kontrast
"som om jag ville. som jag orkade." sa hon och tryckte sig mot väggen. sådan hjälplöset. sådan meningslösthet. hon öppnade ena ögat och där låg han på golvet.i det där rummet med de vita tomma väggarna. fast det var något konstigt. det fanns massa fläckar. svarta fläckar. hon visste inte vart de kom ifrån.
"jag är trött på det här." sa han och reste sig sakta upp. men han hade knappt rest sig förrän han ramlade igen. han tittade på sina händer och såg svarta fläckar som spred sig över händerna. han knöt ihop händerna och reste sig sakta den här gången. han tittade ned på kvinnan. även hon hade svarta fläckar som spred sig över benen. mannen förstod inte. han började gå sakta framemot kvinnan och stannade en bit ifrån henne. "jag hatar dig." kastade han ur sig. "jag hatar dig. hör du det?" han letade runt i rummet och där fanns det som han letade efter. en liten liten spegel och han hämtade den och satte sig bredvid kvinnan. han tvingade upp hennes ansikte i hans knä och placerade spegeln framför henne.
"ser du?" frågade han. "det här är du. och i ditt ansikte kan jag se så mycket. dina ögon är ihopsjunka. förut var de charmiga och alldeles fulla av liv. nu har de sjunkit ihop som gravar. numera utstrålar de falskhet och allt du gör för att manipulera din omgivning. ser du påsarna under dina ögon? du har börjat sova dåligt och det tär på dig. du ligger vaken på nätterna och tycker synd om dig själv. du orkar inte med vardagen. istället tar du ut det på alla andra. och ögonbrynen? numera är de förvridna på ett sådant sätt som gör att du ser ledsen ut. det är för att du söker medlidande. du klarar inte av din tillvaro. kan du också se dina käkben? de är alldeles spetsiga och vassa, redo att borra in sig i någons axel, för att förmedla den smärta du själv säger att du bär på. och det bara för att du sedan ska gråta dina tårar, så att någon annan smakar salt. din mun. den har också sjunkit ihop. förut hade du gropar när du log, men inte längre. de har försvunnit eftersom du inte längre ler. numera är din mun ett streck som visar din likgiltighet gentemot oss andra. dina läppar är inte längre fylliga, det är som luften ur dem har pysit ut. ditt hår. ditt hår är slitet och okammat. du har slutat sköta det. för dig är det numera likgiltigt hur du ser ut, eftersom allt du begär är hur andra ska få samma bild av dig som du har. allt det där ser jag. hur kan du inte se det?" avslutade mannen och slängde spegeln i golvet.
"det är dig själv du ser." sa hon tyst. "det är för att vi är så lika du och jag."
"jag står inte ut med dig. jag står inte ut med det här vita rummet. jag står inte ut med dessa svarta fläckar. varför har du fött hatet inom oss? varför har du hållt det vid liv med all din livsvilja? vad är det för pervers tanke som du har skapat, en tanke om alltings lidande och längtan efter intigheten? jag förstår dig inte längre. och jag antar att det är mitt fel eftersom jag såg dig falla utan att göra något. du är förlorad. hör du det? du är förlorad." mannen sjönk ned bredvid henne.
de vita väggarna började luta inåt. taket började tryckas ned. de svarta fläckarna spred sig. de kröp över de bådas skinn och mannen skrek och började klia och klösa på sina armar. när han gjorde det slet han upp sår och en svart vätska började bubbla och den bildade fräsande pölar på marken.
"låt det vara." sa hon alldeles lugnt. hon tog mannens hand och förde den till sitt bröst. "hör du? jag lever fortfarande. du lever också. vi kommer överleva det här. allting kommer ordna sig." hon lutade sig emot mannens bröst samtidigt som hon hörde hans snyftningar.
"aldrig förut har jag känt mig så svag." sa han. "rädslan ligger som en snara om halsen. hur hamnade vi i den här situationen? vi som outgrundligt älskade varandra. jag är så rädd. jag är så fruktansvärt rädd."
"tänk på havet." sa hon och i samma ögonblick började de svarta fläckarna sprida sig till hennes ansikte. de kom allt närmare hennes ögon. "tänk på havet som vi alltid velat nå. vi måste komma ifrån den här cykeln. tänk på havet. havet. havet är allt."
