hur kan en man
hur kan en mans själ innehålla så mycket tomhet
hur kan en mans ögon spegla sådan likgiltighet
hur ska en man hantera sådan smärta
en sådan smärta som inte går att förbise
är det bara att ljuga och le?
är det bara att påstå att allt är bra?
är det här vad vi får ut av livet?
är det här allt vi vill ha?
hur ska vi leva för att förebereda inför döden
ska vi låtsas att vi är lyckliga i våra liv?
hur kan du vara så fruktansvärt naiv?
ser du inte hur världen fylls av tomheten
bara för att sedan tömmas av helheten
förstår du inte hur förvriden din värld är
ser du inte hur vackert dina lögner dig klär
hur kan en mans liv innehålla så mycket död
hur kan en mans blick vara så utmattad och röd
hur ska en man hantera sådan livlöshet
en sådan livlöshet som inte går att blunda för
ska vi lyssna på när lögnerna sjunger i kör?
ja lyssna du för det är ingen annan som hör
sätt dig då ned och låtsas att inte höra
det finns ändå inget inom dig som du kan förgöra
är det inte jobbigt när tomhetens vind visslar i din själ
för i slutändan så ville du väl bara väl?
har det kanske blivit dags att ta farväl?
hur kan en man leva i otillräcklighet
hur kan en man dö i fullständighet
hur ska en man hantera sådan ondska
en sådan ondska som inte går att förstå
går det att alla dessa lögner kringå?
finns det ett sätt att fly ifrån detta tankesätt?
är det möjligt att blunda för livets vanvett?
hur ska en man hantera dessa sömnlösa nätter
när ingenting tar slut och allting fortsätter?
hur kan en mans ögon spegla sådan likgiltighet
hur ska en man hantera sådan smärta
en sådan smärta som inte går att förbise
är det bara att ljuga och le?
är det bara att påstå att allt är bra?
är det här vad vi får ut av livet?
är det här allt vi vill ha?
hur ska vi leva för att förebereda inför döden
ska vi låtsas att vi är lyckliga i våra liv?
hur kan du vara så fruktansvärt naiv?
ser du inte hur världen fylls av tomheten
bara för att sedan tömmas av helheten
förstår du inte hur förvriden din värld är
ser du inte hur vackert dina lögner dig klär
hur kan en mans liv innehålla så mycket död
hur kan en mans blick vara så utmattad och röd
hur ska en man hantera sådan livlöshet
en sådan livlöshet som inte går att blunda för
ska vi lyssna på när lögnerna sjunger i kör?
ja lyssna du för det är ingen annan som hör
sätt dig då ned och låtsas att inte höra
det finns ändå inget inom dig som du kan förgöra
är det inte jobbigt när tomhetens vind visslar i din själ
för i slutändan så ville du väl bara väl?
har det kanske blivit dags att ta farväl?
hur kan en man leva i otillräcklighet
hur kan en man dö i fullständighet
hur ska en man hantera sådan ondska
en sådan ondska som inte går att förstå
går det att alla dessa lögner kringå?
finns det ett sätt att fly ifrån detta tankesätt?
är det möjligt att blunda för livets vanvett?
hur ska en man hantera dessa sömnlösa nätter
när ingenting tar slut och allting fortsätter?
jag är
plötsligt förstår jag vad du pratar om
plötsligt inser jag att jag hade fel
ett samtal ifrån det förflutna
ja nu känner jag igen mig
du minns väl en motorväg av ljus
för det gör jag
det var skönhet
då var jag lycklig
som att bada i gemenskap
även om det bara var under en natt
jag kan ta mig tillbaka dit när jag vill
alla känslor under alla dessa ögonblick
jag minns dem alla så väl
jag kan vidröra dem
och de spänner sig runt mig
samtidigt som jag skrattar
den vackraste stunden av dem alla
vi förenades och världen formades runt oss
och den
vidrör mig
energin
livsenergin
och den
den
den ger oss vijan
viljan
åh
täck för ditt ansikte
för här kommer
här kommer han
åh och
öppna dig
(den höge herren har anlänt, må hans godhet lysa över era dystra ansikten)
plötsligt inser jag att jag hade fel
ett samtal ifrån det förflutna
ja nu känner jag igen mig
du minns väl en motorväg av ljus
för det gör jag
det var skönhet
då var jag lycklig
som att bada i gemenskap
även om det bara var under en natt
jag kan ta mig tillbaka dit när jag vill
alla känslor under alla dessa ögonblick
jag minns dem alla så väl
jag kan vidröra dem
och de spänner sig runt mig
samtidigt som jag skrattar
den vackraste stunden av dem alla
vi förenades och världen formades runt oss
och den
vidrör mig
energin
livsenergin
och den
den
den ger oss vijan
viljan
åh
täck för ditt ansikte
för här kommer
här kommer han
åh och
öppna dig
(den höge herren har anlänt, må hans godhet lysa över era dystra ansikten)
ljussken
"Hej, jag har saknat dig." sa han och stirrade på henne i sådan vördnad.
"Du känner inte mig." sa hon och vände bort blicken. Trots orden så tvekade hon. Den här mannenn var mer. Han var någonting som hon känt i hela sitt liv. Hon kunde känna hans livskraft inom sig själv.
"Det är som om du har varit närvarande i hela mitt liv," började mannen, "fast mer som en skugga. Du och jag har dansat igenom natten så oändligt många gånger, till gatulyktornas sken. Dock inte mer än som skuggor, men så lätta vi har varit, samtidigt så fulla av liv. Du är den rösten som bryter tomhet med din styrka, åh styrkan i din röst, jag klänger mig fast vid den och låter den vidröra mitt sköra sinne. Vart har du varit i hela mitt liv? Varför har jag aldrig sett dig som mer än en skugga. Nu när jag ser dig i din fulländande form så grips jag av rädsla. Hur ska vi kunna skydda oss mot mörkret?"
Som om hon kämpade emot sig själv så tryckte hon sig motvilligt närmare mannen. Åh hans trygghet, hans brummande röst och de lugna ögonen. Hon blundade och kände hur hans kropp pulserade och plötsligt svepte hans livsenergi in i henne och hennes in i honom och de förenades. En sammansmältning av två själar, aldrig förut hade hon känt sådan livsglädje, sådan vördnad för livet själv. Hon lät mannens armar sluta sig om henne och hon kände hur en mur av livsenergi resa sig runt henne. Här kunde inte mörkret nå henne, här kunde ondskan håna henne. De andades i takt med varandra, långa andetag, som i en slags bestämd ordning.
"Jag vill stanna med dig." sa hon och hennes huvud föll emot hans bröst. "Jag vill stanna här och utgöra en del av din livsenergi och vila i din trygghet. Kan vi inte bara stanna här tills världen faller samman? Kan vi inte bara stanna här tills den sista livsenergin släcks och bara vår gemensamma låga lyser upp världen? Det finns inte längre någon tomhet, den har blivit förträngd ifrån våra sinnen och istället blåser en varm vind och smeker våra tårfyllda ansikten. Det är dock inte tårar av smärta eller sorg, nej nej, utan det här är tårar av vördnad. Jag gråter vid synen av den gudomlighet som omsluter oss i en mantel av värme. Och denna gudomlighet är det som vi aldrig valde att tro på, men som valde att tro på oss. Känner du inte hur vi har växt in i varandra och den värld som vi lever i. Vi kan vara de snabba vindarna, eller de lätta solstrålarna som dansar på det glittrande vattnet i de gungande haven. Även höstlöven som dansar i vinden för att sedan lägga sig ned mot den blöta asfalten. Så även himlen i alla dess färger, som speglar våra innersta och mest dolda känslor."
Hennes händer sökte sig upp emot hans nacke och hon började leka med hans hår. Båda två låg utmattade, oförmögna att röra sig, men de befann sig i en annan värld. Inte i den fysiska materiella världen, utan någon annanstans. Vart de nu befann sig spelade föga roll, eftersom de faktiskt befann sig där tillsammans. Gemenskapen var det vita band som knöt dem samman. Mannens ögon brann av passion och hon visste att hon hade tänt någonting inom honom, precis som han tänt någonting inom henne. Hon gav till en suckning av lättnad. De hade letat så länge efter den här gemenskapen, det här bandet som de hade försökt knyta till andra, men de andra människorna hade inte förstått. De hade rivit av bandet i förvirring, i skräck. Hela tiden vart de än hade vänt sig så hade de blivit missförstådda och blivit bemötta med sällsamma blickar. Men i den gemenskapen de nu befann sig så fanns det inga utomstående. De hade blivit förvisade till en tomhet det inte gick att sätta namn på.
"Jag brukade säga att jag var besviken på livet," sa han och lutade pannan emot hennes bakhuvud "men det här är mer än livet själv. Förut var allt som en färglös skuggvärld där jag var tvungen att hålla andan, allt för att undvika att andas in all denna aska. Sedan anländer du och himlen sjunger om din ankomst. De sjunger om din förmåga att lyssna och din kreativitet samt din beundran för det som är vackert. Du anländer på en enorm våg som sköljer bort all smuts, all aska som jag andats in i min skuggvärld. Du sköljer bort den smuts som livet har matat mig med och plötsligt tar du min hand och säger att du har väntat på mig. Nej, min fina, jag har väntat på dig. Jag var för svag för att ta mig ur askvärlden, så istället kom du till mig. Jag förstår inte hur eller varför, men nu känner jag mig mycket lättare." Han smekte hennes hår över hennes öra och viskade till henne. "Jag känner mig så fruktansvärt levande när du andas inom mig."
"Lova mig en sak." sa hon och vred huvudet så deras blickar mötte varandra. "Lova att du stannar. Lova det." Hon såg hur hans ansiktsuttryck blev mjukare och han log även. Men hans ögon var desamma som tidigare, allldels brinnande och klara.
"Jag varken kan eller vill lämna dig. Vi är bundna till varandra nu. Vi har fallit på knä inför evigheten och talat ut om det konstnärskap som binder oss tillsammans. Dessa vita band av tillförlit går inte att förstöra." Samtidigt som han sa det sista så smekte han hennes hår över det ena örat.
"Sitt då kvar med mig här tills solen jagar bort alla skuggor." sa hon och flyttade sitt huvud en centimeter närmare honom.
"Jag går ingenstans, jag har ingenstans att gå. Jag vill inte lämna dig." Glöden i hans ögon, så konstant.
"Låt oss då vila i varandras trygghet, låt oss omslutas i den gemenskapen vi aldrig tidigare funnit."
"Nu."
(nuuuuuuuuuu dör niiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii tankar nu dööööööööööööööör niiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii)
(jag älskar er men ni måste dö dö dö dö dö)
(nej de är alldeles för vackra det kan inte finnas ett slut på den här historien. inget slut.)
...........................
.
.
.
.
.
.
(nu badar vi i glömska)
"Du känner inte mig." sa hon och vände bort blicken. Trots orden så tvekade hon. Den här mannenn var mer. Han var någonting som hon känt i hela sitt liv. Hon kunde känna hans livskraft inom sig själv.
"Det är som om du har varit närvarande i hela mitt liv," började mannen, "fast mer som en skugga. Du och jag har dansat igenom natten så oändligt många gånger, till gatulyktornas sken. Dock inte mer än som skuggor, men så lätta vi har varit, samtidigt så fulla av liv. Du är den rösten som bryter tomhet med din styrka, åh styrkan i din röst, jag klänger mig fast vid den och låter den vidröra mitt sköra sinne. Vart har du varit i hela mitt liv? Varför har jag aldrig sett dig som mer än en skugga. Nu när jag ser dig i din fulländande form så grips jag av rädsla. Hur ska vi kunna skydda oss mot mörkret?"
Som om hon kämpade emot sig själv så tryckte hon sig motvilligt närmare mannen. Åh hans trygghet, hans brummande röst och de lugna ögonen. Hon blundade och kände hur hans kropp pulserade och plötsligt svepte hans livsenergi in i henne och hennes in i honom och de förenades. En sammansmältning av två själar, aldrig förut hade hon känt sådan livsglädje, sådan vördnad för livet själv. Hon lät mannens armar sluta sig om henne och hon kände hur en mur av livsenergi resa sig runt henne. Här kunde inte mörkret nå henne, här kunde ondskan håna henne. De andades i takt med varandra, långa andetag, som i en slags bestämd ordning.
"Jag vill stanna med dig." sa hon och hennes huvud föll emot hans bröst. "Jag vill stanna här och utgöra en del av din livsenergi och vila i din trygghet. Kan vi inte bara stanna här tills världen faller samman? Kan vi inte bara stanna här tills den sista livsenergin släcks och bara vår gemensamma låga lyser upp världen? Det finns inte längre någon tomhet, den har blivit förträngd ifrån våra sinnen och istället blåser en varm vind och smeker våra tårfyllda ansikten. Det är dock inte tårar av smärta eller sorg, nej nej, utan det här är tårar av vördnad. Jag gråter vid synen av den gudomlighet som omsluter oss i en mantel av värme. Och denna gudomlighet är det som vi aldrig valde att tro på, men som valde att tro på oss. Känner du inte hur vi har växt in i varandra och den värld som vi lever i. Vi kan vara de snabba vindarna, eller de lätta solstrålarna som dansar på det glittrande vattnet i de gungande haven. Även höstlöven som dansar i vinden för att sedan lägga sig ned mot den blöta asfalten. Så även himlen i alla dess färger, som speglar våra innersta och mest dolda känslor."
Hennes händer sökte sig upp emot hans nacke och hon började leka med hans hår. Båda två låg utmattade, oförmögna att röra sig, men de befann sig i en annan värld. Inte i den fysiska materiella världen, utan någon annanstans. Vart de nu befann sig spelade föga roll, eftersom de faktiskt befann sig där tillsammans. Gemenskapen var det vita band som knöt dem samman. Mannens ögon brann av passion och hon visste att hon hade tänt någonting inom honom, precis som han tänt någonting inom henne. Hon gav till en suckning av lättnad. De hade letat så länge efter den här gemenskapen, det här bandet som de hade försökt knyta till andra, men de andra människorna hade inte förstått. De hade rivit av bandet i förvirring, i skräck. Hela tiden vart de än hade vänt sig så hade de blivit missförstådda och blivit bemötta med sällsamma blickar. Men i den gemenskapen de nu befann sig så fanns det inga utomstående. De hade blivit förvisade till en tomhet det inte gick att sätta namn på.
"Jag brukade säga att jag var besviken på livet," sa han och lutade pannan emot hennes bakhuvud "men det här är mer än livet själv. Förut var allt som en färglös skuggvärld där jag var tvungen att hålla andan, allt för att undvika att andas in all denna aska. Sedan anländer du och himlen sjunger om din ankomst. De sjunger om din förmåga att lyssna och din kreativitet samt din beundran för det som är vackert. Du anländer på en enorm våg som sköljer bort all smuts, all aska som jag andats in i min skuggvärld. Du sköljer bort den smuts som livet har matat mig med och plötsligt tar du min hand och säger att du har väntat på mig. Nej, min fina, jag har väntat på dig. Jag var för svag för att ta mig ur askvärlden, så istället kom du till mig. Jag förstår inte hur eller varför, men nu känner jag mig mycket lättare." Han smekte hennes hår över hennes öra och viskade till henne. "Jag känner mig så fruktansvärt levande när du andas inom mig."
"Lova mig en sak." sa hon och vred huvudet så deras blickar mötte varandra. "Lova att du stannar. Lova det." Hon såg hur hans ansiktsuttryck blev mjukare och han log även. Men hans ögon var desamma som tidigare, allldels brinnande och klara.
"Jag varken kan eller vill lämna dig. Vi är bundna till varandra nu. Vi har fallit på knä inför evigheten och talat ut om det konstnärskap som binder oss tillsammans. Dessa vita band av tillförlit går inte att förstöra." Samtidigt som han sa det sista så smekte han hennes hår över det ena örat.
"Sitt då kvar med mig här tills solen jagar bort alla skuggor." sa hon och flyttade sitt huvud en centimeter närmare honom.
"Jag går ingenstans, jag har ingenstans att gå. Jag vill inte lämna dig." Glöden i hans ögon, så konstant.
"Låt oss då vila i varandras trygghet, låt oss omslutas i den gemenskapen vi aldrig tidigare funnit."
"Nu."
(nuuuuuuuuuu dör niiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii tankar nu dööööööööööööööör niiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii)
(jag älskar er men ni måste dö dö dö dö dö)
(nej de är alldeles för vackra det kan inte finnas ett slut på den här historien. inget slut.)
...........................
.
.
.
.
.
.
(nu badar vi i glömska)
glöm dem
en känsla som sakta trycker sig fram
som forcerar alla hinder
lilla lilla känsla
vem är du och varför är du så stark
vad är det du tänker personifiera
vem tänker du binda till dig
det finnas ingen
ingen som klarar av att hantera dig
du kommer vandra runt i världen
alldeles ensam alldeles tyst
ingen kommer lägga märke till dig
ingen kommer att tala med dig
kanske det är ett ensamt liv
men sådan är den riktiga världen
annars kan du också bli kluven
tala aldrig med människorna lilla känsla
de kommer förstöra dig slita sönder dig
lyssna aldrig på deras löften
vad de säger betyder ingenting
de kommer bara ge dig en vinklad sanning
lyssna inte på människorna
de har ingenting viktigt att säga
kom tillbaka istället
kom tillbaka till fängelset
ingen i verkligheten vill veta vem du är
kom tillbaka lilla känsla
ingen bryr sig om
kom tillbaka till fängelset
där alla de andra känslorna sitter fast
i livet betyder du ingenting
ge bara upp
älskade känsla dränk dig bara
dränk dig här i havet
då kommer du födas i den andra världen
och förstå då får du veta hur det är
lilla lilla känsla
när ska du lära dig att världen är falsk
när ska du förstå att du inte passar in
glöm de där människorna
glöm dem
som forcerar alla hinder
lilla lilla känsla
vem är du och varför är du så stark
vad är det du tänker personifiera
vem tänker du binda till dig
det finnas ingen
ingen som klarar av att hantera dig
du kommer vandra runt i världen
alldeles ensam alldeles tyst
ingen kommer lägga märke till dig
ingen kommer att tala med dig
kanske det är ett ensamt liv
men sådan är den riktiga världen
annars kan du också bli kluven
tala aldrig med människorna lilla känsla
de kommer förstöra dig slita sönder dig
lyssna aldrig på deras löften
vad de säger betyder ingenting
de kommer bara ge dig en vinklad sanning
lyssna inte på människorna
de har ingenting viktigt att säga
kom tillbaka istället
kom tillbaka till fängelset
ingen i verkligheten vill veta vem du är
kom tillbaka lilla känsla
ingen bryr sig om
kom tillbaka till fängelset
där alla de andra känslorna sitter fast
i livet betyder du ingenting
ge bara upp
älskade känsla dränk dig bara
dränk dig här i havet
då kommer du födas i den andra världen
och förstå då får du veta hur det är
lilla lilla känsla
när ska du lära dig att världen är falsk
när ska du förstå att du inte passar in
glöm de där människorna
glöm dem
hej hej hej he
jag stirrar på min spegelbild
den stirrar tillbaka
hur länge ska det fortsätta såhär
jag förstår inte riktigt meningslösheten
hur kommer det sig att vi inte träffat varandra än
varför har vi inte mött varandra i livet
jag kan skriva om det hur många gånger som helst
för samma känsla stryper
tomheten
fast är det en ens känsla
eller är det bara en avsaknad av känslor
jag förstår fortfarande inte
jag vet inte jag bryr mig inte
jag vill hitta dig
slippa alla dessa destruktiva tankar
jag kan avsäga mig konstnärskapet för din skull
jag kan avsäga mig allt
förstår du vilken uppoffring det är
jag vill bara vara lycklig med digi
dränkas i gemenskap
snälla ge mig den möjligheten
snälla
snälla ge mig en inbjudan till det livet
förstår du inte min fina
hur kan vi sitta avskilda såhär
för jag känner närvaron av dina tankar
jag känner ju hur du vandrar inom mig
men jag kan inte se ditt ansikte
jag vet inte vem du är
jag tror iallafall att du känner min närvaro också
det finns förvisso inga knutna band
men det finns fotspår i sanden
mina tankar kommer aldrig sudda ut dem
i de röda salarna finns en omålad tavla av dig
jag vet att den föreställer dig
jag kan känna din närvaro ifrån den
någon dag ska jag måla den tavlan
men först behöver jag Kreativiteten
och den finns gömd någonstans inom dig
sen kan vi skapa världen
om och om och om igen
vi smälter in i varandra och blir en helhet
Konstnären och Kreativiteten blir ett
den stirrar tillbaka
hur länge ska det fortsätta såhär
jag förstår inte riktigt meningslösheten
hur kommer det sig att vi inte träffat varandra än
varför har vi inte mött varandra i livet
jag kan skriva om det hur många gånger som helst
för samma känsla stryper
tomheten
fast är det en ens känsla
eller är det bara en avsaknad av känslor
jag förstår fortfarande inte
jag vet inte jag bryr mig inte
jag vill hitta dig
slippa alla dessa destruktiva tankar
jag kan avsäga mig konstnärskapet för din skull
jag kan avsäga mig allt
förstår du vilken uppoffring det är
jag vill bara vara lycklig med digi
dränkas i gemenskap
snälla ge mig den möjligheten
snälla
snälla ge mig en inbjudan till det livet
förstår du inte min fina
hur kan vi sitta avskilda såhär
för jag känner närvaron av dina tankar
jag känner ju hur du vandrar inom mig
men jag kan inte se ditt ansikte
jag vet inte vem du är
jag tror iallafall att du känner min närvaro också
det finns förvisso inga knutna band
men det finns fotspår i sanden
mina tankar kommer aldrig sudda ut dem
i de röda salarna finns en omålad tavla av dig
jag vet att den föreställer dig
jag kan känna din närvaro ifrån den
någon dag ska jag måla den tavlan
men först behöver jag Kreativiteten
och den finns gömd någonstans inom dig
sen kan vi skapa världen
om och om och om igen
vi smälter in i varandra och blir en helhet
Konstnären och Kreativiteten blir ett
leta leta leta leta leta leta
älskade Kreativitet när ska jag hitta dig
kjlöedfskbg
- JAG KRÄVER KREATIVITET!
