konstnärskap i form av evigheten
herren, åh herre min älskade kreativitet
när du kommer till mig förändras världen
när du anländer så tvingar jag världen att forma sig efter mig
efter mig och min odödliga vilja
för konstnärens drivkraft är större än självbevarelsedriften
om konsten ska sänka oss i fördärvet
låt det bli så
om konsten tvingar oss att bryta alla känslomässiga band
låt det bli så
om konsten tvingar oss att parasitera på andra människor
låt det bli så
om konsten tvingar oss att överge gemenskapen
låt det bli så
om konsten tvingar oss att slava för kreativiteten
låt det bli så
för ingenting får stå emellan oss
ingenting får stå emellan konstnären och kreativiteten
ingenting kan bryta konstnärskapet
bara ifall publiken skulle dö
för när ingen betraktare finns så kan konsten inte existera
åh herren min älskade kreativitet
du gör mig och jag gör dig
nu skapar vi världen
du strömmar igenom mig
och jag formger världen
ur kaoset ger du mig tankar
och genom strukturen formulerar jag dem
evigheten är bandet som knyter oss samman
och ingenting kan förstöra evighetens rytm
ingenting kan förstöra den eviga sången
den sång vi bemästrade i begynnelsen
ur musiken formger vi världen och jag svingar mina armar
och från min pensel så målar vi världen
vårt magnum opus den ultimata konsten
älskade kreativitet vi strävade aldrig efter perfektion
allt vi någonsin sökte var att skapa helheten
för perfektion är den perfekta illusionen
för mig och dig är det inte eftersträvansvärt
herren min älskade kreativitet
när du strömmar igenom mig
då kan jag inte ignorera flödet
flödet av alla tankar alla känslor
tankeprocessen är vår skapelse
och jag älskar dig mer än allt annat för det
när du kommer till mig förändras världen
när du anländer så tvingar jag världen att forma sig efter mig
efter mig och min odödliga vilja
för konstnärens drivkraft är större än självbevarelsedriften
om konsten ska sänka oss i fördärvet
låt det bli så
om konsten tvingar oss att bryta alla känslomässiga band
låt det bli så
om konsten tvingar oss att parasitera på andra människor
låt det bli så
om konsten tvingar oss att överge gemenskapen
låt det bli så
om konsten tvingar oss att slava för kreativiteten
låt det bli så
för ingenting får stå emellan oss
ingenting får stå emellan konstnären och kreativiteten
ingenting kan bryta konstnärskapet
bara ifall publiken skulle dö
för när ingen betraktare finns så kan konsten inte existera
åh herren min älskade kreativitet
du gör mig och jag gör dig
nu skapar vi världen
du strömmar igenom mig
och jag formger världen
ur kaoset ger du mig tankar
och genom strukturen formulerar jag dem
evigheten är bandet som knyter oss samman
och ingenting kan förstöra evighetens rytm
ingenting kan förstöra den eviga sången
den sång vi bemästrade i begynnelsen
ur musiken formger vi världen och jag svingar mina armar
och från min pensel så målar vi världen
vårt magnum opus den ultimata konsten
älskade kreativitet vi strävade aldrig efter perfektion
allt vi någonsin sökte var att skapa helheten
för perfektion är den perfekta illusionen
för mig och dig är det inte eftersträvansvärt
herren min älskade kreativitet
när du strömmar igenom mig
då kan jag inte ignorera flödet
flödet av alla tankar alla känslor
tankeprocessen är vår skapelse
och jag älskar dig mer än allt annat för det
förvirring igen?????????????
(älskade kreativitet varje dag söker jag dig varje dag är en väntan en strävan efter dig jag måste träffa dig och vi måste älska varandra för annars kommer världen gå under)
(jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig över allt annat)
(jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig över allt annat)
Nu har jag gjort mig fri från kärleken
"Nu har jag gjort det," sa A samtidigt som hon lutade sig tillbaka och andades ut. "Nu har jag gjort mig fri från kärleken."
"Men var det verkligen vad du ville?" sa L och stirra tomt ut. "Var det meningen att det skulle sluta såhär?" Även hon föll tillbaka och lutade sig mot den ena kvinnans axel. "Fanns det inget mer att hämta? Fanns det ingen kärlek kvar?"
"Självklart fanns det någonting kvar, men det var så förvridet och så förändrat så jag kände inte igen det längre. Efter ett tag så handlade det inte längre om oss, utan bara om honom. Jag kunde inte andas i hans närvaro. Han tog upp all plats. Hela tiden handlade det om honom och om hans smärta, hans minnen och hans framtidsångest. Jag fick aldrig något utrymme. Jag tror aldrig att jag hade det i hans närvaro." När A hade sagt de orden så uppstod en liten paus där de bara satt och stirrade tomt. Spänningen i luften var så tjock. Så otroligt konstant.
"Men vad var det du egentligen såg hos honom från början?" frågade L och vände blicken emot A. "Vad var det egentligen som gjorde att du kände dig dragen till honom från början?"
"Det var beröringen." sa A och hennes mun förblev öppen som att hon letade efter orden men inte fann dem. "Jo det var beröringen, hans beröring som jag kände redan från början. Innan jag träffade honom så hade jag sökt efter just den där känslan, den där känslan av att faktiskt bli berörd. Jag kände mig så sårbar inför hans skärande blick, men jag ville vara sårbar för honom. Den smärtan som jag såg i honom, jag ville att han skulle se den i mig också. Jag ville att han skulle kunna identifiera sig med mig, som om vi båda vore förstörda människor. Därför var det hans beröring som gjorde att jag drogs till honom. Den där spännande blicken, som var en inbjudan. En inbjudan och ett hopp om något varaktigt. Sedan försvann det bara." A avslutade sin mening och stirrade ned i på golvet.
"Han skulle vara martyren, eller hur?" sa L och suckade. "Vissa män tror att martyrskap är attraktivt för många kvinnor. Men när man väl spikar upp sig själv på korset så tycker jag inte att man ska förvänta sig något slags medlidande. I ert förhållande så kom du aldrig först, eller hur? Det var hans passion för att skapa. Jag tror nästan han utnyttjade dig för att kunna få den inspiration han krävde för att kunna skapa." Kvinnans röst dog ut.
"Det var inte riktigt så," började A medan hon gjorde cirklar med fingret på sitt lår. "det var snarare att han förväntade sig att jag skulle acceptera att hans arbete var viktigare. I slutet kände jag mig utnyttjad, men det var som om han trodde att jag var okej med det. Jag minns alla de gånger han förklarade den extremt viktiga innebörden av sitt arbete, och att jag bidrog mycket till det, men jag vill inte att min roll ska spelas av en av hans skådespelare. Jag vill vara jag och vara en del i hans liv. Jag var aldrig det. Jag var bara en inspirationskälla som han drack sig full av. Vad säger det om honom? Han var ingen missförstådd konstnär som han oftast ville framstå som i andras ögon, han var och är bara en parasit som lever på andra människor för att han ska kunna klara av livstillvaron. I slutet började jag äcklas av honom och hans tekniker för att suga ut mina känslor. Han kunde iscensätta ett bråk, bara för att han senare skulle kunna dra nytta av det i hans kreativa arbete. Det var bland de vidrigaste sakerna han gjorde emot mig. Och varför? Jag förstår inte riktigt. Jag trodde att han älskade mig i början. Men nej. Nej." A satt tyst ett tag samtidigt som hon försökte trycka tillbaka massa jobbiga tankar.
"Han var en idiot bara." sa L mjukt. "Skit i honom nu."
"Nej han var inte en idiot. Han var bara en parasit. Alla människor i hans liv och främst jag har han bara utnyttjat i sitt arbete. Det går inte riktigt att släppa. I början kände jag mig så speciell och han berättade saker för mig som han sa att han aldrig berättat för någon kvinna tidigare och allt han sa, allt han sa, det kände så speciellt och riktat till mig. Jag kunde verkligen relatera till allt. Det var som om han tog alla mina otänkta tankar och slog ihop dem alla till en stor plan för hur världen ser ut. Bara för att jag sedan skulle inse att jag bara var en karaktär i hans liv. Jag var aldrig en människa, jag var inte ens en flickvän som han älskade, bara en karaktär som han kunde använda i en av hans filmer. Jag var inget mer. Jag hade aldrig någon betydelse förutom för hans arbete. Hur kan en man bli så begravd inom sig själv att han inte ser mer? Jag förstår inte. Varför kunde han aldrig älska mig som jag älskade honom? På samma sätt som jag i början beundrade honom för hans arbete, för hans fruktansvärt starka kreativitet. Varför kunde han inte se detsamma inom mig? Jag skriver ju också. Var jag bara någon som han kunde jämföra sig med? Så han skulle känna sig själv bättre? Jag hade aldrig något mänskligt värde i hans ögon. Och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt." Det som från början hade varit befrielse ifrån kärleken hos kvinnan började nu utvecklas till ett slutgiltigt accepterande av den underliggande sorgen som ständigt varit närvarande.
"Schhh, du måste försöka släppa honom. Det blir lättare." sa L försiktigt och försökte trösta sin vän.
"Men det blir ju inte det!" utbrast A och ställde sig tvärt upp. "Jag har blivit utnyttjad! Han har varit en energisugande parasit som har levt på mig i flera månader och nu har jag ingen energi eller livskraft kvar! Han har tagit allt! Det finns ingenting kvar här." sa hon och pekade på sitt bröst. "Det finns inga vackra tankar kvar heller. Allt har han tagit och roffat åt sig, allt det där tog han och gjorde till sitt. Alla mina otänkta tankar pressade han ut ur mig och gjorde om dem med sina egna vackra ord och fullständiga meningar." Hon viftade våldsamt med händerna samtidigt som hon pratade. "Allt som är kvar av mig är en utsugen skör själ som är fångad i det skal som han vävde runt mig. Jag har blivit svag och jag orkar inte ens göra mina vardagsrutiner längre, eftersom det inte finns något motivation till att leva. Han stal den," sa hon och började darra på rösten. "han stal den och gjorde det till en drivkraft i livet för en av hans karaktärer, för det är dit han flyr när han inte kan hantera sin livstillvaro. Han flyr till sina karaktärer och sin låtsasvärld han har skapat med hjälp av min livsenergi. Jag orkar inte längre. Jag kan inte längre se på honom utan att må illa, för jag ser mig själv fångad i honom, utan hopp om att ta mig ut. Han lurade mig med sina vackra dikter och sin förförande personlighet." En tår trängde fram. "Han lurade mig med allt som jag någonsin sett som vackert. Nu ser jag ingenting längre. Han bländade mig med all skönhet och nu är jag blind. Jag ser ingenting längre. Ingenting."
