TRE SMÅ jobbiga den här staden
jag hade en idé
om att skapa den vackraste
jag skulle skapa henne i tankarna
och jag skulle väva in alla medel
alla de vackraste egenskaperna
dygderna
och hon skulle framstå som allting
hon skulle vara allting
men sedan i mitt skapande
så skulle jag må illa
för jag skulle inse
att jag aldrig skulle kunna leva upp till det
och plötsligt
plötsligt förstod jag
nu förstår jag varför smärta är vackert
lidandet
välsignat vare lidandet
herren
älskade överjag
om att skapa den vackraste
jag skulle skapa henne i tankarna
och jag skulle väva in alla medel
alla de vackraste egenskaperna
dygderna
och hon skulle framstå som allting
hon skulle vara allting
men sedan i mitt skapande
så skulle jag må illa
för jag skulle inse
att jag aldrig skulle kunna leva upp till det
och plötsligt
plötsligt förstod jag
nu förstår jag varför smärta är vackert
lidandet
välsignat vare lidandet
herren
älskade överjag
Skammen
Det fanns ingenting kvar att hämta där. Hon ville gå vidare. Kvinnan reste sig hastigt, grabbade tag om sin väska och gick bestämt därifrån. Hon såg sig inte bakåt, samtidigt som hon kände hur blickarna brände hål i nacken på henne. Det var nog skammen, skammen framförallt som plågade henne mest. Att de visste. De visste mycket väl vad hon hade gjort. Hon höjde huvudet nonchalant en aning i luften samtidigt som hon gick bestämt vidare, långt bort ifrån dem. Kvinnan hade tidigare gått med på att ta en kaffe. Det skulle ju inte skada. Trots det hade hon missbedömt situationen helt och hållet. De hade inte alls intresserat sig för henne. De ville bara få ut någonting av henne. De hade räknat upp alla fördelar, men allt eftersom så hade kvinnan insett att de bara gynnade dem själva. Hon ville inte vara deras anti-depressiva piller. De hade dessutom talat om henne som om hon var en egendom de borde dela på.
Trots sin stolthet så skämdes hon. Hon skämdes för att hon gått med på tidigare att gå till sängs med båda två, dock vid olika tillfällen. När hon hade insett att de varit vänner hade skammen gjort henne oförmögen att tala. Hon hade bara suttit och gapet, den dagen hon fick det samtalet. Hon hade gått med på en fika, men det visade sig att det inte skulle bli någon försoning. Inte i den formen hon hade tänkt sig. De ville ha mer. Män och deras hunger. Hon lät blicken falla samtidigt som hon gick vidare. Skammen brann inom henne och gjorde röda utslag på hennes kinder. Hur kunde hon. Men hon visste vad männen ville ha. De ville ha ett förhållande där det inte fanns några krav. Inte heller några förväntningar. Visst var de unga alla tre, men de var allt för inspirerade av franska filmer där livet tedde sig annorlunda. Här gick dock gränsen. Hon ville inte ha ett förhållande med de båda. De var som bröder. Och nu ville de ha en syster. En syster som inte hade några sexuella begränsningar. Kvinnan vägrade. Hon vägrade.
Hon vek av vid nästa gata och gick irriterat vidare. Varför kunde hon inte bara få träffa någon som faktiskt var intresserad av henne? De män som hon hade träffat var bara intresserade av sig själva. I alla kvinnor sökte de likheter som skulle stämma överens med dem själva. Aldrig fanns det utrymme för en ny människa. Någon de kunde älska. De älskade bara sig själva. Och i denna självförälskelse, denna narcissism, så kom hon in i bilden. Självklart så var det tvunget att finnas en kvinna med i bilden. Men hon vägrade uppfylla den rollen. Hon suckade. Hon vägrade vara svag och låta dem trösta henne. Hon vägrade spela den rollen. Fast.
Fast. Nu tvekade hon igen. Fast nej. Inte för dem. Inte för de parasiterna. Speciellt den ene. Parasiten kallade hon honom. Och den ene, Illusionisten. Båda var lika patetiska. Båda var lika verklighetsfrånvarande. Hon saknade en fullständig man. Inte en sammansatt helhet, utan en fullständighet. Båda dessa mäns personligheter var ihopklistrade och vårdslöst sammansatta. De var inte fullständiga. De kunde inte förändras eller utvecklas. I deras verklighetsfrånvaro så hade de antagit att hon var en viktig del i deras värld. Hon vägrade. Nervöst tittade hon plötsligt över axeln, ifall de hade följt efter henne. Där fanns ingenting. Kanske hade de insett att hon faktiskt inte var intresserad att vara en del i deras liv. Skammen kom över henne igen. Det första som hade drivit henne till att faktiskt ha sex med båda, var deras gemensamma nämnare, trots att de var mycket olika på många sätt. Det var deras kreativa förmåga. Båda var konstnärer, på sitt eget lilla område. Den ene var musikintresserad. Den andre var filmintresserad. Dessa var två intressen som hon värderade högt i sitt eget liv och därför hade dragningskraften varit naturlig. Och det hade slutat i sex. Kvinnan suckade.