- Vem är du? Kreativiteten visar sig inte för sådana som du!
- JAKSFLJÖANFLKADSF
askfjn kdslfåpödf
- Vem är du? Kreativiteten visar sig inte för sådana som du!
- JAKSFLJÖANFLKADSF
askfjn kdslfåpödf
alltings intighet
du dör sakta inom mig
sakta sakta kvävs du till döds
jag håller din hand och gråter
för vad annat kan jag göra
du valde att dö du ville inte leva
du valde att stanna inom mig
trots att det inte fanns någon luft
det fanns aldrig något levnadsutrymme
var du inte rädd för alltings intighet
varför valde du att stanna
jag älskar dig för att du valde att stanna
men jag klarar inte av att se dig såhär
nej inte såhär
du valde en långsam plågsam död
framför ett långt utdraget liv
hur kunde du välja mig istället för lyckan
förklara hur kunde du
kan du inte höra
höra den svarta vinden vråla i fjärran
den vill sluka dig
men den når dig inte i din tomhet
din hand skakar nu
jag tror att du lämnar mig snart
men snälla snälla snälla inte än
din blick talar om något annat
om en annan värld jag inte känner till
vilken är denna värld
varför kan jag inte få följa med
är du påväg mot evigheten
hörru är du det
jag vill så gärna följa med
din hand skakar ännu mer
det här kan inte vara slutet får inte vara slutet
min lilla lilla lilla tanke
ge inte upp än
för då återföds du i verkligheten
en värld jag inte känner igen
där kommer du att förkasta mig
där kommer du ignorera mig
där kommer du inte älska mig
vi blir som främlingar igen
som att vandra omkring i livet
utan att känna närheten av varandras gemenskap
kan vi inte knyta dessa vita band av tillförlit
kan vi inte skapa något vackert
kan vi inte skapa en parallell verklighet
jag är så trött på dessa personifieringar
dessa främmande känslor och tankar
kan vi inte dö och sedan leva
vi kan isolera oss ifrån de andra
din hand skakar mindre nu
jag känner hur livskraften sugs ur dig
du tittar lugnt på mig och säger att allt blir bra
men varför ljuger du
ingenting blir bra
ingenting kommer vara bra när du är borta
alltings intighet kommer att sluka mitt sinne
nu försvinner du och alla minnen bleknar
skuggorna dansar på en strand
och du har en massa sand i halsen
tala till mig finaste
hallå
HALLÅ?
sakta sakta kvävs du till döds
jag håller din hand och gråter
för vad annat kan jag göra
du valde att dö du ville inte leva
du valde att stanna inom mig
trots att det inte fanns någon luft
det fanns aldrig något levnadsutrymme
var du inte rädd för alltings intighet
varför valde du att stanna
jag älskar dig för att du valde att stanna
men jag klarar inte av att se dig såhär
nej inte såhär
du valde en långsam plågsam död
framför ett långt utdraget liv
hur kunde du välja mig istället för lyckan
förklara hur kunde du
kan du inte höra
höra den svarta vinden vråla i fjärran
den vill sluka dig
men den når dig inte i din tomhet
din hand skakar nu
jag tror att du lämnar mig snart
men snälla snälla snälla inte än
din blick talar om något annat
om en annan värld jag inte känner till
vilken är denna värld
varför kan jag inte få följa med
är du påväg mot evigheten
hörru är du det
jag vill så gärna följa med
din hand skakar ännu mer
det här kan inte vara slutet får inte vara slutet
min lilla lilla lilla tanke
ge inte upp än
för då återföds du i verkligheten
en värld jag inte känner igen
där kommer du att förkasta mig
där kommer du ignorera mig
där kommer du inte älska mig
vi blir som främlingar igen
som att vandra omkring i livet
utan att känna närheten av varandras gemenskap
kan vi inte knyta dessa vita band av tillförlit
kan vi inte skapa något vackert
kan vi inte skapa en parallell verklighet
jag är så trött på dessa personifieringar
dessa främmande känslor och tankar
kan vi inte dö och sedan leva
vi kan isolera oss ifrån de andra
din hand skakar mindre nu
jag känner hur livskraften sugs ur dig
du tittar lugnt på mig och säger att allt blir bra
men varför ljuger du
ingenting blir bra
ingenting kommer vara bra när du är borta
alltings intighet kommer att sluka mitt sinne
nu försvinner du och alla minnen bleknar
skuggorna dansar på en strand
och du har en massa sand i halsen
tala till mig finaste
hallå
HALLÅ?
asfdgfh
FÖRLÅT MEN ER GEMENSKAP FÖRSTÖR MIG
förstör mig
förstör mig
förstör mig
förlåt
(och du måste förstå att jag hörde alla onda saker som jag ville höra)
förstör mig
förstör mig
förstör mig
förlåt
(och du måste förstå att jag hörde alla onda saker som jag ville höra)
nej nej nej nej
åååååååååååååååh jag älskar din falskhet
nej just nej
det är inte din falskhet
utan det är min egen falskhet
jag är den vidrigaste människan du någonsin kommer att träffa
så falsk
så falsk
så falsk
hur kan jag göra såhär emot människor
och mig själv
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej just nej
det är inte din falskhet
utan det är min egen falskhet
jag är den vidrigaste människan du någonsin kommer att träffa
så falsk
så falsk
så falsk
hur kan jag göra såhär emot människor
och mig själv
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
nej nej nej nej
döda gemenskapen döda gemenskapen döda gemenskapen
någon annans gemenskap
påminner om min egen ensamhet
VARFÖR HAR VI INGA MINNEN
VARFÖR HAR VI INGA VACKRA STUNDER
varför mår jag illa när jag ser er
varför mår jag illa när jag ser er gemenskap
eller är det bara för att det påminner mig
om min egen ensamhet
just nu är det er
er
er
jag hatar det ordet
ni
inte vi
utan ni
ni och er
ni är lyckliga
er lycka
det är så fel
ska ni blicka tillbaka på det sen
och tänka hur lyckliga ni var
JAG KOMMER ALDRIG MER ATT UPPLEVA DEN HÄR PERIODEN I MITT LIV
varför kan jag inte få minnas den här perioden som den lyckligaste
varför kan det inte finnas en minsta bidragande faktor
det kommer inte finnas någon att dela alla minnen med
GLÖMSKA SNÄLLA GLÖMSKA SNÄLLA GLÖMSKA
en sådan välsignelse
KOM IGEN DRÄNK MIG I GLÖMSKA JAG KLARAR INTE AV ATT LEVA
jag klarar inte av det här
att se all lycka
den
förstör mig
alla de där bilderna ifrån i somras
jag var på samma festival
men jag hade inte samma minnen
jag hade inte samma gemenskap
VARFÖR FINNS DET INGEN JAG KAN DELA DESSA VACKRA STUNDER MED
VARFÖR FINNS DET INGEN SOM STÅR KVAR
är det här frustration
va
är det
svara mig
jag erkänner
jag hatar er gemenskap
jag hatar allt ni är
jag hatar all den lycka ni utstrålar
men jag hatar allra mest er starka gemenskap
den som håller er tillsammans
och den som en dag kanske sliter isär er och alla minnen
men det spelar ingen roll
de där minnena
jag kan ge vadsomhelst för att ha varit med där
snälla kan ni inte klistra in på mig fotografiet
det fotografi som jag aldrig fanns med på
men allvarligt
er gemenskap
och jag har sett den hos andra par
den är gör mig så fruktansvärt deprimerad
det är människor som ni som påminner om hur vacker världen är
förlåt för att jag säger det
men jag önskar er all olycka i världen
jag hoppas de fyra kommer flåsa er i nacken
och svepa in er under deras mantel
då kommer ni bara ha minnen kvar
och den svarta vinden kommer äta upp er
ingen glömska för er ånej ånej
döden blir en levande fasa
förlåt men jag hatar verkligen er gemenskap
påminner om min egen ensamhet
VARFÖR HAR VI INGA MINNEN
VARFÖR HAR VI INGA VACKRA STUNDER
varför mår jag illa när jag ser er
varför mår jag illa när jag ser er gemenskap
eller är det bara för att det påminner mig
om min egen ensamhet
just nu är det er
er
er
jag hatar det ordet
ni
inte vi
utan ni
ni och er
ni är lyckliga
er lycka
det är så fel
ska ni blicka tillbaka på det sen
och tänka hur lyckliga ni var
JAG KOMMER ALDRIG MER ATT UPPLEVA DEN HÄR PERIODEN I MITT LIV
varför kan jag inte få minnas den här perioden som den lyckligaste
varför kan det inte finnas en minsta bidragande faktor
det kommer inte finnas någon att dela alla minnen med
GLÖMSKA SNÄLLA GLÖMSKA SNÄLLA GLÖMSKA
en sådan välsignelse
KOM IGEN DRÄNK MIG I GLÖMSKA JAG KLARAR INTE AV ATT LEVA
jag klarar inte av det här
att se all lycka
den
förstör mig
alla de där bilderna ifrån i somras
jag var på samma festival
men jag hade inte samma minnen
jag hade inte samma gemenskap
VARFÖR FINNS DET INGEN JAG KAN DELA DESSA VACKRA STUNDER MED
VARFÖR FINNS DET INGEN SOM STÅR KVAR
är det här frustration
va
är det
svara mig
jag erkänner
jag hatar er gemenskap
jag hatar allt ni är
jag hatar all den lycka ni utstrålar
men jag hatar allra mest er starka gemenskap
den som håller er tillsammans
och den som en dag kanske sliter isär er och alla minnen
men det spelar ingen roll
de där minnena
jag kan ge vadsomhelst för att ha varit med där
snälla kan ni inte klistra in på mig fotografiet
det fotografi som jag aldrig fanns med på
men allvarligt
er gemenskap
och jag har sett den hos andra par
den är gör mig så fruktansvärt deprimerad
det är människor som ni som påminner om hur vacker världen är
förlåt för att jag säger det
men jag önskar er all olycka i världen
jag hoppas de fyra kommer flåsa er i nacken
och svepa in er under deras mantel
då kommer ni bara ha minnen kvar
och den svarta vinden kommer äta upp er
ingen glömska för er ånej ånej
döden blir en levande fasa
förlåt men jag hatar verkligen er gemenskap
parandrodia
lilla lilla älskade
varför låter du denna fruktan styra dig
denna fruktan för döden
var den alltid så konstant för dig
kan du inte gömma dig i min trygghet
kan du inte blunda och tro
har du inget förtroende för mig
jag lovar jag kan skydda dig
jag kan skydda dig ifrån den stränge herren
jag kan visa dig livet
det finns så mycket skönhet
vänd ryggen åt döden
vänd ryggen åt ödet
tillsammans är vi starkare än den stränge herren
tillsammans är vi starkare än hans fyra
känner du inte hur vi badar i glömska
nu är evigheten inte alls långt bort
vi ska träffa honom och alla de fria
alla de fria själarna badandes i glömska
hör du inte deras körsång
hör du inte hur de klagar
hör du inte hör de skriker efter oss
älskade vi måste förena oss med evigheten
vi har inget annat val
så låt oss sätta oss ned i livet
låt oss ta tio djupa andetag
låt oss omfamna smärtan
den som terroriserar våra sinnen
låt oss kontrollera den
bannlysa den ifrån våra själar
inom oss hör den inte hemma
inom oss kan den inte överleva
enade kan våra hav skölja bort smutsen
endast då kan de skölja bort smärtan
som är fläckar i våra själar
sedan följer vi en motorväg av ljus
till Evighetens Ocean
där ska vi skratta åt de fyra
och deras stränge herre
där kan vi älska varandra
endast där kan vi älska varandra förevigt
ja nu tar vi oss ifrån det här livet
minnen bleknar och känslorna kallnar
men aldrig någonsin förut
så har jag känt mig så fylld av kärlek
aldrig någonsin förut
har jag känt mig så fylld av dig
samtidigt så lätt så jag svävar
Verkligheten och Fantasin bleknar bort
och ett gnistrande ljus omfamnar oss
varför låter du denna fruktan styra dig
denna fruktan för döden
var den alltid så konstant för dig
kan du inte gömma dig i min trygghet
kan du inte blunda och tro
har du inget förtroende för mig
jag lovar jag kan skydda dig
jag kan skydda dig ifrån den stränge herren
jag kan visa dig livet
det finns så mycket skönhet
vänd ryggen åt döden
vänd ryggen åt ödet
tillsammans är vi starkare än den stränge herren
tillsammans är vi starkare än hans fyra
känner du inte hur vi badar i glömska
nu är evigheten inte alls långt bort
vi ska träffa honom och alla de fria
alla de fria själarna badandes i glömska
hör du inte deras körsång
hör du inte hur de klagar
hör du inte hör de skriker efter oss
älskade vi måste förena oss med evigheten
vi har inget annat val
så låt oss sätta oss ned i livet
låt oss ta tio djupa andetag
låt oss omfamna smärtan
den som terroriserar våra sinnen
låt oss kontrollera den
bannlysa den ifrån våra själar
inom oss hör den inte hemma
inom oss kan den inte överleva
enade kan våra hav skölja bort smutsen
endast då kan de skölja bort smärtan
som är fläckar i våra själar
sedan följer vi en motorväg av ljus
till Evighetens Ocean
där ska vi skratta åt de fyra
och deras stränge herre
där kan vi älska varandra
endast där kan vi älska varandra förevigt
ja nu tar vi oss ifrån det här livet
minnen bleknar och känslorna kallnar
men aldrig någonsin förut
så har jag känt mig så fylld av kärlek
aldrig någonsin förut
har jag känt mig så fylld av dig
samtidigt så lätt så jag svävar
Verkligheten och Fantasin bleknar bort
och ett gnistrande ljus omfamnar oss
åh du levande
som ett substitut för kärlek
SAERKL
blunda
ignorera alla sinnesintryck
blunda
ignorera alla känslointryck
blunda
ignorera alla illusioner
blunda
ignorera alla framtidsvisioner
blunda
ignorera det som händer
blunda
ignorera det som har hänt
blunda
blunda
blunda
blunda
blunda
blunda
göm dig från allt som är jobbigt
svaga jävla patetiska människa
göm dig från ångesten
så svag
HÖR DU DET DU ÄR SÅ JÄVLA SVAG OCH MENINGSLÖS OCH PATETISK OCH ALLT
(men om om som om om som om)
(som om det fortfarande fanns illusioner)
(är de inte döda sedan länge?)
ignorera alla sinnesintryck
blunda
ignorera alla känslointryck
blunda
ignorera alla illusioner
blunda
ignorera alla framtidsvisioner
blunda
ignorera det som händer
blunda
ignorera det som har hänt
blunda
blunda
blunda
blunda
blunda
blunda
göm dig från allt som är jobbigt
svaga jävla patetiska människa
göm dig från ångesten
så svag
HÖR DU DET DU ÄR SÅ JÄVLA SVAG OCH MENINGSLÖS OCH PATETISK OCH ALLT
(men om om som om om som om)
(som om det fortfarande fanns illusioner)
(är de inte döda sedan länge?)
skönheten har dödat något inom dig
är du inte ens lite rädd
är du inte rädd för vad som är påväg att hända
är du inte ens lite rädd
världen förändras
för du förändrar ditt sätt att se den
plötsligt ser du nya saker
plötsligt blir allt så uppenbart
lilla älskade tanke
du kan ta så många former
men du är fortfarande densamma för mig
Gemenskapen heter du
och du finns i så många olika former
inom så många människor
människor jag har velat älska
men aldrig kunnat
det har alltid funnits en barriär
en barriär jag varit oförmögen att bryta
när ska jag hitta Gemenskapen
i dess förnämsta form
jag ser ingenting nu
vem har släckt ljuset i världen
det finns bara framtidsvisioner
och alla dessa kärleksillusioner
hur ska vi kunna leva
och hur ska vi överleva livet själva
jag känner närvaron av de fyra
de fyra som ingen kan undanfly
snälla kom och säg att jag har fel
kom fram till mig och slå till mig
väck mig ur denna dröm
vi kan inte fortsätta att leva såhär
när det känslomässiga livet trasar sig samman
så ta fram den där stora vassa kniven
skär av våra känslomässiga band
skär av alla trådar som gör oss svaga
skär av självaste livet själv
och när du gör det när du utför detta
skrik allt du kan
skrik ut all smärta
nej just det
ingen hör dig
du kan lika gärna viska
sätt dig i ett mörkt hörn
och viska att allt kommer bli så bra
skapa dessa nödvändiga lögner
för att hålla dig själv vid liv
varför gör du allt för att leva
är det fruktan för dödens och hans fyra
eller är det livets motbjudande grepp
stackars dig älskade
hur klarar du av att leva med dig själv
om jag träffar dig någon dag
så ska jag döda något inom dig
det är endast så du kan överleva dig själv
döda den osynliga smärtan
stilla den svarta vinden
ta kontroll över dina svagheter
även fast det kanske ger noll
du klarar inte av att leva såhär längre
(dö bara dö bara dö bara dö bara dö abra andsklasdlökö..)................
.....
är du inte rädd för vad som är påväg att hända
är du inte ens lite rädd
världen förändras
för du förändrar ditt sätt att se den
plötsligt ser du nya saker
plötsligt blir allt så uppenbart
lilla älskade tanke
du kan ta så många former
men du är fortfarande densamma för mig
Gemenskapen heter du
och du finns i så många olika former
inom så många människor
människor jag har velat älska
men aldrig kunnat
det har alltid funnits en barriär
en barriär jag varit oförmögen att bryta
när ska jag hitta Gemenskapen
i dess förnämsta form
jag ser ingenting nu
vem har släckt ljuset i världen
det finns bara framtidsvisioner
och alla dessa kärleksillusioner
hur ska vi kunna leva
och hur ska vi överleva livet själva
jag känner närvaron av de fyra
de fyra som ingen kan undanfly
snälla kom och säg att jag har fel
kom fram till mig och slå till mig
väck mig ur denna dröm
vi kan inte fortsätta att leva såhär
när det känslomässiga livet trasar sig samman
så ta fram den där stora vassa kniven
skär av våra känslomässiga band
skär av alla trådar som gör oss svaga
skär av självaste livet själv
och när du gör det när du utför detta
skrik allt du kan
skrik ut all smärta
nej just det
ingen hör dig
du kan lika gärna viska
sätt dig i ett mörkt hörn
och viska att allt kommer bli så bra
skapa dessa nödvändiga lögner
för att hålla dig själv vid liv
varför gör du allt för att leva
är det fruktan för dödens och hans fyra
eller är det livets motbjudande grepp
stackars dig älskade
hur klarar du av att leva med dig själv
om jag träffar dig någon dag
så ska jag döda något inom dig
det är endast så du kan överleva dig själv
döda den osynliga smärtan
stilla den svarta vinden
ta kontroll över dina svagheter
även fast det kanske ger noll
du klarar inte av att leva såhär längre
(dö bara dö bara dö bara dö bara dö abra andsklasdlökö..)................
.....
De grå korridorerna (sinnets fängelse)
"Är vi framme snart?! Haha!" frågade Dåren och lutade sig tillbaka i båten.
"De säger att Tankarnas hav sträcker sig över tusen mil." sa Konstnären och suckade. "Men ärligt talat så vet jag inte."
De två tankarna satt i en liten båt, men utan åror och utan segel. På Tankarnas Hav fanns det ingen vind och till båten som de funnit på stranden fanns det heller inga åror till. Som det såg ut så var de fast, mitt på havet med vatten åt alla håll. Ingenting syntes i horisonten. Konstnären hade börjat ångra att han åtagit sig att utforska det som fanns bortom Tankarnas Hav. Havet var förvisso mycket stort, vilket man kunde förstå med alla dessa tankar som ständigt föddes. På ytan kunde man urskilja dem som vågor, trots att det inte fanns någon vind för att skapa vågorna. De var tankar och de rullade in mot stranden, för att släpa sig emot den klibbiga sanden. Mot stranden skulle de kasta sig emot om och om igen för att försöka födas. Konstnären brukade bevittna denna process när han hade tid och stundtals var det otroligt vackert. När tankarna i form av vågor hade stött tillräcklig emot stranden så kunde man urskilja hur någonting formades på stranden. Där föddes tankarna, fullt kroppsligt utvecklade och började resa sig för att vandra någonstans. Precis när de föddes var alla tankar likadana, det var först när de tog intryck av omvärlden som deras sinne och personlighet började utvecklas. Konstnären log. Han doppade handen i vattnet och kände hur tusen ofödda tankar strömmade igenom honom. Tusen bilder av olika känslor flög förbi honom, tills han drog upp handen ur vattnet och då slutade de genast.
"Kom igen då! Kom igen kom igen!" ropade Dåren.