Med armarna hängandes längst sidorna stod A där och kände hur världen föll samman. L reagerade genast och reste sig från soffan för att krama sin vän. A tog ett krampaktig grepp om sin vän och de stod där en lång stund och omfamnade varandra, samtidigt som A blötte ned sin väns tröja av tårar. Hennes kroniska snyftningar var den enda som hördes i den tomma lägenheten och då hyschade L henne och smekte henne över ryggen. Kvinnorna stod där en lång stund och A hade aldrig känt sig så sårbar i hela sitt liv. Samtidigt så hade L aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, oförmögen att reparera den förstörda människa vars kinder var röda och lite smått uppsvullna. Den man som hade förstört A började nu också passivt bryta ned även L. Deras händer omslöt varandra och tillsammans delade de den smärta som en enda man hade orsakat. Den man som kallade sig själv en missförstådd konstnär i en värld där han ansåg sig själv som en viktig utövare av kreativiteten. Deras pannor mötte varandra och L försökte viska betryggande ord till sin vän, men för varje sak hon försökte säga så brast hennes röst och orden avbröts och de förblev osagda. Hennes händer letade sig upp till A:s nacke och började massera den, hennes fingrar for upp och ned för den lilla nacken som om det vore en backe. Fingrarna fann en lock och började snurra runt den. Även L grät hade börjat gråta nu, åt den fruktansvärde mannen och åt all smärta som någonsin funnits. All den smärtan samlades även i henne själv och hon ville skrika rätt ut, för hon hennes lilla själ kunde inte hantera all världens smärta. A märkte av att hennes vän även börjat gråta och hon tog ett grepp om sin väns handleder och tryckte dem mot bröstkorgen samtidigt som hon försökte få fram ord mellan alla snyftningar. Därefter särades deras pannor och de mötte varandras blickar i tre sekunder. Deras blickar pendlade mellan ögonen och läpparna. Sedan insåg de båda att det var oundvikligt. Det gick inte att stoppa. Det var omöjligt. En osynlig kraft förde dem närmare mot varandra och när deras läppar väl möttes så brast världen samman och allting föll. Till en början var det kyssar av ångest utblandet med tårar av förtvivlan, och en osäkerhet så genomträngande och så fruktansvärt konstant. Bara för att sedan övergå till att A sträckte på halsen samtidigt som hon blundade och F kysste försiktigt den lilla halsen, med samma genomträngande osäkerhet. Kvinnorna släppte greppet om varandra och deras händer rörde sig till varandras ryggar samtidigt som de tryckte sig närmare varandra. Ingenting i hela världen fanns emellan dem nu, inga barriärer, inga skyddsmurar och något personligt område hade upphört att existera. De smekningar som till en början hade varit försiktiga och varsamma började nu övergå till mer smekningar av åtrå. De kyssar som tidigare hade varit osäkra förvandlades plötsligt till kyssar av mer säkerhet och målmedvetenhet. De grät fortfarande båda två, som om de nu hade sammansmält till samma varelse som hade en gemensamt smärta. Till slut så upphörde smekningarna och de gick över till klängningar. Kyssarna övergick till hångel och deras tårar blandades med varandra allt eftersom deras ansikten trycktes mot varandras. Om det sedan var A som tryckte ned L i soffan eller L som drog ned A i soffan spelade föga roll, allt eftersom när de väl befann sig där så var de mitt uppe i en kärleksakt som ingen av dem hade förutsett. Händer knöts i krampaktiga grepp medan de kysste varandra intensivare och intensivare. Det hade blivit mörkt ute och den enda ljuspunkt som lyste upp deras närvaro var en julstake i fönstret, men åt den ägnade de inget intresse. I desperata rörelser slets kläder av, i den passion som de befann sig i så försvann alla personliga gränser som de någonsin haft och de tryckte sig nakna emot varandra och kände en samhörighet som de aldrig tidigare upptäckt hos varandra eller hos sig själva. Efter ett tag började snyftningarna övergå till suckar av njutning och tillfredsställelse. Kvinnornas händer dansade över deras nakna kroppar som silkeshandskar där ingen del av kroppen förblev orörd. Ett krampaktig grepp om ett huvud, öppna munnar som utbrast i stön, slutna ögon och en kroppslig njutning som ingen av dem någonsin upplevt tillsammans med en man. En passion som de aldrig tidigare trott existerat brann i deras kroppar och de livnärde sig på varandra i ett gemensamt utbyte av bränsle till den eld de matade inom sig själva. Huvuden som kastades fram och tillbaka i njutning, vridningar i höfterna och nakna bröst som trycktes mot varandra, men inte alls motvillig, utan det var som om de smälte in i varandra. Doften av blandade kroppvätskor skapade inte någon slags negativ känsla, utan matade bara den inre elden mer och mer hos dem själva. När den slutgiltiga kroppsvridningen, framförallt vid höfterna, uppträdde hos dem båda kombinerat med ett slutgiltigt stön så rullade de ifrån varandra, och med sina nakna kroppar låg de där i soffan och stirrade upp i taket. Utan att säga ett ord. Utan att våga tala för att avbryta den tystnad som de båda hade uppskattar och älskat så mycket.
Båda två hade tidigare avfärdat tystnaden och varit rädda för den, men nu var de rädda för att tala istället. En hand sökte sig till den andra och de låg där och blickade upp mot taket en lång tid och deras tankar dansade iväg långt ifrån deras svettiga kroppar och klibbiga hår, långt bort ifrån deras svullna kinder och små försiktiga andetag, långt ifrån tankarna om den man som hade förstört dem båda. Deras tankar befann sig på en annan plats, en plats där ingen kunde förakta dem eller skada dem. Och där på den platsen låg de och höll varandra i händerna tills solen började kika in genom persiennerna och väcka deras sköra kroppar till liv.
"Men var det verkligen vad du ville?" sa L och stirra tomt ut. "Var det meningen att det skulle sluta såhär?" Även hon föll tillbaka och lutade sig mot den ena kvinnans axel. "Fanns det inget mer att hämta? Fanns det ingen kärlek kvar?"
"Självklart fanns det någonting kvar, men det var så förvridet och så förändrat så jag kände inte igen det längre. Efter ett tag så handlade det inte längre om oss, utan bara om honom. Jag kunde inte andas i hans närvaro. Han tog upp all plats. Hela tiden handlade det om honom och om hans smärta, hans minnen och hans framtidsångest. Jag fick aldrig något utrymme. Jag tror aldrig att jag hade det i hans närvaro." När A hade sagt de orden så uppstod en liten paus där de bara satt och stirrade tomt. Spänningen i luften var så tjock. Så otroligt konstant.
"Men vad var det du egentligen såg hos honom från början?" frågade L och vände blicken emot A. "Vad var det egentligen som gjorde att du kände dig dragen till honom från början?"
"Det var beröringen." sa A och hennes mun förblev öppen som att hon letade efter orden men inte fann dem. "Jo det var beröringen, hans beröring som jag kände redan från början. Innan jag träffade honom så hade jag sökt efter just den där känslan, den där känslan av att faktiskt bli berörd. Jag kände mig så sårbar inför hans skärande blick, men jag ville vara sårbar för honom. Den smärtan som jag såg i honom, jag ville att han skulle se den i mig också. Jag ville att han skulle kunna identifiera sig med mig, som om vi båda vore förstörda människor. Därför var det hans beröring som gjorde att jag drogs till honom. Den där spännande blicken, som var en inbjudan. En inbjudan och ett hopp om något varaktigt. Sedan försvann det bara." A avslutade sin mening och stirrade ned i på golvet.
"Han skulle vara martyren, eller hur?" sa L och suckade. "Vissa män tror att martyrskap är attraktivt för många kvinnor. Men när man väl spikar upp sig själv på korset så tycker jag inte att man ska förvänta sig något slags medlidande. I ert förhållande så kom du aldrig först, eller hur? Det var hans passion för att skapa. Jag tror nästan han utnyttjade dig för att kunna få den inspiration han krävde för att kunna skapa." Kvinnans röst dog ut.
"Det var inte riktigt så," började A medan hon gjorde cirklar med fingret på sitt lår. "det var snarare att han förväntade sig att jag skulle acceptera att hans arbete var viktigare. I slutet kände jag mig utnyttjad, men det var som om han trodde att jag var okej med det. Jag minns alla de gånger han förklarade den extremt viktiga innebörden av sitt arbete, och att jag bidrog mycket till det, men jag vill inte att min roll ska spelas av en av hans skådespelare. Jag vill vara jag och vara en del i hans liv. Jag var aldrig det. Jag var bara en inspirationskälla som han drack sig full av. Vad säger det om honom? Han var ingen missförstådd konstnär som han oftast ville framstå som i andras ögon, han var och är bara en parasit som lever på andra människor för att han ska kunna klara av livstillvaron. I slutet började jag äcklas av honom och hans tekniker för att suga ut mina känslor. Han kunde iscensätta ett bråk, bara för att han senare skulle kunna dra nytta av det i hans kreativa arbete. Det var bland de vidrigaste sakerna han gjorde emot mig. Och varför? Jag förstår inte riktigt. Jag trodde att han älskade mig i början. Men nej. Nej." A satt tyst ett tag samtidigt som hon försökte trycka tillbaka massa jobbiga tankar.
"Han var en idiot bara." sa L mjukt. "Skit i honom nu."
"Nej han var inte en idiot. Han var bara en parasit. Alla människor i hans liv och främst jag har han bara utnyttjat i sitt arbete. Det går inte riktigt att släppa. I början kände jag mig så speciell och han berättade saker för mig som han sa att han aldrig berättat för någon kvinna tidigare och allt han sa, allt han sa, det kände så speciellt och riktat till mig. Jag kunde verkligen relatera till allt. Det var som om han tog alla mina otänkta tankar och slog ihop dem alla till en stor plan för hur världen ser ut. Bara för att jag sedan skulle inse att jag bara var en karaktär i hans liv. Jag var aldrig en människa, jag var inte ens en flickvän som han älskade, bara en karaktär som han kunde använda i en av hans filmer. Jag var inget mer. Jag hade aldrig någon betydelse förutom för hans arbete. Hur kan en man bli så begravd inom sig själv att han inte ser mer? Jag förstår inte. Varför kunde han aldrig älska mig som jag älskade honom? På samma sätt som jag i början beundrade honom för hans arbete, för hans fruktansvärt starka kreativitet. Varför kunde han inte se detsamma inom mig? Jag skriver ju också. Var jag bara någon som han kunde jämföra sig med? Så han skulle känna sig själv bättre? Jag hade aldrig något mänskligt värde i hans ögon. Och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt." Det som från början hade varit befrielse ifrån kärleken hos kvinnan började nu utvecklas till ett slutgiltigt accepterande av den underliggande sorgen som ständigt varit närvarande.
"Schhh, du måste försöka släppa honom. Det blir lättare." sa L försiktigt och försökte trösta sin vän.
"Men det blir ju inte det!" utbrast A och ställde sig tvärt upp. "Jag har blivit utnyttjad! Han har varit en energisugande parasit som har levt på mig i flera månader och nu har jag ingen energi eller livskraft kvar! Han har tagit allt! Det finns ingenting kvar här." sa hon och pekade på sitt bröst. "Det finns inga vackra tankar kvar heller. Allt har han tagit och roffat åt sig, allt det där tog han och gjorde till sitt. Alla mina otänkta tankar pressade han ut ur mig och gjorde om dem med sina egna vackra ord och fullständiga meningar." Hon viftade våldsamt med händerna samtidigt som hon pratade. "Allt som är kvar av mig är en utsugen skör själ som är fångad i det skal som han vävde runt mig. Jag har blivit svag och jag orkar inte ens göra mina vardagsrutiner längre, eftersom det inte finns något motivation till att leva. Han stal den," sa hon och började darra på rösten. "han stal den och gjorde det till en drivkraft i livet för en av hans karaktärer, för det är dit han flyr när han inte kan hantera sin livstillvaro. Han flyr till sina karaktärer och sin låtsasvärld han har skapat med hjälp av min livsenergi. Jag orkar inte längre. Jag kan inte längre se på honom utan att må illa, för jag ser mig själv fångad i honom, utan hopp om att ta mig ut. Han lurade mig med sina vackra dikter och sin förförande personlighet." En tår trängde fram. "Han lurade mig med allt som jag någonsin sett som vackert. Nu ser jag ingenting längre. Han bländade mig med all skönhet och nu är jag blind. Jag ser ingenting längre. Ingenting."
