håna oss
jag tror inte på kärlek
men
kärlek kommer att binda oss samman
kärlek kommer att bygga upp oss
men
kärlek kommer att slita isär oss
kärlek kommer att förstöra oss
speciellt när greppet om pennan är hårdare
än den handen till personen du älskar
jag tror inte på kärlek
men jag tror på de som tror på kärlek
därför tror jag på dig
dig och din kärlek
som i själva verkat bara är en teckning jag ritat
eller en dikt jag har skrivit från mina innersta tankar
ibland är greppet om någonting annat hårdare
saker som man inte senare behöver släppa taget om
greppet om handen till den man älskar
blir så lätt lösaktigt
och till slut slits de ifrån varandra
av samma kärlek
som knöt dem samman
i krig krigar man med vapen
inte med varandras hjärtan
men i det här kriget
står jag ensam på slagfältet utan vapen
jag ser ned på mina sargade händer
och ur såren kan jag läsa vad som kommer att hända
jag faller ned ledbruten i sanden
för upp handen emot solen
håller den mellan tummet och pekfingret
och för några sekunder
så är jag gud och formar världen hur jag vill
men när illusionen släpper
faller handen ned i sanden
och du kommer springades till min sida
alldeles försent
kärleken har redan förstört oss
för den älskar att förstöra oss
den älskar vår meningslöshet
den älskar våra goda avsikter
men i slutändan vill den bara förstöra oss
slita isär oss
för mest av allt
så älskar den vår smärta
hur ska vi kunna tro på de som älskar när vi inte tror på oss själva
hur ska vi kunna tro på de som vill älska men inte kan
och hur ska vi kunna tro på de som varken vill eller kan älska
Love will tear us apart
tigern och lejonet
(det har gått så lång tid nu)
(det är egentligen fel tidpunkt)
(men jag har väntat så länge)
(jag orkar inte vänta längre)
"Jag är Frank." sa jag och sträckte fram handen. Fem ointresseradade blickar och fem handskakningar senare så satte jag mig på filten som låg utsträckt över gräsklädda ängen. Precis när jag satte mig så kände jag hur alkoholen började verka på allvar. Det blev alltid såhär, jag lyckades aldrig riktigt bibehålla kontrollen. Det var inte så att jag mådde dåligt, utan snarare att uppfattningsförmågan försämrades avsevärt. Jag tittade på de andra, de var någons vänner som jag kände halvbra. Jag gillade egentligen inte att träffa nya människor, eller umgås med människor som jag kände halvbra. Men idag var det annorlunda. Karin och jag hade nyligen gjort slut. Eller det var snarare jag som hade gjort slut. På den senaste tiden hade hon blivit så hysterisk. Jag tittade de andra människorna som jag knappt kände och försökte urskilja samma hysteri, men jag kunde inte se den. När jag hade börjat träffa Karin så hade det funnits spår av den här hysterin, små oväntade utbrott av anledningar som jag aldrig förstod. Hon blev jämt upprörd utan anledning.
Något som också spelade in var att de senaste veckorna så funderade jag på om jag någonsin varit kär i henne. Senaste tiden så var det som jag hade insett att jag hade ätit smaklös mat i sju månader. Hon smakade ingenting. Jag bara bröt av bitar av henne som hon var ett bröd, allt för att överleva. Hon hade varit min medicin emot den meningslöshet som för ett halvår sen hade börjat ta över min tillvaro. Ha. Men jag kände ingen ånger. Vi hade utnyttjat varandra, byggt upp varandra och sakta men säkert förstört varandra. Något annat som hon hade gjort var att hon hade härdat mig. Efter många vredesutbrott hade jag blivit immun emot dem. Det gällde alla negativa känslor. Nu var jag mer tom än någonsin, men jag tyckte det kändes skönt. Och nu var jag här på en filt i Boulognerskogen i Gävle, satt ganska tystlåten med alkoholen som dundrade runt i kroppen och observerade människorna som jag var med.
Självklart var det Leonard som hade dragit med mig. Leo den utåtriktade, Leo den pratsamme, det sociala Lejonet. Det sistnämnda gillade han. Ibland kallade vi honom för Lejon. Vissa tyckte att det var ett löjligt smeknamn, men jag tyckte det var ganska underhållande. Jag kunde inte riktigt minnas hur vår relation hade börjat, men båda två hade ett gediget filmintresse. Jag undrar om det inte var på utomhusbion förra året som vi hade börjat prata om någon film. Det spelade ingen roll iallafall. Jag kunde se honom sitta och prata med tjejerna i vårt sällskap, som han kände halvbra, och han dominerade samtalen med sina yviga gester och sin höga röst.