"Lugna ned dig, det är ännu långt kvar." sa Konstnären irriterat. Dåren. Denna tanke var den enda som han hade funnit som följeslagare påväg bortom Tankarnas Hav. Det berodde mest på att han behövde en dåre för att själv hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Dåren själv var bortom allt hopp och Konstnären behövde honom för att utföra en sak. Konstnären hade fått höra att bortom Tankarnas Hav var man tvungen att ha med sig ett offer. Varför det behövdes ett offer visste inte Konstnären, och de andra han hade frågat visste inte heller. Det förhöll sig fortfarande som ett mysterium, men det skulle förmodligen visa sig till slut. Dessutom hade Konstnären försökt nå Kreativiteten, men Kreativiteten höll sig dold ifrån världen. Man kunde urskilja Kreativiteten överallt i princip, men inte som personifiering. Konstnären hade aldrig sett Kreativiteten som personifiering. Han visste inte ens om det var en manlig eller kvinnlig tanke. Kreativiteten talade på ett alldeles eget språk, som man kunde förstå, men inte sätta i ord. Konstnären var medveten om att han och Kreativiteten hade skapat världen, men inte hur Kreativiteten hade uppstått. Hade de skapat varandra? Han visste inte.
"TITTA! TITTA EN Ö! HAHA! TITTA!" Dåren var alldeles exalterad. Konstnären blickade ut över horisonten och såg faktiskt en stor ö.
"Snart får vi veta ifall vi kom hit förgäves." sa Konstnären.
"Varför skulle vi komma hit förgäves? Haha!" frågade Dåren.
"Jag känner hur Kreativiteten inom mig börjar ta avstånd. Nu för första gången på länge känner jag hur den blir starkare. Det är något på den där ön som vi måste hitta. Jag vet inte vad det är ännu och Kreativiteten vill inte avslöja."
"Varför är Kreativiteten så viktig????" frågade Dåren.
"Därför att den har hjälpt mig skapa världen. Världen måste fortsätta att formas och förändras, annars kommer vi gå under."
"MEN HAHAHA, DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR. KREATIVITETEN KANSKE INTE DÖR SJÄLV, MEN DEN KOMMER DÖ INOM OSS, INSTÄNGD I EN FÄNGELSECELL. KREATIVITETEN KOMMER INTE ÖVERLEVA!!!!!!!!" utbrast Dåren.
"Tyst, tala inte om saker du inte vet någonting om. Det finns dock en sak som vi måste akta oss för. Det sägs även att Logiken har sin bosättning någonstans på Tankarnas Hav. Det är inte osannolikt att det är hans ö som vi närmar oss nu. Ifall det är sant, så måste vi akta oss noga. Passa dig speciellt mycket för vad han säger och lovar. Logiken kan inte ljuga, men han är den skickligaste manipulatören den här världen har skådat. Hans argument är slående och i princip ingenting kan stå emot hans sunda förnuft." sa Konstnären och avslutade med en suck.
Dåren svarade inte på vad Konstnären sagt utan blickade istället emot ön som såg ut att röra sig närmare och närmare. Efter en lång tystnad så flöt deras båt iland emot ön och de häpnades av det första de såg. En tio meter hög mur reste sig på stranden och vid ingången stod det två vakter. Konstnären och Dåren hoppade ut ur båten och klev iland för att bemöta vakterna. De hann ta några steg på land innan vakterna anföll dem. Det hela gick väldigt fort, eftersom Konstnären kände sig själv fyllas av Kreativiteten och tog en av sina penslar och dödade de två vakterna. Efter tumultet blev allt tyst. Dåren låg på marken och darrade av skräck, han var dock oskadd. Konstnären stod och skakade och kände hur Kreativiteten lämnade honom och en våg av trötthet slog över honom. Han tänkte att det inte skulle bli lätt. Det skulle aldrig bli lätt att söka efter Kreativiteten. Aldrig. Han tvingade upp Dåren på fötter och han följde motvilligt med in genom ingången till den stora muren.
När de hade gått in så stängdes dörren bakom dem och framför dem låg en mörklagd korridor. Plötsligt förstod Konstnären. Det här var en plats som alla tankar och känslor fruktade. Det var en plats som han själv försökt att inte tänka på och till slut hade det inte varit mer än en liten tanke. Nu när han såg de långa grå korridorerna så förstod han att det faktiskt hände. Han befann sig i sinnets fängelse, de grå korridorerna. Alla känslor och tankar dog inte, vissa försvann mystiskt och hamnade på denna plats. Det var ett fängelse för tankar och känslor, där någon höll dem borta ifrån världen. De fanns här, instängda tillsammans, instängda av en auktoritet för att hållas bort ifrån en värld där ingen någonsin skulle acceptera dem eller uppskatta deras skönhet. De var inte skyldiga till några etikbrott, snarare befann de sig här för att omvärlden inte stod ut med dem. Konstnären skakade på huvudet. Det här var inte Kreativitet. Det här var en skymf mot Kreativiteten. Han tittade på Dåren och förstod nu varför han behövde ett offer.
"Vad är detta för plats?" frågade Dåren alldeles skräckslagen.
"Det finns inte tid för att dröja här, följ med mig!" sa Konstnären och började gå i snabb takt.
"Vilka är dessa tankar? Dessa känslor? Varför är de inspärrade här?" frågade Dåren och började småspringa för att hinna med Konstnären. På deras sidor bakom gallret så satt tusentals tankar och känslor och betrakade dem. Vissa skrek och slängde sig mot gallret medan andra bara satt tysta vända emot ett mörkt hörn. Konstnären lade märke till en cell där det stod ett namn ovanför, men det var alldeles otydligt för att läsa. I den cellen satt det flera känslor och de höll om varandra och grät. Konstnären misstänkte att dessa känslor hade en koppling till det namnet som stod ovanför cellen, men vems känslor var det? Och varför hade de hamnat här? Var det kanske för att den som ägde dessa känslor inte stod ut med dem? Var det kanske så? Konstnären skakade på huvudet och gick vidare.
Medan de gick vidare fann de fler gruppceller där flera känslor var intryckta i samma cell. Konstnären kunde nu tyda namnen ovanför cellerna och det var bara kvinnonamn. Konstnären förstod inte. Tillhörde dessa känslor kvinnorna? Eller tillhörde alla känslor en man som hade fler känslor för olika kvinnor? Konstnären fann både det ena och det andra osannolikt. Varför skulle en man ha flera kvinnor? Och inte bara flera. Det fanns tusentals namn och tusentals celler. Vad var detta för man? Och vilka var dessa kvinnor? Han insåg ganska snabbt att dessa tankar och känslor aldrig skulle komma till Evighetens Ocean. Det fanns inga floder ifrån dessa grå korridorer som ledde till Evighetens Ocean. Deras tårar var det enda som påminde dem om en plats utan tomhet. Trots att varje cell i korridoren var fylld så kände Konstnären ändå en känsla av tomhet.
De nådde slutet på korridoren och där stod en tom cell. En tom cell. Konstnären tittade åt höger. Dåren stod där och skakade och viskade något till sig själv. Konstnären tvekade inte. Han hade inte råd att tveka. Han grabbade tag i Dåren och slängde in honom i den tomma cellen. När gallret slog igen började Dåren vråla av skräck blandat med ursinne. Han slog sitt huvud emot gallret upprepade gånger och stänkte ned hela cellen med blod. Han slog mot väggen med knutna händer och även där började han blöda. Han slet bort stora tussar av sitt hår, sedan sjönk han ihop på golvet. Konstnären tyckte synd om honom, men det fanns ingenting han kunde göra.
Plötsligt kände han en vibration i marken och från taket i korridoren så kom det ned en trappa som inte funnits där förut. Konstnären ignorerade alla vrål ifrån Dåren och de andra känslorna och gick upp för trappan. Det var en spiraltrappa och han fick gå en bra bit innan han kom någonstans. När han kom upp för trappan befann han sig i en gigantisk stensal, med samma grå nyans som nere i fängelset. Längst bort i rummet fanns en tron och på den tronen satt en man. Mannen var klädd i grå kläder, en lång grå kappa, samt en grå kostym under denna. På huvudet hade han en grå hatt som dolde han ögon, man kunde bara urskilja hans leende. Konstnären började springa och han steg ekade i den grå salen.
"Jag har väntat på dig, Konstnär." sade den mystiske karaktären.
"Jag vet även vem du är, du är Logiken." sa Konstnären och kände en rysning över kroppen.
"Varför har du kommit hit min kära Konstnär? Är det sökandet efter Kreativiteten? Så patetiskt att du har förlorat den, men inte heller så oförutsägbart. Du kunde ju inte skapa och förändra världen i all evighet, eller hur? Den dagen då jag vidrör Evighetens Ocean så kommer den här världen att förändras. Jag tror att du är medveten om det."
"Jag söker efter Kreativiteten, det är sant, men nu har jag snubblat på dig och vad jag såg därnere. Varför spärrar du in dessa tankar och känslor? Varför låter du dem inte ta del av världen?"
"Jag tror du vet svaret på det." sa Logiken och log. "De klarar helt enkelt inte av att fungera i vår värld. Andra tankar och känslor ser dem bara som patetiska. De är farliga och vad de vill är att nå ut med sina budskap utanför våra gränser. Du vet mycket väl hur en tanke kan sprida sig ifall den får tillfälle till det."
"Befria dem. Allihopa. Jag beodrar dig det. Jag har skapat världen. Jag må inte ha skapat dig, men jag har skapat den här världen. Utan mig skulle du inte vara mer än en ynklig tanke. Jag beodrar dig att befria allihopa."
"Tror du verkligen det Konstnär? Det finns en sak som du måste förstå, och det är att du inte är vårdnadshavaren av den här världen. Du kanske är Skaparen, men inte vårdnadshavaren. Du har ingen makt längre. I tankarnas ögon är du död. I känslornas ögon är du död. Du är död Konstnär. De fyra omsluter dig, jag kan känna deras närvaro."
(besegra honom med mig använd mig)
Konstnären ryckte till. Han tyckte sig höra en röst. Var det Kreativiteten som talade direkt till honom? Plötsligt kände han hur världen förändrades. Marken skakade. Han kände hur hans kropp vred sig och hans händer kliade. Han ryckte fram en pensel och han kände hur den skrek åt honom att använda den. Han badade i Kreativitet och plötsligt började han slänga armarna åt olika håll och världen förändrades. Logiken log inte längre, men det fanns ingen skräck i hans ögon. Efter några sekunder var stensalen borta och de stod på en asfalterad äng. Det fanns inga spår av Tankarnas Hav eller sinnets fängelse.
"Jag förnekar dig." sa Konstnären och tittade på Logiken.
"Du kan inte förneka förnuftet." sa Logiken.
"Jag..." började Konstnären, men då exploderade den asfalterade ängen.
(det går inte att döda förnuftet bara besegra det tygla det till din vilja)
Tusen färger svepte förbi Konstnären samtidigt som han slungades tillbaka mot ön. Han var tillbaka i korridoren med cellerna. Alla tusen tankar och känslor som satt inspärrade där bad till honom. De bad honom om att släppa dem fria.
"Jag kan inte. Jag skulle älska att göra det, men jag kan tyvärr inte. Han hade rätt. Han har alltid rätt. Ni klarar inte av att fungera i den världen. Alla skulle hata er. Ingen skulle förstå er. Det är bättre att ni är instängad här tillsammans med varelser som liknar er själva. Förlåt, men det finns inget jag kan göra. Jag kan inte få världen att acceptera er. Förlåt." Konstnären höll tillbaka en tår. Sedan gick han ut ur fängelset samtidigt som tusen tankar och känslor skrek av vansinne. Det som lugnade honom var Kreativiteten som återigen sjöng inom honom och viskade lovord till honom.
(allt kommer bli så bra så bra en dag ska förnuftet dö och Logiken ska falla)
Ja. En dag skulle han och Kreatviteten besegra den störste fienden. Förnuftet själv. Han gick ut på stranden igen och la sig i båten. Kreativiteten sköt på och båten seglade ut på vattnet, utan vare sig vind eller segel. Kreativiteten sjöng inom honom och trots det så önskade han att han aldrig funnit denna plats.
"De säger att Tankarnas hav sträcker sig över tusen mil." sa Konstnären och suckade. "Men ärligt talat så vet jag inte."
De två tankarna satt i en liten båt, men utan åror och utan segel. På Tankarnas Hav fanns det ingen vind och till båten som de funnit på stranden fanns det heller inga åror till. Som det såg ut så var de fast, mitt på havet med vatten åt alla håll. Ingenting syntes i horisonten. Konstnären hade börjat ångra att han åtagit sig att utforska det som fanns bortom Tankarnas Hav. Havet var förvisso mycket stort, vilket man kunde förstå med alla dessa tankar som ständigt föddes. På ytan kunde man urskilja dem som vågor, trots att det inte fanns någon vind för att skapa vågorna. De var tankar och de rullade in mot stranden, för att släpa sig emot den klibbiga sanden. Mot stranden skulle de kasta sig emot om och om igen för att försöka födas. Konstnären brukade bevittna denna process när han hade tid och stundtals var det otroligt vackert. När tankarna i form av vågor hade stött tillräcklig emot stranden så kunde man urskilja hur någonting formades på stranden. Där föddes tankarna, fullt kroppsligt utvecklade och började resa sig för att vandra någonstans. Precis när de föddes var alla tankar likadana, det var först när de tog intryck av omvärlden som deras sinne och personlighet började utvecklas. Konstnären log. Han doppade handen i vattnet och kände hur tusen ofödda tankar strömmade igenom honom. Tusen bilder av olika känslor flög förbi honom, tills han drog upp handen ur vattnet och då slutade de genast.
"Kom igen då! Kom igen kom igen!" ropade Dåren.
"Lugna ned dig, det är ännu långt kvar." sa Konstnären irriterat. Dåren. Denna tanke var den enda som han hade funnit som följeslagare påväg bortom Tankarnas Hav. Det berodde mest på att han behövde en dåre för att själv hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Dåren själv var bortom allt hopp och Konstnären behövde honom för att utföra en sak. Konstnären hade fått höra att bortom Tankarnas Hav var man tvungen att ha med sig ett offer. Varför det behövdes ett offer visste inte Konstnären, och de andra han hade frågat visste inte heller. Det förhöll sig fortfarande som ett mysterium, men det skulle förmodligen visa sig till slut. Dessutom hade Konstnären försökt nå Kreativiteten, men Kreativiteten höll sig dold ifrån världen. Man kunde urskilja Kreativiteten överallt i princip, men inte som personifiering. Konstnären hade aldrig sett Kreativiteten som personifiering. Han visste inte ens om det var en manlig eller kvinnlig tanke. Kreativiteten talade på ett alldeles eget språk, som man kunde förstå, men inte sätta i ord. Konstnären var medveten om att han och Kreativiteten hade skapat världen, men inte hur Kreativiteten hade uppstått. Hade de skapat varandra? Han visste inte.
"TITTA! TITTA EN Ö! HAHA! TITTA!" Dåren var alldeles exalterad. Konstnären blickade ut över horisonten och såg faktiskt en stor ö.
"Snart får vi veta ifall vi kom hit förgäves." sa Konstnären.
"Varför skulle vi komma hit förgäves? Haha!" frågade Dåren.
"Jag känner hur Kreativiteten inom mig börjar ta avstånd. Nu för första gången på länge känner jag hur den blir starkare. Det är något på den där ön som vi måste hitta. Jag vet inte vad det är ännu och Kreativiteten vill inte avslöja."
"Varför är Kreativiteten så viktig????" frågade Dåren.
"Därför att den har hjälpt mig skapa världen. Världen måste fortsätta att formas och förändras, annars kommer vi gå under."
"MEN HAHAHA, DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR. KREATIVITETEN KANSKE INTE DÖR SJÄLV, MEN DEN KOMMER DÖ INOM OSS, INSTÄNGD I EN FÄNGELSECELL. KREATIVITETEN KOMMER INTE ÖVERLEVA!!!!!!!!" utbrast Dåren.
"Tyst, tala inte om saker du inte vet någonting om. Det finns dock en sak som vi måste akta oss för. Det sägs även att Logiken har sin bosättning någonstans på Tankarnas Hav. Det är inte osannolikt att det är hans ö som vi närmar oss nu. Ifall det är sant, så måste vi akta oss noga. Passa dig speciellt mycket för vad han säger och lovar. Logiken kan inte ljuga, men han är den skickligaste manipulatören den här världen har skådat. Hans argument är slående och i princip ingenting kan stå emot hans sunda förnuft." sa Konstnären och avslutade med en suck.
Dåren svarade inte på vad Konstnären sagt utan blickade istället emot ön som såg ut att röra sig närmare och närmare. Efter en lång tystnad så flöt deras båt iland emot ön och de häpnades av det första de såg. En tio meter hög mur reste sig på stranden och vid ingången stod det två vakter. Konstnären och Dåren hoppade ut ur båten och klev iland för att bemöta vakterna. De hann ta några steg på land innan vakterna anföll dem. Det hela gick väldigt fort, eftersom Konstnären kände sig själv fyllas av Kreativiteten och tog en av sina penslar och dödade de två vakterna. Efter tumultet blev allt tyst. Dåren låg på marken och darrade av skräck, han var dock oskadd. Konstnären stod och skakade och kände hur Kreativiteten lämnade honom och en våg av trötthet slog över honom. Han tänkte att det inte skulle bli lätt. Det skulle aldrig bli lätt att söka efter Kreativiteten. Aldrig. Han tvingade upp Dåren på fötter och han följde motvilligt med in genom ingången till den stora muren.
När de hade gått in så stängdes dörren bakom dem och framför dem låg en mörklagd korridor. Plötsligt förstod Konstnären. Det här var en plats som alla tankar och känslor fruktade. Det var en plats som han själv försökt att inte tänka på och till slut hade det inte varit mer än en liten tanke. Nu när han såg de långa grå korridorerna så förstod han att det faktiskt hände. Han befann sig i sinnets fängelse, de grå korridorerna. Alla känslor och tankar dog inte, vissa försvann mystiskt och hamnade på denna plats. Det var ett fängelse för tankar och känslor, där någon höll dem borta ifrån världen. De fanns här, instängda tillsammans, instängda av en auktoritet för att hållas bort ifrån en värld där ingen någonsin skulle acceptera dem eller uppskatta deras skönhet. De var inte skyldiga till några etikbrott, snarare befann de sig här för att omvärlden inte stod ut med dem. Konstnären skakade på huvudet. Det här var inte Kreativitet. Det här var en skymf mot Kreativiteten. Han tittade på Dåren och förstod nu varför han behövde ett offer.
"Vad är detta för plats?" frågade Dåren alldeles skräckslagen.
"Det finns inte tid för att dröja här, följ med mig!" sa Konstnären och började gå i snabb takt.
"Vilka är dessa tankar? Dessa känslor? Varför är de inspärrade här?" frågade Dåren och började småspringa för att hinna med Konstnären. På deras sidor bakom gallret så satt tusentals tankar och känslor och betrakade dem. Vissa skrek och slängde sig mot gallret medan andra bara satt tysta vända emot ett mörkt hörn. Konstnären lade märke till en cell där det stod ett namn ovanför, men det var alldeles otydligt för att läsa. I den cellen satt det flera känslor och de höll om varandra och grät. Konstnären misstänkte att dessa känslor hade en koppling till det namnet som stod ovanför cellen, men vems känslor var det? Och varför hade de hamnat här? Var det kanske för att den som ägde dessa känslor inte stod ut med dem? Var det kanske så? Konstnären skakade på huvudet och gick vidare.
Medan de gick vidare fann de fler gruppceller där flera känslor var intryckta i samma cell. Konstnären kunde nu tyda namnen ovanför cellerna och det var bara kvinnonamn. Konstnären förstod inte. Tillhörde dessa känslor kvinnorna? Eller tillhörde alla känslor en man som hade fler känslor för olika kvinnor? Konstnären fann både det ena och det andra osannolikt. Varför skulle en man ha flera kvinnor? Och inte bara flera. Det fanns tusentals namn och tusentals celler. Vad var detta för man? Och vilka var dessa kvinnor? Han insåg ganska snabbt att dessa tankar och känslor aldrig skulle komma till Evighetens Ocean. Det fanns inga floder ifrån dessa grå korridorer som ledde till Evighetens Ocean. Deras tårar var det enda som påminde dem om en plats utan tomhet. Trots att varje cell i korridoren var fylld så kände Konstnären ändå en känsla av tomhet.
De nådde slutet på korridoren och där stod en tom cell. En tom cell. Konstnären tittade åt höger. Dåren stod där och skakade och viskade något till sig själv. Konstnären tvekade inte. Han hade inte råd att tveka. Han grabbade tag i Dåren och slängde in honom i den tomma cellen. När gallret slog igen började Dåren vråla av skräck blandat med ursinne. Han slog sitt huvud emot gallret upprepade gånger och stänkte ned hela cellen med blod. Han slog mot väggen med knutna händer och även där började han blöda. Han slet bort stora tussar av sitt hår, sedan sjönk han ihop på golvet. Konstnären tyckte synd om honom, men det fanns ingenting han kunde göra.
Plötsligt kände han en vibration i marken och från taket i korridoren så kom det ned en trappa som inte funnits där förut. Konstnären ignorerade alla vrål ifrån Dåren och de andra känslorna och gick upp för trappan. Det var en spiraltrappa och han fick gå en bra bit innan han kom någonstans. När han kom upp för trappan befann han sig i en gigantisk stensal, med samma grå nyans som nere i fängelset. Längst bort i rummet fanns en tron och på den tronen satt en man. Mannen var klädd i grå kläder, en lång grå kappa, samt en grå kostym under denna. På huvudet hade han en grå hatt som dolde han ögon, man kunde bara urskilja hans leende. Konstnären började springa och han steg ekade i den grå salen.