"men jag tror inte på sådan..t... strun..t...." mannens ögon blev svarta och livlösa. hans hand föll slapp mot golvet.
"nu har jag gjort mig fri ifrån kärleken." sa hon och blundade. hon föll igenom en svart spiral och vita fläckar dansade runt i tomheten. ljussken blixtrade förbi henne när hon föll i tomheten. våldsamma krafter slängde henne fram och tillbaka.
sedan ett hav
en evighet
och trots att hon inte längre hade ett ansikte
så kände hon värmen ifrån sitt leende
hur det spred sig
och hela världen log
och värmen var överväldigande
och ljuset smekte hennes ickeexisterande ansikte
utan ben så sprang hon på ytan och ljuset stänkte omkring henne
hon dök i
och svalde evigheten
och hon log
hon log
"jag är trött på det här." sa han och reste sig sakta upp. men han hade knappt rest sig förrän han ramlade igen. han tittade på sina händer och såg svarta fläckar som spred sig över händerna. han knöt ihop händerna och reste sig sakta den här gången. han tittade ned på kvinnan. även hon hade svarta fläckar som spred sig över benen. mannen förstod inte. han började gå sakta framemot kvinnan och stannade en bit ifrån henne. "jag hatar dig." kastade han ur sig. "jag hatar dig. hör du det?" han letade runt i rummet och där fanns det som han letade efter. en liten liten spegel och han hämtade den och satte sig bredvid kvinnan. han tvingade upp hennes ansikte i hans knä och placerade spegeln framför henne.
"ser du?" frågade han. "det här är du. och i ditt ansikte kan jag se så mycket. dina ögon är ihopsjunka. förut var de charmiga och alldeles fulla av liv. nu har de sjunkit ihop som gravar. numera utstrålar de falskhet och allt du gör för att manipulera din omgivning. ser du påsarna under dina ögon? du har börjat sova dåligt och det tär på dig. du ligger vaken på nätterna och tycker synd om dig själv. du orkar inte med vardagen. istället tar du ut det på alla andra. och ögonbrynen? numera är de förvridna på ett sådant sätt som gör att du ser ledsen ut. det är för att du söker medlidande. du klarar inte av din tillvaro. kan du också se dina käkben? de är alldeles spetsiga och vassa, redo att borra in sig i någons axel, för att förmedla den smärta du själv säger att du bär på. och det bara för att du sedan ska gråta dina tårar, så att någon annan smakar salt. din mun. den har också sjunkit ihop. förut hade du gropar när du log, men inte längre. de har försvunnit eftersom du inte längre ler. numera är din mun ett streck som visar din likgiltighet gentemot oss andra. dina läppar är inte längre fylliga, det är som luften ur dem har pysit ut. ditt hår. ditt hår är slitet och okammat. du har slutat sköta det. för dig är det numera likgiltigt hur du ser ut, eftersom allt du begär är hur andra ska få samma bild av dig som du har. allt det där ser jag. hur kan du inte se det?" avslutade mannen och slängde spegeln i golvet.
"det är dig själv du ser." sa hon tyst. "det är för att vi är så lika du och jag."
"jag står inte ut med dig. jag står inte ut med det här vita rummet. jag står inte ut med dessa svarta fläckar. varför har du fött hatet inom oss? varför har du hållt det vid liv med all din livsvilja? vad är det för pervers tanke som du har skapat, en tanke om alltings lidande och längtan efter intigheten? jag förstår dig inte längre. och jag antar att det är mitt fel eftersom jag såg dig falla utan att göra något. du är förlorad. hör du det? du är förlorad." mannen sjönk ned bredvid henne.
de vita väggarna började luta inåt. taket började tryckas ned. de svarta fläckarna spred sig. de kröp över de bådas skinn och mannen skrek och började klia och klösa på sina armar. när han gjorde det slet han upp sår och en svart vätska började bubbla och den bildade fräsande pölar på marken.
"låt det vara." sa hon alldeles lugnt. hon tog mannens hand och förde den till sitt bröst. "hör du? jag lever fortfarande. du lever också. vi kommer överleva det här. allting kommer ordna sig." hon lutade sig emot mannens bröst samtidigt som hon hörde hans snyftningar.