"Hallå?! Frank!" ropade Leo. Jag vaknade ur mina tankar och såg att alla tittade på mig.
"Ja?" svarade jag kortfattat och tog ett hårdare grepp om spritflaskan.
"Vad hette den där filmen Tarkovskijfilmen som vi såg igår? Jag har glömt namnet. Dessa ryssar liksom." När han sa det la jag märke till en glöd i hans ögon. Jag visste mycket väl att han visste vad filmen hette, men det här var hans sätt att bjuda in mig till konversationen. Han gjorde det ganska ofta, eftersom han visste att jag sällan brukade ta initiativ att prata.
"Solyaris var det väl?" svarade jag och kände hur huvudet snurrade till.
"Haha ja! Så var det. Jag försöker introducera Cecilia här till Tarkovsky, men det går inte så bra när jag inte ens kommer ihåg namnet på filmen vi såg igår."
Återigen kände jag hans pik, pikar som han oftast gav mig, att jag borde prata med henne om film. Det här var så typiskt Leo. Speciellt nu, när jag och Karin inte var tillsammans längre. Det förekom även förut. Leo trodde inte på kärlek. Han trodde på passion. Oftast i form av sex. Han var dessutom bisexuell och ibland undrade jag hur han orkade med att ständigt ligga i skyttegraven och vänta ut motståndaren på den så kallade sexfronten. Jag hade redan tidigare lagt märke till hur han hade pratat lite mer med någon av de andra tjejerna, som jag inte minns namnet på. Någonting på V. Åh, struntsamma. Nu ville han att jag skulle ha spontansex med den där Cecilia. Hon var visserligen ganska snygg, men jag orkade inte jobba mig fram till ett ligg. Det var en sådan ihärdig process som jag hade varit bättre på när var yngre. Nu var 20 år och orkade ingenting längre. Leo var 21. Dessutom såg hon några år yngre ut än oss. Så underbart, tänkte jag och flinade åt all ironi.
Samtalet hade flytit iväg när jag återigen hade tystnat, men nu la jag märke till att Cecilia flyttade sig och satte sig bredvid mig.
"Haha, du säger inte så mycket va?" sa hon och verkade väldigt exalterad. Fast hon var mest aspackad. Varför kunde inte jag bli glad och pratsam när jag var full. Jag blev mest ännu mer tystlåten än vad jag vanligtvis var och allting kändes så sarkastiskt. Bara att hon pratade med mig nu. Åh, jag orkade inte.
"Jag har väl inget vettigt att säga. Då tiger jag istället." Lejonet och Tigern. Vilket radarpar Leo och jag var. Började nästan brista ut i skratt åt den löjliga tanken. Av att döma av hennes ansiktsuttryck så verkade hon ha tänkt samma sak som mig själv, men hon delade med sig av det istället.
"Hörrni!" Hon fick inte uppmärksamheten lika lätt som Leo, men hon försökte igen. "Hörrni! Frank här är en Tiger för att han tiger hela tiden. Fattar ni vilket radarpar de är? Lejon och Tiger! Hahahahaha!" Hon började skratta så hon inte fick någon luft och de andra stämde in i hennes skratt. Jag satt där som en fåne och såg hur alla vred sig av skratt och jag kände mig jättelöjlig med mina framtvingade leenden. Det här hade aldrig varit lika roligt om vi hade varit nyktra. Länge leve alkoholen.
