jag ser dom mia! jag ser dom!
när allt var som mörkast
när allt hopp var tårar i regnet
då dansade du fram som en sommarvind
händer som knöts
outtalade löften lovades
bördor kastades av
och i spåret av dig
klarar inte ondskan av att vistas
de mörka tankarna skingras
och något slags hopp uppstår
gemenskapen knyter samman alla minnen
och du är så ren vacker och oskuldsfull
men du berättar så lite för mig
för hur ska en sån som jag veta
vad en sån som du vill
och hur ska en sån som jag
tro att du uppskattar vad jag är
se på destruktivitet
se på all koncentrerat hat
men du ignorerar det
för det är irrelevant
i din oskuldsfulla dans
trots din vackra dans
och dina goda avsikter
så har din dans ett slut
till skillnad från den stränge herren
vars dans sträcker sig bortom de mörka ängarna
bortom de mörka molnen
den dansar man i all evighet
när allt hopp var tårar i regnet
då dansade du fram som en sommarvind
händer som knöts
outtalade löften lovades
bördor kastades av
och i spåret av dig
klarar inte ondskan av att vistas
de mörka tankarna skingras
och något slags hopp uppstår
gemenskapen knyter samman alla minnen
och du är så ren vacker och oskuldsfull
men du berättar så lite för mig
för hur ska en sån som jag veta
vad en sån som du vill
och hur ska en sån som jag
tro att du uppskattar vad jag är
se på destruktivitet
se på all koncentrerat hat
men du ignorerar det
för det är irrelevant
i din oskuldsfulla dans
trots din vackra dans
och dina goda avsikter
så har din dans ett slut
till skillnad från den stränge herren
vars dans sträcker sig bortom de mörka ängarna
bortom de mörka molnen
den dansar man i all evighet
i skammen
när din moral fjättrar dig i tankarna
när du inte längre har skam
tillräckligt med skam för att kliva över gränsen
då känner du hur kärleksillusionerna flyr dig
när du plötsligt inser vikten av ditt kön
och hur det är ditt största vapen
samtidigt som det är ett handikapp
hur det föder onda tankar
hur rösterna viskar om att skammen inte finns
hur du känner dig begränsad av etiska regler
när du så likgiltigt förkastat kärleken
jagat ut den och satt den på flykt
då inser du dess innebörd och sanning
men dessa kedjor hindrar dig
dessa begränsningar som något skapat för dig
ur din åtrå ger du liv åt ondska
som har makten att förstöra
det du en gång värderat
och dessa tankar utan kedjor
de lyssnar inte till dina klaganden
de lyssnar inte till dina torra löften
de lyssnar inte till din vaga vädjan
och du ser dem inte
du med din fokuserade blick
så fokuserad på det du en gång förlorat
det du en gång gav upp
det du inte lika lätt får tillbaka
du förstår inte vilken galenskap du släppt lös
du förstår inte vikten av gränser
du förstår inte att etikens kedjor hjälper dig
och hjärtat ditt så glatt och nöjt
där precis utom din räckvidd
men precis inom greppet för din dåraktighet
sakta men säkert krymper du av skammen
medan din kropp försöker hålla huvudet högt
när du inte längre har skam
tillräckligt med skam för att kliva över gränsen
då känner du hur kärleksillusionerna flyr dig
när du plötsligt inser vikten av ditt kön
och hur det är ditt största vapen
samtidigt som det är ett handikapp
hur det föder onda tankar
hur rösterna viskar om att skammen inte finns
hur du känner dig begränsad av etiska regler
när du så likgiltigt förkastat kärleken
jagat ut den och satt den på flykt
då inser du dess innebörd och sanning
men dessa kedjor hindrar dig
dessa begränsningar som något skapat för dig
ur din åtrå ger du liv åt ondska
som har makten att förstöra
det du en gång värderat
och dessa tankar utan kedjor
de lyssnar inte till dina klaganden
de lyssnar inte till dina torra löften
de lyssnar inte till din vaga vädjan