"aldrig förut har jag känt mig så svag." sa han. "rädslan ligger som en snara om halsen. hur hamnade vi i den här situationen? vi som outgrundligt älskade varandra. jag är så rädd. jag är så fruktansvärt rädd."
"tänk på havet." sa hon och i samma ögonblick började de svarta fläckarna sprida sig till hennes ansikte. de kom allt närmare hennes ögon. "tänk på havet som vi alltid velat nå. vi måste komma ifrån den här cykeln. tänk på havet. havet. havet är allt."
"men jag tror inte på sådan..t... strun..t...." mannens ögon blev svarta och livlösa. hans hand föll slapp mot golvet.
"nu har jag gjort mig fri ifrån kärleken." sa hon och blundade. hon föll igenom en svart spiral och vita fläckar dansade runt i tomheten. ljussken blixtrade förbi henne när hon föll i tomheten. våldsamma krafter slängde henne fram och tillbaka.
sedan ett hav
en evighet
och trots att hon inte längre hade ett ansikte
så kände hon värmen ifrån sitt leende
hur det spred sig
och hela världen log
och värmen var överväldigande
och ljuset smekte hennes ickeexisterande ansikte
utan ben så sprang hon på ytan och ljuset stänkte omkring henne
hon dök i
och svalde evigheten
och hon log
hon log
gräv djupare du patetiska människa
åh jag har sett dig så många gånger
och jag har sett dina svagheter
hur klarar du egentligen av din tillvaro
hur klarar du av att fungera som människa
du lämnar svarta fotspår efter dig
och den där svarta vätskan är gift
du lämnar gift efter dig
så många gånger som du har gått
gått på mina som mest intima platser
där har du lämnat dina svarta fotspår
och de tynger ned mig
de får tankarna att förruttna
och du gräver alla gravar åt mig
och där begraver du mina minnen
där reser du gravstenar
som ett minne för alla minnen
och jag frågar mig själv
vad är det du vill uppnå
vad är det du egentligen vill åstadkomma
tror du inte att jag har sett dig och dina misslyckanden
tror du inte att jag har räknat alla dina fel
det finns ingenting du kan göra längre
men så ihärdigt så fortsätter du
och marken du gräver i blir allt hårdare
men du gräver vidare
för du vet väl
att marken i en mans hjärta är stenigare
och där försöker du plantera dina blommor
men för dem finns det ingen sol och inget syre
det är bortom min förståelse nu
hur du orkar hålla igång din strävan
och alla röster skriker åt dig att sluta
sluta gräva för marken blir bara stenigare
snart har du nått botten
alla gravstenar börjar förvittna
för den svarta vinden äter upp dem långsamt
gnager biter tuggar river klöser
förstår du inte att eviga ögonblick inte existerar
varför försöker du föreviga dem
förstår du inte att allting är förlorat
för när du dansar mot de mörka landen
så kommer ingen att se dig försvinna
ingen kommer se när du gråter i regnet
alla dessa ögonblick är förlorade i tiden
ingen kommer höra din röst
när du skriker i den svarta vindens dån
kära älskade lilla tanke
i tankeprocessen finns det inga eviga ögonblick
all din meningslöshet
all din tomhet
kommer bli fulländad när du dansar där i regnet
hälsa honom från mig
han med de kalla ögonen
han med det vita ansiktet
han med den bistra uppsynen
hälsa honom
för trots att han besöker mig dagligen
så förnekar jag honom allt jag kan
allt för att upprätthålla självbevarelsedriften
men du
du är bortom mig nu
jag kan höra den svarta vindens dån
och den hungrar
den hungrar efter människan och hennes betydelselöshet
efter dig och din oförmåga att leva
hör du det
du är bortom mig nu
snart kommer alla fanor hissas
snart kommer alla körer sjunga
snart kommer alla basuner låta
och då kan du inte gräva djupare
då finns det bara sten kvar
för marken i mitt hjärta är stenigare
det finns inget här för dig lilla tanke
det finns inget mer för dig att hämta
gråt i regnet och skrik i tomheten
för ingen kommer se eller höra dig
och jag har sett dina svagheter
hur klarar du egentligen av din tillvaro