Ibland var det bara som att hon inte kunde eller ville kontrollera sina drifter. Ibland älskade hon att ge efter för impulser och liknande. Hon kunde inte sätta ord på det, men ibland var det som en instinkt tog över henne. Den drevs av lustar och aggressioner och ibland lät hon den delen av sig själv ta över. Hon kapitulerade inför den och i nästa ögonblicket så fann hos sig själv avklädd på en mans säng. Den instinkten förvandlade henne. Och det var den hon skämdes för nu. Hon skämdes inte för sig själv, utan för just den instinkten. Sedan insåg hon dock att hon faktiskt också skämdes för sin oförmåga att kontrollera den.
Kvinnan längtade. Hon längtade efter en människa som skulle se henne och inte sig själv i henne. Hon längtade efter att bli uppskattad för den hon var, inte att uppfylla en mans osynliga kriterier. Vem skulle se henne. Vem skulle upptäcka henne. Hon suckade igen. Det var inte lätt. Alla män var egoistiska. Fast kanske alla kvinnor också. Fan. Skammen brann inom henne. Hon hade slut på ursäkter till sig själv. Kvinnan ville bara hitta sitt förhållande. Inte ett förhållande. Utan sitt förhållande. Hon ville sluta föda skammen inom sig själv, om och om igen. Hon började småspringa.
Och skammen den brann.
Trots sin stolthet så skämdes hon. Hon skämdes för att hon gått med på tidigare att gå till sängs med båda två, dock vid olika tillfällen. När hon hade insett att de varit vänner hade skammen gjort henne oförmögen att tala. Hon hade bara suttit och gapet, den dagen hon fick det samtalet. Hon hade gått med på en fika, men det visade sig att det inte skulle bli någon försoning. Inte i den formen hon hade tänkt sig. De ville ha mer. Män och deras hunger. Hon lät blicken falla samtidigt som hon gick vidare. Skammen brann inom henne och gjorde röda utslag på hennes kinder. Hur kunde hon. Men hon visste vad männen ville ha. De ville ha ett förhållande där det inte fanns några krav. Inte heller några förväntningar. Visst var de unga alla tre, men de var allt för inspirerade av franska filmer där livet tedde sig annorlunda. Här gick dock gränsen. Hon ville inte ha ett förhållande med de båda. De var som bröder. Och nu ville de ha en syster. En syster som inte hade några sexuella begränsningar. Kvinnan vägrade. Hon vägrade.
Hon vek av vid nästa gata och gick irriterat vidare. Varför kunde hon inte bara få träffa någon som faktiskt var intresserad av henne? De män som hon hade träffat var bara intresserade av sig själva. I alla kvinnor sökte de likheter som skulle stämma överens med dem själva. Aldrig fanns det utrymme för en ny människa. Någon de kunde älska. De älskade bara sig själva. Och i denna självförälskelse, denna narcissism, så kom hon in i bilden. Självklart så var det tvunget att finnas en kvinna med i bilden. Men hon vägrade uppfylla den rollen. Hon suckade. Hon vägrade vara svag och låta dem trösta henne. Hon vägrade spela den rollen. Fast.
Fast. Nu tvekade hon igen. Fast nej. Inte för dem. Inte för de parasiterna. Speciellt den ene. Parasiten kallade hon honom. Och den ene, Illusionisten. Båda var lika patetiska. Båda var lika verklighetsfrånvarande. Hon saknade en fullständig man. Inte en sammansatt helhet, utan en fullständighet. Båda dessa mäns personligheter var ihopklistrade och vårdslöst sammansatta. De var inte fullständiga. De kunde inte förändras eller utvecklas. I deras verklighetsfrånvaro så hade de antagit att hon var en viktig del i deras värld. Hon vägrade. Nervöst tittade hon plötsligt över axeln, ifall de hade följt efter henne. Där fanns ingenting. Kanske hade de insett att hon faktiskt inte var intresserad att vara en del i deras liv. Skammen kom över henne igen. Det första som hade drivit henne till att faktiskt ha sex med båda, var deras gemensamma nämnare, trots att de var mycket olika på många sätt. Det var deras kreativa förmåga. Båda var konstnärer, på sitt eget lilla område. Den ene var musikintresserad. Den andre var filmintresserad. Dessa var två intressen som hon värderade högt i sitt eget liv och därför hade dragningskraften varit naturlig. Och det hade slutat i sex. Kvinnan suckade.
Ibland var det bara som att hon inte kunde eller ville kontrollera sina drifter. Ibland älskade hon att ge efter för impulser och liknande. Hon kunde inte sätta ord på det, men ibland var det som en instinkt tog över henne. Den drevs av lustar och aggressioner och ibland lät hon den delen av sig själv ta över. Hon kapitulerade inför den och i nästa ögonblicket så fann hos sig själv avklädd på en mans säng. Den instinkten förvandlade henne. Och det var den hon skämdes för nu. Hon skämdes inte för sig själv, utan för just den instinkten. Sedan insåg hon dock att hon faktiskt också skämdes för sin oförmåga att kontrollera den.
Kvinnan längtade. Hon längtade efter en människa som skulle se henne och inte sig själv i henne. Hon längtade efter att bli uppskattad för den hon var, inte att uppfylla en mans osynliga kriterier. Vem skulle se henne. Vem skulle upptäcka henne. Hon suckade igen. Det var inte lätt. Alla män var egoistiska. Fast kanske alla kvinnor också. Fan. Skammen brann inom henne. Hon hade slut på ursäkter till sig själv. Kvinnan ville bara hitta sitt förhållande. Inte ett förhållande. Utan sitt förhållande. Hon ville sluta föda skammen inom sig själv, om och om igen. Hon började småspringa.
