se dig själv
det är när förutsättningarna förändras
när allt du nånsin värderat
inte längre spelar någon roll
som att stå vid ett vägskäl
bara för vända tillbaka i skam
när nederlaget är som störst
och en nymfoman som hungrar efter törst
det enda som finns kvar av en gammal moral
är kaffefläckar på ditt favoritplagg
när du ser dig själv i spegeln
och observerar alla förändringar på dig själv
falskhet som skåror i ditt ansikte
ett hånleende skapat av begär
dina vassa käklinjer som är redo
för att borra in sig i axeln till nån du påstår älska
din panna så blek och kall
som aldrig ger någon fotfäste
ögonen dina så fyllda av lidande
men som ändå innehåller spår av likgiltighet
håret ditt som så lätt faller över ögonen
för att dölja dina avsikter och mål
det här är den du har blivit
nu har du en formad identitet
men blev den egentligen så bra som du trott
vad gick fel i identitetsskapandet
varför gick det inte så bra som vi sa
och frågan som ligger tung i luften
vad är det du egentligen vill uppnå
där du strövar fram med ansiktet högt i skyn
när en av dina talar om sina angelägenheter
så lägger du det döva örat till
men när det väl handlar om dig
då flödar orden och sorgerna
och i dig är hela världens lidande samlat
en dag kommer du falla
falla för din egen vikt
falla för den ondska du har fött
och det sista du sa
"alla känslor för dig har dött"
spiral
snart börjar den nya tiden
nya ansikten
nya minnen
identiteten är stabil
och i övergångsprocessen
tar man med sig det viktigaste
saker man inte kan släppa
fast som alltid
så är greppet om nånting annat hårdare
hur många gånger har inte träden släppt sina löv
nu kommer hösten
då är det dags att släppa taget
då är det dags att släppa taget
och
och rädslan
(rysningar)
finns det
var
ska jag leta
stabil identitet
allt
steget till vänster (var det rätt riktning)
S
(ser likgiltig ut)
Det här var nog ingen bra idé redan från början.
G
(flyttar luggen från ögonen)
Nä det var väl inte det.
(G stannar upp och tittar på S och han ser hennes besvikelse.)
G
Eller nej. Vadå. Varför var det ingen bra idé.
Jag tror inte att jag vill förstå.
S
Vi vill göra lite olika saker och ingen av oss
är beredd att offra allt för den andre.
S
Dessutom hade det heller inte funkat ifall bara en av oss var beredd att offra allt.
Jag trodde att du skulle förstå det
G
(höjer rösten)
Vet du någonting som jag inte klarar?
Utan några som helst problem så kan någon påpeka mina brister.
Påpeka hur jag hela tiden gör fel.
Det har jag inte problem med.
Vad jag däremot inte klarar av,
är när jag blir behandlad som att jag inte existerar.
Det är så jag kände under tiden det var "vi".
Fast det var inte ens vi.
DU och JAG bara träffade varandra.
Mer än så var det inte.
S
(vänder bort blicken och korsar armarna)
Varför har vi ens den här diskussionen?
Det finns inget mer att säga.
G
(sarkastiskt tonfall)
Nej, det gör väl inte det?
Jag bara undrar hur du tänkte när du inte hörde av dig.
Jag bara satt där och funderade på varför jag var så obetydlig för att ta upp lite av din tid.
Det fanns ett tillfälle då jag faktiskt trodde.
Ett jävla tillfälle som jag faktiskt trodde att jag tyckte om dig.
Jag var så glad ett tag för att jag kunde lägga min tidigare livsstil åt sidan.
Den som du inte ens känner till.
S
(irriterad)
Jo lilla gubben jag har faktiskt hört lite saker.
Och vet du vad?
Nu när jag har haft lite tid att tänka efter så passar det så perfekt in på dig.
Hela du och din personlighet.
Det är så konstigt att jag faktiskt inte såg det tidigare.
Vem av dem hade jag blivit?
Vilket nummer?
För det är väl så du kommer ihåg alla du träffar.
Vilken i ordningen det var.
