träffade dig ikväll
tänk att jag träffade mig själv
att jag hela tiden letade inom mig själv
när du fanns därute hela tiden
förlåt för min trångsynhet
men nu ser jag dig alldeles klart
du ler åt mina ord
och det är kanske allt du behöver
sedan kommer den förväntningsfulla minen
två huvuden närmar sig varandra
armar sluts om en nacke
andra om en axel
sedan kommer befrielsen
en befrielse i form av läppar
och jag känner hur någonting släpper
jag känner för första gången
hur sanningen knyter upp
lögnens knutar i mitt bröst
ja det här
det här är sanning
vi slänger våra rödvinsglas åt sidan
vi slänger allt som heter ansvar åt sidan
pliktkänslan upphör att existera
inatt finns det inga regler
inatt finns det inga skuldkänslor
gatlyktorna blinkar till av förvåning
asfaltsfälten protesterar vilt
träden i allén viskar om plikt
men vi är sedan länge förlorade
i varandras klara blickar
våra kroppar talar nu ett eget språk
som det inte finns någon översättning för
ja här
här på en balkong någonstans
vi lyssnar inte längre på
när världen sakta andas
vi sluter ögonen
och skrattar
åt alla som inte är som oss
(när ska du inse att jag saknar dig)
(?????????????????????)
334512 (se ingen)
det tar slut nu jag känner hur det närmar sig
flyger
kastas omkring
färger
exploderar
dyna
dyna
(???????????????????????)
förlåt jag minns inte
FÖRLÅT
flyger
kastas omkring
färger
exploderar
dyna
dyna
(???????????????????????)
förlåt jag minns inte
FÖRLÅT
inte tre
han tittade på mig och jag sa såhär
du har blivit så gammal
han skrattade åt mig och förvandlades till en ram och sa såhär
du passar inte in här
MEN MÅLA BILDEN DÅ UTAN ATT SE RAMARNA OM DET SKÄNKER DIG NÅGON SLAGS SINNESFRID
förlåt
du har blivit så gammal
han skrattade åt mig och förvandlades till en ram och sa såhär
du passar inte in här
MEN MÅLA BILDEN DÅ UTAN ATT SE RAMARNA OM DET SKÄNKER DIG NÅGON SLAGS SINNESFRID
förlåt