Med armarna hängandes längst sidorna stod A där och kände hur världen föll samman. L reagerade genast och reste sig från soffan för att krama sin vän. A tog ett krampaktig grepp om sin vän och de stod där en lång stund och omfamnade varandra, samtidigt som A blötte ned sin väns tröja av tårar. Hennes kroniska snyftningar var den enda som hördes i den tomma lägenheten och då hyschade L henne och smekte henne över ryggen. Kvinnorna stod där en lång stund och A hade aldrig känt sig så sårbar i hela sitt liv. Samtidigt så hade L aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, oförmögen att reparera den förstörda människa vars kinder var röda och lite smått uppsvullna. Den man som hade förstört A började nu också passivt bryta ned även L. Deras händer omslöt varandra och tillsammans delade de den smärta som en enda man hade orsakat. Den man som kallade sig själv en missförstådd konstnär i en värld där han ansåg sig själv som en viktig utövare av kreativiteten. Deras pannor mötte varandra och L försökte viska betryggande ord till sin vän, men för varje sak hon försökte säga så brast hennes röst och orden avbröts och de förblev osagda. Hennes händer letade sig upp till A:s nacke och började massera den, hennes fingrar for upp och ned för den lilla nacken som om det vore en backe. Fingrarna fann en lock och började snurra runt den. Även L grät hade börjat gråta nu, åt den fruktansvärde mannen och åt all smärta som någonsin funnits. All den smärtan samlades även i henne själv och hon ville skrika rätt ut, för hon hennes lilla själ kunde inte hantera all världens smärta. A märkte av att hennes vän även börjat gråta och hon tog ett grepp om sin väns handleder och tryckte dem mot bröstkorgen samtidigt som hon försökte få fram ord mellan alla snyftningar. Därefter särades deras pannor och de mötte varandras blickar i tre sekunder. Deras blickar pendlade mellan ögonen och läpparna. Sedan insåg de båda att det var oundvikligt. Det gick inte att stoppa. Det var omöjligt. En osynlig kraft förde dem närmare mot varandra och när deras läppar väl möttes så brast världen samman och allting föll. Till en början var det kyssar av ångest utblandet med tårar av förtvivlan, och en osäkerhet så genomträngande och så fruktansvärt konstant. Bara för att sedan övergå till att A sträckte på halsen samtidigt som hon blundade och F kysste försiktigt den lilla halsen, med samma genomträngande osäkerhet. Kvinnorna släppte greppet om varandra och deras händer rörde sig till varandras ryggar samtidigt som de tryckte sig närmare varandra. Ingenting i hela världen fanns emellan dem nu, inga barriärer, inga skyddsmurar och något personligt område hade upphört att existera. De smekningar som till en början hade varit försiktiga och varsamma började nu övergå till mer smekningar av åtrå. De kyssar som tidigare hade varit osäkra förvandlades plötsligt till kyssar av mer säkerhet och målmedvetenhet. De grät fortfarande båda två, som om de nu hade sammansmält till samma varelse som hade en gemensamt smärta. Till slut så upphörde smekningarna och de gick över till klängningar. Kyssarna övergick till hångel och deras tårar blandades med varandra allt eftersom deras ansikten trycktes mot varandras. Om det sedan var A som tryckte ned L i soffan eller L som drog ned A i soffan spelade föga roll, allt eftersom när de väl befann sig där så var de mitt uppe i en kärleksakt som ingen av dem hade förutsett. Händer knöts i krampaktiga grepp medan de kysste varandra intensivare och intensivare. Det hade blivit mörkt ute och den enda ljuspunkt som lyste upp deras närvaro var en julstake i fönstret, men åt den ägnade de inget intresse. I desperata rörelser slets kläder av, i den passion som de befann sig i så försvann alla personliga gränser som de någonsin haft och de tryckte sig nakna emot varandra och kände en samhörighet som de aldrig tidigare upptäckt hos varandra eller hos sig själva. Efter ett tag började snyftningarna övergå till suckar av njutning och tillfredsställelse. Kvinnornas händer dansade över deras nakna kroppar som silkeshandskar där ingen del av kroppen förblev orörd. Ett krampaktig grepp om ett huvud, öppna munnar som utbrast i stön, slutna ögon och en kroppslig njutning som ingen av dem någonsin upplevt tillsammans med en man. En passion som de aldrig tidigare trott existerat brann i deras kroppar och de livnärde sig på varandra i ett gemensamt utbyte av bränsle till den eld de matade inom sig själva. Huvuden som kastades fram och tillbaka i njutning, vridningar i höfterna och nakna bröst som trycktes mot varandra, men inte alls motvillig, utan det var som om de smälte in i varandra. Doften av blandade kroppvätskor skapade inte någon slags negativ känsla, utan matade bara den inre elden mer och mer hos dem själva. När den slutgiltiga kroppsvridningen, framförallt vid höfterna, uppträdde hos dem båda kombinerat med ett slutgiltigt stön så rullade de ifrån varandra, och med sina nakna kroppar låg de där i soffan och stirrade upp i taket. Utan att säga ett ord. Utan att våga tala för att avbryta den tystnad som de båda hade uppskattar och älskat så mycket.
Båda två hade tidigare avfärdat tystnaden och varit rädda för den, men nu var de rädda för att tala istället. En hand sökte sig till den andra och de låg där och blickade upp mot taket en lång tid och deras tankar dansade iväg långt ifrån deras svettiga kroppar och klibbiga hår, långt bort ifrån deras svullna kinder och små försiktiga andetag, långt ifrån tankarna om den man som hade förstört dem båda. Deras tankar befann sig på en annan plats, en plats där ingen kunde förakta dem eller skada dem. Och där på den platsen låg de och höll varandra i händerna tills solen började kika in genom persiennerna och väcka deras sköra kroppar till liv.
bli det vackra
"Bli det vackra,förvandla dig själv." sa hon hoppade ifrån balkongen.
Tiden saktades ned för mannen som såg hur kvinnan slängde sig ut för balkongen i perfekt harmoni, bara för att i farten smekas av förbipasserande höstlöv och han kunde se hennes frihet, hennes totala frihet ifrån all ondska och alla destruktiva krafter i världen. Innan hon slöt ögonen så kunde han urskilja en lycka han aldrig tidigare skådat inom henne. Håret fladdrade långsamt långsamt i vinden och händerna var öppna och riktade emot den blå himlen, samtidigt som höstsolen sken upp hela henne.
Mannen stod fortfarande i skuggorna på balkongen och såg ned på hur kvinnan föll mot sin död. Men den sista tanken som slog mannen innan kvinnan skulle krossas mot den obarmhärtiga asfalten, var hur kvinnan hade vägrat att vara tidens slav och istället tagit friheten i egna händer, eftersom livet för henne alltid var ett evigt fängslande, ett fängelse där själen aldrig fick något andrum. Tidigare i livet så hade hon vid flera tillfällen fått panikutbrott och skrikit om att hon inte kunde andas, men när de hade åkt till sjukhuset för att se vad som var fel så hade läkarna aldrig hittat något fel. Kvinnan hade alltjämt påstått att det var hennes själ som inte kunde andas i livet, för att människorna, alla dessa fruktansvärda människor, som hon hade uttryck det själv, tog upp all plats i hennes liv. Mannen kunde inte längre minnas den tid då de faktiskt hade trivts i varandras sällskap. I början hade det varit ett gemensamt utbyte av känslor och tankar. Nu fanns det inte längre några band som knöt dem samman, men likväl så trängde sig en tår fram i hans öga, inte utav att hon om någon sekund skulle krossas mot asfalten, utan snarare det att hon redan hade dött för länge sedan. Avsaknaden av det som hade varit hennes karaktär, hennes fruktansvärt beundrasvärda karaktär, den avsaknaden hade vuxit och vuxit och nu var det som om hans bröstkorg skulle explodera. Allt det som han någonsin hade värdesatt och älskat med henne hade långsamt bleknat bort tills bara fåtal minnesfragment kvarstod. Mannen hade vid tidigare tillfällen funnit sig själv med att titta igenom gamla bleka fotografier ifrån en tid som inte längre kunda minnas. Det var nästan som om fotografierna ljög för honom, att det där inte alls var livet han hade levt. Alllt han kunde minnas var en grå dimma som omslöjade alla upplevelser han någonsin haft. Livet innan henne, hade däremot varit en längtan, eller snarare en strävan efter att finna en människa som man kunde dela allt med. Det var just det hoppet som hade drivit honom vidare, som hade givit honom motivationen till att leva, men när han väl avslutade sin strävan när han träffade kvinnan, så tappade han även just motivationen till att faktiskt leva. Det förhållande som de hade haft till varandra hade varit innehållsrikt, trodde han iallafall, för den grå dimman var ständigt närvarande. Han nu med viss svårighet minnas alla de vänner de haft, men de var nu alla döda. Var det på grund av det farliga liv som de båda hade levt, att istället för att uppleva så hade de varje dag strävat efter att överleva? De hade ju dock ändå alltid hållt ihop, samtidigt som hon sakta bleknat bort. På senare tid så hade hon även börjat ta till sig allt som var vackert, men allt det vackra som hon hade talat om kunde mannen inte förstå. Han kunde inte förstå det vackra i vattenpölen på marken, med de ringar som uppstår på ytan när det regnar. Inte heller kunde han relatera till den skönhet som uppstår när ett barn får rida på sin morfars axlar. Hon talade även om det vackra i när lamporna släcks och mörkret omfamnar två personer som ligger medvetslösa, oförmögna att kommunicera med varandra på grund av det rus som tynger ned deras kroppar mot marken. Han förstod inte heller hur marken kunde le när man gick på den, som om den faktiskt kände av en människas närvaro.
Den kvinna som hela tiden närmade sig marken hade han älskat så fruktansvärt länge nu, men hon hade övergivit honom för skönheten i världen. Allt han istället hade sett var den smärta de hade upplevt, alla besvikna ansikten som stod med armarna i kors och skakade på huvudena. Det var just den gesten som hade ställt dem utanför människornas gemenskap, för människorna såg ned på dem. Den umgängeskrets som de en gång haft, som hade varit mycket stor från början, hade krympt mer och mer. Först var det en som hade dött. Men då hade det inte varit konstigt, den människan hade orskakat det själv. Det var ju naturligt. Det var just den här rationaliseringen av olika händerlser som hade gjort att mannen och kvinnan hade på något sätt hade tagit sig vidare, men nu när han satt här på balkongen så skakade han bara på huvudet åt sin egen dåraktighet. En efter en hade de alla dött, en efter en hade de tröttnat på rutiner och att vara slavar åt tiden. En efter en hade de sett det vackra i livet och velat bli en del av det. En efter en hade de dött på olika sätt, men alla i samma syfte. De hade alla dött för verklighetsflykten, för att kunna flyga runt över träden och upp mot himlen. För andra så hade det varit att sitta instängd i ett rum i flera veckor, med ett kroniskt rus som öppnade deras sinnen och fick dem att uppskatta allt det vackra. För alla så hade den slutgiltiga verklighetsflykten blivit döden själv, den eviga verklighetsflykten och det var just till den punkten kvinnan hade kommit nu. Mannen ville skrika. Snart var han ensam kvar. I ögonblicket kvinnan krossades mot asfalten så skulle han bli ensam kvar i livet. Alla andra var döda.
Och det var också den sista tanken han tänkte innan den ynkliga tingesten som han älskade, träffade marken och allt blev tyst. Hans grepp om balkongräcket vitnade och han skakade av rädsla. Han ville skrika. Han var ensam kvar nu. Han förde långsamt ena benet över räcket och gjorde sig redo för att slänga sig ut för balkongen. I ögonblicket han tog sats så kastade han sig tillbaka mot balkongen och skrek och kröp ihop i fosterställning på balkongen. Där låg han och huttrade och hatade sig själv för sin feghet, sin oförmåga att se det vackra i livet, sin oförmåga att älska sin flickvän. Efter en lång stund resta han sig snyftande upp och blickade nedför balkongen. Där låg hon fortfarande, ingen hade lagt märke till henne ännu. Plötsligt märkte han dock en skillnad, det var som om att hon hade börjat smälta in i omgivningen. Hennes kläder var färgade röda av blodet och det rann ut även på asfalten, som om asfalten absorberade henne. Hon låg där alldels stilla och alldeles fridfullt med slutna ögon och med ett slags förvånat ansiktsuttryck. Plötsligt fick han intrycket av hur vackert det faktiskt var. Ett par sekunder gick sen började han svära och förbanna sig själv. Han skrek inombords och han tog ett nytt grepp om balkongen för att hoppa, men han klarade inte av det. Han klarade inte av att dö. Han klarade inte av att få den frihet i livet som han så länge sökt efter. Han var för feg. Han sjönk med mot väggen snyftandes och tänkte på hennes sista ord. "Bli det vackra, förvandla dig själv." Men han kunde inte se det vackra. Han kunde inte se någon förvandling.
Han kunde inte se någonting längre.