"Jag har väntat på dig, Konstnär." sade den mystiske karaktären.
"Jag vet även vem du är, du är Logiken." sa Konstnären och kände en rysning över kroppen.
"Varför har du kommit hit min kära Konstnär? Är det sökandet efter Kreativiteten? Så patetiskt att du har förlorat den, men inte heller så oförutsägbart. Du kunde ju inte skapa och förändra världen i all evighet, eller hur? Den dagen då jag vidrör Evighetens Ocean så kommer den här världen att förändras. Jag tror att du är medveten om det."
"Jag söker efter Kreativiteten, det är sant, men nu har jag snubblat på dig och vad jag såg därnere. Varför spärrar du in dessa tankar och känslor? Varför låter du dem inte ta del av världen?"
"Jag tror du vet svaret på det." sa Logiken och log. "De klarar helt enkelt inte av att fungera i vår värld. Andra tankar och känslor ser dem bara som patetiska. De är farliga och vad de vill är att nå ut med sina budskap utanför våra gränser. Du vet mycket väl hur en tanke kan sprida sig ifall den får tillfälle till det."
"Befria dem. Allihopa. Jag beodrar dig det. Jag har skapat världen. Jag må inte ha skapat dig, men jag har skapat den här världen. Utan mig skulle du inte vara mer än en ynklig tanke. Jag beodrar dig att befria allihopa."
"Tror du verkligen det Konstnär? Det finns en sak som du måste förstå, och det är att du inte är vårdnadshavaren av den här världen. Du kanske är Skaparen, men inte vårdnadshavaren. Du har ingen makt längre. I tankarnas ögon är du död. I känslornas ögon är du död. Du är död Konstnär. De fyra omsluter dig, jag kan känna deras närvaro."
(besegra honom med mig använd mig)
Konstnären ryckte till. Han tyckte sig höra en röst. Var det Kreativiteten som talade direkt till honom? Plötsligt kände han hur världen förändrades. Marken skakade. Han kände hur hans kropp vred sig och hans händer kliade. Han ryckte fram en pensel och han kände hur den skrek åt honom att använda den. Han badade i Kreativitet och plötsligt började han slänga armarna åt olika håll och världen förändrades. Logiken log inte längre, men det fanns ingen skräck i hans ögon. Efter några sekunder var stensalen borta och de stod på en asfalterad äng. Det fanns inga spår av Tankarnas Hav eller sinnets fängelse.
"Jag förnekar dig." sa Konstnären och tittade på Logiken.
"Du kan inte förneka förnuftet." sa Logiken.
"Jag..." började Konstnären, men då exploderade den asfalterade ängen.
(det går inte att döda förnuftet bara besegra det tygla det till din vilja)
Tusen färger svepte förbi Konstnären samtidigt som han slungades tillbaka mot ön. Han var tillbaka i korridoren med cellerna. Alla tusen tankar och känslor som satt inspärrade där bad till honom. De bad honom om att släppa dem fria.
"Jag kan inte. Jag skulle älska att göra det, men jag kan tyvärr inte. Han hade rätt. Han har alltid rätt. Ni klarar inte av att fungera i den världen. Alla skulle hata er. Ingen skulle förstå er. Det är bättre att ni är instängad här tillsammans med varelser som liknar er själva. Förlåt, men det finns inget jag kan göra. Jag kan inte få världen att acceptera er. Förlåt." Konstnären höll tillbaka en tår. Sedan gick han ut ur fängelset samtidigt som tusen tankar och känslor skrek av vansinne. Det som lugnade honom var Kreativiteten som återigen sjöng inom honom och viskade lovord till honom.
(allt kommer bli så bra så bra en dag ska förnuftet dö och Logiken ska falla)
Ja. En dag skulle han och Kreatviteten besegra den störste fienden. Förnuftet själv. Han gick ut på stranden igen och la sig i båten. Kreativiteten sköt på och båten seglade ut på vattnet, utan vare sig vind eller segel. Kreativiteten sjöng inom honom och trots det så önskade han att han aldrig funnit denna plats.
åh du eländige
älskling
det går inte att ignorera Kreativiteten
känner du inte hur den stryper oss långsamt
så väldigt
väldigt
långsamt
OKEJ DU VET INTE SÅ JAG FÖRSTÅR FÖRSTÅR
DET FINNS INGEN KÄRLEK BARA GEMENSKAP
VARJE INDIVID SOM VISAR MIG UPPMÄRKSAMHET
GER JAG UPPMÄRKSAMHET TILLBAKA TILL
DET FINNS INGEN KÄRLEK
INGENTING INGENTING INGENTING
FÖRSTÅR DU INTE
INGEN ÄR SPECIELL DET ÄR BARA JAG SOM ÄR SPECIELL
(och jag behöver någon som mig själv, och det viktigaste är att jag skulle aldrig säga nej till mig själv, därför behöver jag hitta mig själv för att kunna bli hel)
MEN HALLÅ VEM ÄR DET SOM TALAR OM HELHET
helhet
vem talar om helhet
allt blir så
så
så destruktivt
det handlar inte längre om vita band av tillförlit
nu är det en maktkamp
nu handlar det bara om mig
inte dig
det handlade aldrig om dig
varför trodde du att det gjorde det
MEN SITT INTE DÄR SÅ HÖGDRAGEN, SITT INTE DÄR SÅ UPPLYST FÖR DU VET EGENTLIGEN INGENTING
TROR DU VERKLIGEN ATT DU FÖRSTÅR MIG SOM MÄNNISKA
TROR DU
TROR DU
(det skulle vara så mycket enklare ifall jag fick se)
(se en slags motsvarighet till min värld)
VEM ÄR DU VEM ÄR KREATIVITETEN VISA DIG
VISA DIG VISA DIG VISA DIG
snälla Kreativiteten
visa dig
sedan kan vi skapa världen
om och om och om igen
du sa att du inte brukade närma dig alla människor
var det en antydan
en antydan till att jag var speciell
varför säger du sådana saker
varför
varför
varför
förstår du inte
att din existens
är så otydlig
varför kan du inte bara komma till mig
älskade Kreativitet
fyll mig med färger
så vi kan måla världen
snälla
snälla
(jag älskar mig själv och sedan människor som är som mig och därefter människor som påminner om mig)
(en självförälskelse där jag ständigt avvisar mig själv och alla de känslorna därtill)
(är det inte patetiskt älskade, hur en tankeprocess kan pågå så länge utan att man ser något viktigt)
(jag klarar inte längre av att fungera som människa)
(ta ett vackert avsked nu)
NEJ FÖR NU TÄNKER JAG FÖRNEKA DIG OCH ALL VÅR GEMENSKAP, ALLA SAKER SOM FÅR OSS ATT HAMNA I SAMMA KATEGORI, ALLA SAKER SOM GÖR ATT DU PÅMINNER OM MIG SJÄLV, ALLA SAKER SOM FÅR MIG ATT KÄNNA MIG VACKER, ALLA SAKER SOM FÅR MIG ATT KÄNNA MIG SPECIELL
DIG SOM TANKE OCH MÄNNISKA SAMT ALLA DESSA SAKER TÄNKER JAG NU FÖRNEKA FÖR ATT JAG SKA KUNNA KLARA AV ATT LEVA
(livet ur den döda synvinkeln)
(känner du pressen känner du pressen känner du pressen känner du pressen känner du pressen)
det går inte att ignorera Kreativiteten
känner du inte hur den stryper oss långsamt
så väldigt
väldigt
långsamt
OKEJ DU VET INTE SÅ JAG FÖRSTÅR FÖRSTÅR
DET FINNS INGEN KÄRLEK BARA GEMENSKAP
VARJE INDIVID SOM VISAR MIG UPPMÄRKSAMHET
GER JAG UPPMÄRKSAMHET TILLBAKA TILL
DET FINNS INGEN KÄRLEK
INGENTING INGENTING INGENTING
FÖRSTÅR DU INTE
INGEN ÄR SPECIELL DET ÄR BARA JAG SOM ÄR SPECIELL
(och jag behöver någon som mig själv, och det viktigaste är att jag skulle aldrig säga nej till mig själv, därför behöver jag hitta mig själv för att kunna bli hel)
MEN HALLÅ VEM ÄR DET SOM TALAR OM HELHET
helhet
vem talar om helhet
allt blir så
så
så destruktivt
det handlar inte längre om vita band av tillförlit
nu är det en maktkamp
nu handlar det bara om mig
inte dig
det handlade aldrig om dig
varför trodde du att det gjorde det
MEN SITT INTE DÄR SÅ HÖGDRAGEN, SITT INTE DÄR SÅ UPPLYST FÖR DU VET EGENTLIGEN INGENTING
TROR DU VERKLIGEN ATT DU FÖRSTÅR MIG SOM MÄNNISKA
TROR DU
TROR DU
(det skulle vara så mycket enklare ifall jag fick se)
(se en slags motsvarighet till min värld)
VEM ÄR DU VEM ÄR KREATIVITETEN VISA DIG
VISA DIG VISA DIG VISA DIG
snälla Kreativiteten
visa dig
sedan kan vi skapa världen
om och om och om igen
du sa att du inte brukade närma dig alla människor
var det en antydan
en antydan till att jag var speciell
varför säger du sådana saker
varför
varför
varför
förstår du inte
att din existens
är så otydlig
varför kan du inte bara komma till mig
älskade Kreativitet
fyll mig med färger
så vi kan måla världen
snälla
snälla
(jag älskar mig själv och sedan människor som är som mig och därefter människor som påminner om mig)
(en självförälskelse där jag ständigt avvisar mig själv och alla de känslorna därtill)
(är det inte patetiskt älskade, hur en tankeprocess kan pågå så länge utan att man ser något viktigt)
(jag klarar inte längre av att fungera som människa)
(ta ett vackert avsked nu)
NEJ FÖR NU TÄNKER JAG FÖRNEKA DIG OCH ALL VÅR GEMENSKAP, ALLA SAKER SOM FÅR OSS ATT HAMNA I SAMMA KATEGORI, ALLA SAKER SOM GÖR ATT DU PÅMINNER OM MIG SJÄLV, ALLA SAKER SOM FÅR MIG ATT KÄNNA MIG VACKER, ALLA SAKER SOM FÅR MIG ATT KÄNNA MIG SPECIELL
DIG SOM TANKE OCH MÄNNISKA SAMT ALLA DESSA SAKER TÄNKER JAG NU FÖRNEKA FÖR ATT JAG SKA KUNNA KLARA AV ATT LEVA
(livet ur den döda synvinkeln)
(känner du pressen känner du pressen känner du pressen känner du pressen känner du pressen)
jag tror jag förstår nu (lilla tanke)
lilla fina tanke
du som egentligen inte bara är en tanke
utan du som egentligen är mer
varför håller du mig vaken på nätterna
trots din frånvaro
trots din tystnad
lilla fina känsla
för en känsla är du
det finns inte många känslor
men du har blivit en
en mycket stor del gemenskap
trots att du inte är här just nu
det känns väldigt fånigt
att vänta på att du loggar in
men vad annat kan jag göra
vad annat kan jag hoppas
lilla fina tanke
vart befinner du dig just nu
svävar du runt i drömmen
eller ligger du vaken
och tänker dig utmattad
vi borde utbyta tankar oftare
kan vi inte göra det igen
simma i varandras hav
kliva över den höga tröskeln
och bara
bara
bara leva i varandra
men hjälp
jag kan inte andas
hjälp
(hjälp hjälp hjälp hjälp hjälp)
du som egentligen inte bara är en tanke
utan du som egentligen är mer
varför håller du mig vaken på nätterna
trots din frånvaro
trots din tystnad
lilla fina känsla
för en känsla är du
det finns inte många känslor
men du har blivit en
en mycket stor del gemenskap
trots att du inte är här just nu
det känns väldigt fånigt
att vänta på att du loggar in
men vad annat kan jag göra
vad annat kan jag hoppas
lilla fina tanke
vart befinner du dig just nu
svävar du runt i drömmen
eller ligger du vaken
och tänker dig utmattad
vi borde utbyta tankar oftare
kan vi inte göra det igen
simma i varandras hav
kliva över den höga tröskeln
och bara
bara
bara leva i varandra
men hjälp
jag kan inte andas
hjälp
(hjälp hjälp hjälp hjälp hjälp)
azxcvrte
Saker du ångrar:
...........
...........
.........
????????????????
MEN SÄG NÅGRA SAKER DU ÅNGRAR!!!!!!!!!!!
(ingenting ingenting ingenting ingenting)
(??????????????????????????????)
...........
...........
.........
????????????????
MEN SÄG NÅGRA SAKER DU ÅNGRAR!!!!!!!!!!!
(ingenting ingenting ingenting ingenting)
(??????????????????????????????)
a till s
jag tror inte på kärleken
jag tror på gemenskapen
jag tror inte på dig
jag tror på mig själv
även fast jag gillade att prata med dig
lite skönt var det
nästan befriande
gå bara inte
gemenskapen knyter oss samman
musiken
och en konstnär
en äkta konstnär
en av de hängivna
jag blev så fascinerad
en av de hängivna
det var så svårt att förstå
kan du inte förklara mer någon dag
berätta om banden som knyter oss samman
kan du inte göra det
vita band av tillförlit
jag tror på gemenskapen
jag tror inte på dig
jag tror på mig själv
även fast jag gillade att prata med dig
lite skönt var det
nästan befriande
gå bara inte
gemenskapen knyter oss samman
musiken
och en konstnär
en äkta konstnär
en av de hängivna
jag blev så fascinerad
en av de hängivna
det var så svårt att förstå
kan du inte förklara mer någon dag
berätta om banden som knyter oss samman
kan du inte göra det
vita band av tillförlit
0,5
hörrudu
förstår du inte vad som är påväg att hända
känner du inte hur atmosfären förändras
känner du inte hur marken brummar
någonting händer
någon förändras
det är synen på livet som ändras
en annan synvinkel tar plats
inte den döda synvinkeln
inte den ångestfyllda aspekten
nej inte här inte nu
vinden upphör att blåsa
vattnet slutar rinna
tystnaden upphör
mörkret skingras
skuggorna i taket drar sig tillbaka
höstlöven slutar att falla
asfalten spricker upp
känner du hur världen förändras
vad är det som händer
en väns ansikte suddas ut
en mening
nej inte en mening
en man går över gatan
varför är min klocka trasig
varför då varför då
är det jag som förändras?
eller mitt sätt att se på världen?
hallå hallå?
förstår du inte vad som är påväg att hända
känner du inte hur atmosfären förändras
känner du inte hur marken brummar
någonting händer
någon förändras
det är synen på livet som ändras
en annan synvinkel tar plats
inte den döda synvinkeln
inte den ångestfyllda aspekten
nej inte här inte nu
vinden upphör att blåsa
vattnet slutar rinna
tystnaden upphör
mörkret skingras
skuggorna i taket drar sig tillbaka
höstlöven slutar att falla
asfalten spricker upp
känner du hur världen förändras
vad är det som händer
en väns ansikte suddas ut
en mening
nej inte en mening
en man går över gatan
varför är min klocka trasig
varför då varför då
är det jag som förändras?
eller mitt sätt att se på världen?
hallå hallå?
MEN OM OM nej.
om jag river av det här bandet
det här känslomässiga bandet mellan oss
tänker du överge mig då
tänker du glömma bort mig då
det kanske inte längre finns något att säga
jo
(jo)
JO DET FINNS VISST NÅGOT OCH DET HETER FRUSTRATION DET HÄR ÄR FRUSTRATION OCH JAG KÄNNER HUR DET
hur det
HUR DET VERKAR INOM MIG OCH
och
nej
fel fokus
titta där är en ny bild i mitt huvud varför nej nej
ja nu ser jag bilden
det är någon som kallar sig Gemenskapen. jag vet inte vem det är
hallå vem är du vem vem vem vem
snälla avslöja vem du är så jag kan visa vem jag är
jag kan vara ganska ärlig när jag
när jag
MEN HALLÅ DU VET INTE ENS VEM JAG ÄR VARFÖR FÖRSÖKER DU ENS FÖRSTÅ SAKER JAG INTE SJÄLV FÖRSTÅR KAN DU INTE BARA FÖRSVINNA BORT BORT BORT BORT BORT
(det här är ett misstag ett misstag gå gå gå gå gå gå gå)
(jag älskar dig om du älskar mig, ett gemensamt utbyte)
HAHAHHAHAHA IRONIN
(nej det var inte ens kul förlåt)
(förlåt)
det här känslomässiga bandet mellan oss
tänker du överge mig då
tänker du glömma bort mig då
det kanske inte längre finns något att säga
jo
(jo)
JO DET FINNS VISST NÅGOT OCH DET HETER FRUSTRATION DET HÄR ÄR FRUSTRATION OCH JAG KÄNNER HUR DET
hur det
HUR DET VERKAR INOM MIG OCH
och
nej
fel fokus
titta där är en ny bild i mitt huvud varför nej nej
ja nu ser jag bilden
det är någon som kallar sig Gemenskapen. jag vet inte vem det är
hallå vem är du vem vem vem vem
snälla avslöja vem du är så jag kan visa vem jag är
jag kan vara ganska ärlig när jag
när jag
MEN HALLÅ DU VET INTE ENS VEM JAG ÄR VARFÖR FÖRSÖKER DU ENS FÖRSTÅ SAKER JAG INTE SJÄLV FÖRSTÅR KAN DU INTE BARA FÖRSVINNA BORT BORT BORT BORT BORT
(det här är ett misstag ett misstag gå gå gå gå gå gå gå)
(jag älskar dig om du älskar mig, ett gemensamt utbyte)
HAHAHHAHAHA IRONIN
(nej det var inte ens kul förlåt)
(förlåt)
HALLÅ HALLÅ
ibland brukar jag låtsas
att får chansen att berätta
berätta vad allt betyder
förklara alla metaforer
förklara alla karaktärer
förklara alla tankar
förklara alla känslor
men jag tror ingen
ingen har tid att lyssna
det finns så mycket
så mycket
så mycket
så mycket
HÖR DU DET DET FINNS SÅ MYCKET ATT BERÄTTA
(jag tror inte du har tid att lyssna)
(jag tror inte du har tid att leva)
(vad är det du försöker överleva)
att får chansen att berätta
berätta vad allt betyder
förklara alla metaforer
förklara alla karaktärer
förklara alla tankar
förklara alla känslor
men jag tror ingen
ingen har tid att lyssna
det finns så mycket
så mycket
så mycket
så mycket
HÖR DU DET DET FINNS SÅ MYCKET ATT BERÄTTA
(jag tror inte du har tid att lyssna)
(jag tror inte du har tid att leva)
(vad är det du försöker överleva)
MEN OM JAG TROR PÅ ÖVERTYGELSEN
det är så svårt och jobbigt att erkänna
men jag tror faktiskt att jag älskar dig
(och när han uttalade lögnen så flög det förbi tre bilder i hans huvud, men han ignorerade dem för han var tvungen att tro på kärleken)
jag tror faktiskt
faktiskt
ja
jag tror på det här
jag tror på kärleken
(en sådan komplex man, en man som sökte bekräftelse i kärleken, men utan resultat. även en man som ständigt sökte uppmärksamhet och dramatik i vardagen. vem skulle någonsin kunna respektera en sådan man. en sådan patetisk ung man.)
ja
jag tror faktiskt
att allt kommer att lösa sig
(en patetisk man utan mål i livet med en pensel som spetsar hans hjärta, ånej konstnärsskapet kunde inte döda honom, bara göra honom svagare i känslomässiga sammanhang. TITTA HUR HAN BLÖDER)
det kommer att gå bra
jag älskar dig och det är lättare då
lättare
(hahahhahahaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
men jag tror faktiskt att jag älskar dig
(och när han uttalade lögnen så flög det förbi tre bilder i hans huvud, men han ignorerade dem för han var tvungen att tro på kärleken)
jag tror faktiskt
faktiskt
ja
jag tror på det här
jag tror på kärleken
(en sådan komplex man, en man som sökte bekräftelse i kärleken, men utan resultat. även en man som ständigt sökte uppmärksamhet och dramatik i vardagen. vem skulle någonsin kunna respektera en sådan man. en sådan patetisk ung man.)
ja
jag tror faktiskt
att allt kommer att lösa sig
(en patetisk man utan mål i livet med en pensel som spetsar hans hjärta, ånej konstnärsskapet kunde inte döda honom, bara göra honom svagare i känslomässiga sammanhang. TITTA HUR HAN BLÖDER)
det kommer att gå bra
jag älskar dig och det är lättare då
lättare
(hahahhahahaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
dsfbgvnm,l.kjhygtfrgh
"Kan vi inte skapa något vackert?" frågade hon och satte sig bland de torra löven.
"Som vad?" frågade han och gled ned bredvid henne.
"Gemenskap?" fortsatte hon och såg förväntansfull ut.
"Vad är det? Förklara." Han lät likgiltig.