Jag fattar inte hur du står ut med dig själv.
G
(höjer rösten ännu mer)
Nu ska du lyssna väldigt noga.
Du har inte ett jävla skit att göra med vem jag har träffat förut.
Har jag frågat eller "efterforskat" vilka du har varit med tidigare?
Nej, det har jag inte.
Vem är det egentligen som har problem här?
Jag tror fan att det är lika bra att slippa dig.
Jag behöver inte och jag vill inte ha någon moralkärring som säger åt mig hur jag ska leva mitt liv.
Vad jag får göra och vad jag inte får göra.
S
Okej.
Då ska jag inte störa dig mer.
Hejdå.
(S stormar ut ur rummet och kvar står G med knutna nävar som vitnar.
Sedan slår han flera slag i väggen och sjunker utmattad ihop på golvet)
(ser likgiltig ut)
Det här var nog ingen bra idé redan från början.
G
(flyttar luggen från ögonen)
Nä det var väl inte det.
(G stannar upp och tittar på S och han ser hennes besvikelse.)
G
Eller nej. Vadå. Varför var det ingen bra idé.
Jag tror inte att jag vill förstå.
S
Vi vill göra lite olika saker och ingen av oss
är beredd att offra allt för den andre.
S
Dessutom hade det heller inte funkat ifall bara en av oss var beredd att offra allt.
Jag trodde att du skulle förstå det
G
(höjer rösten)
Vet du någonting som jag inte klarar?
Utan några som helst problem så kan någon påpeka mina brister.
Påpeka hur jag hela tiden gör fel.
Det har jag inte problem med.
Vad jag däremot inte klarar av,
är när jag blir behandlad som att jag inte existerar.
Det är så jag kände under tiden det var "vi".
Fast det var inte ens vi.
DU och JAG bara träffade varandra.
Mer än så var det inte.
S
(vänder bort blicken och korsar armarna)
Varför har vi ens den här diskussionen?
Det finns inget mer att säga.
G
(sarkastiskt tonfall)
Nej, det gör väl inte det?
Jag bara undrar hur du tänkte när du inte hörde av dig.
Jag bara satt där och funderade på varför jag var så obetydlig för att ta upp lite av din tid.
Det fanns ett tillfälle då jag faktiskt trodde.
Ett jävla tillfälle som jag faktiskt trodde att jag tyckte om dig.
Jag var så glad ett tag för att jag kunde lägga min tidigare livsstil åt sidan.
Den som du inte ens känner till.
S
(irriterad)
Jo lilla gubben jag har faktiskt hört lite saker.
Och vet du vad?
Nu när jag har haft lite tid att tänka efter så passar det så perfekt in på dig.
Hela du och din personlighet.
Det är så konstigt att jag faktiskt inte såg det tidigare.
Vem av dem hade jag blivit?
Vilket nummer?
För det är väl så du kommer ihåg alla du träffar.
Vilken i ordningen det var.
Jag fattar inte hur du står ut med dig själv.
G
(höjer rösten ännu mer)
Nu ska du lyssna väldigt noga.
Du har inte ett jävla skit att göra med vem jag har träffat förut.
Har jag frågat eller "efterforskat" vilka du har varit med tidigare?
Nej, det har jag inte.
Vem är det egentligen som har problem här?
Jag tror fan att det är lika bra att slippa dig.
Jag behöver inte och jag vill inte ha någon moralkärring som säger åt mig hur jag ska leva mitt liv.
Vad jag får göra och vad jag inte får göra.
S
Okej.
Då ska jag inte störa dig mer.
Hejdå.
(S stormar ut ur rummet och kvar står G med knutna nävar som vitnar.