Tiden saktades ned för mannen som såg hur kvinnan slängde sig ut för balkongen i perfekt harmoni, bara för att i farten smekas av förbipasserande höstlöv och han kunde se hennes frihet, hennes totala frihet ifrån all ondska och alla destruktiva krafter i världen. Innan hon slöt ögonen så kunde han urskilja en lycka han aldrig tidigare skådat inom henne. Håret fladdrade långsamt långsamt i vinden och händerna var öppna och riktade emot den blå himlen, samtidigt som höstsolen sken upp hela henne.
Mannen stod fortfarande i skuggorna på balkongen och såg ned på hur kvinnan föll mot sin död. Men den sista tanken som slog mannen innan kvinnan skulle krossas mot den obarmhärtiga asfalten, var hur kvinnan hade vägrat att vara tidens slav och istället tagit friheten i egna händer, eftersom livet för henne alltid var ett evigt fängslande, ett fängelse där själen aldrig fick något andrum. Tidigare i livet så hade hon vid flera tillfällen fått panikutbrott och skrikit om att hon inte kunde andas, men när de hade åkt till sjukhuset för att se vad som var fel så hade läkarna aldrig hittat något fel. Kvinnan hade alltjämt påstått att det var hennes själ som inte kunde andas i livet, för att människorna, alla dessa fruktansvärda människor, som hon hade uttryck det själv, tog upp all plats i hennes liv. Mannen kunde inte längre minnas den tid då de faktiskt hade trivts i varandras sällskap. I början hade det varit ett gemensamt utbyte av känslor och tankar. Nu fanns det inte längre några band som knöt dem samman, men likväl så trängde sig en tår fram i hans öga, inte utav att hon om någon sekund skulle krossas mot asfalten, utan snarare det att hon redan hade dött för länge sedan. Avsaknaden av det som hade varit hennes karaktär, hennes fruktansvärt beundrasvärda karaktär, den avsaknaden hade vuxit och vuxit och nu var det som om hans bröstkorg skulle explodera. Allt det som han någonsin hade värdesatt och älskat med henne hade långsamt bleknat bort tills bara fåtal minnesfragment kvarstod. Mannen hade vid tidigare tillfällen funnit sig själv med att titta igenom gamla bleka fotografier ifrån en tid som inte längre kunda minnas. Det var nästan som om fotografierna ljög för honom, att det där inte alls var livet han hade levt. Alllt han kunde minnas var en grå dimma som omslöjade alla upplevelser han någonsin haft. Livet innan henne, hade däremot varit en längtan, eller snarare en strävan efter att finna en människa som man kunde dela allt med. Det var just det hoppet som hade drivit honom vidare, som hade givit honom motivationen till att leva, men när han väl avslutade sin strävan när han träffade kvinnan, så tappade han även just motivationen till att faktiskt leva. Det förhållande som de hade haft till varandra hade varit innehållsrikt, trodde han iallafall, för den grå dimman var ständigt närvarande. Han nu med viss svårighet minnas alla de vänner de haft, men de var nu alla döda. Var det på grund av det farliga liv som de båda hade levt, att istället för att uppleva så hade de varje dag strävat efter att överleva? De hade ju dock ändå alltid hållt ihop, samtidigt som hon sakta bleknat bort. På senare tid så hade hon även börjat ta till sig allt som var vackert, men allt det vackra som hon hade talat om kunde mannen inte förstå. Han kunde inte förstå det vackra i vattenpölen på marken, med de ringar som uppstår på ytan när det regnar. Inte heller kunde han relatera till den skönhet som uppstår när ett barn får rida på sin morfars axlar. Hon talade även om det vackra i när lamporna släcks och mörkret omfamnar två personer som ligger medvetslösa, oförmögna att kommunicera med varandra på grund av det rus som tynger ned deras kroppar mot marken. Han förstod inte heller hur marken kunde le när man gick på den, som om den faktiskt kände av en människas närvaro.
Den kvinna som hela tiden närmade sig marken hade han älskat så fruktansvärt länge nu, men hon hade övergivit honom för skönheten i världen. Allt han istället hade sett var den smärta de hade upplevt, alla besvikna ansikten som stod med armarna i kors och skakade på huvudena. Det var just den gesten som hade ställt dem utanför människornas gemenskap, för människorna såg ned på dem. Den umgängeskrets som de en gång haft, som hade varit mycket stor från början, hade krympt mer och mer. Först var det en som hade dött. Men då hade det inte varit konstigt, den människan hade orskakat det själv. Det var ju naturligt. Det var just den här rationaliseringen av olika händerlser som hade gjort att mannen och kvinnan hade på något sätt hade tagit sig vidare, men nu när han satt här på balkongen så skakade han bara på huvudet åt sin egen dåraktighet. En efter en hade de alla dött, en efter en hade de tröttnat på rutiner och att vara slavar åt tiden. En efter en hade de sett det vackra i livet och velat bli en del av det. En efter en hade de dött på olika sätt, men alla i samma syfte. De hade alla dött för verklighetsflykten, för att kunna flyga runt över träden och upp mot himlen. För andra så hade det varit att sitta instängd i ett rum i flera veckor, med ett kroniskt rus som öppnade deras sinnen och fick dem att uppskatta allt det vackra. För alla så hade den slutgiltiga verklighetsflykten blivit döden själv, den eviga verklighetsflykten och det var just till den punkten kvinnan hade kommit nu. Mannen ville skrika. Snart var han ensam kvar. I ögonblicket kvinnan krossades mot asfalten så skulle han bli ensam kvar i livet. Alla andra var döda.
Och det var också den sista tanken han tänkte innan den ynkliga tingesten som han älskade, träffade marken och allt blev tyst. Hans grepp om balkongräcket vitnade och han skakade av rädsla. Han ville skrika. Han var ensam kvar nu. Han förde långsamt ena benet över räcket och gjorde sig redo för att slänga sig ut för balkongen. I ögonblicket han tog sats så kastade han sig tillbaka mot balkongen och skrek och kröp ihop i fosterställning på balkongen. Där låg han och huttrade och hatade sig själv för sin feghet, sin oförmåga att se det vackra i livet, sin oförmåga att älska sin flickvän. Efter en lång stund resta han sig snyftande upp och blickade nedför balkongen. Där låg hon fortfarande, ingen hade lagt märke till henne ännu. Plötsligt märkte han dock en skillnad, det var som om att hon hade börjat smälta in i omgivningen. Hennes kläder var färgade röda av blodet och det rann ut även på asfalten, som om asfalten absorberade henne. Hon låg där alldels stilla och alldeles fridfullt med slutna ögon och med ett slags förvånat ansiktsuttryck. Plötsligt fick han intrycket av hur vackert det faktiskt var. Ett par sekunder gick sen började han svära och förbanna sig själv. Han skrek inombords och han tog ett nytt grepp om balkongen för att hoppa, men han klarade inte av det. Han klarade inte av att dö. Han klarade inte av att få den frihet i livet som han så länge sökt efter. Han var för feg. Han sjönk med mot väggen snyftandes och tänkte på hennes sista ord. "Bli det vackra, förvandla dig själv." Men han kunde inte se det vackra. Han kunde inte se någon förvandling.
Han kunde inte se någonting längre.
noll:punkt
nuet finns inte kvar
ingenting händer ingenting sker
allt som vi har kvar
är massa fotografier som säger vad vi gjort
alla upplevelser allting som hänt
jag minns det inte längre varför är det så
för vad betyder nu ett litet fotografi
nu när vi sitter här på kanten av livet
så varför vi inte varför vi är kvar
vem är det som tvingar oss att leva
vem är det som tvingar oss att älska
vem är det kom igen visa dig
nu när vi gått tomhänta genom livet
då vill vi ju ha svar
så ryck bort din slöja och berätta för oss
hur kan du tvinga oss till allt vi inte vill
det är först nu som jag har börjat tvivla
jag tvivlar på din förmåga på din kraft
jag vill inte längre ha med dig att göra
kärleken är din vackraste illusionen
men varför tvingar du oss att ständigt se den
trots jag sticker ut mina ögon så ser jag den ändå
inbränd på ögonlocken där den alltid finns
trots att jag blir berövad mina sinnen
så finns den där hela tiden alltid
inga sinnen behövs för att uppfatta den
den perfekta illusionen är den vi alla vill uppleva
för tänk dig en värld av sådan gemenskap
men nu när jag ser på dig
så inser jag att du aldrig någonsin fanns
jag gick alltid tomhänt genom livet
tvingad till att leva
tvingad till att älska
kära illusioner det fanns aldrig något alternativ
inte till det här livets regler och bestämmelser
vi är tidens slavar och anpassar oss efter den
nu finns det ingenting kvar
hör du mig lilla fina
det finns ingenting kvar
ingenting händer ingenting sker
allt som vi har kvar
är massa fotografier som säger vad vi gjort
alla upplevelser allting som hänt
jag minns det inte längre varför är det så
för vad betyder nu ett litet fotografi
nu när vi sitter här på kanten av livet
så varför vi inte varför vi är kvar
vem är det som tvingar oss att leva
vem är det som tvingar oss att älska
vem är det kom igen visa dig
nu när vi gått tomhänta genom livet
då vill vi ju ha svar
så ryck bort din slöja och berätta för oss
hur kan du tvinga oss till allt vi inte vill
det är först nu som jag har börjat tvivla
jag tvivlar på din förmåga på din kraft
jag vill inte längre ha med dig att göra
kärleken är din vackraste illusionen
men varför tvingar du oss att ständigt se den
trots jag sticker ut mina ögon så ser jag den ändå
inbränd på ögonlocken där den alltid finns
trots att jag blir berövad mina sinnen
så finns den där hela tiden alltid
inga sinnen behövs för att uppfatta den
den perfekta illusionen är den vi alla vill uppleva
för tänk dig en värld av sådan gemenskap
men nu när jag ser på dig
så inser jag att du aldrig någonsin fanns
jag gick alltid tomhänt genom livet
tvingad till att leva
tvingad till att älska
kära illusioner det fanns aldrig något alternativ
inte till det här livets regler och bestämmelser
vi är tidens slavar och anpassar oss efter den
nu finns det ingenting kvar
hör du mig lilla fina
det finns ingenting kvar
INTE TRE LÄNGRE, KUL VA
hej
varför är du här
jag trodde jag hade glömt dig för länge sen
trots det strävar du runt i mitt sinne
det ser ut som du letar efter en känsla
så sig mig gamla minne
vad är det du egentligen söker här
är det något förlorat något som jag glömt
kanske en känsla som jag inte längre minns
men varför letar du efter något sånt
varför ska du väcka saker ur mörkret
saker ur mörkret som blivit glömda
det är ett farligt uppdrag
jag tänker inte hindra dig men du får skylla dig själv
döda känslor blir till gamla minnen
och de är farliga de är farliga
låt dem vara låt dem vara bortglömda
de förtjänar ingen plats i de röda salarna
låt dem
låt dem vara
gå härifrån
gå gå gågå
gå gå
försvinn ut ur mitt huvud
varför är du här
gå gå gå gå gå
vad är det du försöker hitta
gå gå gå gå gå
jag vill inte ha dig här
jag vill inte ha dig i mitt huvud
gå gå gå gå gå
(lilla lilla känsla, så väldigt väldigt liten)
varför är du här
jag trodde jag hade glömt dig för länge sen
trots det strävar du runt i mitt sinne
det ser ut som du letar efter en känsla