(och mer)
den svarta parasiten
som att föda sina drömmar och mål till en parasit
som i sin tur föder falskt hopp och illusioner
för att driva en man med illusioner till vanvett
att ge efter för den inre ondskan
resulterar bara i uppenbar avsmak
som att ljuga för sina vänner
för att få sympati
som att vara den osynliga martyren
vars lidande som ingen ser
från att vara en man med illusioner och drömmar
till att vara en växande parasit som ständigt kräver föda
för parasiten så finns det inga gränser
den kan aldrig sluta växa
den kan aldrig sluta leva på sina vänners energi
den kan aldrig sluta stjäla andras känslor och uppmärksamhet
den växer och frodas tills den förgör sig själv
som ett hav med svarta vågor
där den dränker sig själv i ondska
som att fylla tomrummet med sin svarta vätska
åh alla dessa strängar
som kopplar ihop allt ständigt
hur allting till slut
är ett nätverk av ondska
där det ena leder till det andra
där allting till slut samlas på en punkt
där parasiten brister under sin egen tyngd
på toppen av sitt frosseri
på toppen av sin destruktivitet
så dränker den allting i det svarta havet
och den man som tidigare existerade
kanske en man med illusioner
upphör att existera tillsammans med sin parasit
och där de tillsammans levde i destruktivitet och vanvett
där dör de i en explosion av svart frossande död
och ingen ska minnas mannen
men alla ska minnas parasiten
länge leve parasiten
mannen med illusioner är död
som i sin tur föder falskt hopp och illusioner
för att driva en man med illusioner till vanvett
att ge efter för den inre ondskan
resulterar bara i uppenbar avsmak
som att ljuga för sina vänner
för att få sympati
som att vara den osynliga martyren
vars lidande som ingen ser
från att vara en man med illusioner och drömmar
till att vara en växande parasit som ständigt kräver föda
för parasiten så finns det inga gränser
den kan aldrig sluta växa
den kan aldrig sluta leva på sina vänners energi
den kan aldrig sluta stjäla andras känslor och uppmärksamhet
den växer och frodas tills den förgör sig själv
som ett hav med svarta vågor
där den dränker sig själv i ondska
som att fylla tomrummet med sin svarta vätska
åh alla dessa strängar
som kopplar ihop allt ständigt
hur allting till slut
är ett nätverk av ondska
där det ena leder till det andra
där allting till slut samlas på en punkt
där parasiten brister under sin egen tyngd
på toppen av sitt frosseri
på toppen av sin destruktivitet
så dränker den allting i det svarta havet
och den man som tidigare existerade
kanske en man med illusioner
upphör att existera tillsammans med sin parasit
och där de tillsammans levde i destruktivitet och vanvett
där dör de i en explosion av svart frossande död
och ingen ska minnas mannen
men alla ska minnas parasiten
länge leve parasiten
mannen med illusioner är död
min
VARFÖR ÄR DU SÅ RÄDD
varför är du
så rädd
varför är du
så rädd
definition
som att dricka koncentrerad ångest
här ta en till
jag har flera stycken i kylan
ta mer det går så bra så
blickar som tittar ned i marken
suckar som ekar i ett mörkt rum
krav som ställs och knutar som dras åt
lakan som gråter
en klocka som har stannat
och en bästa vän fäller sin kritik
en tv-kontroll som inte fungerar
kanske har den slut på batteri
frukost lunch och middag som uteblir
sömnlösa nätter och nattsvarta dagar
auktoriteters ständiga klagan
över otillräckliga prestationer
över min egen misslyckande utveckling
över oförmågan att förändra det föränderliga
människor som tidigare älskat varandra
går nu skilda vägar och skämtar om situationen
som att svepa in sig i en mantel av sarkasm
och vandra i en snöstorm av misstro
som att hålla andan av osäkerhet
och dyka ned i en bassäng av kaos
människornas svek mot varandra
otillräckligheten räcker inte till för deras misstankar
därför väver de sina lögner
och sprider någon annans rykten
klyftorna skapas och allting faller i
men när konfrontationen kommer
så finns bara en fasad av artighet
lögner blir sanning
sveken blir tjänster
människan gråter för hon föds gråtande
och hon gråter i hela sitt liv tills hon dör
alla har de sina visioner
som oftast inte är något annat än kärleksillusioner
krav på det egna jaget blir aktuellt
en glödlampa slocknar och ljuset försvinner i hallen
som att rita av sig själv i sanden på stranden
som att själv vara vågen som suddar ut det
som att vara spikarna i handlederna på korset
som att vara all världens smärta samlad på en enda punkt