Sedan slår han flera slag i väggen och sjunker utmattad ihop på golvet)
(det här var nog ingen bra idé från början)
(det här var nog ingen bra idé från början)
(det här var nog ingen bra idé från början)
(det här var nog ingen bra idé från början)
(det här var nog ingen bra idé från början)
(det här var nog ingen bra idé från början)
(det här var nog ingen bra idé från början)
driften som dödar
ingenting förändras sa hon och gick
hon lämnade mig med skam upp till knäna
kvicksanden började dra ned mig
men det fanns ingen väg därifrån
repet som knutit mig och henne tillsammans
hade hon kapat i besvikelsen
i skammen drunknar jag och i skammen förstår jag
ingenting med mig förändras
för när en parasit föds
så växer den sig bara större
och när allt handlar om att fylla ett bekräftelsebehov
så hamnar relationer och vänskap på sidan
du tror att du har det så svårt skrek hon till mig
men hur lätt är det egentligen
att slita stycken av sig själv
för att mata ett monster som bor inne inuti mig
nej lilla fjäril det är inte så lätt
men som att du någonsin skulle förstå
när du inte ens vill lyssna
på något du kallar ursäkter
som jag kallar förklaring
på ett destruktivt levnadssätt
men det förstår inte du lilla fjäril
flyg flyg lilla fjäril flyg
hon lämnade mig med skam upp till knäna
kvicksanden började dra ned mig
men det fanns ingen väg därifrån
repet som knutit mig och henne tillsammans
hade hon kapat i besvikelsen
i skammen drunknar jag och i skammen förstår jag
ingenting med mig förändras
för när en parasit föds
så växer den sig bara större
och när allt handlar om att fylla ett bekräftelsebehov
så hamnar relationer och vänskap på sidan
du tror att du har det så svårt skrek hon till mig
men hur lätt är det egentligen
att slita stycken av sig själv
för att mata ett monster som bor inne inuti mig
nej lilla fjäril det är inte så lätt
men som att du någonsin skulle förstå
när du inte ens vill lyssna
på något du kallar ursäkter
som jag kallar förklaring
på ett destruktivt levnadssätt
men det förstår inte du lilla fjäril
flyg flyg lilla fjäril flyg
halvöppna ögon halvslutna händer
isolation------
samma misstag
annorlunda människor
samma reaktioner
annorlunda konsekvenser
flyglillajfärilflyg
skäms du inte
vad vill du egentligen
kanske försöka åstadkomma nånting
men bra ja lycka till
det finns ändå inget kvar längre
alla ansikten bleknar bort
händer glider ur greppet
ibland är greppet om någonting annat hårdare
fast skammen
ja
som att stå naken på en scen
alla ser
och pekar
och funderar
skäms du inte
lillafjärilsjävel
skäms du inte
samma misstag
annorlunda människor
samma reaktioner
annorlunda konsekvenser
flyglillajfärilflyg
skäms du inte
vad vill du egentligen
kanske försöka åstadkomma nånting
men bra ja lycka till
det finns ändå inget kvar längre
alla ansikten bleknar bort
händer glider ur greppet
ibland är greppet om någonting annat hårdare
fast skammen
ja
som att stå naken på en scen
alla ser
och pekar
och funderar
skäms du inte
lillafjärilsjävel
skäms du inte
du kan väl inte se det jag ser
oskuldsfullheten tvättas bort
här finns bara rena fläckar
tomma blickar
knutna händer
tysta svordomar
en önskan om att allt blir bra
länge leve lögnen
besvikelsen som smyger sig fram
men störst av allt är ändå skammen
vadfanärdetduhargjort
hur kan någon göra så fel
vad krävs nu för att det ska gå bra
varför finns ingen bra röst
en trygg röst
varför inte
bara elaka tankar
som påminner en själv
om alla de misstag man gjort
och kommer göra
varför är det såhär
varför är skammen så uppenbar
här finns bara rena fläckar
tomma blickar
knutna händer
tysta svordomar
en önskan om att allt blir bra
länge leve lögnen
besvikelsen som smyger sig fram
men störst av allt är ändå skammen
vadfanärdetduhargjort
hur kan någon göra så fel
vad krävs nu för att det ska gå bra
varför finns ingen bra röst
en trygg röst
varför inte
bara elaka tankar
som påminner en själv
om alla de misstag man gjort
och kommer göra
varför är det såhär
varför är skammen så uppenbar
en blandning av tre
Två
Han satte sig bredvid henne. Korsade ben, korsade armar. Kroppen talade sitt språk. Jag är sluten. Rör mig inte.