Och skammen den brann.
Allting är ingenting som är meningslöst
Ingenting. Jag är ingenting. Mannen vandrade längs den snötäcka gatan. Stegen ekade då han gick i en perfekt takt, utan att låta sig avbrytas. Verkligheten jagade honom och när han tittade över axeln så vandrade den bakom honom. Vart skulle han fly? Vart skulle han gömma sig? Allting hade förändrats. Samhället förväntade sig nu av honom att han skulle göra egna val och hitta en egen väg i livet. Mannen ville dock inte det. Ingenting, jag är ingenting, repeterade han för sig själv i huvudet. Visst hade det funnits drömmar och målmedvetenhet någon gång i hans liv, men på senare tid hade han avfärdat dem som fantasier. Det fanns ingenting att uppnå, och drömmarna var de illusioner som försäkrade människan att han skulle ta sig dit. Vad var det som fanns kvar nu? Hans framtid var en dimma där han inte kunde urskilja varken detaljer eller konturer. Och i nuet så hemsöktes hans tankar av något som han kallade för hjärnspöken.
Dessa hjärnspöken hånade honom och hans oförmåga. De tryckte ned honom så djupt i sig själv så att han inte längre kände igen sig själv. En klåpare. Det var vad de kallade honom. Mannen ville inte vara en klåpare. Mannen ville vara självständig. Han ville kunna leva självständigt, oberoende av ytttre faktorer, han ville inte bli styrd. Men den drömmen hade han för sedan länge övergivit, och hoppet som en gång hade drivit honom mot det hade bleknat bort. Ingenting. Han var ingenting. Och det var just den meningslösheten som försänkte honom i det dystra tillstånd han befann sig i. Förut hade hans drömmar färglagt livet och gjort vardagen till en transportsträcka för att ta sig vidare i livet. Nu var allt en grå spökvärld där han vandrade runt som en vålnad och den forna vardagen var nu istället hinder för att ta sig fram i livet. Alla dessa rutiner, alla dessa krav. Och begären. De begär som ständigt styrde hans liv. Han hade inte haft sexuellt umgänge på många månader och detta störde honom. Det var också en yttre faktor som påverkade honom. Varför kunde inte samhället ha ett mer avslappnat synsätt på saken?
Alla människor han umgicks med hade han tröttnat på. De var visserligen hans nära vänner som också gjorde vardagen uthärdlig, men han fick inte ut någonting ifrån dem längre. Tidigare hade varit starka figurer som han kunde luta sig tillbaka mot, nu var de bara suddiga konturer som han inte längra kunde förstå. Detta bidrog till den meningslöshet som han upplevde. Alla de intima relationer som han hade drömt om, alla de kravlösa tillstånd som han hade önskat, de fanns inte i hans vardag. Det var bara tillstånd som hade uppstått ur visioner om hur världen skulle se ut. Åh, som det irriterade honom. Hjärnspökena påminde honom återigen om hans meningslöshet och om hans oförmåga att fungera som en fullständig människa. Hur mycket önskade han inte att han kunde bryta fri ifrån alla regler. Dessa regler begränsade honom och hans förmåga. Mannen önskade att han kunde göra något annorlunda. Något spontant. Något som ingen drömt om förut.
Mannen tittade upp och väcktes ur sina tankar. Där gick hans ex. De gick förbi varandra utan att se den andre, precis som mannen hade förväntat sig. Det var visserligen två år sedan nu, men det kändes som om det aldrig hade hänt. Det var inte så att han saknade det, utan istället hånade hjärnspökena honom. De talade om hans stora misslyckande och om hans egoism, hur det styrde hans liv. Mannen spände käken. Han tålde inte kritik han ständigt gav sig själv. Han kunde inte tåla alla de misslyckanden som han målade sin vardag med. En annan sak som hjärnspökena hånade honom för var hans oförmåga att se kärleken i sig själv. Han kunde däremot se den överallt annars, i samhället,i filmer, i böcker. Misslyckandet var dock att han inte kunde se den i sig själv. Han sparkade irriterat på en snöhög och en rök av snö vällde upp. Det fanns ingenting. Han var ingenting. Och det tärde på honom. Det fanns en vag förhoppning om att betyda någonting, att få vara någonting.
Han hade bott själv nu en längre tid i en lägenhet, och i början hade det naturligtvis känts skönt och självständigt, men nu hade det utvecklats i en känsla av ensamhet och övergivenhet. Han var beroende av andra människor och han hatade sig själv för det. Att vara ensam var ett nederlag. När han väl umgicks med människor så höjde han handen så fort de försökte få ett ord i luften, allt för att han skulle få prata klart. Mannen började känna sig som en parasit, ett ondskefullt ting som levde på sina medmänniskor, allt för att denne skulle kunna överleva livet och få ut så mycket som möjligt av det. Han visste dock inte vad hans vänner såg honom som. Senast förra veckan hade han hört ett rykte om sig och hans ansikte förvreds i avsmak när han tänkte på det snacket som gick runt. Där han levde handlade det aldrig om att prata med människor, utan att prata om människor. Han störde sig så otroligt mycket på detta, eftersom det inte fanns någon kommunikation så fort ett problem uppstod. Istället tog man upp det med en tredje part och diskuterade detta med denne. Det var just på detta sätt som rykten uppstod och plötsligt hade mannen känt sig oförmögen att göra något åt det. "Folk" som vissa uttryckte det, hade hört många saker och det fanns många åsikter. "Folk" som han inte ens kände visste allt om de människor som det var värt att känna till någonting om.