så sig mig gamla minne
vad är det du egentligen söker här
är det något förlorat något som jag glömt
kanske en känsla som jag inte längre minns
men varför letar du efter något sånt
varför ska du väcka saker ur mörkret
saker ur mörkret som blivit glömda
det är ett farligt uppdrag
jag tänker inte hindra dig men du får skylla dig själv
döda känslor blir till gamla minnen
och de är farliga de är farliga
låt dem vara låt dem vara bortglömda
de förtjänar ingen plats i de röda salarna
låt dem
låt dem vara
gå härifrån
gå gå gågå
gå gå
försvinn ut ur mitt huvud
varför är du här
gå gå gå gå gå
vad är det du försöker hitta
gå gå gå gå gå
jag vill inte ha dig här
jag vill inte ha dig i mitt huvud
gå gå gå gå gå
(lilla lilla känsla, så väldigt väldigt liten)
koja
jag vet att världen förändras
och att vi är för svaga för att stå emot
men jag önskar ändå
jag önskar att vi kunde gå tillbaka
minns du den där kojan vi byggde
fast det kanske var i ett annat liv
jag saknar den dock och dess trygghet
under ett bord med filt kuddar och ficklampa
där fanns det inga faror
där kunde ingen skada oss
lilla lilla älskade jag saknar det så mycket
det band av tillförlit som hållt oss samman
det går inte att bryta går inte att förstöra
när vi satt där i kojan så förstod vi inte
vi förstod inte livets förvandling
och alla yttre krafter som skulle hacka på oss
vi förstod inte världen och dess skrämmande uppbyggnad
allt vi någonsin såg var insidan av en koja
och nu när den tryggheten inte längre finns
så är slöjan av trygghet för länge sedan bortblåst
nu är det bara du och jag nakna i en tyst värld
där inga lampor lyser där inga röster tröstar
i den här världen finns ingen helhet nej inte alls
klockan tickar fortfarande och snart kommer undergången
kom vi springer vi flyr ifrån ödet själv
en tid fanns det en plats där vi kunde gömma oss
ett filtpalats, ett kuddparadis
men inte längre nej nej nej
nu finns det inga gömställen var
nu kan vi bara fly ifrån ödet
och hoppas att vi kommer undan
min älskade känsla förstår du inte allvaret
att aldrig kunna sätta sig ned i livet
utan bara fortsätta och fortsätta
förstår du inte att det tempot är för mycket
vi kommer aldrig kunna leva när vi kämpar för att överleva
snälla snälla lilla se världen som den är menad att bli sedd
genom att sticka ut dina ögon
genom att spränga trumhinnorna
genom att skära av nerverna
genom att hugga av tungan
genom att slita bort näsan
endast då kommer du uppfatta världen som den är
och sanningen är att den då är ingenting
du är ingenting du lever men världen lever inte
ingenting har någonsin existerat
det var bara en av de många illusionerna
och du vet väl att den största illusionen
är illusionen om en illusion
lilla älskade den här världen är ingen plats för oss
och vi kan inte återvända till kojan
bara för att du var tvungen att gå vidare
(förlåt förlåt förlåt förlåt)
och att vi är för svaga för att stå emot
men jag önskar ändå
jag önskar att vi kunde gå tillbaka
minns du den där kojan vi byggde
fast det kanske var i ett annat liv
jag saknar den dock och dess trygghet
under ett bord med filt kuddar och ficklampa
där fanns det inga faror
där kunde ingen skada oss
lilla lilla älskade jag saknar det så mycket
det band av tillförlit som hållt oss samman
det går inte att bryta går inte att förstöra
när vi satt där i kojan så förstod vi inte
vi förstod inte livets förvandling
och alla yttre krafter som skulle hacka på oss
vi förstod inte världen och dess skrämmande uppbyggnad
allt vi någonsin såg var insidan av en koja
och nu när den tryggheten inte längre finns
så är slöjan av trygghet för länge sedan bortblåst
nu är det bara du och jag nakna i en tyst värld
där inga lampor lyser där inga röster tröstar
i den här världen finns ingen helhet nej inte alls
klockan tickar fortfarande och snart kommer undergången
kom vi springer vi flyr ifrån ödet själv
en tid fanns det en plats där vi kunde gömma oss
ett filtpalats, ett kuddparadis
men inte längre nej nej nej
nu finns det inga gömställen var
nu kan vi bara fly ifrån ödet
och hoppas att vi kommer undan
min älskade känsla förstår du inte allvaret
att aldrig kunna sätta sig ned i livet
utan bara fortsätta och fortsätta
förstår du inte att det tempot är för mycket
vi kommer aldrig kunna leva när vi kämpar för att överleva
snälla snälla lilla se världen som den är menad att bli sedd
genom att sticka ut dina ögon
genom att spränga trumhinnorna
genom att skära av nerverna
genom att hugga av tungan
genom att slita bort näsan
endast då kommer du uppfatta världen som den är
och sanningen är att den då är ingenting
du är ingenting du lever men världen lever inte
ingenting har någonsin existerat
det var bara en av de många illusionerna
och du vet väl att den största illusionen
är illusionen om en illusion
lilla älskade den här världen är ingen plats för oss
och vi kan inte återvända till kojan
bara för att du var tvungen att gå vidare
(förlåt förlåt förlåt förlåt)
en speciell infallsvinkel
röster
röster som skriker och sliter sönder oss
vi som alltid tyckte att vi förtjänade bättre
men vad finns kvar att kritisera
vad är det som finns kvar att se
jag tänker inte springa runt längre
utan mål och utan riktning
vad är det egentligen vi förväntar oss att se
ibland är det så svårt att acceptera sin tillvaro
vad är det som finns kvar
HÖR DU DET VAD ÄR DET SOM FINNS KVAR
VAD ÄR DET SOM FAKTISKT FINNS KVAR
VARFÖR STÅR DU HÄR OCH TROR ATT
VARFÖR
OCH DEN
den känslomässiga gränsen
jag tror jag just
iallafall då
bara klev över den
utan att se över konsekvenserna
utan att någonsin se hur livet faktiskt gick till
men lilla lilla känsla
jag tror jag vet att
ja jag tror faktiskt
jag tror jag kan påverka dig till det yttersta
och när alla skriker
då springer vi iväg och gömmer oss
när alla röster skriker och letar efter oss
då sitter vi där och inser att
ja
det här är mer än vad jag någonsin förväntat
för nu vill jag inte ens se dig
trots attvi har så mycket med varandra
vissa säger att jag inte kan se
men nej
NEJ HÖR DU DET
KAN DU INTE BARA LÄGGA DIG NED OCH GE UPP
HÖR DU DET
GE UPP GE UPP GE UPP GE UPP
jag saknar ingenting
men jag längtar efter allt
allt det där som jag aldrig saknade
och drömmen som jag drömde
där sa du förlåt
och jag kunde faktiskt urskilja ånger i dig
vi kramade varandra och sedan var allt bra
du förstod nog inte men jag tror jag gjorde det
för att kunna gå vidare
vi ska gå vidare
vi klarar det här
jag älskade aldrig dig bara känslan
förlåt
men de första människorna är till för att utnyttjas
förlåt men jag förstår inte riktigt
röster som skriker och sliter sönder oss
vi som alltid tyckte att vi förtjänade bättre
men vad finns kvar att kritisera
vad är det som finns kvar att se
jag tänker inte springa runt längre
utan mål och utan riktning
vad är det egentligen vi förväntar oss att se
ibland är det så svårt att acceptera sin tillvaro
vad är det som finns kvar
HÖR DU DET VAD ÄR DET SOM FINNS KVAR
VAD ÄR DET SOM FAKTISKT FINNS KVAR
VARFÖR STÅR DU HÄR OCH TROR ATT
VARFÖR
OCH DEN
den känslomässiga gränsen
jag tror jag just
iallafall då
bara klev över den
utan att se över konsekvenserna
utan att någonsin se hur livet faktiskt gick till
men lilla lilla känsla
jag tror jag vet att
ja jag tror faktiskt
jag tror jag kan påverka dig till det yttersta
och när alla skriker
då springer vi iväg och gömmer oss
när alla röster skriker och letar efter oss
då sitter vi där och inser att
ja
det här är mer än vad jag någonsin förväntat
för nu vill jag inte ens se dig
trots attvi har så mycket med varandra
vissa säger att jag inte kan se
men nej
NEJ HÖR DU DET
KAN DU INTE BARA LÄGGA DIG NED OCH GE UPP
HÖR DU DET
GE UPP GE UPP GE UPP GE UPP
jag saknar ingenting
men jag längtar efter allt
allt det där som jag aldrig saknade
och drömmen som jag drömde
där sa du förlåt
och jag kunde faktiskt urskilja ånger i dig
vi kramade varandra och sedan var allt bra
du förstod nog inte men jag tror jag gjorde det
för att kunna gå vidare
vi ska gå vidare
vi klarar det här
jag älskade aldrig dig bara känslan
förlåt
men de första människorna är till för att utnyttjas
förlåt men jag förstår inte riktigt
dmknbvhjgfkhäö'
hahahahhahahaha
och hon kallade sig utövare av kreativiteten
hhahahahahahaha
ibland går det inte att släppa
OCH VEM ÄR DU ATT FÖRSTÅ
VEM ÄR DU ATT KRITISERA
VEM ÄR DU ATT FÖRNEKA
JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DU INTE FÖRSTÅR MIG
jag är så fruktansvärt trött på den här tillvaron
-dsdffffffffffffff
s
någon dag
en dag när jag vet
då ska jag berätta en historia för dig
en historia om hur alla dör och en överlever
och hur den överlevande människan ändå inte lever
OCH VET DU VARFÖR VET DU VARFÖR
JO JUST DET
FÖR ATT INGENTING HAR NÅGONTING MED ALLTING ATT GÖRA
nej jag vet
ibland är det så svårt att få grepp om saker
och kärlek
hahahahahhaha
jag minns inte kärlek
förlåt
men jag minns inte kärlek
bara åtrå
förlåt men jag minns inte längre
det har bara varit en massa åtrå
livlösa sammansmältningar
ska jag vara helt ärlig
så minns jag inte känslan
varför har jag blivit så kall
varför känner jag mig själv inte levande
hallå hallå hallå
jag älskar kreativiteten över allt annat
men vart tog känslorna vägen
har jag övergivit känslolivet för kreativiteten
har jag offrast självaste livet för kreativiteten
vad är det som har hänt
varför känner jag ingenting längre
varför varför varför
varför finns det bara ett bekräftelsesökande
vart finns kärleken
det finns ingen kärlek
inte här
inte nu
och inte på länge
övergav jag kärleken för kreativiteten?
varför skulle jag tvingas till ett sådant val
varför varför varför
varför sjungs det inte vackra sånger inom mig längre
älskade kreativitet
varför måste du ta upp all plats
och hon kallade sig utövare av kreativiteten
hhahahahahahaha
ibland går det inte att släppa
OCH VEM ÄR DU ATT FÖRSTÅ
VEM ÄR DU ATT KRITISERA
VEM ÄR DU ATT FÖRNEKA
JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR DU INTE FÖRSTÅR MIG
jag är så fruktansvärt trött på den här tillvaron
-dsdffffffffffffff
s
någon dag
en dag när jag vet
då ska jag berätta en historia för dig
en historia om hur alla dör och en överlever
och hur den överlevande människan ändå inte lever
OCH VET DU VARFÖR VET DU VARFÖR
JO JUST DET
FÖR ATT INGENTING HAR NÅGONTING MED ALLTING ATT GÖRA
nej jag vet
ibland är det så svårt att få grepp om saker
och kärlek
hahahahahhaha
jag minns inte kärlek
förlåt
men jag minns inte kärlek
bara åtrå
förlåt men jag minns inte längre
det har bara varit en massa åtrå
livlösa sammansmältningar
ska jag vara helt ärlig
så minns jag inte känslan
varför har jag blivit så kall
varför känner jag mig själv inte levande
hallå hallå hallå
jag älskar kreativiteten över allt annat
men vart tog känslorna vägen
har jag övergivit känslolivet för kreativiteten
har jag offrast självaste livet för kreativiteten
vad är det som har hänt
varför känner jag ingenting längre
varför varför varför
varför finns det bara ett bekräftelsesökande
vart finns kärleken
det finns ingen kärlek
inte här
inte nu
och inte på länge
övergav jag kärleken för kreativiteten?