och du ser dem inte
du med din fokuserade blick
så fokuserad på det du en gång förlorat
det du en gång gav upp
det du inte lika lätt får tillbaka
du förstår inte vilken galenskap du släppt lös
du förstår inte vikten av gränser
du förstår inte att etikens kedjor hjälper dig
och hjärtat ditt så glatt och nöjt
där precis utom din räckvidd
men precis inom greppet för din dåraktighet
sakta men säkert krymper du av skammen
medan din kropp försöker hålla huvudet högt
de gå bra
ibland när man inte räcker till
när samma röster återberättar samma misstag
som att sitta själv på en bänk i en tom park
när mörkret har lagt sig och regnet faller ned
som att le åt någonting som inte är kul
som att ha drömmar om framsteg
för att sedan vakna och vilja somna om
ibland är det som att överanalysera en text
för att leta efter tecken på otillräcklighet
eller som att se på sin favoritfilm och inte gråta
det är när gemenskapen är en knut i halsen
och när man finner sig själv fastkedjad i sängen
det är då otillräckligheten inte räcker till
ibland när en tillvaro inte kan bli bättre
som att sy in mönster i huden
som att låtsas att man inte bryr sig
eller som att förneka att situationen är annorlunda
och en röst som talar om isolering
vem är du
vad vill du
fotspåren förstör mönstren
förlorar jag mig själv
(???????)
en snäll, trygg och brummande röst (min egen) säger:
de gå bra
(de gå bra de gå bra de gå bra)
när samma röster återberättar samma misstag
som att sitta själv på en bänk i en tom park
när mörkret har lagt sig och regnet faller ned
som att le åt någonting som inte är kul
som att ha drömmar om framsteg
för att sedan vakna och vilja somna om
ibland är det som att överanalysera en text
för att leta efter tecken på otillräcklighet
eller som att se på sin favoritfilm och inte gråta
det är när gemenskapen är en knut i halsen
och när man finner sig själv fastkedjad i sängen
det är då otillräckligheten inte räcker till
ibland när en tillvaro inte kan bli bättre
som att sy in mönster i huden
som att låtsas att man inte bryr sig
eller som att förneka att situationen är annorlunda
och en röst som talar om isolering
vem är du
vad vill du
fotspåren förstör mönstren
förlorar jag mig själv
(???????)
en snäll, trygg och brummande röst (min egen) säger:
de gå bra
(de gå bra de gå bra de gå bra)
tro
jag hatar allt jag blivit
allt som jag en gång sa
att jag aldrig skulle bli
och när man älskar den man hatar
uppstår en inre konfrontation
som att gilla musiken man aldrig tyckte om
som att köpa kläderna man alltid skrattade åt
som att se filmerna man aldrig förstod
eller klippa håret alldeles själv
du älskar det jag är
för du såg mig aldrig ändra färg
du såg mig aldrig där på bänken
när det inre kriget sjöd
som ångesten och ilskan
när ingen annan än hon dög
en vandring där på gatorna
mår illa av en spegelreflektion
på den tiden då kärlek var en religion
det är så lätt att ändra färgen på sitt hår
att le och ljuga om hur man mår
att sitta i en soffa och ta en massa skit
när ens föräldrar vägrar förstå
som att jaga en fjäril en sommardag
som att slå sönderna nävarna mot ett träd
nu är jag inget mer än ingenting
och jag skräms av tystnaden i ett rum
men vad jag fruktar mest av allt
är att du ser vad jag var förut
och inser att instabiliteten inte har ett slut
att svagheten skapar begränsningar
och lämnar oss i en labyrint med val
och där står vi tveksamt hand i hand
en panna mot en kind och några tveksamma ord
evigheten hatar oss och vi hatar den
hade det inte var bättre om du bara var min vän
när ljuset plötsligt tvekar
när skuggorna får dansa fritt
när träden sjunker ned i marken
när allt ditt hat blir mitt