"Varför har du blivit så bitter? Och varför har du börjat tagit avstånd ifrån mig? Vi hade det så bra i början när vi träffades, men nu ler du inte längre. Jag minns inte när jag såg dig le sist. Vad är det som du döljer för mig? Det är så svårt att veta vad du tänker, för du sitter bara där tyst och hoppas på att allt ska lösa sig. Vad vill du att jag ska göra? Vad vill du att jag ska säga? Jag vet inte ens om du vill träffa mig längre. Ibland verkar du så glad och lycklig, men är det bara en fasad? Vad vill du få ut av det här egentligen? Betyder jag ens någonting för dig längre? Jag vet bara inte. Jag förstår inte." Efter hon slutat prata så stirrade hon ned i marken. Kraften i hennes ord låg fortfarande kvar i luften och tryckte.
Han tittade på henne och suckade. Sedan la han sitt huvud i hennes knä och höll om hennes hand. De låg så en stund, bara låg och iakttog varandra.
"Jag har tappat lusten att leva." klämde han fram till sist. "Jag gillar dig men jag klarar inte av att leva. Jag klarar inte av att fungera som människa. Jag skulle älska att tillbringa livet med dig och bara vara med dig, men jag är rädd för att jag skulle förstöra dig. Jag vill inte förstöra dig. Jag tycker att du är så fruktansvärt vacker och jag vill inte att du ska bli som mig. Jag är en trasig männiäska, en människa som det inte finns något hopp i livet för. Du kan inte rädda mig ifrån den undergång som jag har skapat åt mig själv. Åh jag hatar att säga det här, det gör så ont på så många olika sätt, men du kan inte hjälpa mig. Jag tycker om dig så otroligt mycket, men det räcker inte för att jag ska hålla mig kvar här i livet. Du har redan givit mig så fruktansvärt mycket kärlek och omsorg, och jag kan inte längre se dig torka ut. Jag klarar inte av att leva på dig. Jag är ingen parasit. Jag vill inte vara en parasit. Därför är det bättre om jag bara försvinner. Jag vill bara att du ska förstå varför jag gör det. Du är så otroligt mycket bättre än mig, en fullständig människa, vilket är någonting som jag aldrig kommer kunna att bli. Jag klarar inte av att se dig falla. Nej det här går inte längre." Han reste sig och slutade tala. Plötsligt började han springa iväg, iväg från henne och hela den värld som aldrig skulle acceptera honom.
"Vänta! VÄNTA! Du förstår inte! Du kan inte fly ifrån dina problem, du måste hantera dem." ropade kvinnan.
(men mannen hörde henne inte, eftersom de båda två var tankar som aldrig någonsin existerat. de skapades endast i ett syfte att tillfredsställa någon kreativ varelse, som sökte något inom sig själv han ännu inte funnit. därför så dog de båda tankarna när tankeprocessen avslutades)
OJ SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
(han fick som han ville)
"Som vad?" frågade han och gled ned bredvid henne.
"Gemenskap?" fortsatte hon och såg förväntansfull ut.
"Vad är det? Förklara." Han lät likgiltig.
"Varför har du blivit så bitter? Och varför har du börjat tagit avstånd ifrån mig? Vi hade det så bra i början när vi träffades, men nu ler du inte längre. Jag minns inte när jag såg dig le sist. Vad är det som du döljer för mig? Det är så svårt att veta vad du tänker, för du sitter bara där tyst och hoppas på att allt ska lösa sig. Vad vill du att jag ska göra? Vad vill du att jag ska säga? Jag vet inte ens om du vill träffa mig längre. Ibland verkar du så glad och lycklig, men är det bara en fasad? Vad vill du få ut av det här egentligen? Betyder jag ens någonting för dig längre? Jag vet bara inte. Jag förstår inte." Efter hon slutat prata så stirrade hon ned i marken. Kraften i hennes ord låg fortfarande kvar i luften och tryckte.
Han tittade på henne och suckade. Sedan la han sitt huvud i hennes knä och höll om hennes hand. De låg så en stund, bara låg och iakttog varandra.
"Jag har tappat lusten att leva." klämde han fram till sist. "Jag gillar dig men jag klarar inte av att leva. Jag klarar inte av att fungera som människa. Jag skulle älska att tillbringa livet med dig och bara vara med dig, men jag är rädd för att jag skulle förstöra dig. Jag vill inte förstöra dig. Jag tycker att du är så fruktansvärt vacker och jag vill inte att du ska bli som mig. Jag är en trasig männiäska, en människa som det inte finns något hopp i livet för. Du kan inte rädda mig ifrån den undergång som jag har skapat åt mig själv. Åh jag hatar att säga det här, det gör så ont på så många olika sätt, men du kan inte hjälpa mig. Jag tycker om dig så otroligt mycket, men det räcker inte för att jag ska hålla mig kvar här i livet. Du har redan givit mig så fruktansvärt mycket kärlek och omsorg, och jag kan inte längre se dig torka ut. Jag klarar inte av att leva på dig. Jag är ingen parasit. Jag vill inte vara en parasit. Därför är det bättre om jag bara försvinner. Jag vill bara att du ska förstå varför jag gör det. Du är så otroligt mycket bättre än mig, en fullständig människa, vilket är någonting som jag aldrig kommer kunna att bli. Jag klarar inte av att se dig falla. Nej det här går inte längre." Han reste sig och slutade tala. Plötsligt började han springa iväg, iväg från henne och hela den värld som aldrig skulle acceptera honom.
"Vänta! VÄNTA! Du förstår inte! Du kan inte fly ifrån dina problem, du måste hantera dem." ropade kvinnan.
(men mannen hörde henne inte, eftersom de båda två var tankar som aldrig någonsin existerat. de skapades endast i ett syfte att tillfredsställa någon kreativ varelse, som sökte något inom sig själv han ännu inte funnit. därför så dog de båda tankarna när tankeprocessen avslutades)
OJ SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
SÅ DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
DÖD
(han fick som han ville)
HEJ JAG HETER FREDRIK OCH VÄGRAR ACCEPTERA SANNINGEN
hej älskling
har du tändstickor på dig
så vi kan bränna ned något vackert
jag känner för att göra det idag
tända eld på alla känslor
som de skulle brinna min fina
åh de skulle brinna
och alla röster skulle skrika
alla tankar skulle slitas isär
klyvning klyvning klyvning
jag skulle vilja tända eld på dig också
men jag vågar inte det
jag vågar inte riskera det som vi inte har
för du är ju bara en
MEN HALLÅ STÅR INTE UT STÅR INTE UT
röster som ekar
(hallå hallå hallå)
(vem är du som tränger dig in här förstår du inte att det här är privat gå härifrån du är oönskad)
(se se se se se se se se)
(helhet helhet helhet helhet helhet helhet)
(se helheten se helheten se helheten)
(acceptera domen acceptera domen accepter domen)
(som du gav dig själv själv själv själv)
åh nej
(dömde du dig själv dömde du dig själv dömde du dig säålv
har du tändstickor på dig
så vi kan bränna ned något vackert
jag känner för att göra det idag
tända eld på alla känslor
som de skulle brinna min fina
åh de skulle brinna
och alla röster skulle skrika
alla tankar skulle slitas isär
klyvning klyvning klyvning
jag skulle vilja tända eld på dig också
men jag vågar inte det
jag vågar inte riskera det som vi inte har
för du är ju bara en
MEN HALLÅ STÅR INTE UT STÅR INTE UT
röster som ekar
(hallå hallå hallå)
(vem är du som tränger dig in här förstår du inte att det här är privat gå härifrån du är oönskad)
(se se se se se se se se)
(helhet helhet helhet helhet helhet helhet)
(se helheten se helheten se helheten)
(acceptera domen acceptera domen accepter domen)
(som du gav dig själv själv själv själv)
åh nej
(dömde du dig själv dömde du dig själv dömde du dig säålv
Se hur kvinnan bryter sig fri ifrån självständigheten
vänta lite nu vänta vänta
jag hör en röst ifrån en annan plats
är det något som jag minns
eller är det bara en framtidsvision
jag kan se ansikten glada ansikten
ansikten som ropar mitt namn
fredrik fredrik fredrik skynda dig hit
skynda dig hit här kommer du trivas
här kommer vi älska dig för den du är
och för allting som du inte är
oroa dig oroa dig inte allt blir så bra
trygghetskänslan skänker mig en slags tröst
är det här den högsta tillvaron
är det här vad vi strävade efter
kan inte någon döda dessa tankar
kan inte någon slita bort dem ifrån mig
riv mig
slå mig
trasa sönder min själ
få bara bort den här illusionen
snälla lilla fina jag bryr mig inte om dig
det här spelar ingen roll
ingen
ingen ingen roll
fast jag vill inte att du ska lämna mig ifred
varför kan du inte se mig som jag ser dig
varför kan du inte se mig som jag ser mig själv
varför kan du inte se allt som jag gillar med mig själv
varför ser du bara en människa
vilken människa som helst
jag kan vara så mycket mer
varför ser du inte det
hallå
varför då hallå
jag kanske inte är emotionellt befäst vid dig
men någon slags koppling finns redan
förmodligen fanns den där sedan länge
så ska vi göra något åt det
eller ska vi ignorera det
tänka på något annat
låtsas att det aldrig någonsin fanns
ska vi heja på varandra i korridorerna
utan att minnas det som faktiskt hänt
ja vad var det som egentligen hände
minns du ens det såhär i efterhand
minns du hur du inte ville släppa taget
förlåt om jag frågar ja förlåt
men betydde jag någonting för dig då
eller fyllde jag bara ut en roll
en roll som kunnat spelas av vemsomhelst
jag hatar dig för att jag fick känna mig speciell
då så var det allt jag ville ha
det enda som egentligen betydde någonting
men inte såhär i efterhand inte såhär nu
nu är allting bara annorlunda
likgiltigheten som speglas i din blick
ögon som låtsas att jag inte ser
den lilla bekräftelsen var det allt jag fick
snälla lämna mig inte såhär
lämna mig inte såhär utblottad
hur kunde du få mig att sänka försvarsmurarna
hur kunde jag låta dig komma in
det är här som du kan förstöra
där du simmar i ett alldeles speciellt hav
vad är det egentligen du ser
ser du något vacket
ifall du gör det så snälla säg
jag vill verkligen visa dig allt som är vackert
MEN DET FINNS JU INGA EMOTIONELLA BAND MELLAN OSS
KAN VI INTE SKAPA NÅGRA SNÄLLA SNÄLLA
VI KAN SKAPA EN RELATION BYGGD PÅ DET VACKRA
DET VACKRA I LIVET DET KAN VI SLÅSS FÖR
men det handlar ju bara om att tro
hallå hallå hallå
jag tror inte att du ser mig som jag ser dig
hej då hej då hej då
(försvinn försvinn försvinn försvinn)
(varför gör du såhär och sådär och såhär och sådär)
jag hör en röst ifrån en annan plats
är det något som jag minns
eller är det bara en framtidsvision
jag kan se ansikten glada ansikten
ansikten som ropar mitt namn
fredrik fredrik fredrik skynda dig hit
skynda dig hit här kommer du trivas
här kommer vi älska dig för den du är
och för allting som du inte är
oroa dig oroa dig inte allt blir så bra
trygghetskänslan skänker mig en slags tröst
är det här den högsta tillvaron
är det här vad vi strävade efter
kan inte någon döda dessa tankar
kan inte någon slita bort dem ifrån mig
riv mig
slå mig
trasa sönder min själ
få bara bort den här illusionen
snälla lilla fina jag bryr mig inte om dig
det här spelar ingen roll
ingen
ingen ingen roll
fast jag vill inte att du ska lämna mig ifred
varför kan du inte se mig som jag ser dig
varför kan du inte se mig som jag ser mig själv
varför kan du inte se allt som jag gillar med mig själv
varför ser du bara en människa
vilken människa som helst
jag kan vara så mycket mer
varför ser du inte det
hallå
varför då hallå
jag kanske inte är emotionellt befäst vid dig
men någon slags koppling finns redan
förmodligen fanns den där sedan länge
så ska vi göra något åt det
eller ska vi ignorera det
tänka på något annat
låtsas att det aldrig någonsin fanns
ska vi heja på varandra i korridorerna
utan att minnas det som faktiskt hänt
ja vad var det som egentligen hände
minns du ens det såhär i efterhand
minns du hur du inte ville släppa taget
förlåt om jag frågar ja förlåt
men betydde jag någonting för dig då
eller fyllde jag bara ut en roll
en roll som kunnat spelas av vemsomhelst
jag hatar dig för att jag fick känna mig speciell
då så var det allt jag ville ha
det enda som egentligen betydde någonting
men inte såhär i efterhand inte såhär nu
nu är allting bara annorlunda
likgiltigheten som speglas i din blick
ögon som låtsas att jag inte ser
den lilla bekräftelsen var det allt jag fick
snälla lämna mig inte såhär
lämna mig inte såhär utblottad
hur kunde du få mig att sänka försvarsmurarna
hur kunde jag låta dig komma in
det är här som du kan förstöra
där du simmar i ett alldeles speciellt hav
vad är det egentligen du ser
ser du något vacket
ifall du gör det så snälla säg
jag vill verkligen visa dig allt som är vackert
MEN DET FINNS JU INGA EMOTIONELLA BAND MELLAN OSS
KAN VI INTE SKAPA NÅGRA SNÄLLA SNÄLLA
VI KAN SKAPA EN RELATION BYGGD PÅ DET VACKRA
DET VACKRA I LIVET DET KAN VI SLÅSS FÖR
men det handlar ju bara om att tro
hallå hallå hallå
jag tror inte att du ser mig som jag ser dig
hej då hej då hej då
(försvinn försvinn försvinn försvinn)
(varför gör du såhär och sådär och såhär och sådär)
VÄNTA DET FANNS MER (OCH MER OCH MER OCH MER)
men vänta nej vänta förlåt
jag var ju inte riktigt klar
det fanns ju så mycket mer att säga
det finns alltid så mycket att säga
när jag befinner mig i det här känslotillståndet
när ska jag få träffa dig
kan du inte säga det
kan du inte komma fram till mig och säga allt
säg allt som du aldrig någonsin sagt
tala ut om alla dessa tankar
alla dessa hemlighetsfulla tankar riktade åt mig
om jag kunde skulle jag skrika ditt namn
men jag vågar inte jag kan inte
så fel fel fel fel fel
jag vet inte hur du skulle reagera
skulle du gömma dig
skulle du fly från min sanning
eller skulle du fly ifrån dig själv
och gömma dig stänga in dig i dig själv
åh jag vet inte vad jag ska säga
säga
vad
vad ska jag säga säga vad
nej nu släpper vi det här
vi är bara vänner inget mer inget mer
det är fel av mig att tänka såhär
det är fel av mig att se dig på ett annat sätt
fast jag vet ju inte hur du ser mig
har du sett mina blickar
har du hört mina tankar
har du det snälla säg
jag vet inte hur du tänker
det är så svårt
så fruktansvärt svårt att veta så svårt att förstå
alla historier som jag har
jag vill berätta dem för dig
allihopa varenda en
men också ifall du väljer
ifall du väljer att utgöra en del av min verklighet
då kan jag överge den andra världen
den värld som jag älskar
jag kan överge den totalt för dig
jag kan kasta konstnärer åt sidan
jag kan tända eld på kreativiteten
bara ifall du utgör min verklighet
bara då kan jag överge min egen värld
kärleken klyver mig samman
men du är fortfarande hel
hallå hallå hör du mig
brukar du läsa det jag skriver
eller är det bara något som jag hoppas om
det roliga är att du sitter där och tror
att det inte är dig jag skriver om
och du har så fel fel fel fel
någon gång ska jag prata
prata om allt det här
försöka få dig att någon gång förstå
hur mycket av dig det finns inom mig
hoppas du pratar till mig av slump någon dag
utan att känna till det här
(ingen vill ha en konstnär)
(för det finns konstnärer)
(konstnärer som målar med blod)
(passa dig för dem)
(akta dig)
(de använder smärtan i livet till sina mästerverk)
(akta dig lilla skugga)
(akta dig lilla tanke)
(i den här världen är du bara en gäst)
jag var ju inte riktigt klar
det fanns ju så mycket mer att säga
det finns alltid så mycket att säga
när jag befinner mig i det här känslotillståndet
när ska jag få träffa dig
kan du inte säga det
kan du inte komma fram till mig och säga allt
säg allt som du aldrig någonsin sagt
tala ut om alla dessa tankar
alla dessa hemlighetsfulla tankar riktade åt mig
om jag kunde skulle jag skrika ditt namn
men jag vågar inte jag kan inte
så fel fel fel fel fel
jag vet inte hur du skulle reagera
skulle du gömma dig
skulle du fly från min sanning
eller skulle du fly ifrån dig själv
och gömma dig stänga in dig i dig själv
åh jag vet inte vad jag ska säga
säga
vad
vad ska jag säga säga vad
nej nu släpper vi det här
vi är bara vänner inget mer inget mer
det är fel av mig att tänka såhär
det är fel av mig att se dig på ett annat sätt
fast jag vet ju inte hur du ser mig
har du sett mina blickar
har du hört mina tankar
har du det snälla säg
jag vet inte hur du tänker
det är så svårt
så fruktansvärt svårt att veta så svårt att förstå
alla historier som jag har
jag vill berätta dem för dig
allihopa varenda en
men också ifall du väljer
ifall du väljer att utgöra en del av min verklighet
då kan jag överge den andra världen
den värld som jag älskar
jag kan överge den totalt för dig
jag kan kasta konstnärer åt sidan
jag kan tända eld på kreativiteten
bara ifall du utgör min verklighet
bara då kan jag överge min egen värld
kärleken klyver mig samman
men du är fortfarande hel
hallå hallå hör du mig
brukar du läsa det jag skriver
eller är det bara något som jag hoppas om
det roliga är att du sitter där och tror
att det inte är dig jag skriver om
och du har så fel fel fel fel
någon gång ska jag prata
prata om allt det här
försöka få dig att någon gång förstå
hur mycket av dig det finns inom mig
hoppas du pratar till mig av slump någon dag
utan att känna till det här
(ingen vill ha en konstnär)
(för det finns konstnärer)
(konstnärer som målar med blod)
(passa dig för dem)
(akta dig)
(de använder smärtan i livet till sina mästerverk)
(akta dig lilla skugga)
(akta dig lilla tanke)
(i den här världen är du bara en gäst)
så svag så vacker så patetisk så meningslös
lilla lilla fina
när ska du förstå
när ska du se på mig och förstå
när ska du se i mig
och se allt jag kan ge dig
hur jag kan förändra till tillvaro
hur jag kan försköna allting
hur jag kan släcka alla illusioner
och skapa något äkta
längtar du inte efter det
längtar du inte efter det liv som vi aldrig levt
jag vill bara att du gör det här med mig
jag kan inte göra det ensam
jag kan inte utan dig
du måste visa dig för mig
du måste visa dig själv
gör så jag ser dig
skrik allt du kan
skrik tills dina lungor brister
skrik tills dina läppar spricker
förstå då kan jag vända mig om i livet
och se dig för första gången på riktigt
fattar du inte hur mycket jag kan älska dig
fattar du inte hur mycket jag kan skapa
jag kan skapa en hel värld för oss
där ingen kan störa
där ingen kan se
där ingen kan höra
där ingen kan döma
vill du inte vara en del av det
vill du inte förena dig med mig
i syftet att skapa något vackert
en konstnär kan inte skapa
inte måla en enda tavla
utan kreativiteten
jag kan inte skapa utan dig
det fattar du väl
du är min kreativtet
utan dig kan jag inte måla världen vacker
utan dig kan jag inte måla alls
jag känner hur orden växer inom mig
alla de ord som jag sparat åt dig
när jag ber mig själv tänka på någon
så ser jag ditt ansikte
varför
varför
varför ser jag dig såhär nu
tidigare har du bara glidit förbi
och skrattat med mig åt konstiga saker
men vem är du nu
varför har du fastnat i mitt huvud
snälla gå bort
snälla försvinn
det är inget ont emot dig
jag vill bara dig väl
försvinn ifrån mig och allt vad jag är
jag kan säkert älska dig
men det är ingenting att ha
jag skulle inte klara av att se ditt lidande
utan att kunna ingripa
jag vill inte fördärva dig
även fast det är möjligt att jag någonting känner
det är bäst om jag bara lämnar dig ifred
förlåt
förlåt
förlåt
när ska du förstå
när ska du se på mig och förstå
när ska du se i mig
och se allt jag kan ge dig
hur jag kan förändra till tillvaro
hur jag kan försköna allting
hur jag kan släcka alla illusioner
och skapa något äkta
längtar du inte efter det
längtar du inte efter det liv som vi aldrig levt
jag vill bara att du gör det här med mig
jag kan inte göra det ensam
jag kan inte utan dig
du måste visa dig för mig
du måste visa dig själv
gör så jag ser dig
skrik allt du kan
skrik tills dina lungor brister
skrik tills dina läppar spricker
förstå då kan jag vända mig om i livet
och se dig för första gången på riktigt
fattar du inte hur mycket jag kan älska dig
fattar du inte hur mycket jag kan skapa
jag kan skapa en hel värld för oss
där ingen kan störa
där ingen kan se
där ingen kan höra
där ingen kan döma
vill du inte vara en del av det
vill du inte förena dig med mig
i syftet att skapa något vackert
en konstnär kan inte skapa
inte måla en enda tavla
utan kreativiteten
jag kan inte skapa utan dig
det fattar du väl
du är min kreativtet
utan dig kan jag inte måla världen vacker
utan dig kan jag inte måla alls
jag känner hur orden växer inom mig
alla de ord som jag sparat åt dig
när jag ber mig själv tänka på någon
så ser jag ditt ansikte
varför
varför
varför ser jag dig såhär nu
tidigare har du bara glidit förbi
och skrattat med mig åt konstiga saker
men vem är du nu
varför har du fastnat i mitt huvud
snälla gå bort
snälla försvinn
det är inget ont emot dig
jag vill bara dig väl
försvinn ifrån mig och allt vad jag är
jag kan säkert älska dig
men det är ingenting att ha
jag skulle inte klara av att se ditt lidande
utan att kunna ingripa
jag vill inte fördärva dig
även fast det är möjligt att jag någonting känner
det är bäst om jag bara lämnar dig ifred
förlåt
förlåt
förlåt
men om jag gör såhär då
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
varför har du övergivit mig
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
trygghet
varför har du övergivit mig
Trygghetskänsla
Höstlöven dansade i vinden till trädens knakande vridningar. Mörkret hade börjat smyga sig på, men det skulle bli en varm natt. De två människorna vandrade under trädens kronor, på den asfalterade ängen. De var inte påväg någonstans egentligen. I deras liv så vandrade de oftast ensamma utan att ha någonstans att gå. Nu ville de dock inte ge upp. Inte igen.