varför skulle jag tvingas till ett sådant val
varför varför varför
varför sjungs det inte vackra sånger inom mig längre
älskade kreativitet
varför måste du ta upp all plats
JASSÅ HÄR SITTER DU OCH DRICKER KAFFE
tänk dig alla de människor du hatat
tänk dig alla dina vänner och deras brister
tänk dig när allt det här hamnar i dig själv
du blir som dem du hatar
du får alla dina vänners brister
och plötsligt
plötsligt kan du inte se dig själv längre
plötsligt ser du bara allt du hatar med dig själv
för du har blivit alla dessa människor
du har blivit alla dessa brister
vem sa någonsin att det var enklare att hata
den personen hatade nog aldrig sig själv
hur kan en människa innehålla så mycket hat
hur står du ut med din egen närvaro
och hur förväntar du dig egentligen
att någon annan ska stå ut med dig
men det handlade väl aldrig om att älska dig
utan snarare om att stå ut med dig
visst var det väl litet så
jag skulle vilja älska dig
men det skulle aldrig räcka till
att stå ut med dig kräver så mycket mer
och jag vet inte längre om jag klarar det
det är så mycket krav
jag vet inte längre
jag önskar bara att
bara
snälla
prata bara
tänk dig alla dina vänner och deras brister
tänk dig när allt det här hamnar i dig själv
du blir som dem du hatar
du får alla dina vänners brister
och plötsligt
plötsligt kan du inte se dig själv längre
plötsligt ser du bara allt du hatar med dig själv
för du har blivit alla dessa människor
du har blivit alla dessa brister
vem sa någonsin att det var enklare att hata
den personen hatade nog aldrig sig själv
hur kan en människa innehålla så mycket hat
hur står du ut med din egen närvaro
och hur förväntar du dig egentligen
att någon annan ska stå ut med dig
men det handlade väl aldrig om att älska dig
utan snarare om att stå ut med dig
visst var det väl litet så
jag skulle vilja älska dig
men det skulle aldrig räcka till
att stå ut med dig kräver så mycket mer
och jag vet inte längre om jag klarar det
det är så mycket krav
jag vet inte längre
jag önskar bara att
bara
snälla
prata bara
två (istället för tre)
allting tar slut
nej
ett sånt skitsnack
allting fortsätter
det bara övergår i olika faser
jag kunde se det här komma
men jag visste inte bara när
är du ensam nu
är du övergiven nu
men var det kanske inte lite så
att du övergav dig själv
och plötsligt
plötsligt var du någon annan
saknade du inte dig själv
det hade jag gjort
(skör)
nej
ett sånt skitsnack
allting fortsätter
det bara övergår i olika faser
jag kunde se det här komma
men jag visste inte bara när
är du ensam nu
är du övergiven nu
men var det kanske inte lite så
att du övergav dig själv
och plötsligt
plötsligt var du någon annan
saknade du inte dig själv
det hade jag gjort
(skör)
jag ville
ibland
går allt så mycket bättre
tack kreativiteten
jag visste att jag skulle hitta dig till slut
men lika fort som du kommer
så förvinner du
vart har du gömt dig nu
käraste kreativitet
en dag ska vi bli ett
går allt så mycket bättre
tack kreativiteten
jag visste att jag skulle hitta dig till slut
men lika fort som du kommer
så förvinner du
vart har du gömt dig nu
käraste kreativitet
en dag ska vi bli ett
hjklovh
KAN INTE FÅR INTE
KAN INTE FÅR INTE TVIVLA PÅ DEN EGNA FÖRMÅGAN
DET FUNGERAR INTE DÅ
FÅR INTE
KAN INTE
MÅSTE TRO PÅ DEN EGNA FÖRMÅGAN
älskade kreativitet hjälp mig
KAN INTE FÅR INTE TVIVLA PÅ DEN EGNA FÖRMÅGAN
DET FUNGERAR INTE DÅ
FÅR INTE
KAN INTE
MÅSTE TRO PÅ DEN EGNA FÖRMÅGAN
älskade kreativitet hjälp mig
som jag ständigt söker efter dig och helheten
herren min älskade kreativitet
varför har du övergivit mig
jag älskar ju dig mer än allt annat
det är för dig som jag lider
det är för din skull
mitt lidande är något du kräver
för att du ska komma till mig
och när du anländer så blir vi ett
men varför kräver du lidandet
varför kan jag inte längre klara mig utan dig
du har blivit en drog jag måste ta
det kaos jag inte kan klara mig utan
varför kan jag inte förkasta dig
varför måste jag orsaka mig själv lidande
för att föda din brinnande vilja
varför måste jag dö och leva igen
allt för att stilla din girighet
herren min älskade kreativitet
jag gör allt för dig jag dör för dig
och det är alltid alltid värt det
bara för att sedan få skåda konsten
produkten av vår sammansmältning
kan du inte förstå min tillgivenhet
min kärlek
min beundran
min vördnad för dig
kan du inte förstå hur jag innerligt söker dig
bara för att bli ett med världen
bara för att slippa känna mig mänsklig
förstår du inte min älskade kreativitet
att jag inte längre kommer klara mig utan dig
utan dig kommer jag sakta brytas ned
jag kommer förbli den mannen
den mannen som jagar sina citronfjärilar
och vad finns kvar min ädle kreativitet
vad finns kvar när världen faller samman och ingen längre minns konsten
vad finns kvar när jag sliter upp alla mina sår och skriker åt tystnaden
min älskade älskade kreativetet
jag tror faktiskt du inte förstår min tillgivenhet
där du finns i allting i allt jag kan se
även trots att du finns där rakt framför mig så kan jag inte se dig
så herre,herren min älskade kreativitet
varför har du i dödens ögonblick övergivit mig?
varför har du övergivit mig
jag älskar ju dig mer än allt annat
det är för dig som jag lider
det är för din skull
mitt lidande är något du kräver
för att du ska komma till mig
och när du anländer så blir vi ett
men varför kräver du lidandet
varför kan jag inte längre klara mig utan dig
du har blivit en drog jag måste ta
det kaos jag inte kan klara mig utan
varför kan jag inte förkasta dig
varför måste jag orsaka mig själv lidande
för att föda din brinnande vilja
varför måste jag dö och leva igen
allt för att stilla din girighet
herren min älskade kreativitet
jag gör allt för dig jag dör för dig
och det är alltid alltid värt det
bara för att sedan få skåda konsten
produkten av vår sammansmältning
kan du inte förstå min tillgivenhet
min kärlek
min beundran
min vördnad för dig
kan du inte förstå hur jag innerligt söker dig
bara för att bli ett med världen
bara för att slippa känna mig mänsklig
förstår du inte min älskade kreativitet
att jag inte längre kommer klara mig utan dig
utan dig kommer jag sakta brytas ned
jag kommer förbli den mannen
den mannen som jagar sina citronfjärilar
och vad finns kvar min ädle kreativitet
vad finns kvar när världen faller samman och ingen längre minns konsten
vad finns kvar när jag sliter upp alla mina sår och skriker åt tystnaden
min älskade älskade kreativetet
jag tror faktiskt du inte förstår min tillgivenhet
där du finns i allting i allt jag kan se
även trots att du finns där rakt framför mig så kan jag inte se dig
så herre,herren min älskade kreativitet
varför har du i dödens ögonblick övergivit mig?
4 minuter
tvivla aldrig på din egen förmåga
lev din dröm nu
(jag vill inget annat)
lev din dröm nu
(jag vill inget annat)
essensen (och vi seglade på det hav som vi aldrig trodde vi skulle nå)
vi håller varandra i händerna
och sedan
sedan
sedan dör vi
och plötsligt är allting så vackert
och för första och sista gången
så vågar jag älska dig
jag har varit rädd för dig
jag har varit rädd för din reaktion
men nu när världen går under
och nu när allting faller samman
endast då vågar jag älska dig
jag önskar bara att jag hade sett dig tidigare
spenderat mer tid i ditt sällskap
jag önskar att jag kunde glömma alla ogjorda saker
men nu är du här alldeles sårbar
och så är även jag
båda två gråter men vad spelar det för roll
det är inte tårar av sorg
utan snarare tårar av vördnad inför skönheten
vi far iväg till det som är vackert
och äntligen kan vi dö till musiken som gör allt vackert
jag viskar något till dig
och du viskar något tillbaka
detta band vi har knutit kan inte brytas av ens döden
snart ska vi simma i evigheten och bada i ljus
du och jag är inte rädda för döden
med det starkaste bandet av gemenskap knutet
så kan inte döden nå oss med sitt kalla grepp
vi seglar på evighetens ocean
utan åror
utan vind
vi seglar igenom hela universum
med endast vår vilja och vår tillgivenhet
det är det här jag alltid talade om
det här är vad jag alltid drömde om
nu är det sant och verkligheten ligger långt bakom oss
nu kan inga illvilliga tankar skada oss
jag hör begynnelsens musik inom mig
för du vet väl att någonstans så börjar allting om
och vi skapar världen
precis som kreativiteten och konstnären
precis som kaos och order
den ene kan inte existera utan den andre
essensen min älskade
essensen
det absolut vackraste ord jag vet
lilla lilla kreativitetet
jag som gör dig hel
du som gör mig hel
tillsammans
bara tillsammans
bara du och jag
min lilla
lilla fina
verkligheten är inte redo för oss
(och ur hans tillgivenhet för sin motpart så skapade han henne och hon skapade honom och tillsammans skapade de världen)
och allt var så
allt var så vackert
och allting
allting var så fulländat
och sedan
sedan
sedan dör vi
och plötsligt är allting så vackert
och för första och sista gången
så vågar jag älska dig
jag har varit rädd för dig
jag har varit rädd för din reaktion
men nu när världen går under
och nu när allting faller samman
endast då vågar jag älska dig
jag önskar bara att jag hade sett dig tidigare
spenderat mer tid i ditt sällskap
jag önskar att jag kunde glömma alla ogjorda saker
men nu är du här alldeles sårbar
och så är även jag
båda två gråter men vad spelar det för roll
det är inte tårar av sorg
utan snarare tårar av vördnad inför skönheten
vi far iväg till det som är vackert
och äntligen kan vi dö till musiken som gör allt vackert
jag viskar något till dig
och du viskar något tillbaka
detta band vi har knutit kan inte brytas av ens döden
snart ska vi simma i evigheten och bada i ljus
du och jag är inte rädda för döden
med det starkaste bandet av gemenskap knutet
så kan inte döden nå oss med sitt kalla grepp
vi seglar på evighetens ocean
utan åror
utan vind
vi seglar igenom hela universum
med endast vår vilja och vår tillgivenhet
det är det här jag alltid talade om
det här är vad jag alltid drömde om
nu är det sant och verkligheten ligger långt bakom oss
nu kan inga illvilliga tankar skada oss
jag hör begynnelsens musik inom mig
för du vet väl att någonstans så börjar allting om
och vi skapar världen
precis som kreativiteten och konstnären
precis som kaos och order
den ene kan inte existera utan den andre
essensen min älskade
essensen
det absolut vackraste ord jag vet
lilla lilla kreativitetet
jag som gör dig hel
du som gör mig hel
tillsammans
bara tillsammans
bara du och jag
min lilla
lilla fina
verkligheten är inte redo för oss
(och ur hans tillgivenhet för sin motpart så skapade han henne och hon skapade honom och tillsammans skapade de världen)
och allt var så
allt var så vackert
och allting
allting var så fulländat
du
älskade kreativitet
varför har du övergivit mig
varför har du övergivit mig
vita band av tillförlit
och hon sa åt mig att skapa något vackert
men jag förstod inte då
för allt det vackra fanns inte på den tiden
vart fanns den källan där vi skulle dricka oss otörstiga
jag försökte tala om för henne
att de stunder vi har och det stunder vi aldrig haft
är också det stunder jag håller fast vid
men hon skakade på huvudet och sa nej
vad annat hade jag dock förväntat mig
som om att hon skulle värdera de stunderna
på samma sätt som jag har förevigat dem
nej hon är bortom min räckvidd
och när jag strövar runt i livet
så ser jag henne och inser min egen otillräcklighet
varför kan inte kreativa människor vara tillsammans
och bygga en odödlig gemenskap
varför kan vi inte sätt oss ned i livet
kanske med en kopp kaffe och en cigarett
sitta där och inte behöva gå någonstans
en minnesvärd stund
en minnesvärt ögonblick
men det finns andra människor som kommer emellan