som att vara livsgnistan i ögonen som inte finns på ett döttfött barn
det finns inga eviga ögonblick
här ta en till
jag har flera stycken i kylan
ta mer det går så bra så
blickar som tittar ned i marken
suckar som ekar i ett mörkt rum
krav som ställs och knutar som dras åt
lakan som gråter
en klocka som har stannat
och en bästa vän fäller sin kritik
en tv-kontroll som inte fungerar
kanske har den slut på batteri
frukost lunch och middag som uteblir
sömnlösa nätter och nattsvarta dagar
auktoriteters ständiga klagan
över otillräckliga prestationer
över min egen misslyckande utveckling
över oförmågan att förändra det föränderliga
människor som tidigare älskat varandra
går nu skilda vägar och skämtar om situationen
som att svepa in sig i en mantel av sarkasm
och vandra i en snöstorm av misstro
som att hålla andan av osäkerhet
och dyka ned i en bassäng av kaos
människornas svek mot varandra
otillräckligheten räcker inte till för deras misstankar
därför väver de sina lögner
och sprider någon annans rykten
klyftorna skapas och allting faller i
men när konfrontationen kommer
så finns bara en fasad av artighet
lögner blir sanning
sveken blir tjänster
människan gråter för hon föds gråtande
och hon gråter i hela sitt liv tills hon dör
alla har de sina visioner
som oftast inte är något annat än kärleksillusioner
krav på det egna jaget blir aktuellt
en glödlampa slocknar och ljuset försvinner i hallen
som att rita av sig själv i sanden på stranden
som att själv vara vågen som suddar ut det
som att vara spikarna i handlederna på korset
som att vara all världens smärta samlad på en enda punkt
som att vara livsgnistan i ögonen som inte finns på ett döttfött barn
det finns inga eviga ögonblick
ESV (där jag vänder och fokuserar)
isoleringen
är hemma från skolan
för att drömma
för att sova
för att drömma
och alla drömmar
känns så fantastiska
för det finns en mystik och spänning
sen när jag vaknar
så vaknar jag till en grå och bitter värld
plötsligt är det drömmen som blir verkligheten
alla eviga ögonblick
inpräntade på slutna ögonlock
i drömmen är jag i en garderob med dig
i garderoben finns en mystisk kraft
och jag ryser till av rädsla
det finns en vördnad för detta väsen
och jag låter detta väsen fylla min kropp
och jag är så rädd så rädd
men samtidigt så är det så spännande
det är som att röra vid någon slags gudomlighet
något övernaturligt
och det är så spännande
så vackert
men för att sedan vakna
och inse avsaknaden av eviga ögonblick
där finns bara nuet
och framtiden som ett stort hot
jag vill inte leva i tiden
jag vill leva utanför tiden
utanför tankeprocessen
men evigheten är så långt borta
jag vill inte vara med längre
jag älskar eviga ögonblick
jag hatar glömskan
och jag fruktar evigt slutna ögonlock
det är vackrare i mitt minne
hör du det
hör du
är hemma från skolan
för att drömma
för att sova
för att drömma
och alla drömmar
känns så fantastiska
för det finns en mystik och spänning
sen när jag vaknar
så vaknar jag till en grå och bitter värld
plötsligt är det drömmen som blir verkligheten
alla eviga ögonblick
inpräntade på slutna ögonlock
i drömmen är jag i en garderob med dig
i garderoben finns en mystisk kraft
och jag ryser till av rädsla
det finns en vördnad för detta väsen
och jag låter detta väsen fylla min kropp
och jag är så rädd så rädd
men samtidigt så är det så spännande
det är som att röra vid någon slags gudomlighet
något övernaturligt
och det är så spännande
så vackert
men för att sedan vakna
och inse avsaknaden av eviga ögonblick
där finns bara nuet
och framtiden som ett stort hot
jag vill inte leva i tiden
jag vill leva utanför tiden
utanför tankeprocessen
men evigheten är så långt borta
jag vill inte vara med längre
jag älskar eviga ögonblick
jag hatar glömskan
och jag fruktar evigt slutna ögonlock
det är vackrare i mitt minne
hör du det
hör du
slöjan av rädsla
som när du sa att du hatar smärta
som att den bara förstörde
fast egentligen var du bara rädd
så rädd för smärta
så rädd för att känna allt det hemska
för att knyta nävarna tills de vitnar
och sedan andas ut
varför är du så rädd för att det ska göra ont
det gör ju ont
hela tiden
hur kan du inte se det
hur kan du inte höra det
hur kan du inte känna det
det går att blunda
det går att hålla för öronen
men hur döljer du du känslorna
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN NÄR DU HÄNGER PÅ KORSET
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN I HANDLEDERNA