hur klarar du av att fungera som människa
du lämnar svarta fotspår efter dig
och den där svarta vätskan är gift
du lämnar gift efter dig
så många gånger som du har gått
gått på mina som mest intima platser
där har du lämnat dina svarta fotspår
och de tynger ned mig
de får tankarna att förruttna
och du gräver alla gravar åt mig
och där begraver du mina minnen
där reser du gravstenar
som ett minne för alla minnen
och jag frågar mig själv
vad är det du vill uppnå
vad är det du egentligen vill åstadkomma
tror du inte att jag har sett dig och dina misslyckanden
tror du inte att jag har räknat alla dina fel
det finns ingenting du kan göra längre
men så ihärdigt så fortsätter du
och marken du gräver i blir allt hårdare
men du gräver vidare
för du vet väl
att marken i en mans hjärta är stenigare
och där försöker du plantera dina blommor
men för dem finns det ingen sol och inget syre
det är bortom min förståelse nu
hur du orkar hålla igång din strävan
och alla röster skriker åt dig att sluta
sluta gräva för marken blir bara stenigare
snart har du nått botten
alla gravstenar börjar förvittna
för den svarta vinden äter upp dem långsamt
gnager biter tuggar river klöser
förstår du inte att eviga ögonblick inte existerar
varför försöker du föreviga dem
förstår du inte att allting är förlorat
för när du dansar mot de mörka landen
så kommer ingen att se dig försvinna
ingen kommer se när du gråter i regnet
alla dessa ögonblick är förlorade i tiden
ingen kommer höra din röst
när du skriker i den svarta vindens dån
kära älskade lilla tanke
i tankeprocessen finns det inga eviga ögonblick
all din meningslöshet
all din tomhet
kommer bli fulländad när du dansar där i regnet
hälsa honom från mig
han med de kalla ögonen
han med det vita ansiktet
han med den bistra uppsynen
hälsa honom
för trots att han besöker mig dagligen
så förnekar jag honom allt jag kan
allt för att upprätthålla självbevarelsedriften
men du
du är bortom mig nu
jag kan höra den svarta vindens dån
och den hungrar
den hungrar efter människan och hennes betydelselöshet
efter dig och din oförmåga att leva
hör du det
du är bortom mig nu
snart kommer alla fanor hissas
snart kommer alla körer sjunga
snart kommer alla basuner låta
och då kan du inte gräva djupare
då finns det bara sten kvar
för marken i mitt hjärta är stenigare
det finns inget här för dig lilla tanke
det finns inget mer för dig att hämta
gråt i regnet och skrik i tomheten
för ingen kommer se eller höra dig
kan inte
när allting samlas på samma plats
när hela världens smärta koncentreras
då ser jag dig
och jag ser ditt lidande
och jag förundras över hur du överlever
du har ställt dig utanför människornas gemenskap
du har isolerat dig
i din ensamhet sjunger du dina sånger
sånger om misslyckanden
sånger om besvikelse
och hur ska vi leva
kan du berätta det för mig
hur ska vi leva
hur ska vi sätta upp mål för oss själva
hur ska vi se sambandet i det vackra
hur ska vi någonsin kunna älska oss själva
jag vänder upp ditt ansikte
men du vänder bort blicken
förkastelsen
jag älskar dig men du förkastar mig
besvikelsen i ögonen
de tunga ögonlocken som stänger ut mig
armarna som beskyddar
du vill inte veta av mig
som du suckar åt mina kommentarer
när jag försöker förmedla någonting sant
hur du ignorerar min vilja
du har överigivit mig
och jag har övergivit dig
och tillsammans övergav vi gemenskapen
och som jag hatar den ibland
hur den formar oss
hur den styr oss
och jag hatar hur jag längtar efter den
jag hatar musiken av kärlek
för den skär sig
alla toner går fel
jag vill att de ska gå såhär
men de går istället sådär
och ingenting
ingenting jag någonsin önskat
blir som jag vill
och meningslöstheten är den spegel jag har
och jag ser den varje dag
och jag ser allting som jag någonsin undvikit
jag ser mig själv och grips av rädsla
för det här är inte alls som jag velat
du
du förstör mig
(och oss)
(???????????)
