blyertsvals
först lyssnade jag inte på vad du sa
var det en slags sinnessvaghet
duvet när bildkompositionen saknar kongruens
jag sa till mig själv att du var unik
var det ännu en lögn
eller för första gången någonting äkta
för du vet jag är okränkbar martyr
jag tål inga slag mot en polerad självbild
eller kritik emot mina genomtänkta beslut
men när vi rimmade oss fram i en blyertsvals
då kände jag hur livslusten rycktes med
ett osynligt band av kreativitet
binder oss samman
förenar oss
eller är det bara en dekadent mans feberdrömmar
om något större och vackrare än honom själv
för när stjärnor sprängs som fyrverkerier
så regnar askan ned och smutsar ned ditt hår
jag ser mig själv i ögonen
och undrar vems fel är det här
för vem var det egentligen vem som närmade sig vem
det kanske inte spelar någon roll
inte för nedbrutna män utan hopp
de av kärlekens lustar förstörda
där åtrån alltid väger mest
de är inte män som för någon annans talan
de för endast sin egen talan
en talan somsnärjad av lögnens tentakler
och de ser varenda av dina svagheter
de bryter ned dig bit för bit
för att sedan återbygga dig efter deras egna behag
så därför undrar jag lilla blomma
är jag en av dessa män
känner jag inte längre igen kärlekens röst
när hon kallar mig hem
har min syn blivit så fördärvad
så att jag inte ser vad som är vackert
och har jag verkligen blivit så kall
så jag inte längre känner hennes livliga händer
så rikta din kritik
bryt ned mig till grunden
förslava mina tankar i en tankeprocess
smid bojor av begräsningar
och fjättra mig i min egen skam
slit upp mina ögon
tvinga mig att se förödelsen som följer i mina spår
viska med frostiga läppar om mina brott jag begått
låt mig kravla runt i min egen avföring
precis som jag låtit de andra gjort
och skratta åt mina misslyckanden
gör allt det där
för då är vi så lika du och jag
och trots hur vacker en blyertsvals är
så kränker ingen en okränkbar martyr
Pállando
jag har sett det komma
jag känner hur det närmar sig
fast är det trots allt
ännu än lögn som stärker sitt grepp
en iskall hand som hårdnar
om ett oskyldigt hjärta
om en vissnande blomma
eller är det istället
sanningens varsamma smekning
kan det göra att sinneskraven bleknar
att jag äntligen ser mig själv
utan att blekna i andras kontrast
att jag tar hennes händer
utan att känna hur såren går upp
men ännu en gång
när händelseförloppet står stilla
kan jag inte ett slut
ett realistiskt slut
på all smärta som jag förorsakat
en lidande värld
som om jag skulle falla ned på knä
be om guds bestraffning
när jag alltid
som så många gånger förut
alltid sluppit undan
för hans bestraffning är inte
att se över sina synder
utan han förbannar oss
att göra dem om och om igen
och vi förstår vi vet
vi ser dem tydligare än alla andra
men du
är du verkligen en av oss
det återstår att se
om du har samma sår i dina händer
om ditt samvetskval
väger lika mycket som mitt
titta bara inte bort
snälla
titta bara inte bort