"Jag saknar det där som jag nästan hade en gång i tiden." sa Mannen och stirrade tomt framför sig.
"Vad var det? Var det närheten? Var det bekräftelsen? Eller var det bara en trygghetskänsla?" svarade Kvinnan.
"Det var nog mest trygghetskänslan, även om det på den tiden inte spelade någon roll. Nu behöver jag den. Nu behöver jag den mer än någonsin. Jag står inte ut med tanken av att vara utan den. Den har blivit så dömande. Så fruktansvärt dömande. Kan du inte bara älska mig? Kan du inte bara ta hand om mig? Kan du inte bara säga åt mig vad jag får och inte får göra? Kan du inte bara vara den som håller koll på mig? Kan du..." Mannen avbröt sig själv.
"Jag har känt något liknande. Vart är min trygghet? Vem kan jag luta mig tillbaka emot? Det finns ingen där, det finns ingen som lyssnar. Men jag kan inte älska dig. Det fungerar inte. Alltså jag vill det på så många olika sätt, det finns så många olika röster som skriker åt mig vad jag ska göra, men jag måste lyssna på resonemanget. Jag tycker om dig också, men jag behöver vara själv en stund tror jag. Jag vet att vi har kommit varandra nära, men jag kan inte vara såhär nära dig på ett tag. Jag måste vara själv, jag måste låsa in mig i mig själv. Tror du på mig? Jag har också ett slags lidande. Jag vill verkligen att du ska förstå att jag verkligen tycker om dig." Kvinnan tog tag i mannens arm.
"Jag vet inte ens vem du är. Jag vet vem jag är, men vem är du? Det är det som är problemet. Jag skulle kunna älska dig vilkorslöst, men jag vet inte ens vem du är. Vet du varför andra har valt bort mig? Jag vet inte heller det, men jag brukar säga att för att de inte står ut med mig. Och därav den söndertrasade självkänslan. Hallå självkänsla? Vart gömmer du dig??? Nej, det fungerar inte så. Alla som någonsin ser mig, de tror att de ser en barriär, men det är mitt riktiga jag. Det här är inte jag. Jag vill inte vara såhär. Det är ingen som vill se det här. Det finns de som tror att de ser ett inre lidande, fast det egentligen är en historia. Är det här en historia? Eller är det någon slags sanning? VAD FINNS SANNINGEN? JAG SER BARA EN MASSA LÖGNER!" Mannen skrek ut det sista.
"Du förstår ingenting. När man ser alla som speciella så blir ingen speciell. Ingen kvinna har någonsin varit speciell för dig, det enda som har betytt något för dig är att du har varit speciell för dem. Förstår du inte? Det kommer aldrig kliva fram en kvinna som ska ta hand om dig och älska dig, för du kommer aldrig vara beredd att göra samma sak. Jag tycker om dig otroligt mycket, men det finns så mycket smärta i dig. Så mycket smärta som du döljer för dig själv och omvärlden. Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du leva med all den där uppsamlade smärtan? Kan du inte återvända till verkligheten? Kan du inte släppa den där smärtan? Kan du inte släppa taget om ditt ego? Kan du inte släppa taget om dig själv? Förstå då kan jag älska dig. Först då kan jag älska dig i vetskap om att jag kommer bli älskad själv." Kvinnan tystnade.
"Nej men..." började Mannen.
"Nej, håll tyst och sätt dig här med mig". sa Kvinnan och avbröt honom.
"Kan vi inte bara mysa?" frågade Mannen.
"Jo det kan vi."
Och där satt de under ett träd någonstans och höll om varandra och ignorerade omvärlden. Det fanns fortfarande så mycket att säga, så många meninglösa förklaringar av känslor som de haft så länge. Det fanns även tankar om hur saker och ting skulle komma att vara i framtiden, men alla dessa saker ignorerade de i denna stund. Tiden flöt på och löven dansade förbi.
"Kan vi inte gå hem till mig?" frågade Mannen försiktigt
"Jag vill, men jag vet inte." svarade Kvinnan tveksamt.
"Snälla. Det är så kallt."
"Ska vi inte gå tillbaka till festen?"
"Nej, jag orkar inte med alla människor. Jag vill vara själv med dig."
"Ja, jag vill vara med dig också." Hon tryckte sig närmare. "Men jag vill inte just nu. Vi skulle bara ta en promenad. Du lovade det."
"Då går jag hem själv och lyssnar på Håkan Hellström samtidigt som jag super ihjäl mig." Mannen tog en klunk ur hans festis-flaska som inte innehöll festis.
"Men drick inte mer! Du lovade att du inte skulle dricka mer när vi gick! Ge mig den där!" Hon tog festis-flaskan och stoppade ned den i sin väska. Mannen skrattade åt det hela.
"Och när jag kommer hem så ska jag tänka på dig och gråta, gråta för alla känslor som jag aldrig lyckats förklara för dig. Jag tänker ligga på min soffa och formulera en enda tanke, riktad åt dig." Han skrattade igen, fast mycket bittrare denna gång.
"Du kan göra såhär mot mig hur mycket du vill, men du får inte göra såhär mot dig själv. Snälla följ bara med mig tillbaka, du älskar människorna därborta, det är bara människor du tycker om. Nu går vi tillbaka dit och har kul." Hon gjorde en ansats att resa sig, men han drog tillbaka henne.
"Snälla gå inte. Stanna här. Gå bara inte, snälla gå inte." sa han.
"Men det är klart jag inte lämnar dig ensam i tillståndet som du är nu." svarade hon och lade armen om honom.
"Jag älskar dig för att du stannar." Mannens ögon blev blanka.
"Schhhh, det är jobbigt nu, men det kommer vara lättare imorgon. Nu går vi tillbaka till festen. De undrar nog vart vi är någonstans. De tror nog att du lyckades lura hem mig." Kvinnan log.
"Okej vi går tillbaka." sa mannen och reste sig hastigt.
När de åter vandrade under trädens kronor så såg mannen något trots sin dimmiga blick.
"Titta hur löven dansar i vinden. Titta hur de dansar för oss. De är så lätta, så oskuldsfulla, helt utan bördor i livet." utbrast Mannen.
"Ja det är vackert, nu är vi framme."
De gick in genom dörren till huset och mannen blundade i samma ögonblick som han höll i kvinnans hand, sedan föll han emot golvet och upptäckte hur skönt det var. Sedan blev världen svart till ropande röster.
(lögnare lögnare lögnare lögnare lögnare)
(ge oss sanningen sanningen sanningen sanningen)
"Jag saknar det där som jag nästan hade en gång i tiden." sa Mannen och stirrade tomt framför sig.
"Vad var det? Var det närheten? Var det bekräftelsen? Eller var det bara en trygghetskänsla?" svarade Kvinnan.
"Det var nog mest trygghetskänslan, även om det på den tiden inte spelade någon roll. Nu behöver jag den. Nu behöver jag den mer än någonsin. Jag står inte ut med tanken av att vara utan den. Den har blivit så dömande. Så fruktansvärt dömande. Kan du inte bara älska mig? Kan du inte bara ta hand om mig? Kan du inte bara säga åt mig vad jag får och inte får göra? Kan du inte bara vara den som håller koll på mig? Kan du..." Mannen avbröt sig själv.
"Jag har känt något liknande. Vart är min trygghet? Vem kan jag luta mig tillbaka emot? Det finns ingen där, det finns ingen som lyssnar. Men jag kan inte älska dig. Det fungerar inte. Alltså jag vill det på så många olika sätt, det finns så många olika röster som skriker åt mig vad jag ska göra, men jag måste lyssna på resonemanget. Jag tycker om dig också, men jag behöver vara själv en stund tror jag. Jag vet att vi har kommit varandra nära, men jag kan inte vara såhär nära dig på ett tag. Jag måste vara själv, jag måste låsa in mig i mig själv. Tror du på mig? Jag har också ett slags lidande. Jag vill verkligen att du ska förstå att jag verkligen tycker om dig." Kvinnan tog tag i mannens arm.
"Jag vet inte ens vem du är. Jag vet vem jag är, men vem är du? Det är det som är problemet. Jag skulle kunna älska dig vilkorslöst, men jag vet inte ens vem du är. Vet du varför andra har valt bort mig? Jag vet inte heller det, men jag brukar säga att för att de inte står ut med mig. Och därav den söndertrasade självkänslan. Hallå självkänsla? Vart gömmer du dig??? Nej, det fungerar inte så. Alla som någonsin ser mig, de tror att de ser en barriär, men det är mitt riktiga jag. Det här är inte jag. Jag vill inte vara såhär. Det är ingen som vill se det här. Det finns de som tror att de ser ett inre lidande, fast det egentligen är en historia. Är det här en historia? Eller är det någon slags sanning? VAD FINNS SANNINGEN? JAG SER BARA EN MASSA LÖGNER!" Mannen skrek ut det sista.
"Du förstår ingenting. När man ser alla som speciella så blir ingen speciell. Ingen kvinna har någonsin varit speciell för dig, det enda som har betytt något för dig är att du har varit speciell för dem. Förstår du inte? Det kommer aldrig kliva fram en kvinna som ska ta hand om dig och älska dig, för du kommer aldrig vara beredd att göra samma sak. Jag tycker om dig otroligt mycket, men det finns så mycket smärta i dig. Så mycket smärta som du döljer för dig själv och omvärlden. Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du leva med all den där uppsamlade smärtan? Kan du inte återvända till verkligheten? Kan du inte släppa den där smärtan? Kan du inte släppa taget om ditt ego? Kan du inte släppa taget om dig själv? Förstå då kan jag älska dig. Först då kan jag älska dig i vetskap om att jag kommer bli älskad själv." Kvinnan tystnade.
"Nej men..." började Mannen.
"Nej, håll tyst och sätt dig här med mig". sa Kvinnan och avbröt honom.
"Kan vi inte bara mysa?" frågade Mannen.
"Jo det kan vi."
Och där satt de under ett träd någonstans och höll om varandra och ignorerade omvärlden. Det fanns fortfarande så mycket att säga, så många meninglösa förklaringar av känslor som de haft så länge. Det fanns även tankar om hur saker och ting skulle komma att vara i framtiden, men alla dessa saker ignorerade de i denna stund. Tiden flöt på och löven dansade förbi.
"Kan vi inte gå hem till mig?" frågade Mannen försiktigt
"Jag vill, men jag vet inte." svarade Kvinnan tveksamt.
"Snälla. Det är så kallt."
"Ska vi inte gå tillbaka till festen?"
"Nej, jag orkar inte med alla människor. Jag vill vara själv med dig."
"Ja, jag vill vara med dig också." Hon tryckte sig närmare. "Men jag vill inte just nu. Vi skulle bara ta en promenad. Du lovade det."
"Då går jag hem själv och lyssnar på Håkan Hellström samtidigt som jag super ihjäl mig." Mannen tog en klunk ur hans festis-flaska som inte innehöll festis.
"Men drick inte mer! Du lovade att du inte skulle dricka mer när vi gick! Ge mig den där!" Hon tog festis-flaskan och stoppade ned den i sin väska. Mannen skrattade åt det hela.
"Och när jag kommer hem så ska jag tänka på dig och gråta, gråta för alla känslor som jag aldrig lyckats förklara för dig. Jag tänker ligga på min soffa och formulera en enda tanke, riktad åt dig." Han skrattade igen, fast mycket bittrare denna gång.
"Du kan göra såhär mot mig hur mycket du vill, men du får inte göra såhär mot dig själv. Snälla följ bara med mig tillbaka, du älskar människorna därborta, det är bara människor du tycker om. Nu går vi tillbaka dit och har kul." Hon gjorde en ansats att resa sig, men han drog tillbaka henne.
"Snälla gå inte. Stanna här. Gå bara inte, snälla gå inte." sa han.
"Men det är klart jag inte lämnar dig ensam i tillståndet som du är nu." svarade hon och lade armen om honom.
"Jag älskar dig för att du stannar." Mannens ögon blev blanka.
"Schhhh, det är jobbigt nu, men det kommer vara lättare imorgon. Nu går vi tillbaka till festen. De undrar nog vart vi är någonstans. De tror nog att du lyckades lura hem mig." Kvinnan log.
"Okej vi går tillbaka." sa mannen och reste sig hastigt.
När de åter vandrade under trädens kronor så såg mannen något trots sin dimmiga blick.
"Titta hur löven dansar i vinden. Titta hur de dansar för oss. De är så lätta, så oskuldsfulla, helt utan bördor i livet." utbrast Mannen.
"Ja det är vackert, nu är vi framme."
De gick in genom dörren till huset och mannen blundade i samma ögonblick som han höll i kvinnans hand, sedan föll han emot golvet och upptäckte hur skönt det var. Sedan blev världen svart till ropande röster.
(lögnare lögnare lögnare lögnare lögnare)
(ge oss sanningen sanningen sanningen sanningen)
Sånger från andra våningen
"Det finns folk som far så illa att de inte ens har någon kropp;
bitvis kan deras hår nedstiga,
tum för tum,
längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte,
glömskans tand,
de kommer som ur luften,
räknar sina suckar,
hör skarpa smällar mot gommen!
De träder ut ur sitt skinn,
och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.
Ack, så mycket! ack, så litet!
arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg,
när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts,
av dess sammansvurna träck!
Älskade vare medelsvenssons öron,
Älskade vare de som sätter sig
Älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!
Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa,
stackars rike,
den rent eländige,
den stackars fattige!
Älskad vare den som hungrar och törstar,
men varken har hunger att släcka sin törst eller törst att stilla sin hunger!
Älskad vare den som arbetar per dag,
per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom,
och älskad vare den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!
Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!
Ack, så mycket!
Ack, så litet!
Arma stackare!"
bitvis kan deras hår nedstiga,
tum för tum,
längs snillets dysterhet;
sitt sätt har de upptill;
sök mig inte,
glömskans tand,
de kommer som ur luften,
räknar sina suckar,
hör skarpa smällar mot gommen!
De träder ut ur sitt skinn,
och kliar kistan som de fötts i
och stiger med sin död timme efter timme
och faller längs sitt frusna alfabet till marken.
Ack, så mycket! ack, så litet!
arma stackare!
Ack, i mitt rum där jag hör dem med glasögonen!
Ack, i min bröstkorg,
när de köper kostymer!
Ack, i min vita smuts,
av dess sammansvurna träck!
Älskade vare medelsvenssons öron,
Älskade vare de som sätter sig
Älskad vare den okände och hans hustru,
vår nästa med ärmar, krage och ögon!
Älskad vare den som har löss,
den som bär en trasig sko i regnet,
den som vakar med två tändstickor över liket av ett bröd,
den som klämmer ett finger i dörren,
den som inte har någon födelsedag,
den som förlorat sin skugga i en eldsvåda,
och djuret den som liknar en papegoja
och den som liknar en människa,
stackars rike,
den rent eländige,
den stackars fattige!
Älskad vare den som hungrar och törstar,
men varken har hunger att släcka sin törst eller törst att stilla sin hunger!
Älskad vare den som arbetar per dag,
per månad,
per timme,
den som svettas av skuld eller skam,
den som på sina händers order går på bio,
den som betalar med det han saknar,
den som sover på rygg,
den som inte längre minns sin barndom,
och älskad vare den skallige utan hatt,
den rättfärdige utan törnen,
tjuven utan rosor,
den som bär klocka och har sett Gud,
den som har en heder och inte dör!
Älskat vare barnet som faller och alltjämt gråter
och mannen som har fallit och inte längre gråter!
Ack, så mycket!
Ack, så litet!
Arma stackare!"
åh försvinner
är det så att
att att
nej förlåt jag vet inte
vad är det jag säger vad talar jag om
orden fastnar i halsen så fel fel fel
fokusera då fokusera
snälla du måste lyssna på mig
annars dör vi genast
du frågar om det är något mer
något mer som du kan hjälpa till med
och jag vill ju jättegärna säga ja
säga att det finns så många sakar att göra
så du kan stanna där en liten längre stund
men det kanske är så det blir
när man är en förvirrad ung man
en man utan mål i livet
en man som aldrig knyter känslomässiga band
utan istället bryter dem
åh denna hemska man
vem är han och vad är det han söker
är det gemenskapen ännu en gång
åh denna dåraktige man
ska han aldrig lära sig
ska han aldrig lära sig
att framtiden aldrig ger några tecken
samtidigt
så ja ja samtidigt
fast
(sa)
akolmnjbhijopokåplmkinj
att att
nej förlåt jag vet inte
vad är det jag säger vad talar jag om
orden fastnar i halsen så fel fel fel
fokusera då fokusera
snälla du måste lyssna på mig
annars dör vi genast
du frågar om det är något mer
något mer som du kan hjälpa till med
och jag vill ju jättegärna säga ja
säga att det finns så många sakar att göra
så du kan stanna där en liten längre stund
men det kanske är så det blir
när man är en förvirrad ung man
en man utan mål i livet
en man som aldrig knyter känslomässiga band
utan istället bryter dem
åh denna hemska man
vem är han och vad är det han söker
är det gemenskapen ännu en gång
åh denna dåraktige man
ska han aldrig lära sig
ska han aldrig lära sig
att framtiden aldrig ger några tecken
samtidigt
så ja ja samtidigt
fast
(sa)
akolmnjbhijopokåplmkinj
Ensamheten, Prästen och Den Svarta Vinden
Mannen vandrade igenom det grå skenet, över de svarta slätterna. Han mindes ingenting om vem han var eller hur han hade hamnat där. De svarta slätterna sträcke sig långt bort mot horisonten, där de mötte den grå himlen med sitt mystiska sken. Det fanns inga saker, inga människor, ingenting. Mannen kunde inte minnas någonting, men han mindes en känsla av panik och ångest. Vad hade hänt? Vad var detta för plats? Han förtjänade inte detta öde. Varför hade han sänts hit? Han såg framåt och började skrika. Skriket ekade över de svarta slätterna och plötsligt kände han en våg av luft som slog emot honom. En svart vind svepte in över landskapat och den grå himlen mörknade. En stor mantel av den svarta vinden slukade himlen och stängde ut det gråaktiga sken som lyste upp den mörka världen. Han vände sig om och började springa allt han kunde. Bakom honom kunde han känna det annalkande mörkret. Den svarta vinden viskade till honom, den viskade om alla hans lögner, alla hans misstag och fel. Mannen kände den svarta vinden tränga in i hans huvud, där den fann varenda minne som någonsin funnits. Tusen bilder flög förbi innanför hans ögon, bilder på människor som han älskat. En bild var på en kvinna som hade genast förstod att han älskade. Den bråkdelen av en sekund som han såg henne så log hon, bara för att blixtra bort och ersättas av en annan människa. Processen pågick en längre tid medan han sprang för livet och den svarta vinden ylade. Plötsligt hörde han en kvinna skrika i hans huvud. Hennes ansikte blixtrade förbi igen. Hennes. Den svarta vinden hånade honom och han pressade sina knutna nävar mot huvudet. Det var också då som kvinnans skrik började övergå i skratt. Mannen kämpade emot den svarta vinden och sprang fortfarande.
Det enda som lyste upp världen var den lilla gråaktiga sken som fanns långt framför mannen, samtidigt som den svarta vinden jagade honom. Mannen kämpade emot alla minnen, alla känslor han känt, alla tankar och allting exploderade i hans huvud och slungade honom framåt. Han föll framåt, men lyckades återfå balansen och fortsatte kapplöpningen. Den där svarta vinden. Den var någonting värre än döden själv och gav inte upp jakten. Minnen ifrån hans barndom blixtrade förbi, isoleringen inom honom själv, egoismen och begäret av att ta plats. De tidigare flickorna, knytnävsslag, knuffningar. Utbrottet, de känsloladdade åren, depressionen, nej det här gick inte. Mannen föll handlöst framåt och begravde ansiktet i händerna. I samma sekund som den svarta vinden skulle ta tag i honom, så trycktes den tillbaka av en luftvåg och himlen blev åter grå.
Mannen reste sig ifrån marken och framför honom stod en skepnad klädd i svart med huva.
"Vem är du?" frågade mannen.
"Jag är Ensamheten och jag har kommit för att hålla dig sällskap." sade den svarta skepnaden.
"Jag behöver inte ditt sällskap." sa mannen likgiltigt.
"Åh jo, du förlorade tanke. På denna plats finns det få som vandrar."
"Lämna mig ifred." sa mannen och försökte gå iväg. Han kunde då höra den svarta vinden viska svagt till honom. Mannen ändrade sig hastigt och stirrade på Ensamheten.