band
Love will tear us apart
again
again
4
All those moments
will be lost
in time
like
tears
in rain.
will be lost
in time
like
tears
in rain.
viskningar och rop
nu
jag vet nu
du har sett min smärta
jag har sett din förtvivlan
och allting förvrids i en spiral
som förenar oss
under en längre tid nu
så har jag stått ut med din likgiltighet
dina tomma ögon
dina veck under ögonen
dina kalla händer
din hånleende mun
ditt slitna hår
dina djupa suckar
jag har sett allt det där
och du försöker dölja det i förtvivlan
du vill ha medlidande
du vill ha trygghet
du vill ha värmen som du aldrig fick
hela ditt liv har varit en intighet
och nu skriker du i tomrummet
men vem tror du ska höra dig
det är ingen som lyssnar på den skrikande rösten
först när du viskar så hör vi
när du viskar om din smärta
din förtvivlan
dina dåliga dagar
din kroniska ångest
dina misslyckanden
vi hör dig
men det är ingen som lyssnar
och då kryper du ihop i mörkret
dina blanka ögon speglar din likgiltighet
din likgiltighet inför oss andra
för här i din värld finns bara ditt lidande
varför kan du inte se mitt lidande likväl
varför tror du att bördan bara är din egen
när viskningarna övergår till rop
det är då jag känner din förtvivlan
din oförmåga att förändra din tillvaro
din ovilja att se det goda inom dig själv
din misslyckande med att uppnå helhet
och jag undrar varför jag älskar dig
ibland undrar jag det
jag undrar hur jag orkar genomlida det
och jag undrar om jag får ut något av det
jag kan dö för dina synder
jag kan vara martyren
men jag klarar inte av
att långsamt se mig själv dö
du är gift
hör du det
du är gift
jag vet nu
du har sett min smärta
jag har sett din förtvivlan
och allting förvrids i en spiral
som förenar oss
under en längre tid nu
så har jag stått ut med din likgiltighet
dina tomma ögon
dina veck under ögonen
dina kalla händer
din hånleende mun
ditt slitna hår
dina djupa suckar
jag har sett allt det där
och du försöker dölja det i förtvivlan
du vill ha medlidande
du vill ha trygghet
du vill ha värmen som du aldrig fick
hela ditt liv har varit en intighet
och nu skriker du i tomrummet
men vem tror du ska höra dig
det är ingen som lyssnar på den skrikande rösten
först när du viskar så hör vi
när du viskar om din smärta
din förtvivlan
dina dåliga dagar
din kroniska ångest
dina misslyckanden
vi hör dig
men det är ingen som lyssnar
och då kryper du ihop i mörkret
dina blanka ögon speglar din likgiltighet
din likgiltighet inför oss andra
för här i din värld finns bara ditt lidande
varför kan du inte se mitt lidande likväl
varför tror du att bördan bara är din egen
när viskningarna övergår till rop
det är då jag känner din förtvivlan
din oförmåga att förändra din tillvaro
din ovilja att se det goda inom dig själv
din misslyckande med att uppnå helhet
och jag undrar varför jag älskar dig
ibland undrar jag det
jag undrar hur jag orkar genomlida det
och jag undrar om jag får ut något av det
jag kan dö för dina synder
jag kan vara martyren
men jag klarar inte av
att långsamt se mig själv dö
du är gift
hör du det
du är gift
schedja
skapa sa hon
och jag
jag såg på henne
och hon såg på mig
och vi förundrades över
hur vi började förändras
hur vi börja smälta ihop
hur vi faller varandra lika i talet
hur våra ansikten tar sig an samma uttryck
hur våra skratt låter likadant
och det är då vi inser
att den gamla personligheten
inte längre finns
hur kommer det sig kära lilla tanke
hur kommer det sig
en dag när jag faktiskt hittar dig
på en annat ställe än i mig själv
då tänker jag inte släppa dig
då tänker jag inte låta dig gå
du förstår väl att gemenskap
gemenskap håller världen samman