Det var också detta som bidrog till den dåliga miljön. Att veta någonting om någon. Det var viktigt för att kunna föra en diskussion. Därför slängde man sig också med begrepp som man inte förstod, för att kunna förklara de fenomen som fanns i samhället. Tidigare hade mannen velat sätta sig ned och talat med dessa personer, men han kände numera att han inte orkade. Låt dem tro vad de vill, brukade han tänka. Dessa människor brukade han kategorisera som pretentiösa, eftersom hela deras världsbild var utformad ifrån ideal som de själva aldrig skulle nå upp till. Samtidigt så var deras självbild så långt ifrån deras idealbild som de gick. Dålig kongruens. Dålig överensstämmelse. Mannen skrattade. Dessa människor som betraktade sig själva som om de vore gudar, och så fort någon ifrågasatte deras gudomlighet så satte de upp skyhöga murar av försvar. Eftersom mannens självbild i förhållandet till självidealet låg så pass nära, så behövde han sällan använda sig av försvarsmekanismer i sociala förhållanden. Kanske var det också därför som de pretentiösa människorna föraktade honom. Mannen fnyste. Men vad innebar det då att vara sig själv? Mannen var trött på det begreppet. Det var något som 2000-talets ungdomar hade blivit hjärntvättade med. Ingen visste nog vad det egentligen innebar. Mannen tvivlade på att ens eremiten i berget visste vem han var. Han var förmodligen lika vilsen som alla andra, skillnaden var nog att han inte reflekterade lika mycket över det.
Mannens promenad hade nu tagit honom till stan. Som han hade förväntat sig så såg han människor han kände eller kände till, men han var inte på humör för att prata med någon. Han ignorerade dem och de ignorerade honom. Ett perfekt socialt utbyte. Båda parter fick ut lika mycket av det. Befrielsen av att slippa heja eller stanna till för att prata med någon. För att detta skulle fungera så var man tvungen att låtsas att man hade bråttom någonstans. Det gick inte att vagga fram och tillbaka med kroppen och hoppas på att få en hälsning. Mannen gick vidare. Fler människor. Ännu fler. Tusen ansikten. Miljoner åsikter. Miljarder tankar. När skulle det ta slut? Mannen kände sig som en bussresenär som inte visste vilken hållplats som han skulle hoppa av vid. Är det här? Nej det är nästa. Eller är det här? Eller var det tre hållplatser tillbaka? Mannen fnyste. Ifall han kände sig själv rätt - och det gjorde han - så skulle han befinna sig på den där bussen väldigt länge innan han hittade rätt. Kanske åka fram och tillbaka några gånger till och med. Ett extravarv. Åh jo, det skulle behövas.
Hjärnspökena återvände och hånade hans oförmåga att skapa och upprätthålla intima relationer. Det var nog den största kritiken han riktade emot sig själv. Mannen mindes inte längre hur det var att älska andra. Sig själv älskade han ironiskt nog och han hatade när människor inte var som honom. Gemenskap var med och byggde upp världen. Till stor del så tyckte han att det var patetiskt. Hans oförmåga att älska någon annan för vem den människan är. Inte älska alla likheter som påminde om honom själv. Hur hade den självförälskelse uppstått? Mannen visste inte det. Trots det så längtade han efter ett förhållande. Mannen hade intalat sig själv många gånger att det var vad han behövde. Han behövde göra alla saker i livet med någon. När han talade om dessa tankar med sina vänner där några hade ett förhållande så började de genast prata om vilket arbete det var. Mannens ansiktsuttryck hårdnade. De förstod inte vad de hade, och de förväntade sig inte heller att omgivningen skulle förstå vad de trodde att de hade. Förhållande-människorna hade förmodligen glömt hur det var att vara ensam. Det är ett arbete att vara ensam också. Det är en överlevnad. Varje dag var man tvungen att skapa förhoppningar som skulle göra så att man orkade ta sig vidare till nästa dag. Förhållande-människorna behövde inte dessa förhoppningar. De visste vad de skulle få och när de skulle få det. Ett sms kunde räcka. Hej ska vi ses idag? En våg av irritation sköljde över mannen. De förstod inte avsaknaden av känslor. De förstod inte intigheten. De förstod inte hur det var att vara ingenting. De hade någonting. Mannen hade ingenting. Han var ingenting.
Mannen tittade upp. Han insåg att han hade gått en bra bit nu och att det förmodligen var dags att vända hem. Fast vadå hem. Hem till vad? Till sin dator där han skulle leta på facebook efter intressanta människor att döda tid med. Hem till den tomma lägenheten där det inte fanns någon att vara med. Ingenting. Allt var ingenting. Och han var allting som var ingenting. Han sparkde i snön. Frustrationen. Och ensamheten. Ensamheten var jobbigast. Alla tankar som uppstod. Avsaknaden av människor. Lycka är bara sann när den är delad. Hjärnspökena återvände för att håna honom. Orden ekade i hans huvud. Tankar om hans meningslöshet och hans oförmåga att göra någonting åt det.
Du är ingenting, intalade de honom.