NÄR BLODET RINNER NED FÖR DINA ARMAR
HUR KAN DU FÖRNEKA DITT NEDERLAG
SOM HÅLLS PÅ PLATS AV ROSTIGA SPIKAR
hur kan du förneka
hur kan du
är det för att du är rädd
jag avundas dig
mina barriärer krossades för länge sedan
jag är inte rädd längre
som att den bara förstörde
fast egentligen var du bara rädd
så rädd för smärta
så rädd för att känna allt det hemska
för att knyta nävarna tills de vitnar
och sedan andas ut
varför är du så rädd för att det ska göra ont
det gör ju ont
hela tiden
hur kan du inte se det
hur kan du inte höra det
hur kan du inte känna det
det går att blunda
det går att hålla för öronen
men hur döljer du du känslorna
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN NÄR DU HÄNGER PÅ KORSET
HUR KAN DU FÖRNEKA SMÄRTAN I HANDLEDERNA
NÄR BLODET RINNER NED FÖR DINA ARMAR
HUR KAN DU FÖRNEKA DITT NEDERLAG
SOM HÅLLS PÅ PLATS AV ROSTIGA SPIKAR
hur kan du förneka
hur kan du
är det för att du är rädd
jag avundas dig
mina barriärer krossades för länge sedan
jag är inte rädd längre
klar där du jag ser
som när alla handlingar är förgäves
det är då tankarna skingras
och andningen blir tyngre
det är också då som ögonen förvrids
munnen blir ett streck
händerna lossar sitt kalla grepp
det är då jag upptäcker dig
hur du svävar fram
och de mönster du lämnar efter dig
som tomrum i atmosfären
för allting med dig
är så fantastiskt
samtidigt så knackar ansvaret på min axel
snart måste jag prestera
snart måste jag visa allt vad jag går för
som att lyssa att på natten
lyssna på bildäck som smeker asfalten
som att höra vinden skrika på hjälp
det är då känslorna skingras
och ögonlocken blir tyngre
en kraft större än alla jordens krafter
tränger sig fram
och visar utsattheten svagheten
det är då nederlaget är komplett
öppna dina händer nu
för de är tomma
du har inget att visa
du är så
.---.....
...
...
.....
?????????????++
det är då tankarna skingras
och andningen blir tyngre
det är också då som ögonen förvrids
munnen blir ett streck
händerna lossar sitt kalla grepp
det är då jag upptäcker dig
hur du svävar fram
och de mönster du lämnar efter dig
som tomrum i atmosfären
för allting med dig
är så fantastiskt
samtidigt så knackar ansvaret på min axel
snart måste jag prestera
snart måste jag visa allt vad jag går för
som att lyssa att på natten
lyssna på bildäck som smeker asfalten
som att höra vinden skrika på hjälp
det är då känslorna skingras
och ögonlocken blir tyngre
en kraft större än alla jordens krafter
tränger sig fram
och visar utsattheten svagheten
det är då nederlaget är komplett
öppna dina händer nu
för de är tomma
du har inget att visa
du är så
.---.....
...
...
.....
?????????????++
kontraband (sympatiorkester) länge leve
sympatin dödar mig
för jag är ett rovdjur
med alldeles för långa klor
när jag springer över landskapet
över alla stenar och stigar
så skär klorna in i mig själv
och jag ryter av ilska och smärta
och när jag ligger där
så kommer bytesdjuren
och de dödar mig med sympati
de torterar mig med sina snälla röster
och sina heliga uppsåt
och jag förmår mig inte att se dem i ögonen
för i deras ögon kan jag se min egen svaghet
marken sväljer mig
himlen faller ihop
landskapet förvrids
fotspår på en strand någonstans
som suddas ut av vågorna
vad var det som stod skrivet i evigheten
KAN NÅGON SVARA PÅ DET
VAD VAR DET SOM STOD DÄR
JAG VILL SÅ GÄRNA MINNAS MEN JAG MINNS INTE
det är dock kanske ingenting som angår mig
ett rovdjur med alldeles för långa klor
som skär in i minnet och river upp sår
men det är inte vad som dödar mig
utan det är bytesdjuren
och deras sympati
sympatin i deras ögon
för jag är ett rovdjur
med alldeles för långa klor
när jag springer över landskapet
över alla stenar och stigar
så skär klorna in i mig själv
och jag ryter av ilska och smärta
och när jag ligger där
så kommer bytesdjuren
och de dödar mig med sympati
de torterar mig med sina snälla röster
och sina heliga uppsåt
och jag förmår mig inte att se dem i ögonen
för i deras ögon kan jag se min egen svaghet
marken sväljer mig
himlen faller ihop
landskapet förvrids
fotspår på en strand någonstans
som suddas ut av vågorna
vad var det som stod skrivet i evigheten
KAN NÅGON SVARA PÅ DET
VAD VAR DET SOM STOD DÄR
JAG VILL SÅ GÄRNA MINNAS MEN JAG MINNS INTE
det är dock kanske ingenting som angår mig
ett rovdjur med alldeles för långa klor
som skär in i minnet och river upp sår
men det är inte vad som dödar mig
utan det är bytesdjuren
och deras sympati
sympatin i deras ögon