samtidigt som den sliter isär den
snälla
jag ber dig
jag vill verkligen att du förstår
jag vill verkligen att du inser det
lilla lilla tanke
du som ger mig trygghet
och jag
jag såg på henne
och hon såg på mig
och vi förundrades över
hur vi började förändras
hur vi börja smälta ihop
hur vi faller varandra lika i talet
hur våra ansikten tar sig an samma uttryck
hur våra skratt låter likadant
och det är då vi inser
att den gamla personligheten
inte längre finns
hur kommer det sig kära lilla tanke
hur kommer det sig
en dag när jag faktiskt hittar dig
på en annat ställe än i mig själv
då tänker jag inte släppa dig
då tänker jag inte låta dig gå
du förstår väl att gemenskap
gemenskap håller världen samman
samtidigt som den sliter isär den
snälla
jag ber dig
jag vill verkligen att du förstår
jag vill verkligen att du inser det
lilla lilla tanke
du som ger mig trygghet
hon förlorade kontrollen (jag förlorade kontrollen)
när kontrollen försvinner
när man börjar tappa greppet
när strukturen darrar
och när de andras besvikelse är som störst
oförmögen att förändra situationen
fast i en svart cirkel
snurrar runt runt runt
vita fläckar dansar framför ögonen
liggandes på golvet sjungades på en låt
bilder som passerar
saker man borde ha gjort
saker man borde göra
kraven
förväntningarna
kan inte leva upp till något
som att sträcka sig efter dörrhandtaget
som att trycka på playknappen
som att tända den enda lampan i rummet
och som att se alla i ögonen och be om ursäkt
saknar viljan att förändras
längtar efter förändringen
tittar i spegeln och ser ingenting
spegeln tittar på mig och ser allting
räknar upp alla namn
alla människor som sagt nej
alla människor som skakat på huvet
och allting vibrerar
sjunker igenom golvet
väggarna förvrids
taket rasar in
tryggheten spikas fast på en tegelvägg
alldeles bortom min räckvidd
springer på en naken gata
asfalten skrapar emot min panna
människor skriker
men ingen bryr sig
försöker bli hel
men det finns ingen helhet
det finns ingen helhet
när man börjar tappa greppet
när strukturen darrar
och när de andras besvikelse är som störst
oförmögen att förändra situationen
fast i en svart cirkel
snurrar runt runt runt
vita fläckar dansar framför ögonen
liggandes på golvet sjungades på en låt
bilder som passerar
saker man borde ha gjort
saker man borde göra
kraven
förväntningarna
kan inte leva upp till något
som att sträcka sig efter dörrhandtaget
som att trycka på playknappen
som att tända den enda lampan i rummet
och som att se alla i ögonen och be om ursäkt
saknar viljan att förändras
längtar efter förändringen
tittar i spegeln och ser ingenting
spegeln tittar på mig och ser allting
räknar upp alla namn
alla människor som sagt nej
alla människor som skakat på huvet
och allting vibrerar
sjunker igenom golvet
väggarna förvrids
taket rasar in
tryggheten spikas fast på en tegelvägg
alldeles bortom min räckvidd
springer på en naken gata
asfalten skrapar emot min panna
människor skriker
men ingen bryr sig
försöker bli hel
men det finns ingen helhet
det finns ingen helhet
du växande
får jag ut något av det här
skammen
vill inte vara med
fast
samtidigt
så vill jag faktiskt det
men också satidigt
så finns det ett hat mot allt det vackra
samtidigt så finns det en kärlek
en kärlek till trygghet
?????????????++
(varför två sidor)
(varför alltid två sidor)
(???????????)
skammen
vill inte vara med
fast
samtidigt
så vill jag faktiskt det
men också satidigt
så finns det ett hat mot allt det vackra
samtidigt så finns det en kärlek
en kärlek till trygghet
?????????????++
(varför två sidor)
(varför alltid två sidor)
(???????????)