Du är ingenting och du är allting som är ingenting.
Dessa hjärnspöken hånade honom och hans oförmåga. De tryckte ned honom så djupt i sig själv så att han inte längre kände igen sig själv. En klåpare. Det var vad de kallade honom. Mannen ville inte vara en klåpare. Mannen ville vara självständig. Han ville kunna leva självständigt, oberoende av ytttre faktorer, han ville inte bli styrd. Men den drömmen hade han för sedan länge övergivit, och hoppet som en gång hade drivit honom mot det hade bleknat bort. Ingenting. Han var ingenting. Och det var just den meningslösheten som försänkte honom i det dystra tillstånd han befann sig i. Förut hade hans drömmar färglagt livet och gjort vardagen till en transportsträcka för att ta sig vidare i livet. Nu var allt en grå spökvärld där han vandrade runt som en vålnad och den forna vardagen var nu istället hinder för att ta sig fram i livet. Alla dessa rutiner, alla dessa krav. Och begären. De begär som ständigt styrde hans liv. Han hade inte haft sexuellt umgänge på många månader och detta störde honom. Det var också en yttre faktor som påverkade honom. Varför kunde inte samhället ha ett mer avslappnat synsätt på saken?
Alla människor han umgicks med hade han tröttnat på. De var visserligen hans nära vänner som också gjorde vardagen uthärdlig, men han fick inte ut någonting ifrån dem längre. Tidigare hade varit starka figurer som han kunde luta sig tillbaka mot, nu var de bara suddiga konturer som han inte längra kunde förstå. Detta bidrog till den meningslöshet som han upplevde. Alla de intima relationer som han hade drömt om, alla de kravlösa tillstånd som han hade önskat, de fanns inte i hans vardag. Det var bara tillstånd som hade uppstått ur visioner om hur världen skulle se ut. Åh, som det irriterade honom. Hjärnspökena påminde honom återigen om hans meningslöshet och om hans oförmåga att fungera som en fullständig människa. Hur mycket önskade han inte att han kunde bryta fri ifrån alla regler. Dessa regler begränsade honom och hans förmåga. Mannen önskade att han kunde göra något annorlunda. Något spontant. Något som ingen drömt om förut.
Mannen tittade upp och väcktes ur sina tankar. Där gick hans ex. De gick förbi varandra utan att se den andre, precis som mannen hade förväntat sig. Det var visserligen två år sedan nu, men det kändes som om det aldrig hade hänt. Det var inte så att han saknade det, utan istället hånade hjärnspökena honom. De talade om hans stora misslyckande och om hans egoism, hur det styrde hans liv. Mannen spände käken. Han tålde inte kritik han ständigt gav sig själv. Han kunde inte tåla alla de misslyckanden som han målade sin vardag med. En annan sak som hjärnspökena hånade honom för var hans oförmåga att se kärleken i sig själv. Han kunde däremot se den överallt annars, i samhället,i filmer, i böcker. Misslyckandet var dock att han inte kunde se den i sig själv. Han sparkade irriterat på en snöhög och en rök av snö vällde upp. Det fanns ingenting. Han var ingenting. Och det tärde på honom. Det fanns en vag förhoppning om att betyda någonting, att få vara någonting.
Han hade bott själv nu en längre tid i en lägenhet, och i början hade det naturligtvis känts skönt och självständigt, men nu hade det utvecklats i en känsla av ensamhet och övergivenhet. Han var beroende av andra människor och han hatade sig själv för det. Att vara ensam var ett nederlag. När han väl umgicks med människor så höjde han handen så fort de försökte få ett ord i luften, allt för att han skulle få prata klart. Mannen började känna sig som en parasit, ett ondskefullt ting som levde på sina medmänniskor, allt för att denne skulle kunna överleva livet och få ut så mycket som möjligt av det. Han visste dock inte vad hans vänner såg honom som. Senast förra veckan hade han hört ett rykte om sig och hans ansikte förvreds i avsmak när han tänkte på det snacket som gick runt. Där han levde handlade det aldrig om att prata med människor, utan att prata om människor. Han störde sig så otroligt mycket på detta, eftersom det inte fanns någon kommunikation så fort ett problem uppstod. Istället tog man upp det med en tredje part och diskuterade detta med denne. Det var just på detta sätt som rykten uppstod och plötsligt hade mannen känt sig oförmögen att göra något åt det. "Folk" som vissa uttryckte det, hade hört många saker och det fanns många åsikter. "Folk" som han inte ens kände visste allt om de människor som det var värt att känna till någonting om.
Det var också detta som bidrog till den dåliga miljön. Att veta någonting om någon. Det var viktigt för att kunna föra en diskussion. Därför slängde man sig också med begrepp som man inte förstod, för att kunna förklara de fenomen som fanns i samhället. Tidigare hade mannen velat sätta sig ned och talat med dessa personer, men han kände numera att han inte orkade. Låt dem tro vad de vill, brukade han tänka. Dessa människor brukade han kategorisera som pretentiösa, eftersom hela deras världsbild var utformad ifrån ideal som de själva aldrig skulle nå upp till. Samtidigt så var deras självbild så långt ifrån deras idealbild som de gick. Dålig kongruens. Dålig överensstämmelse. Mannen skrattade. Dessa människor som betraktade sig själva som om de vore gudar, och så fort någon ifrågasatte deras gudomlighet så satte de upp skyhöga murar av försvar. Eftersom mannens självbild i förhållandet till självidealet låg så pass nära, så behövde han sällan använda sig av försvarsmekanismer i sociala förhållanden. Kanske var det också därför som de pretentiösa människorna föraktade honom. Mannen fnyste. Men vad innebar det då att vara sig själv? Mannen var trött på det begreppet. Det var något som 2000-talets ungdomar hade blivit hjärntvättade med. Ingen visste nog vad det egentligen innebar. Mannen tvivlade på att ens eremiten i berget visste vem han var. Han var förmodligen lika vilsen som alla andra, skillnaden var nog att han inte reflekterade lika mycket över det.