och det är inte människor jag hatar
nej det är det inte utan snarare tvärtom
människor som jag beundrar
jag önskar att jag vore lite mer som dem
men ibland räcker inte tiden till
ibland räcker inte ens självaste livet till
för att kunna rama in dessa ögonblick
och skapa något vackert utifrån en odödlig tanke
någon gång hoppas jag att vi kan knyta band
du vet sådana där band av tillförlit
åh snälla lilla känsla
hur ska jag få dig att förstå
men jag minns ett samtal ifrån en sen lördagskväll
och den människan sa att allting tar slut
(allting)
(allting tar slut)
och plötsligt
plötsligt
plötsligt insåg jag att deras namn inte står inskrivna i evigheten
och då
då kände jag värmen
(vita band av tillförlit)
men jag förstod inte då
för allt det vackra fanns inte på den tiden
vart fanns den källan där vi skulle dricka oss otörstiga
jag försökte tala om för henne
att de stunder vi har och det stunder vi aldrig haft
är också det stunder jag håller fast vid
men hon skakade på huvudet och sa nej
vad annat hade jag dock förväntat mig
som om att hon skulle värdera de stunderna
på samma sätt som jag har förevigat dem
nej hon är bortom min räckvidd
och när jag strövar runt i livet
så ser jag henne och inser min egen otillräcklighet
varför kan inte kreativa människor vara tillsammans
och bygga en odödlig gemenskap
varför kan vi inte sätt oss ned i livet
kanske med en kopp kaffe och en cigarett
sitta där och inte behöva gå någonstans
en minnesvärd stund
en minnesvärt ögonblick
men det finns andra människor som kommer emellan
och det är inte människor jag hatar
nej det är det inte utan snarare tvärtom
människor som jag beundrar
jag önskar att jag vore lite mer som dem
men ibland räcker inte tiden till
ibland räcker inte ens självaste livet till
för att kunna rama in dessa ögonblick
och skapa något vackert utifrån en odödlig tanke
någon gång hoppas jag att vi kan knyta band
du vet sådana där band av tillförlit
åh snälla lilla känsla
hur ska jag få dig att förstå
men jag minns ett samtal ifrån en sen lördagskväll
och den människan sa att allting tar slut
(allting)
(allting tar slut)
och plötsligt
plötsligt
plötsligt insåg jag att deras namn inte står inskrivna i evigheten
och då
då kände jag värmen
(vita band av tillförlit)
samma illusion
någon dag
någon dag i mitt liv
ska jag ta tag i din arm
släpa med dig till en tyst plats
tvinga ned dig bredvid mig
för att prata
och det jag kommer berätta för dig
är vad jag under en längre tid faktiskt har känt
och du kommer inse
att jag bara sitter där och känner för mycket
att jag faktiskt inte alls känner allt det där
men jag kommer skaka på huvudet och granska dig
det funkar inte så kommer jag att säga
det här är faktiskt sanning och inget annat
det är också då som jag säger att jag älskar dig
men vad gott gjorde nu det
jag ser förvridna ansiktsuttryck och knutna nävar
suckande röster och nedlåtande kommentarer
så jag undrar
är det här allt jag är värd
finns det verkligen inget mer att hämta
du sitter kvar där och ner ledsen ut
och det är också då som jag inser
att det där samtalet aldrig kommer existera
för det finns krafter jag inte rår över
krafter som håller oss ifrån varandra
varav en av dessa är din egen vilja
jag vet att du inte vill vara med mig
men det gör inte min tillvaro på något sätt lättare
det är bara att
jag vet inte
förlåt älskade
men jag vet inte längre
jag vet inte
förlåt
du betyder så mycket
även fast vi inte pratar så ofta
även fast vi inte ser varandra så ofta
kanske för att jag tänker ganska mycket på dig
och försöker fundera ut hur jag ska få dig att gilla mig
det vore ju
ja
det vore
det vore fint
nu dör jag långsamt
och
det känns skönt
lilla fina
du är tanken som tar livet av mig
någon dag i mitt liv
ska jag ta tag i din arm
släpa med dig till en tyst plats
tvinga ned dig bredvid mig
för att prata
och det jag kommer berätta för dig
är vad jag under en längre tid faktiskt har känt
och du kommer inse
att jag bara sitter där och känner för mycket
att jag faktiskt inte alls känner allt det där
men jag kommer skaka på huvudet och granska dig
det funkar inte så kommer jag att säga
det här är faktiskt sanning och inget annat
det är också då som jag säger att jag älskar dig
men vad gott gjorde nu det
jag ser förvridna ansiktsuttryck och knutna nävar
suckande röster och nedlåtande kommentarer
så jag undrar
är det här allt jag är värd
finns det verkligen inget mer att hämta
du sitter kvar där och ner ledsen ut
och det är också då som jag inser
att det där samtalet aldrig kommer existera
för det finns krafter jag inte rår över
krafter som håller oss ifrån varandra
varav en av dessa är din egen vilja
jag vet att du inte vill vara med mig
men det gör inte min tillvaro på något sätt lättare
det är bara att
jag vet inte
förlåt älskade
men jag vet inte längre
jag vet inte
förlåt
du betyder så mycket
även fast vi inte pratar så ofta
även fast vi inte ser varandra så ofta
kanske för att jag tänker ganska mycket på dig
och försöker fundera ut hur jag ska få dig att gilla mig
det vore ju
ja
det vore
det vore fint
nu dör jag långsamt
och
det känns skönt
lilla fina
du är tanken som tar livet av mig
döda mig när allt är som bäst
HEJ NU SKA VI FÖRSKÖNA VERKLIGHETEN
(det enklaste vore att inte se dig, inte tala med dig, att helt enkelt ignorera dig till världen har gått vidare)
(men jag hoppas du förstår att det är svårt, eftersom gemenskap är en av de saker som håller världen samman)
(och lilla lilla du, ibland är det så fruktansvärt jobbigt att sitta där och känna att man långsamt stryps, eftersom luften runtomkring en börjar ta slut)
lilla lilla tanke
du som är så liten
trots att du avvisar mig
trots att du ignorerar mig
så känner jag mig trygg i din närvaro
och det är sådan här trygghet
ja
sådan här trygghet
sådan härt trygghet som jag strävat efter
och allt blev ju till en strävan
eller hur lilla tanke
du som är så liten
vad tänker du om det här
det här med vita band av tillförlit
band som knyts av gemenskapen
men jag måste få erkänna en sak
och det är just då som rösten sviker mig
och jag ser på dig och vill vänta
men jag vet att det finns andra möjligheter
men trots det så ser jag på dig och vill vänta
ja jag vet att det är löjligt
men jag ser på dig och jag vill vänta
vänta
vänta
vänta
vänta
du är kreativiteten och jag är konstnären
förstår du hur starkt bandet mellan oss är
ett starkare band går inte att knyta
och hur beroende vi faktiskt är av varandra
för att faktiskt kunna fungera som människor
jag tycker ju så mycket om dig
men det går inte att nå dig
NÄR VÄRLDEN GÅR UNDER SÅ KOMMER VI SITTA PÅ EN BRYGGA OCH DOPPA FÖTTERNA I VATTNET, SAMTIDIGT SOM VI HÅLLER OM VARANDRA SOM VILKEN SOMMARKVÄLL SOM HELST, DET VAR JU BARA DET ATT VÄRLDEN GICK UNDER DEN HÄR DAGEN SÅ DÄRFÖR TITTADE VI VARANDRA I ÖGONEN OCH ALLT DÖR DÖR DÖR DÖR
ALLT DÖR DÖR DÖR
BARA DÖR
BARA DÖR BAR
DÖR
DÖR
-...............
lilla fina tanke
trots att du är så liten
och så fin och snäll
så förstör du mig
du förstör mig
jag älskar faktiskt dig men du förstör mig
snälla lilla tanke
min finaste tanke
förstör mig inte
(det enklaste vore att inte se dig, inte tala med dig, att helt enkelt ignorera dig till världen har gått vidare)
(men jag hoppas du förstår att det är svårt, eftersom gemenskap är en av de saker som håller världen samman)
(och lilla lilla du, ibland är det så fruktansvärt jobbigt att sitta där och känna att man långsamt stryps, eftersom luften runtomkring en börjar ta slut)
lilla lilla tanke
du som är så liten
trots att du avvisar mig
trots att du ignorerar mig
så känner jag mig trygg i din närvaro
och det är sådan här trygghet
ja
sådan här trygghet
sådan härt trygghet som jag strävat efter
och allt blev ju till en strävan
eller hur lilla tanke
du som är så liten
vad tänker du om det här
det här med vita band av tillförlit
band som knyts av gemenskapen
men jag måste få erkänna en sak
och det är just då som rösten sviker mig
och jag ser på dig och vill vänta
men jag vet att det finns andra möjligheter
men trots det så ser jag på dig och vill vänta
ja jag vet att det är löjligt
men jag ser på dig och jag vill vänta
vänta
vänta
vänta
vänta
du är kreativiteten och jag är konstnären
förstår du hur starkt bandet mellan oss är
ett starkare band går inte att knyta
och hur beroende vi faktiskt är av varandra
för att faktiskt kunna fungera som människor
jag tycker ju så mycket om dig
men det går inte att nå dig
NÄR VÄRLDEN GÅR UNDER SÅ KOMMER VI SITTA PÅ EN BRYGGA OCH DOPPA FÖTTERNA I VATTNET, SAMTIDIGT SOM VI HÅLLER OM VARANDRA SOM VILKEN SOMMARKVÄLL SOM HELST, DET VAR JU BARA DET ATT VÄRLDEN GICK UNDER DEN HÄR DAGEN SÅ DÄRFÖR TITTADE VI VARANDRA I ÖGONEN OCH ALLT DÖR DÖR DÖR DÖR
ALLT DÖR DÖR DÖR
BARA DÖR
BARA DÖR BAR
DÖR
DÖR
-...............
lilla fina tanke
trots att du är så liten
och så fin och snäll
så förstör du mig
du förstör mig
jag älskar faktiskt dig men du förstör mig
snälla lilla tanke
min finaste tanke
förstör mig inte
ur den fallne
du sa att vi inte kunde ligga bredvid varandra
tänk om någon skulle se oss där
men kom hit då sätt dig här
du sticker huvudet under sängen
jag förlorar koncentrationsförmågan
det finns ingen fokus
jag vill att du ska vara med mig
men jag vet hur svårt det är
varför hålls kreativiteten ifrån mig
varför lilla känsla
varför får jag inte känna dig
jag vill bara skapa
skapa med dig
kreativiteten och konstnären
och vi tillhör varandra
och plötsligt
plötsligt är det så underbart att tillhöra någon
men
men
jag pratade med någon om det här
ja det gjorde jag
jag vet inte varför jag gjorde det
men det kändes viktigt just då
ja det kändes väldigt viktigt just då
det var någon som lyssnade
och hon sa
ja hon sa
hon sa åt mig att vänta
för det kommer ju inte kvarstå
ingenting kvarstår
så därför
därför tänker jag vänta på evigheten
kanske just för att det är vackert
och det är bara ett litet offer
älskade kreativiteten
snart kan vi knyta bandet som håller oss samman
tänk om någon skulle se oss där
men kom hit då sätt dig här
du sticker huvudet under sängen
jag förlorar koncentrationsförmågan
det finns ingen fokus
jag vill att du ska vara med mig
men jag vet hur svårt det är
varför hålls kreativiteten ifrån mig
varför lilla känsla
varför får jag inte känna dig
jag vill bara skapa
skapa med dig
kreativiteten och konstnären
och vi tillhör varandra
och plötsligt
plötsligt är det så underbart att tillhöra någon
men
men
jag pratade med någon om det här
ja det gjorde jag
jag vet inte varför jag gjorde det
men det kändes viktigt just då
ja det kändes väldigt viktigt just då
det var någon som lyssnade
och hon sa
ja hon sa
hon sa åt mig att vänta
för det kommer ju inte kvarstå
ingenting kvarstår
så därför
därför tänker jag vänta på evigheten
kanske just för att det är vackert
och det är bara ett litet offer
älskade kreativiteten
snart kan vi knyta bandet som håller oss samman
han som kvarstår
VAR DEN MAN SOM INGEN MINNS, VAR DEN MAN SOM INGEN SER, VAR DEN MAN SOM INGEN HÖR
(en man med illusioner)
och den förstörda kvinnan som ingen längre minns, hon sade såhär
"men, det måste alltid finnas en man med illusioner. annars faller världen samman. du kan inte fly ifrån det här. du måste vara mannen med illusioner."
och han skrek, ja han skrek, eftersom han inte var säker på om kvinnan existerade
(existensen)
(??????????)
och då tog också den förstörda kvinnan tillfället att tala igen
"akta dig för parasiten."
det var kvinnans sista ord och hon skrek tillsammans med mannen
och det var också då som världen föll samman
(och där stod kören med sina mörka röster och sjöng om mannens misslyckande)
(allting)
(allting älskade. allting tar slut)
(för att sedan börja om igen)
(???????????????)