(Som att ignorera den som knackar på dörren)
hennes händer
hennes små små händer
en orolig blick
darrande röst
hans stora händer
tryggheten i förhållningssättet
barndomsminnen och nostalgi
hon är trött hon vet inte
förtvivlan fyller hennes kropp
hon tittar bort
han känner på sig
att nåt kan hända
huvuden som nuddar varandra
sedan vändningen
vändningen som betyder allt
varje centimeter är en kilometer
läppar som hittar varandra
all förtvivlan försvinner
alla mörka hörn lyses upp
kroppar som närmar varandra
hennes händer på hans axlar
hans händer på hennes rygg
eufori
allting brinner
vita fläckar dansar framför ögonen
inga ord existerar
inga ord behövs
(varför måste allting ta slut)
(varför måste allting ta slut)
(jag vill bada i evigheten)
(snälla ta mig härifrån)
hennes små små händer
en orolig blick
darrande röst
hans stora händer
tryggheten i förhållningssättet
barndomsminnen och nostalgi
hon är trött hon vet inte
förtvivlan fyller hennes kropp
hon tittar bort
han känner på sig
att nåt kan hända
huvuden som nuddar varandra
sedan vändningen
vändningen som betyder allt
varje centimeter är en kilometer
läppar som hittar varandra
all förtvivlan försvinner
alla mörka hörn lyses upp
kroppar som närmar varandra
hennes händer på hans axlar
hans händer på hennes rygg
eufori
allting brinner
vita fläckar dansar framför ögonen
inga ord existerar
inga ord behövs
(varför måste allting ta slut)
(varför måste allting ta slut)
(jag vill bada i evigheten)
(snälla ta mig härifrån)
trygghet gentemot förtvivlan
kroppsvärme
händer som utforskar
två bröstkorgar som höjs och sänks
i en perfekt takt
hans arm är som en sköld runt henne
ett skydd mot all förtvivlan och ångest
hans ögon är öppna
hennes ögon är slutna
månen lyser in genom fönstret
och allt är så tyst så tyst
i samma säng
så ligger även två andra
men de har sedan länge somnat
tankar som sprids
förhoppningar som väcks
ansvaret som hårdnar
han blir en beskyddare
för hon behöver trygghet
tiden går knappt inte
den enda klockan har stannat
och plötsligt säger hon ett namn i natten
och han vet inte om han drömmer eller inte
hon säger ett namn som han nästan glömt
sedan något mer otydligt
och när han säger att han inte hör
så säger hon att det inte var något
förtvivlan
hon planterade förtvivlan inom sig själv
och mot den kan inte hans sköldar skydda
samtidigt
två dagar efteråt
så försöker han se framåt
(jag vill vara med dig)
(det är så kallt här)
(jag vill inte frysa)
händer som utforskar
två bröstkorgar som höjs och sänks
i en perfekt takt
hans arm är som en sköld runt henne
ett skydd mot all förtvivlan och ångest
hans ögon är öppna
hennes ögon är slutna
månen lyser in genom fönstret
och allt är så tyst så tyst
i samma säng
så ligger även två andra
men de har sedan länge somnat
tankar som sprids
förhoppningar som väcks
ansvaret som hårdnar
han blir en beskyddare
för hon behöver trygghet
tiden går knappt inte
den enda klockan har stannat
och plötsligt säger hon ett namn i natten
och han vet inte om han drömmer eller inte
hon säger ett namn som han nästan glömt
sedan något mer otydligt
och när han säger att han inte hör
så säger hon att det inte var något
förtvivlan
hon planterade förtvivlan inom sig själv
och mot den kan inte hans sköldar skydda
samtidigt
två dagar efteråt
så försöker han se framåt
(jag vill vara med dig)
(det är så kallt här)
(jag vill inte frysa)
vilken funktion
jag har sett dig falla sönder
och
på så många sätt älskar jag det
jag ser hur dina linjer bryts
hur dina färger sakta försvinner
jag kan urskilja hur dina tankar löses upp
och hur dina känslor bleknar bort
förstår du inte hur svag du är
så liten
meningslös
du kan aldrig bli en människa igen
hör du det
du kan aldrig bli en människa igen
ingen kommer respektera dig
ingen kommer acceptera dig
försvinn
vi vill inte känna din närvaro
gå
gå
och
på så många sätt älskar jag det
jag ser hur dina linjer bryts
hur dina färger sakta försvinner
jag kan urskilja hur dina tankar löses upp
och hur dina känslor bleknar bort
förstår du inte hur svag du är
så liten
meningslös
du kan aldrig bli en människa igen
hör du det
du kan aldrig bli en människa igen
ingen kommer respektera dig
ingen kommer acceptera dig
försvinn
vi vill inte känna din närvaro
gå
gå