Mannens promenad hade nu tagit honom till stan. Som han hade förväntat sig så såg han människor han kände eller kände till, men han var inte på humör för att prata med någon. Han ignorerade dem och de ignorerade honom. Ett perfekt socialt utbyte. Båda parter fick ut lika mycket av det. Befrielsen av att slippa heja eller stanna till för att prata med någon. För att detta skulle fungera så var man tvungen att låtsas att man hade bråttom någonstans. Det gick inte att vagga fram och tillbaka med kroppen och hoppas på att få en hälsning. Mannen gick vidare. Fler människor. Ännu fler. Tusen ansikten. Miljoner åsikter. Miljarder tankar. När skulle det ta slut? Mannen kände sig som en bussresenär som inte visste vilken hållplats som han skulle hoppa av vid. Är det här? Nej det är nästa. Eller är det här? Eller var det tre hållplatser tillbaka? Mannen fnyste. Ifall han kände sig själv rätt - och det gjorde han - så skulle han befinna sig på den där bussen väldigt länge innan han hittade rätt. Kanske åka fram och tillbaka några gånger till och med. Ett extravarv. Åh jo, det skulle behövas.
Hjärnspökena återvände och hånade hans oförmåga att skapa och upprätthålla intima relationer. Det var nog den största kritiken han riktade emot sig själv. Mannen mindes inte längre hur det var att älska andra. Sig själv älskade han ironiskt nog och han hatade när människor inte var som honom. Gemenskap var med och byggde upp världen. Till stor del så tyckte han att det var patetiskt. Hans oförmåga att älska någon annan för vem den människan är. Inte älska alla likheter som påminde om honom själv. Hur hade den självförälskelse uppstått? Mannen visste inte det. Trots det så längtade han efter ett förhållande. Mannen hade intalat sig själv många gånger att det var vad han behövde. Han behövde göra alla saker i livet med någon. När han talade om dessa tankar med sina vänner där några hade ett förhållande så började de genast prata om vilket arbete det var. Mannens ansiktsuttryck hårdnade. De förstod inte vad de hade, och de förväntade sig inte heller att omgivningen skulle förstå vad de trodde att de hade. Förhållande-människorna hade förmodligen glömt hur det var att vara ensam. Det är ett arbete att vara ensam också. Det är en överlevnad. Varje dag var man tvungen att skapa förhoppningar som skulle göra så att man orkade ta sig vidare till nästa dag. Förhållande-människorna behövde inte dessa förhoppningar. De visste vad de skulle få och när de skulle få det. Ett sms kunde räcka. Hej ska vi ses idag? En våg av irritation sköljde över mannen. De förstod inte avsaknaden av känslor. De förstod inte intigheten. De förstod inte hur det var att vara ingenting. De hade någonting. Mannen hade ingenting. Han var ingenting.
Mannen tittade upp. Han insåg att han hade gått en bra bit nu och att det förmodligen var dags att vända hem. Fast vadå hem. Hem till vad? Till sin dator där han skulle leta på facebook efter intressanta människor att döda tid med. Hem till den tomma lägenheten där det inte fanns någon att vara med. Ingenting. Allt var ingenting. Och han var allting som var ingenting. Han sparkde i snön. Frustrationen. Och ensamheten. Ensamheten var jobbigast. Alla tankar som uppstod. Avsaknaden av människor. Lycka är bara sann när den är delad. Hjärnspökena återvände för att håna honom. Orden ekade i hans huvud. Tankar om hans meningslöshet och hans oförmåga att göra någonting åt det.
Du är ingenting, intalade de honom.
Du är ingenting och du är allting som är ingenting.