"Nåväl, låt oss göra sällskap då." sa mannen besviket.
Mannen och Ensamheten vandrade vidare tillsammans och Ensamheten var för det mesta tyst. Han gav mannen tomma blickar ibland, men yttrade aldrig ett enda ord. Mannen misstänkte att Ensamheten väntade på honom, att han skulle tala. Mannen började med det som rörde honom mest.
"Vad är den svarta vinden för något? Svara mig!" begärde mannen.
"Vem vet. Det är få som har undanflytt den och ännu färre som har överlevt dess grepp. De säger att den svarta vinden skär igenom dina minnen, alla dina tankar och upplevelser. Där parasiterar den också på all livsglädje du någonsin känt, bara för att fylla dig lämnad med svarta och mörka minnen. Den lämnar svarta fläckar i själen, hål som inte kan sys igen av evigheten. Ifall den svarta vinden jagar dig är jag rädd att du är bortom all hjälp."
"Nej! Så kan det inte vara! Du fick ju bort den. Du fick den att försvinna!" Mannens rädsla växte.
"Min herre har givit mig vissa privilegier. Tyvärr tänker jag inte hålla dig sällskap hela tiden, äver om jag ofta återkommer. Jag har många förpliktelser emot min herre också, vilket kräver lydnad. Det du ser här, den här världen, var en av mina herres domäner en gång i tiden. Det är resterna kvar av en värld som ingen längre minns förutom min herre. Ondskan som bor här har växt sig stor och den lever på allt liv. Den svarta vinden var en gång en personifiering, men nu har den växt sig mycket större. Den är mycket mäktigare än en liten tanke som dig. Den kommer inte krossa dig, den kommer istället hålla dig vid liv och suga ut alla dina minnen, tankar och känslor."
Mannen föll ned på knä. Han knöt sina händer och bad. Det var något som han aldrig gjort förut, något som han aldrig trodde sig skulle göra. Han bad till alla gudar som fanns, om att han inte förtjänade detta öde. Han förtjänade kvinnan han älskade, inte den svarta vinden. Plötsligt så skakade världen till och någonting uppenbarade sig framför honom. Det var ingen gud, det var ingen gudomlighet, utan det var en präst. Den unge prästen reste sig och började damma av sig sin prästskrud. Han famlada med blicken och mötte mannens blick. De två stod som förfrusna och ingen sa ett ord. Efter en lång tystnad bröst prästen tystnaden.
"Vart har jag kommit? Vad är denna tomhet som sträcker sig åt alla håll? Vem är du och varför har du fört mig hit?" Den unge prästen lät osäker i sina ord, trots att han försökte dölja det bakom en slöja av påhittat självförtroende.
"Jag vet lika lite som du, men jag vet också att det finns en svart vind här som är värre än döden." Mannen tittade hastigt åt sidan på Ensamheten, men Prästen gav honom ingen uppmärksamhet. "Jag träffade också den här mannen här till höger om mig." Mannen pekade åt höger.
"Vad menar du?" frågade Prästen. "Det är ingen som står bredvid dig. Du är ensam. Det är bara du och jag här."
Mannen tittade till höger om sig och såg Ensamheten som stod där och han kunde urskilja ett leende i mörkret under huvan.
"Förlåt, jag blev bara förvirrad. Vem är du egentligen?" frågade mannen.
"Kalla mig bara Prästen." sa Prästen. "Det är dock knappast så att jag lever upp till det namnet. Jag har förlorat tron. Gud! Gud! Varför har du övergivit mig?" Prästen föll ned på knä med knutna händer. "Herre, evig är din kärlek och frid, men varför har du övergivit mig? Varför har du lämnat mig i detta dimmans land, med dessa eviga svarta slätter som endast vittnar om evighetens frånvaro. Varför har du strött din svarta aska över detta glömskans landskap. Herre, här finns inga bevis på din kärlek. Här finns inga vittnen som kan tala om din storhet. Varför har du övergivit mig? HERRE MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG? Jag har så länge varit din trogne tjänare, jag har alltid beundrat din storhet, men vart är du nu? Jag kan inte längre känna din närvaro eller kärlek. Istället känner jag en kyla och en viskande svart vind som talar om din stora falskhet, om dina lögner och om ditt storhetsvansinne. Varför ser jag inte ditt ljus i denna värld, varför existerar inte längre din låga inom mitt kalla sinne? Gud, gud, Herren min gud, varför har du övergivit mig?" Prästens ögon glänste av tårar när han hade slutat tala.
Mannen la märke till att Ensamheten betrakade det hela samtidigt som han log. Mannen fruktade hur ögonen såg ut under huvan och han ryste av tanken. Prästen stod fortfarande på knä, men plötsligt släppte hans grepp om händerna. Han stod på alla fyra emot marken och stirrade ned på den svarta marken. Han vände sig om och såg mannen i ögonen.
"Varför har döden blivit så levande?" frågade Prästen likgiltigt.
"Jag känner inte den där guden du talar om." svarade mannen. "Han dog inom mig för länge sedan. Istället växte sig en fasa, en rädsla för det okända, det som finns inom mörkret."
"Den svarta vinden." sa Prästen och darrade till. "Vad är det för något egentligen? Vad är det för fasansfullt ting?"
"Jag vet inte," sa mannen, "men jag misstänker att den snart återvänder i sin fulla styrka. Vi måste skynda oss."
"Men åt vilket håll?" frågade Prästen.
"Ditåt." sa Ensamheten och pekade åt ett håll. Prästen såg det naturligtvis inte och mannen härmade Ensamhetens rörelse. Prästen nickade och de påbörjade det som de trodde skulle bli en lång vandring.
Efter vad som kändes som timmar så gick han Prästen och Ensamheten igenom det öde landskapet. De hade vid flera tillfällen hört den svarta vinden yla i fjärran, men den nådde dem inte ännu. Detta hade fått dem att skynda på ännu mer. Alla hade varit tysta under den större delen av tiden men nu talade Prästen igen.
"Varför finns det så mycket ondska i världen? Varför blir jag varje dag mer och mer övertygad om guds frånvaro i världen?" Han lät mycket bekymrad.
"För att han tiger. Gud tiger. Han sitter där och ser ned på oss där vi krälar runt i mörkret, och han ingriper inte. Han ser på när vi lider, när vi försöker överleva i livet. Det gör honom detsamma, vi var aldrig speciella för honom. Vi var bara en av alla dessa skapelser." Mannen suckade.
"Döden har blivit min nya gud. Han är mer verklig än den påhittade trygghet jag tidigare klamrade mig fast vid." Prästen darrade till igen.
"Eftersom gud verkar ha övergivit oss så kan vi gott och väl överge honom. Nu skapar vi vår egen väg, utan en högre makts lovord och värderingar."
Plötsligt hörde de den svarta vinden vråla av ursinne. Ensamheten log åt mannen och viskade att han nu hade andra förpliktelser. Ensamheten löstes upp ur den tryckvåg som kom ifrån den svarta vinden som annalkades.
Mannen och Prästen började skrika och springa. Världen vibrerade när den svarta vinden och dess vrål svepte fram över världen. Den grå himlen svaldes av det massiva mörkret som skrek efter Prästen och mannen. Sprickor började öppna sig på de svarta slätterna som innehöll massiva hål rakt ned i ett mörker. Prästen började skrika och vansinnet kom till honom och mannen. De kunde höra den svarta vinden viska deras namn i huvudet. Den viskade om alla de svarta minnena, de felaktiga besluten. Den visade dem all den smärta de orsakat i sina tidigare liv och den hånade dem. Den fortsatte att skrika deras namn om och om igen och minnesbilderna blixtrade återigen förbi i deras huvuden. Minnen om hela världens smärta samlade i deras tankar och havet kokade.
De fortsatte att springa mot den lilla grå luspunkten, desperata för att undanslippa det som jagade dem. Plötsligt öppnades en svart hål 30 meter framför dem, med vita strimmor som simmades runt i det. Det var som en portal som stod där, tio meter hög och fem meter bred. Mannen och Prästen fortsatte mot den punkten, men när de var några sekunder ifrån så exploderade portalen och de vita strimmorna flög ut ifrån den och exploderade runt dem i små ljuspunkter. Mannen och Prästen famlade fram till resterna av portalen, men de fanns bara svarta skärvor kvar. Den svarta vinden kom ikapp dem och släckte alla ljuspunkter, de befann sig i totalt mörker. Den svarta vinden skrek konstant i deras huvudet och slet sönder deras minnen. Den kastade runt deras kroppar i mörkret och de kände hur deras lungor fylldes av svart aska. Mannen hostade och försökte skrika, men det fanns ingen röst till det. Han kände hur den svarta vinden trängde in i hans hjärna och hånade hans innersta väsen. Mannen försökte skrika igen men ingenting kom fram. Han såg också hur Ensamheten svävade lite upplyst i luften framför honom och log. Plötsligt hörde han en svag viskning, ifrån något som inte var den svarta vinden. Ett mening var det. En enda mening.
(förlåt men jag håller dig sällskap till slutet)
Mannen fick ur sig ett sista skrik innan mörkret svalde honom och världen föll samman.
Det enda som lyste upp världen var den lilla gråaktiga sken som fanns långt framför mannen, samtidigt som den svarta vinden jagade honom. Mannen kämpade emot alla minnen, alla känslor han känt, alla tankar och allting exploderade i hans huvud och slungade honom framåt. Han föll framåt, men lyckades återfå balansen och fortsatte kapplöpningen. Den där svarta vinden. Den var någonting värre än döden själv och gav inte upp jakten. Minnen ifrån hans barndom blixtrade förbi, isoleringen inom honom själv, egoismen och begäret av att ta plats. De tidigare flickorna, knytnävsslag, knuffningar. Utbrottet, de känsloladdade åren, depressionen, nej det här gick inte. Mannen föll handlöst framåt och begravde ansiktet i händerna. I samma sekund som den svarta vinden skulle ta tag i honom, så trycktes den tillbaka av en luftvåg och himlen blev åter grå.
Mannen reste sig ifrån marken och framför honom stod en skepnad klädd i svart med huva.
"Vem är du?" frågade mannen.
"Jag är Ensamheten och jag har kommit för att hålla dig sällskap." sade den svarta skepnaden.
"Jag behöver inte ditt sällskap." sa mannen likgiltigt.
"Åh jo, du förlorade tanke. På denna plats finns det få som vandrar."
"Lämna mig ifred." sa mannen och försökte gå iväg. Han kunde då höra den svarta vinden viska svagt till honom. Mannen ändrade sig hastigt och stirrade på Ensamheten.
"Nåväl, låt oss göra sällskap då." sa mannen besviket.
Mannen och Ensamheten vandrade vidare tillsammans och Ensamheten var för det mesta tyst. Han gav mannen tomma blickar ibland, men yttrade aldrig ett enda ord. Mannen misstänkte att Ensamheten väntade på honom, att han skulle tala. Mannen började med det som rörde honom mest.
"Vad är den svarta vinden för något? Svara mig!" begärde mannen.
"Vem vet. Det är få som har undanflytt den och ännu färre som har överlevt dess grepp. De säger att den svarta vinden skär igenom dina minnen, alla dina tankar och upplevelser. Där parasiterar den också på all livsglädje du någonsin känt, bara för att fylla dig lämnad med svarta och mörka minnen. Den lämnar svarta fläckar i själen, hål som inte kan sys igen av evigheten. Ifall den svarta vinden jagar dig är jag rädd att du är bortom all hjälp."
"Nej! Så kan det inte vara! Du fick ju bort den. Du fick den att försvinna!" Mannens rädsla växte.
"Min herre har givit mig vissa privilegier. Tyvärr tänker jag inte hålla dig sällskap hela tiden, äver om jag ofta återkommer. Jag har många förpliktelser emot min herre också, vilket kräver lydnad. Det du ser här, den här världen, var en av mina herres domäner en gång i tiden. Det är resterna kvar av en värld som ingen längre minns förutom min herre. Ondskan som bor här har växt sig stor och den lever på allt liv. Den svarta vinden var en gång en personifiering, men nu har den växt sig mycket större. Den är mycket mäktigare än en liten tanke som dig. Den kommer inte krossa dig, den kommer istället hålla dig vid liv och suga ut alla dina minnen, tankar och känslor."
Mannen föll ned på knä. Han knöt sina händer och bad. Det var något som han aldrig gjort förut, något som han aldrig trodde sig skulle göra. Han bad till alla gudar som fanns, om att han inte förtjänade detta öde. Han förtjänade kvinnan han älskade, inte den svarta vinden. Plötsligt så skakade världen till och någonting uppenbarade sig framför honom. Det var ingen gud, det var ingen gudomlighet, utan det var en präst. Den unge prästen reste sig och började damma av sig sin prästskrud. Han famlada med blicken och mötte mannens blick. De två stod som förfrusna och ingen sa ett ord. Efter en lång tystnad bröst prästen tystnaden.
"Vart har jag kommit? Vad är denna tomhet som sträcker sig åt alla håll? Vem är du och varför har du fört mig hit?" Den unge prästen lät osäker i sina ord, trots att han försökte dölja det bakom en slöja av påhittat självförtroende.
"Jag vet lika lite som du, men jag vet också att det finns en svart vind här som är värre än döden." Mannen tittade hastigt åt sidan på Ensamheten, men Prästen gav honom ingen uppmärksamhet. "Jag träffade också den här mannen här till höger om mig." Mannen pekade åt höger.
"Vad menar du?" frågade Prästen. "Det är ingen som står bredvid dig. Du är ensam. Det är bara du och jag här."
Mannen tittade till höger om sig och såg Ensamheten som stod där och han kunde urskilja ett leende i mörkret under huvan.
"Förlåt, jag blev bara förvirrad. Vem är du egentligen?" frågade mannen.
"Kalla mig bara Prästen." sa Prästen. "Det är dock knappast så att jag lever upp till det namnet. Jag har förlorat tron. Gud! Gud! Varför har du övergivit mig?" Prästen föll ned på knä med knutna händer. "Herre, evig är din kärlek och frid, men varför har du övergivit mig? Varför har du lämnat mig i detta dimmans land, med dessa eviga svarta slätter som endast vittnar om evighetens frånvaro. Varför har du strött din svarta aska över detta glömskans landskap. Herre, här finns inga bevis på din kärlek. Här finns inga vittnen som kan tala om din storhet. Varför har du övergivit mig? HERRE MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG? Jag har så länge varit din trogne tjänare, jag har alltid beundrat din storhet, men vart är du nu? Jag kan inte längre känna din närvaro eller kärlek. Istället känner jag en kyla och en viskande svart vind som talar om din stora falskhet, om dina lögner och om ditt storhetsvansinne. Varför ser jag inte ditt ljus i denna värld, varför existerar inte längre din låga inom mitt kalla sinne? Gud, gud, Herren min gud, varför har du övergivit mig?" Prästens ögon glänste av tårar när han hade slutat tala.
Mannen la märke till att Ensamheten betrakade det hela samtidigt som han log. Mannen fruktade hur ögonen såg ut under huvan och han ryste av tanken. Prästen stod fortfarande på knä, men plötsligt släppte hans grepp om händerna. Han stod på alla fyra emot marken och stirrade ned på den svarta marken. Han vände sig om och såg mannen i ögonen.
"Varför har döden blivit så levande?" frågade Prästen likgiltigt.
"Jag känner inte den där guden du talar om." svarade mannen. "Han dog inom mig för länge sedan. Istället växte sig en fasa, en rädsla för det okända, det som finns inom mörkret."
"Den svarta vinden." sa Prästen och darrade till. "Vad är det för något egentligen? Vad är det för fasansfullt ting?"
"Jag vet inte," sa mannen, "men jag misstänker att den snart återvänder i sin fulla styrka. Vi måste skynda oss."
"Men åt vilket håll?" frågade Prästen.
"Ditåt." sa Ensamheten och pekade åt ett håll. Prästen såg det naturligtvis inte och mannen härmade Ensamhetens rörelse. Prästen nickade och de påbörjade det som de trodde skulle bli en lång vandring.
Efter vad som kändes som timmar så gick han Prästen och Ensamheten igenom det öde landskapet. De hade vid flera tillfällen hört den svarta vinden yla i fjärran, men den nådde dem inte ännu. Detta hade fått dem att skynda på ännu mer. Alla hade varit tysta under den större delen av tiden men nu talade Prästen igen.
"Varför finns det så mycket ondska i världen? Varför blir jag varje dag mer och mer övertygad om guds frånvaro i världen?" Han lät mycket bekymrad.
"För att han tiger. Gud tiger. Han sitter där och ser ned på oss där vi krälar runt i mörkret, och han ingriper inte. Han ser på när vi lider, när vi försöker överleva i livet. Det gör honom detsamma, vi var aldrig speciella för honom. Vi var bara en av alla dessa skapelser." Mannen suckade.
"Döden har blivit min nya gud. Han är mer verklig än den påhittade trygghet jag tidigare klamrade mig fast vid." Prästen darrade till igen.
"Eftersom gud verkar ha övergivit oss så kan vi gott och väl överge honom. Nu skapar vi vår egen väg, utan en högre makts lovord och värderingar."
Plötsligt hörde de den svarta vinden vråla av ursinne. Ensamheten log åt mannen och viskade att han nu hade andra förpliktelser. Ensamheten löstes upp ur den tryckvåg som kom ifrån den svarta vinden som annalkades.
Mannen och Prästen började skrika och springa. Världen vibrerade när den svarta vinden och dess vrål svepte fram över världen. Den grå himlen svaldes av det massiva mörkret som skrek efter Prästen och mannen. Sprickor började öppna sig på de svarta slätterna som innehöll massiva hål rakt ned i ett mörker. Prästen började skrika och vansinnet kom till honom och mannen. De kunde höra den svarta vinden viska deras namn i huvudet. Den viskade om alla de svarta minnena, de felaktiga besluten. Den visade dem all den smärta de orsakat i sina tidigare liv och den hånade dem. Den fortsatte att skrika deras namn om och om igen och minnesbilderna blixtrade återigen förbi i deras huvuden. Minnen om hela världens smärta samlade i deras tankar och havet kokade.
De fortsatte att springa mot den lilla grå luspunkten, desperata för att undanslippa det som jagade dem. Plötsligt öppnades en svart hål 30 meter framför dem, med vita strimmor som simmades runt i det. Det var som en portal som stod där, tio meter hög och fem meter bred. Mannen och Prästen fortsatte mot den punkten, men när de var några sekunder ifrån så exploderade portalen och de vita strimmorna flög ut ifrån den och exploderade runt dem i små ljuspunkter. Mannen och Prästen famlade fram till resterna av portalen, men de fanns bara svarta skärvor kvar. Den svarta vinden kom ikapp dem och släckte alla ljuspunkter, de befann sig i totalt mörker. Den svarta vinden skrek konstant i deras huvudet och slet sönder deras minnen. Den kastade runt deras kroppar i mörkret och de kände hur deras lungor fylldes av svart aska. Mannen hostade och försökte skrika, men det fanns ingen röst till det. Han kände hur den svarta vinden trängde in i hans hjärna och hånade hans innersta väsen. Mannen försökte skrika igen men ingenting kom fram. Han såg också hur Ensamheten svävade lite upplyst i luften framför honom och log. Plötsligt hörde han en svag viskning, ifrån något som inte var den svarta vinden. Ett mening var det. En enda mening.
(förlåt men jag håller dig sällskap till slutet)
Mannen fick ur sig ett sista skrik innan mörkret svalde honom och världen föll samman.
Mötet med Bekräftelsen
- Hejhej!
- Åh, hallå! Vem är du?
- De kallar mig Bekräftelsen! Många söker mig, men jag kan vara svår att få tag på ibland!
- Ser man på! Jaa, vad gör Bekräftelsen här då? Har han något ärende här måhända?
- Ånej! Eller det beror på. Jag är här för att informera dig om mig själv. Som jag sa tidigare så är det många som söker mig, men jag kommer endast till ett fåtal av dessa, men det kan hända att jag kan komma i små vågor för fler människor. Det är dock ovanligt att jag kommer till ensamma människor med dåligt självförtroende/självkänsla. De är människor som väldigt ofta söker mig, men sällan finner mig. Det fanns en man en gång, jag minns inte hans namn, han sökte mig i alla kvinnor han stötte på. Åh just det, han kallades den tredje mannen. Nu är det ju så att jag inte minns den sanna betydelsen, men det hade något att göra med att han alltid blev avvisad. Och då var det inget fel på honom, han såg väl helt normal ut och var relativt trevlig, men det var ingen som uppskattade honom. De påstod att den tredje mannen inte fyllde någon funktion i sociala relaioner.
- Det där var det löjligaste jag hört, jag tror visst att Bekräftelsen talar för sig själv. Jag.....
.
........
........
(gå skynda spring)
(mörkret kommer snart skynda spring du kan inte stanna här skynda skynda skynda)
(VARFÖR KOM DU ALDRIG TILL MIG TROTS ATT JAG SÖKTE DIG)
(ingen behöver en tredje man)
- Åh, hallå! Vem är du?
- De kallar mig Bekräftelsen! Många söker mig, men jag kan vara svår att få tag på ibland!
- Ser man på! Jaa, vad gör Bekräftelsen här då? Har han något ärende här måhända?