(en man med illusioner)
och den förstörda kvinnan som ingen längre minns, hon sade såhär
"men, det måste alltid finnas en man med illusioner. annars faller världen samman. du kan inte fly ifrån det här. du måste vara mannen med illusioner."
och han skrek, ja han skrek, eftersom han inte var säker på om kvinnan existerade
(existensen)
(??????????)
och då tog också den förstörda kvinnan tillfället att tala igen
"akta dig för parasiten."
det var kvinnans sista ord och hon skrek tillsammans med mannen
och det var också då som världen föll samman
(och där stod kören med sina mörka röster och sjöng om mannens misslyckande)
(allting)
(allting älskade. allting tar slut)
(för att sedan börja om igen)
(???????????????)
en framtidsvision, en övergiven religion, och tre tre bara tre
det vibrerar i mitt huvud
det vibrerar i mitt huvud
hallå
hallå
hallå
det vibrerar i mitt huvud
hallå
hallå
hallå
Tankeprocessen (strävan efter helhet)
Begynnelsen
Kaos - Order
Kreativiteten - Konstnären
Konstnärskapet
Konsten
Icke-existensen
Evigheten - Essensen (ljus, värme , ljud, gemenskap, glömska)
Döden - Tomheten (mörker, kyla, tystnad, ensamhet, glömska)
Existensen
Tankevärlden (tankar, känslor, personifieringar, minnen)
Verkligheten (sinnesstyrd)
Undergången
- Verklighetens publik dör ut
- Konsten saknar betraktare
- Konsten bleknar bort och faller i glömska
- Konstnären och Kreativiteten överger glömmer bort varandra
- Båda bleknar bort eftersom ingen kan finnas utan den andre
- Medvetandet blir omedvetet om sig själv
- Kaos och Order skapar sig själva ur Essensen
- Tankeprocessen börjar om
Kaos - Order
Kreativiteten - Konstnären
Konstnärskapet
Konsten
Icke-existensen
Evigheten - Essensen (ljus, värme , ljud, gemenskap, glömska)
Döden - Tomheten (mörker, kyla, tystnad, ensamhet, glömska)
Existensen
Tankevärlden (tankar, känslor, personifieringar, minnen)
Verkligheten (sinnesstyrd)
Undergången
- Verklighetens publik dör ut
- Konsten saknar betraktare
- Konsten bleknar bort och faller i glömska
- Konstnären och Kreativiteten överger glömmer bort varandra
- Båda bleknar bort eftersom ingen kan finnas utan den andre
- Medvetandet blir omedvetet om sig själv
- Kaos och Order skapar sig själva ur Essensen
- Tankeprocessen börjar om
beröring av essensen
det är en kör som sjunger
men det är inga vackra röster
det är farliga röster
med sina mörka röster
sjunger i väntan på undergången
och när kören tystnar
då är undergången över oss
åh snart min älskade
snart är de är
och alla tankar ska skrika i förtvivlan
ve oss ve oss nu är den kommen
den yttersta timmen är här
håll om er själva
håll om självaste livet
för snart kommer de fyra
de fyra som synliga för alla
och när våra skrik tystas
då vet vi att vi inte längre finns
när vi skiljs från varandra av svarta väggar
kören brummar och marken skakar
är det här slutet på tankeprocessen
är det här slutet på existensen själv
men det viktigaste som alltid kvarstår
det som aldrig kan förändras
det som aldrig kan förgöras
det är evigheten själv
den är bortom vår förmåga att förgöra
ibland kan våra tankar nå den
ibland kan vi bada i den
essensen kvarstår alltid
(kvarstår kvarstår kvarstår)
men det är inga vackra röster
det är farliga röster
med sina mörka röster
sjunger i väntan på undergången
och när kören tystnar
då är undergången över oss
åh snart min älskade
snart är de är
och alla tankar ska skrika i förtvivlan
ve oss ve oss nu är den kommen
den yttersta timmen är här
håll om er själva
håll om självaste livet
för snart kommer de fyra
de fyra som synliga för alla
och när våra skrik tystas
då vet vi att vi inte längre finns
när vi skiljs från varandra av svarta väggar
kören brummar och marken skakar
är det här slutet på tankeprocessen
är det här slutet på existensen själv
men det viktigaste som alltid kvarstår
det som aldrig kan förändras
det som aldrig kan förgöras
det är evigheten själv
den är bortom vår förmåga att förgöra
ibland kan våra tankar nå den
ibland kan vi bada i den
essensen kvarstår alltid
(kvarstår kvarstår kvarstår)
??????????+sd
hahahahahahhahahahahaha
(röster i mörkret)
hahahhahahahaha
(onda viskningar, passa dig dig dig dig dig)
MEN JAG HAR ALDRIG VARIT KÄR DET ÄR SANT DET ÄR SANT DET ÄR SANT
(schhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)
(de andra hör. publiken hör. var inte dig själv, var en karaktär)
MEN VADÅ PERSONIFIERA
MEN
MEN
(snart skapas ett nytt band mellan de två parterna som ständigt krigar och försöker förgöra varandra)
(men jag förstår inte inte inte inte inte inte)
(snälla lilla älskade snälla lilla älskade snälla snälla snälla lilla känsla varför existerar du inte varför)
men vadå kärlek
vadå vadå vadå vadå vadå vadå
VADÅ KÄRLEK KOM IGENRÅ FÖRKLARA FÖR MIG
???????????????????????????????????+++
hahahahahh nej nej nej nej nej nej nej nej
(elaka röster, utskällningar, varför är ni så onda)
(röster i mörkret)
hahahhahahahaha
(onda viskningar, passa dig dig dig dig dig)
MEN JAG HAR ALDRIG VARIT KÄR DET ÄR SANT DET ÄR SANT DET ÄR SANT
(schhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)
(de andra hör. publiken hör. var inte dig själv, var en karaktär)
MEN VADÅ PERSONIFIERA
MEN
MEN
(snart skapas ett nytt band mellan de två parterna som ständigt krigar och försöker förgöra varandra)
(men jag förstår inte inte inte inte inte inte)
(snälla lilla älskade snälla lilla älskade snälla snälla snälla lilla känsla varför existerar du inte varför)
men vadå kärlek
vadå vadå vadå vadå vadå vadå
VADÅ KÄRLEK KOM IGENRÅ FÖRKLARA FÖR MIG
???????????????????????????????????+++
hahahahahh nej nej nej nej nej nej nej nej
(elaka röster, utskällningar, varför är ni så onda)
(EoT) (OoK)
"men älskling, tänk om evigheten och tomheten är detsamma? hur ska vi veta ifall evigheten är en avsaknad av avsaknad? tänk om den istället är den totala och ultimata tomheten."
???????????????????????????????
(älskling älskling älskling)
"jag förstår inte. en tomhet? det finns ingen skönhet i det."
"det finns bara ett underliggande hot. kaos och ordning existerar varken i tomheten eller evigheten, men de uppstod där."
"men kaos? och ordning? det finns inga strukturerade tankar"
"titta.
ordning - kaos
evigheten - tomheten
livet - döden
ljus - mörker
ljud- tystnad
värme - kyla
gemenskap - ensamhet
utan varandra kan de inte existera
innan begynnelsen så fanns bara evigheten
det fanns inget liv
bara otänkta tankar
omedvetna
sedan föddes kaos och ordning
sedan konstnären och kreativiteten
sedan konstnärskapet
sedan konsten"
"så hur kommer världen att sluta? kommer det komma en undergång?"
"när publiken dör så kommer konsten att dö."
(världen dör långsamt bort)
(allting.... allting bleknar)
(och han sträcker mig sin hand, den förste av dem alla, han sträcker mig sin hand och säger att jag är ofullbordad....och....och jag tror honom och tar en av hans penslar och hugger mig själv i bröstet och jag... och jag använder min smärta för att måla en tavla med mitt blod, jag...jag berättar en historia med hjälp av min smärta för jag har verkligen en historia att berätta du måste tro mig snälla tro mig snälla snälla snälla)
???????????????????????????????
(älskling älskling älskling)
"jag förstår inte. en tomhet? det finns ingen skönhet i det."
"det finns bara ett underliggande hot. kaos och ordning existerar varken i tomheten eller evigheten, men de uppstod där."
"men kaos? och ordning? det finns inga strukturerade tankar"
"titta.
ordning - kaos
evigheten - tomheten
livet - döden
ljus - mörker
ljud- tystnad
värme - kyla
gemenskap - ensamhet
utan varandra kan de inte existera
innan begynnelsen så fanns bara evigheten
det fanns inget liv
bara otänkta tankar
omedvetna
sedan föddes kaos och ordning
sedan konstnären och kreativiteten
sedan konstnärskapet
sedan konsten"
"så hur kommer världen att sluta? kommer det komma en undergång?"
"när publiken dör så kommer konsten att dö."
(världen dör långsamt bort)
(allting.... allting bleknar)
(och han sträcker mig sin hand, den förste av dem alla, han sträcker mig sin hand och säger att jag är ofullbordad....och....och jag tror honom och tar en av hans penslar och hugger mig själv i bröstet och jag... och jag använder min smärta för att måla en tavla med mitt blod, jag...jag berättar en historia med hjälp av min smärta för jag har verkligen en historia att berätta du måste tro mig snälla tro mig snälla snälla snälla)
minns du (???????)
nu
nu går sista bussen
sätt dig på den och åk härifrån
jag vill inte längre ha dig här
åk härifrån gå bara gå
ingenting är som det var
du är inte längre välkommen här
du skapat dina minnen
du har sagt dina ord
nu finns det bara ingen framtid
så gå snälla gå bara
går inte sista bussen snart
du kan inte vara kvar här
det är för mycket som jag minns
jag är inte hel i din närvaro
du bara förstör mig
ser ned på mig
förnedrar mig
varför är du fortfarande här
varför dröjer du kvar
du står där i hallen utan skor
som att du tvekar
men varför tvekar du
knyt dina converse och gå nu
och vänta vänta
glöm inte dina minnen
alla dina minnen
ta med dem också
jag vill inte ha kvar dem här
ser du
ser du hur jag sliter bort dem från väggen
ser du hur jag sliter bort delar av mig själv
här
ta dem
ta allihopa
jag behöver dem inte
ta dem
(????????????????)
ja
nu är det tyst
alla väggar är vita
och alla minnen
alla minnen
(??????????????)
nu går sista bussen
sätt dig på den och åk härifrån
jag vill inte längre ha dig här
åk härifrån gå bara gå
ingenting är som det var
du är inte längre välkommen här
du skapat dina minnen
du har sagt dina ord
nu finns det bara ingen framtid
så gå snälla gå bara
går inte sista bussen snart
du kan inte vara kvar här
det är för mycket som jag minns
jag är inte hel i din närvaro
du bara förstör mig
ser ned på mig
förnedrar mig
varför är du fortfarande här
varför dröjer du kvar
du står där i hallen utan skor
som att du tvekar
men varför tvekar du
knyt dina converse och gå nu
och vänta vänta
glöm inte dina minnen
alla dina minnen
ta med dem också
jag vill inte ha kvar dem här
ser du
ser du hur jag sliter bort dem från väggen
ser du hur jag sliter bort delar av mig själv
här
ta dem
ta allihopa
jag behöver dem inte
ta dem
(????????????????)
ja
nu är det tyst
alla väggar är vita
och alla minnen
alla minnen
(??????????????)
ögon
se
se människans i hennes värsta stunder
se och begrunda
för hon har inte längre något att sträva efter
se människans i hennes värsta stunder
se och begrunda
för hon har inte längre något att sträva efter