letar letar letar letar
hur vi utvecklas som människor
hur vi förändrar varandra
hur vi smälter ihop i varandra
hur vi börjar likna våra vänner
hur vi har samma skratt
hur vi har samma ansiktsuttryck
hur vi har samma begrepp
det finns så många historier
HÖR DU DET
DET FINNS SÅ MÅNGA HISTORIER JAG VILL BERÄTTA
hur vi förändrar varandra
hur vi smälter ihop i varandra
hur vi börjar likna våra vänner
hur vi har samma skratt
hur vi har samma ansiktsuttryck
hur vi har samma begrepp
det finns så många historier
HÖR DU DET
DET FINNS SÅ MÅNGA HISTORIER JAG VILL BERÄTTA
konstnärens dilemma
för många begär
för många plikter
är jag dömd till frihet
hörru
är jag det det
är jag dömd till frihet
kan du inte bara förlåta mig
kan vi inte bara sammansmälta
som jag fantiserat om så många gånger förut
snälla
jag kan lära mig att älska dig
det vore ju inte så svårt
(samtidigt)
(samtidigt är jag trött på samma argument jag alltid hört)
(innerst inne så kan jag inte älska dig)
(det är för att det finns fler av dig)
(du är inte fullständig)
(du är inte hel)
(du är kluven)
HÖR DU DET
DU ÄR KLUVEN
TVÅ SIDOR AV KREATIVITETEN
OCH I DIN FÖRVIRRING VET DU INTE VILKEN RÖST DU SKA LYSSNA PÅ
(hur kan du tvinga oss till att leva)
(hur kan du vara så själslös)
för många plikter
är jag dömd till frihet
hörru
är jag det det
är jag dömd till frihet
kan du inte bara förlåta mig
kan vi inte bara sammansmälta
som jag fantiserat om så många gånger förut
snälla
jag kan lära mig att älska dig
det vore ju inte så svårt
(samtidigt)
(samtidigt är jag trött på samma argument jag alltid hört)
(innerst inne så kan jag inte älska dig)
(det är för att det finns fler av dig)
(du är inte fullständig)
(du är inte hel)
(du är kluven)
HÖR DU DET
DU ÄR KLUVEN
TVÅ SIDOR AV KREATIVITETEN
OCH I DIN FÖRVIRRING VET DU INTE VILKEN RÖST DU SKA LYSSNA PÅ
(hur kan du tvinga oss till att leva)
(hur kan du vara så själslös)
Personlighetens komplex
förlåt men det är så svårt ibland
svårt att avgöra vad som händer
kan inte tolka situationen neutralt
ett sådant komplex
oförmögen att göra val
kan bara ge efter för begär
eller stå emot dem
finns inget val
förlåt men jag kan inte påverka
jag förstår inte vad som händer
förlåt
HAHAHAHAHAHAHAH SE FULLSTÄNDIGHETEN
SE HELHETEN
ÄNTLIGEN KOMPLETT
ÄNTLIGEN EN PERFEKT REFLEKTION
(så söndersliten)
svårt att avgöra vad som händer
kan inte tolka situationen neutralt
ett sådant komplex
oförmögen att göra val
kan bara ge efter för begär
eller stå emot dem
finns inget val
förlåt men jag kan inte påverka
jag förstår inte vad som händer
förlåt
HAHAHAHAHAHAHAH SE FULLSTÄNDIGHETEN
SE HELHETEN
ÄNTLIGEN KOMPLETT
ÄNTLIGEN EN PERFEKT REFLEKTION
(så söndersliten)
kontra
är trött på människor
är trött på gemenskap
men för feg för att isolera mig
behöver
behöver människor
behöver gemenskap
men jag klarar inte av att se andras gemenskap
vill inte
kan inte
är trött på gemenskap
men för feg för att isolera mig
behöver
behöver människor
behöver gemenskap
men jag klarar inte av att se andras gemenskap
vill inte
kan inte
självideal
är så trött
på pretentiösa människor
med dålig kongruens
ni förstår ju inte
stackars er
stackars er
på pretentiösa människor
med dålig kongruens
ni förstår ju inte
stackars er
stackars er
varför ser jag samma saker
regression
när jag inte riktigt orkar
börjar falla tillbaka i samma beteende
vill inte
vill vara en hel människa
hatar alll
förstörelse
klarar inte av det
när jag inte riktigt orkar
börjar falla tillbaka i samma beteende
vill inte
vill vara en hel människa
hatar alll
förstörelse
klarar inte av det
fas ett
- Hur kommer det sig att du övergav alla känslomässiga band så fort?
- Jo, för att jag har gjort det så många gånger förut.
- Jasså. Men är du inte rädd för att det ska göra dig till en känslokall människa?
- Är jag inte redan det?
- Nej, jag såg dig gråta till en film igår. Det finns känslor inom dig men du döljer dem. Varför?
- Det är inte känslor. Det är vaga förhoppningar. På senare tid så har de upphört. Det finns inga känslor heller. Varken dåliga eller bra. Det finns bara en önskan om att känna något sant. Sann smärta. Sann lycka. Vadsomhelst. Bara det är sant. Tidigare har jag varit en skådespelare som måste projicera andras känslor och andras tankar. Jag vill inte vara en skådespelare längre. Jag vill vara regissören i mitt liv. Det är just därför jag förträngde tankarna om henne. Just för att de inte var sanna. Det var bara en illusion.
(?????????????????)
(han ljuger för sig själv)
(han förnekar det faktum att han är ensam)
(han förnekar sanningen eftersom den är obekväm)
(den tillfredsställer honom inte)
(stackars honom)
(han är så trångsynt)
- Jo, för att jag har gjort det så många gånger förut.
- Jasså. Men är du inte rädd för att det ska göra dig till en känslokall människa?
- Är jag inte redan det?
- Nej, jag såg dig gråta till en film igår. Det finns känslor inom dig men du döljer dem. Varför?
- Det är inte känslor. Det är vaga förhoppningar. På senare tid så har de upphört. Det finns inga känslor heller. Varken dåliga eller bra. Det finns bara en önskan om att känna något sant. Sann smärta. Sann lycka. Vadsomhelst. Bara det är sant. Tidigare har jag varit en skådespelare som måste projicera andras känslor och andras tankar. Jag vill inte vara en skådespelare längre. Jag vill vara regissören i mitt liv. Det är just därför jag förträngde tankarna om henne. Just för att de inte var sanna. Det var bara en illusion.