"Jag vill inte se dig igen." sa han kallt. Efter en stund började hennes läppar att darra. Men hon sa ingenting. Han fortsatte att prata och stirrade ut mot vattnet.
"Jag tyckte om det i början. Det vi hade. Sen var det som om du personlighetsförändrades. Vad var det som hände egentligen? Kan du svara på det? Hörru!" Han slutade tala och stirrade henne i ögonen. Hon svarade inte.
"Nej. Självklart." fortsatte han. "Det är jag som gör fel va?" frågade han sarkastiskt. "Det spelar ingen roll. Enda anledningen till att jag kom hit var för att berätta hur vidrig du har varit. Det här är dessutom den lilla makten jag f år över dig. Annars har det bara handlat om dig. Dina besvär. Dina vänner. Men nu är det slut på det."
Han reste sig och började gå långsamt men då avbröt hon honom med sin svaga röst.
"Vänta." Han stannade. De stod och såg på varandra som om de aldrig hade sett varandra förut. Båda befann sig i ett sårbart läge men människor har olika sätt att hantera den på. Han skyllde alltid på alla andra, eftersom det var omgivningen som skapade hans misslyckanden. Hon däremot skyllde alltid på sig själv och tog den största smällen själv.
"Nej det är slutväntat." sa han irriterat. "Hejdå."
"Jag vet vem det är som du träffar." sa hon tveksamt.
"Du har inte skit med att göra vem jag träffar eller inte." sa han och höjde rösten. "Det är faktiskt helt irrelevant."
" Jag tycker det är ganska relevant. Jag funderar på att berätta för henne om dig lite mer. Du vet den där egoistiska sidan av dig? Den som syns mer och mer när man umgås med digsdfsssssssssss<adgfhjkjlkj
Ett
uytrytewqwaretdyuiyguoipölhgkfdhg
det finns inga eviga ögonblick
Han satte sig bredvid henne. Korsade ben, korsade armar. Kroppen talade sitt språk. Jag är sluten. Rör mig inte.
"Jag vill inte se dig igen." sa han kallt. Efter en stund började hennes läppar att darra. Men hon sa ingenting. Han fortsatte att prata och stirrade ut mot vattnet.
"Jag tyckte om det i början. Det vi hade. Sen var det som om du personlighetsförändrades. Vad var det som hände egentligen? Kan du svara på det? Hörru!" Han slutade tala och stirrade henne i ögonen. Hon svarade inte.
"Nej. Självklart." fortsatte han. "Det är jag som gör fel va?" frågade han sarkastiskt. "Det spelar ingen roll. Enda anledningen till att jag kom hit var för att berätta hur vidrig du har varit. Det här är dessutom den lilla makten jag f år över dig. Annars har det bara handlat om dig. Dina besvär. Dina vänner. Men nu är det slut på det."
Han reste sig och började gå långsamt men då avbröt hon honom med sin svaga röst.
"Vänta." Han stannade. De stod och såg på varandra som om de aldrig hade sett varandra förut. Båda befann sig i ett sårbart läge men människor har olika sätt att hantera den på. Han skyllde alltid på alla andra, eftersom det var omgivningen som skapade hans misslyckanden. Hon däremot skyllde alltid på sig själv och tog den största smällen själv.
"Nej det är slutväntat." sa han irriterat. "Hejdå."
"Jag vet vem det är som du träffar." sa hon tveksamt.
"Du har inte skit med att göra vem jag träffar eller inte." sa han och höjde rösten. "Det är faktiskt helt irrelevant."
" Jag tycker det är ganska relevant. Jag funderar på att berätta för henne om dig lite mer. Du vet den där egoistiska sidan av dig? Den som syns mer och mer när man umgås med digsdfsssssssssss<adgfhjkjlkj
Ett
uytrytewqwaretdyuiyguoipölhgkfdhg
det finns inga eviga ögonblick