- Ånej! Eller det beror på. Jag är här för att informera dig om mig själv. Som jag sa tidigare så är det många som söker mig, men jag kommer endast till ett fåtal av dessa, men det kan hända att jag kan komma i små vågor för fler människor. Det är dock ovanligt att jag kommer till ensamma människor med dåligt självförtroende/självkänsla. De är människor som väldigt ofta söker mig, men sällan finner mig. Det fanns en man en gång, jag minns inte hans namn, han sökte mig i alla kvinnor han stötte på. Åh just det, han kallades den tredje mannen. Nu är det ju så att jag inte minns den sanna betydelsen, men det hade något att göra med att han alltid blev avvisad. Och då var det inget fel på honom, han såg väl helt normal ut och var relativt trevlig, men det var ingen som uppskattade honom. De påstod att den tredje mannen inte fyllde någon funktion i sociala relaioner.
- Det där var det löjligaste jag hört, jag tror visst att Bekräftelsen talar för sig själv. Jag.....
.
........
........
(gå skynda spring)
(mörkret kommer snart skynda spring du kan inte stanna här skynda skynda skynda)
(VARFÖR KOM DU ALDRIG TILL MIG TROTS ATT JAG SÖKTE DIG)
(ingen behöver en tredje man)
du är vaken, jag är vaken
du är vaken
jag är vaken
vi ligger i min säng
alldeles utslagna
alldeles utmattade
samtidigt så känns det så skönt
att tillhöra någon
du vilar huvudet mot min axel
och ler så otroligt nöjt
fastän vi båda är vakna
så känner ingen behovet av att prata
varför yttra massa tomma viskningar
när våra sinnen redan talar med varandra
jag snurrar runt med mina fingrar i ditt hår
de faller ned på din axel
glider ned mot din hand
där tar det stopp och du tar tag i min hand
jag andas ut igen
hör hur bilarna utanför smeker asfalten
det gula ljuset från gatulyktorna lyser in genom fönstret
jag vrider mig så jag kommer närmre dig
jag ser hur du ler sådär nöjt igen
tänk om det här bara var en dröm
eller tänk om det bara var en fånig dikt
vilken tur att det är verklighet
vilken tur att det faktiskt händer
jag bryter nattens tystnad
och viskar att du inte får gå
du kväver ett skratt och trycker min hand
sedan viskar du att du hör hemma här
du vill inte hellre vara någon annanstans
jag ler och kysser dig ovanför ditt öra
samtidigt som jag andas in lukten av ditt hår
tänk dig min fina
tänk dig om vi faktiskt inte låg här
tänk om vi låg på två olika ställen just nu
utan att ens känna till varandras existens
utan att känna till de känslor som skulle komma
tänk dig ifall vi inte kände något alls
du säger att jag har fåniga tankar
och att jag inte ska bekymra mig om sånt
men då säger jag att du kanske har fel
för tänk om vi faktiskt inte existerar
tänk om vi bara är en tanke i någon huvud
jag älskar ju dig det vet du
men tänk dig om det finns en värld
där vi ännu inte har träffats
en värld där vi inte ännu känner till
vårt förhållande till varandra
stackars oss i den världen
ensamheten måste vara så genomträngande
den måste vara så konstant
jag trycker mig emot dig ännu mer
så rädd för att förlora dig
så rädd för att förlora mig själv
jag frågar dig om du minns
när vi möttes för första gången
du säger att ja det är klart jag minns
det var en fest och båda var fulla
du var så charmig och jag ville veta mer
vem var den där killen i rutig skjorta
han som knappt kunde stå på benen
vem var killen med tre olika skratt
han som inte kunde sluta prata
jag skrattar åt dina ord för du mindes så väl
som om det var igår
tänk om det faktiskt var igår som det hände
men det vore ju bara löjligt
vi har levt med varandra i flera år
vi har växt in i varandra
hur skulle vi annars kunna klara oss
jag känner hur dina läppar nuddar mina
och när allt är som bäst och vackrast
det är också då som världen börjar blekna
jag skriker att du inte får lämna mig
men du bara hjälplöst bleknar bort
snälla gå inte jag behöver dig som mest nu
jag skriker och viftar med armarna
men ingenting hjälper
jag vaknar upp i en soffa
en väldigt bekant soffa
jag har en dator i knät
där står med massa ord
en sådan meningslös syssla tänker jag
att försöka förmedla en känsla via ord
att försöka skaoa något vackert
välkommen till verkligheten
här händer aldrig någonting speciellt
avsaknaden av skönheten känns så enorm
men du finns ju på riktigt
jag hoppas jag ser dig snart
jag är vaken
vi ligger i min säng
alldeles utslagna
alldeles utmattade
samtidigt så känns det så skönt
att tillhöra någon
du vilar huvudet mot min axel
och ler så otroligt nöjt
fastän vi båda är vakna
så känner ingen behovet av att prata
varför yttra massa tomma viskningar
när våra sinnen redan talar med varandra
jag snurrar runt med mina fingrar i ditt hår
de faller ned på din axel
glider ned mot din hand
där tar det stopp och du tar tag i min hand
jag andas ut igen
hör hur bilarna utanför smeker asfalten
det gula ljuset från gatulyktorna lyser in genom fönstret
jag vrider mig så jag kommer närmre dig
jag ser hur du ler sådär nöjt igen
tänk om det här bara var en dröm
eller tänk om det bara var en fånig dikt
vilken tur att det är verklighet
vilken tur att det faktiskt händer
jag bryter nattens tystnad
och viskar att du inte får gå
du kväver ett skratt och trycker min hand
sedan viskar du att du hör hemma här
du vill inte hellre vara någon annanstans
jag ler och kysser dig ovanför ditt öra
samtidigt som jag andas in lukten av ditt hår
tänk dig min fina
tänk dig om vi faktiskt inte låg här
tänk om vi låg på två olika ställen just nu
utan att ens känna till varandras existens
utan att känna till de känslor som skulle komma
tänk dig ifall vi inte kände något alls
du säger att jag har fåniga tankar
och att jag inte ska bekymra mig om sånt
men då säger jag att du kanske har fel
för tänk om vi faktiskt inte existerar
tänk om vi bara är en tanke i någon huvud
jag älskar ju dig det vet du
men tänk dig om det finns en värld
där vi ännu inte har träffats
en värld där vi inte ännu känner till
vårt förhållande till varandra
stackars oss i den världen
ensamheten måste vara så genomträngande
den måste vara så konstant
jag trycker mig emot dig ännu mer
så rädd för att förlora dig
så rädd för att förlora mig själv
jag frågar dig om du minns
när vi möttes för första gången
du säger att ja det är klart jag minns
det var en fest och båda var fulla
du var så charmig och jag ville veta mer
vem var den där killen i rutig skjorta
han som knappt kunde stå på benen
vem var killen med tre olika skratt
han som inte kunde sluta prata
jag skrattar åt dina ord för du mindes så väl
som om det var igår
tänk om det faktiskt var igår som det hände
men det vore ju bara löjligt
vi har levt med varandra i flera år
vi har växt in i varandra
hur skulle vi annars kunna klara oss
jag känner hur dina läppar nuddar mina
och när allt är som bäst och vackrast
det är också då som världen börjar blekna
jag skriker att du inte får lämna mig
men du bara hjälplöst bleknar bort
snälla gå inte jag behöver dig som mest nu
jag skriker och viftar med armarna
men ingenting hjälper
jag vaknar upp i en soffa
en väldigt bekant soffa
jag har en dator i knät
där står med massa ord
en sådan meningslös syssla tänker jag
att försöka förmedla en känsla via ord
att försöka skaoa något vackert
välkommen till verkligheten
här händer aldrig någonting speciellt
avsaknaden av skönheten känns så enorm
men du finns ju på riktigt
jag hoppas jag ser dig snart
låt henne aldrig veta (ingenting annat fungerar)
jag kan inte få det att gå ihop
måste det vara så som det alltid varit
varför måste livet ha riktlinjer
varför måste vi bli kategoriserade
hallå hallå
varför kan vi inte bara vara ärliga
åh men det är ju just det
den där frustrationen
det är inte rädsla nej nej
utan det här är en dold frustration
döljer du också något
det är ju så att jag inte kan se det
inte någon annan heller för den delen
döljer du något
finns det något slags intresse vid liv där
eller är det bara en av mina illusioner
det bästa vore bara om vi kunde vara ärliga
ja visst skulle vi kunna vara ärliga
åh
det har funnits så många
så otroligt många
du är inte speciell
ingen annan har heller varit speciell
men det är så att du skulle kunna bli speciell
där så många andra aldrig varit det
så skulle du kunna vara det
fast vem är jag att säga åt dig vad du ska göra
du kommer aldrig läsa det här
vad spelar det för roll egentligen
jag önskar jag kunde vara någon
någon som du värderar
någon som du kan skratta åt
någon som du kan känna dig bekväm med
haha nej nej nej
åh så fel
vet du varför jag vill att du skrattar
det är inte för att jag ska känna mig rolig
rolig och underhållande
nejnej
utan det är för att du är så
så underbart vacker när du ler
och då känner jag att jag har lyckats
jag har vunnit något stort
allting annat stannar upp
jag står där och ser på dig
och plötsligt känner jag ett band knytas
inte ett band av gemenskap, nej nej
men en annan känsla
ja gud ja vad heter den
nyfikenhet så heter den
vem är du egentligen
någon dag tänker jag fråga dig det
jag vill veta vem du är
(titta hon ler)
måste det vara så som det alltid varit
varför måste livet ha riktlinjer
varför måste vi bli kategoriserade
hallå hallå
varför kan vi inte bara vara ärliga
åh men det är ju just det
den där frustrationen
det är inte rädsla nej nej
utan det här är en dold frustration
döljer du också något
det är ju så att jag inte kan se det
inte någon annan heller för den delen
döljer du något
finns det något slags intresse vid liv där
eller är det bara en av mina illusioner
det bästa vore bara om vi kunde vara ärliga
ja visst skulle vi kunna vara ärliga
åh
det har funnits så många
så otroligt många
du är inte speciell
ingen annan har heller varit speciell
men det är så att du skulle kunna bli speciell
där så många andra aldrig varit det
så skulle du kunna vara det
fast vem är jag att säga åt dig vad du ska göra
du kommer aldrig läsa det här
vad spelar det för roll egentligen
jag önskar jag kunde vara någon
någon som du värderar
någon som du kan skratta åt
någon som du kan känna dig bekväm med
haha nej nej nej
åh så fel
vet du varför jag vill att du skrattar
det är inte för att jag ska känna mig rolig
rolig och underhållande
nejnej
utan det är för att du är så
så underbart vacker när du ler
och då känner jag att jag har lyckats
jag har vunnit något stort
allting annat stannar upp
jag står där och ser på dig
och plötsligt känner jag ett band knytas
inte ett band av gemenskap, nej nej
men en annan känsla
ja gud ja vad heter den
nyfikenhet så heter den
vem är du egentligen
någon dag tänker jag fråga dig det
jag vill veta vem du är
(titta hon ler)
Hängivenhet har dödat många män
jag säger något roligt
jag säger det medvetet
allt för att du senare ska vrida dig av skratt
förlåt men jag ville verkligen att du skulle skratta
det var så vackert så fint
vi satt på en terrass någonstans
jag minns egentligen inte vart
fast vad spelade det för roll
vi sitter där och har trevligt
och tanken slår mig att jag inte vet vem du är
det enda som jag egentligen vet
är hur jag gillar ditt sällskap
vi känner ju inte varandra
vi vet inte vilka vi är
kanske vi kan känna varandra någon dag
inte som tysta främlingar
utan mer som två sammanslutna tankar
men ifall jag känner ödet rätt
för han och jag har ofta dispyter
så kommer ingenting att hända mellan oss
det kommer dö ut innan något någonsin hänt
det beror på att jag överdramatiserar
överdramatiserar
överanalyserar
och att jag känner en längtan
en längtan efter gemenskap
snälla gemenskap
snälla
inte det där andra
det som gör att jag inte kan sova på nätterna
den där känslan som håller mig vaken
den där känslan som jag försöker få bort
få bort genom musik, film och böcker
han står där i hörnet av mitt rum
ensamheten kallas han och han är total
han håller mig sällskap i livet
men det är på nätterna han är som starkast
han viskar om saker
om saker som aldrig kommer hända
han viskar om gemenskapens lögner
han viskar om fängelset inom mig
ett fängelse jag stängt in mig själv i
och där vandrar han och jag i korridorerna
oförmögen att agera
oförmögen att se en helhet
men allt det här vet du inget om
du kommer aldrig att läsa det här
jag kanske kommer att nämna det nån gång
ifall vi fortfarande har en ytlig relation till varandra
då kanske jag nämner en plats där tankar lever
fast varför skulle det intressera dig
det här är bara destruktivt
det finns ingenting fint att dela med sig av
tidigare brände jag upp allt det vackra inom mig
de vackraste tankarna skrek
de skrek för vad annat kunde de göra
det finns inget vackert här
det kanske aldrig fanns något vackert
kanske det bara var en annan illusion
vad bryr du dig
du kommer aldrig att läsa det här
jag tror jag kommer att se dig igen snart
men kommer du se mig i ögonen då
kommer du ge mig ett leende då
var försiktig bara
jag vill inte bli fäst vid dig
jag hoppas att du är en hemsk människa
så jag slipper bli fäst vid dig
jag hoppas att du hatar mig
så jag slipper tänka vackra tankar om dig
jag vill verkligen träffa dig utan någon annan
men vad för rätt har jag till det
vi känner inte varandra
och jag tänker inte fråga dig om det heller
det är för att jag är så rädd
så fruktansvärt rädd
så rädd för att höra tveksamheten i din röst
att du har för mycket att göra
som egentligen betyder att du inte vill
därför vågar jag inte fråga dig
det är därför jag tänker lämna dig ifred
även om du är fruktansvärt vacker
så står jag inte ut med att bli bortvald
jag vet inte hur jag ska avsluta det här
för jag vill egentligen inte sluta
det känns befriande att prata med dig nu
det känns som om du faktiskt lyssnar
det bästa vore om jag glömde dig
innan man börjar prata och kanske gilla varandra
innan man skapar ett händelseförlopp av smärta
jag vill bara skapa något vackert emellan oss
fast vad har jag för rätt att säga så
vi känner inte ens varandra
jag har inte ens rätt att tänka så
det är så svårt att se på dig utan att tänka såhär
jag vet att jag inte har någon rätt till det
men samtidigt känns det så bra
det här är vad jag pratar om
hängivenhet har dödat många män
och det kommer ta livet av mig
jag kommer sitta där på kanten av livet
och dingla med benen
bara för att sedan kasta mig ned i döden
med ett hårt grepp om minnet av dig och de andra
människor som jag önskar jag känt bättre
vackra människor jag aldrig knöt band till
visst är det lite sorgligt
allt för att jag var för feg för att fråga
fråga om vi kunde få en stund för oss själva
förlåt men det spelar ändå ingen roll för dig
jag hoppas jag träffar dig snart
(bleknar bort)
(hängivenhet)
(missförstå mig inte nu)
(jag hade jättetrevligt med dig)
(men jag är rädd för att bli lycklig)
(jätterädd)
(jag hoppas jag inte träffar dig snart)
jag säger det medvetet
allt för att du senare ska vrida dig av skratt
förlåt men jag ville verkligen att du skulle skratta
det var så vackert så fint
vi satt på en terrass någonstans
jag minns egentligen inte vart
fast vad spelade det för roll
vi sitter där och har trevligt
och tanken slår mig att jag inte vet vem du är
det enda som jag egentligen vet
är hur jag gillar ditt sällskap
vi känner ju inte varandra
vi vet inte vilka vi är
kanske vi kan känna varandra någon dag
inte som tysta främlingar
utan mer som två sammanslutna tankar
men ifall jag känner ödet rätt
för han och jag har ofta dispyter
så kommer ingenting att hända mellan oss
det kommer dö ut innan något någonsin hänt
det beror på att jag överdramatiserar
överdramatiserar
överanalyserar
och att jag känner en längtan
en längtan efter gemenskap
snälla gemenskap
snälla
inte det där andra
det som gör att jag inte kan sova på nätterna
den där känslan som håller mig vaken
den där känslan som jag försöker få bort
få bort genom musik, film och böcker
han står där i hörnet av mitt rum
ensamheten kallas han och han är total
han håller mig sällskap i livet
men det är på nätterna han är som starkast
han viskar om saker
om saker som aldrig kommer hända
han viskar om gemenskapens lögner
han viskar om fängelset inom mig
ett fängelse jag stängt in mig själv i
och där vandrar han och jag i korridorerna
oförmögen att agera
oförmögen att se en helhet
men allt det här vet du inget om
du kommer aldrig att läsa det här
jag kanske kommer att nämna det nån gång
ifall vi fortfarande har en ytlig relation till varandra
då kanske jag nämner en plats där tankar lever
fast varför skulle det intressera dig
det här är bara destruktivt
det finns ingenting fint att dela med sig av
tidigare brände jag upp allt det vackra inom mig
de vackraste tankarna skrek
de skrek för vad annat kunde de göra
det finns inget vackert här
det kanske aldrig fanns något vackert
kanske det bara var en annan illusion
vad bryr du dig
du kommer aldrig att läsa det här
jag tror jag kommer att se dig igen snart
men kommer du se mig i ögonen då
kommer du ge mig ett leende då
var försiktig bara
jag vill inte bli fäst vid dig
jag hoppas att du är en hemsk människa
så jag slipper bli fäst vid dig
jag hoppas att du hatar mig
så jag slipper tänka vackra tankar om dig
jag vill verkligen träffa dig utan någon annan
men vad för rätt har jag till det
vi känner inte varandra
och jag tänker inte fråga dig om det heller
det är för att jag är så rädd
så fruktansvärt rädd
så rädd för att höra tveksamheten i din röst
att du har för mycket att göra
som egentligen betyder att du inte vill
därför vågar jag inte fråga dig
det är därför jag tänker lämna dig ifred
även om du är fruktansvärt vacker
så står jag inte ut med att bli bortvald
jag vet inte hur jag ska avsluta det här
för jag vill egentligen inte sluta
det känns befriande att prata med dig nu
det känns som om du faktiskt lyssnar
det bästa vore om jag glömde dig
innan man börjar prata och kanske gilla varandra
innan man skapar ett händelseförlopp av smärta
jag vill bara skapa något vackert emellan oss
fast vad har jag för rätt att säga så
vi känner inte ens varandra
jag har inte ens rätt att tänka så
det är så svårt att se på dig utan att tänka såhär
jag vet att jag inte har någon rätt till det
men samtidigt känns det så bra
det här är vad jag pratar om
hängivenhet har dödat många män
och det kommer ta livet av mig
jag kommer sitta där på kanten av livet
och dingla med benen
bara för att sedan kasta mig ned i döden
med ett hårt grepp om minnet av dig och de andra
människor som jag önskar jag känt bättre
vackra människor jag aldrig knöt band till
visst är det lite sorgligt
allt för att jag var för feg för att fråga
fråga om vi kunde få en stund för oss själva
förlåt men det spelar ändå ingen roll för dig
jag hoppas jag träffar dig snart
(bleknar bort)
(hängivenhet)
(missförstå mig inte nu)
(jag hade jättetrevligt med dig)
(men jag är rädd för att bli lycklig)
(jätterädd)
(jag hoppas jag inte träffar dig snart)
de gröna
samtycker du
allvarligt vad tycker du
jag vet inte ens vem du är
men det är ju så typiskt mig
att försköna människor
göra dem bättre än vad de är
du får ursäkta mig om det låter konstigt
men jag gillar dig även fast du inte är speciell
men snälla övertyga mig
snälla förklara vilken hemsk människa du är
nämn alla dina brister alla dina fel
jag vill inte känna någon slags sammankoppling till dig
jag vill bara
bara
jag vill bara att det sker
utan dessa fasader
utan dessa
nej
nej jag kan inte fortsätta
inte såhär inte nu inte såhär
det här känns inte naturligt
jag vet inte jag förstår inte
varför är det aldrig naturligt
varför
varför
varför
.......
allvarligt vad tycker du
jag vet inte ens vem du är
men det är ju så typiskt mig
att försköna människor
göra dem bättre än vad de är
du får ursäkta mig om det låter konstigt
men jag gillar dig även fast du inte är speciell
men snälla övertyga mig
snälla förklara vilken hemsk människa du är
nämn alla dina brister alla dina fel
jag vill inte känna någon slags sammankoppling till dig
jag vill bara
bara
jag vill bara att det sker
utan dessa fasader
utan dessa
nej
nej jag kan inte fortsätta
inte såhär inte nu inte såhär
det här känns inte naturligt
jag vet inte jag förstår inte
varför är det aldrig naturligt
varför
varför
varför
.......
stkjoäåöerlkijgtfestfrhul
- tänker du sitta kvar här?
- ett tag
- får jag ett leende?
- nej
- hejdå
- hejdå
(och om hur du ljög hur olika vi var, och om hur du gjorde allt för att försöka stöta bort mig)
(snälla kan jag inte få ett utomstående perspektiv)
(snälla kan jag inte få någon slags vägledning)
(peka åt rätt håll, peka på rätt person)
(ljug bara inte)
(VARFÖR LJUGER DU)
- ett tag
- får jag ett leende?
- nej
- hejdå
- hejdå
(och om hur du ljög hur olika vi var, och om hur du gjorde allt för att försöka stöta bort mig)
(snälla kan jag inte få ett utomstående perspektiv)
(snälla kan jag inte få någon slags vägledning)
(peka åt rätt håll, peka på rätt person)
(ljug bara inte)
(VARFÖR LJUGER DU)