(?????????????????)
(han ljuger för sig själv)
(han förnekar det faktum att han är ensam)
(han förnekar sanningen eftersom den är obekväm)
(den tillfredsställer honom inte)
(stackars honom)
(han är så trångsynt)
är inte ledsen bara uttråkad
frihet
vad är det
du vet väl hur svårt det är
svårt att vara dedikerad
jag tror jag slutade försöka
jag var inte tillräckligt hängiven
och som alla andra
som allla andra
herregud
ja verkligen
vart tar världen vägen
gamla minnesbilder
på saker som aldrig existerat
jag förstår inte längre
hjälp mig förstå
fast du
du är inte speciell
jag gör dig speciell
jag valde att göra dig speciell
stackars lilla tanke
ditt inflytande börjar krympa
nu bleknar du bort
precis som alla de andra
jobbigt att vara en osynlig människa
fast kanske inte så jobbigt
när man lägger märke till de andras blickar
jag tror du klarar dig ändå
jag tror faktiskt det
vad är det
du vet väl hur svårt det är
svårt att vara dedikerad
jag tror jag slutade försöka
jag var inte tillräckligt hängiven
och som alla andra
som allla andra
herregud
ja verkligen
vart tar världen vägen
gamla minnesbilder
på saker som aldrig existerat
jag förstår inte längre
hjälp mig förstå
fast du
du är inte speciell
jag gör dig speciell
jag valde att göra dig speciell
stackars lilla tanke
ditt inflytande börjar krympa
nu bleknar du bort
precis som alla de andra
jobbigt att vara en osynlig människa
fast kanske inte så jobbigt
när man lägger märke till de andras blickar
jag tror du klarar dig ändå
jag tror faktiskt det
(konserv)
behöver inte vara en skådespelare
så skönt
nu kan jag vara mig själv
och slippa dölja smärta
så fruktansvärt skönt
så väldigt väldigt skönt
skönt
så skönt
nu kan jag vara mig själv
och slippa dölja smärta
så fruktansvärt skönt
så väldigt väldigt skönt
skönt
är vi så mycket äldre nu
[Well I wonder]
ser inga möjligheter längre
ser bara verklighetsflykter
och jag upptäcker mig själv med att fråga
vad händer egentligen på riktigt
allt det där som jag ville hända
var det bara en illusion
ibland förstår jag inte riktigt
jag försöker och försöker
men ibland är det som att
som om som att
som att det inte betyder något
jag längtar efter spänningen
den där knuten i mitt bröst
vart tog den vägen
den där spännande känslan
känslan att något ska hända
något att se framemot
något att längta efter
vad hände med det
nu finns det bara förtvivlan
och fruktan
och jag
jag är så liten
någon gång
om kanske tio år eller något
och vi fortfarande finns till
då ska jag fråga dig såhär
"visst var vi unga
men är vi så mycket äldre nu?"
hörru
lilla tanke
är vi så mycket äldre nu?
(hon)
(hon som inte ser)
(jo vi har sett henne)
(stackars lilla tanke)
(så väldigt väldigt liten)
OCH SAMTIDIGT
SÅ VISKAR EN ANNAN RÖST
en röst jag inte vågar lyssna på
rösten säger att allt kommer bli som jag hoppas
och jag vill verkligen
jag vill
ser inga möjligheter längre
ser bara verklighetsflykter
och jag upptäcker mig själv med att fråga
vad händer egentligen på riktigt
allt det där som jag ville hända
var det bara en illusion
ibland förstår jag inte riktigt
jag försöker och försöker
men ibland är det som att
som om som att
som att det inte betyder något
jag längtar efter spänningen
den där knuten i mitt bröst
vart tog den vägen
den där spännande känslan
känslan att något ska hända
något att se framemot
något att längta efter
vad hände med det
nu finns det bara förtvivlan
och fruktan
och jag
jag är så liten
någon gång
om kanske tio år eller något
och vi fortfarande finns till
då ska jag fråga dig såhär
"visst var vi unga
men är vi så mycket äldre nu?"
hörru
lilla tanke
är vi så mycket äldre nu?
(hon)
(hon som inte ser)
(jo vi har sett henne)
(stackars lilla tanke)
(så väldigt väldigt liten)
OCH SAMTIDIGT
SÅ VISKAR EN ANNAN RÖST
en röst jag inte vågar lyssna på
rösten säger att allt kommer bli som jag hoppas
och jag vill verkligen
jag vill
ka
vägrar vara en skådespelare
hör du det
jag vägrar vara en skådespelare
jag vill inte vara med dig
inte om jag ska vara en skådespelare
hör du det
jag vägrar
hör du det
jag vägrar vara en skådespelare
jag vill inte vara med dig
inte om jag ska vara en skådespelare
hör du det
jag vägrar
ås asnbt
Vår kommunikation
den börjar blekna bort
jag förstår inte riktigt
fast jo jag förstår nog ändå
det är saker man ser
en oskyldig nyårskyss
så synd att det måste avgöra
nu isolering
ISOLERING ISOLERING ISOLERING
den börjar blekna bort
jag förstår inte riktigt
fast jo jag förstår nog ändå
det är saker man ser
en oskyldig nyårskyss
så synd att det måste avgöra
nu isolering
ISOLERING ISOLERING ISOLERING