när vi inte längre kan lite på varandra
när lögnerna faktiskt spelar roll
när vi river grunden vi stått på
för att inte av oss längre tror
allt som jag en gång sa
att jag aldrig skulle bli
och när man älskar den man hatar
uppstår en inre konfrontation
som att gilla musiken man aldrig tyckte om
som att köpa kläderna man alltid skrattade åt
som att se filmerna man aldrig förstod
eller klippa håret alldeles själv
du älskar det jag är
för du såg mig aldrig ändra färg
du såg mig aldrig där på bänken
när det inre kriget sjöd
som ångesten och ilskan
när ingen annan än hon dög
en vandring där på gatorna
mår illa av en spegelreflektion
på den tiden då kärlek var en religion
det är så lätt att ändra färgen på sitt hår
att le och ljuga om hur man mår
att sitta i en soffa och ta en massa skit
när ens föräldrar vägrar förstå
som att jaga en fjäril en sommardag
som att slå sönderna nävarna mot ett träd
nu är jag inget mer än ingenting
och jag skräms av tystnaden i ett rum
men vad jag fruktar mest av allt
är att du ser vad jag var förut
och inser att instabiliteten inte har ett slut
att svagheten skapar begränsningar
och lämnar oss i en labyrint med val
och där står vi tveksamt hand i hand
en panna mot en kind och några tveksamma ord
evigheten hatar oss och vi hatar den
hade det inte var bättre om du bara var min vän
när ljuset plötsligt tvekar
när skuggorna får dansa fritt
när träden sjunker ned i marken
när allt ditt hat blir mitt
när vi inte längre kan lite på varandra
när lögnerna faktiskt spelar roll
när vi river grunden vi stått på
för att inte av oss längre tror
en man utan ben cyklade förbi. jag sa att det var omöjligt. han skrattade.
en vän med bil kör förbi en balkong
en flicka med blommig klänning gråter i regnet
mot tårar skyddar inget paraply
på stan äter någon lunch med sina vänner
på en bänk sitter tjejen och killen och håller händer
men ibland är greppet om den man älskar hårdare
på radion spelas en låt som ingen aldrig har hört
men som någon har har hört för många gånger
i ett trapphus skriker hon åt honom
på gatan utanför blir den äldre mannen nästan påkörd
en kvinna plockar skräp på torget
och måsarna slåss om matresterna
ungefär som de fjortonåriga flickorna
slåss om killarnas uppmärksamhet på bussen
en man är trött på sitt liv och vill dö i sin tillvaro
en kvinna vill ha ut mer av livet och färglägga sin vardag
samtidigt som barnet vill leka krig och bygga en koja
och den där farbrorn som alltid vill skoja
någon odlar en mustasch
en annan testar sina nya röda skor
som förstörs i leran på någon festival
ett par som skulle älska varandra förevigt
gör plötsligt slut
hoppet om mänskligheten försvinner i några veckor
som att den största smärtan
är att skära sig på ett A-4a papper
som att öppna kylen och bara se felix ketchup
som att vakna på morgonen av att man glömde släcka lampan
som att vänta i regnet på en kompis som aldrig kommer
som att gå på bio ensam och se sina vänner sitta tre rader ned
som att vara känslomässigt skadad
och önska att man var kär
nån sa att det inte fanns några eviga ögonblick
att det bara fanns evigt slutna ögonlock
jag minns inte vad jag svarade
jag var nog bara tyst
en flicka med blommig klänning gråter i regnet
mot tårar skyddar inget paraply
på stan äter någon lunch med sina vänner
på en bänk sitter tjejen och killen och håller händer
men ibland är greppet om den man älskar hårdare
på radion spelas en låt som ingen aldrig har hört
men som någon har har hört för många gånger
i ett trapphus skriker hon åt honom
på gatan utanför blir den äldre mannen nästan påkörd
en kvinna plockar skräp på torget
och måsarna slåss om matresterna
ungefär som de fjortonåriga flickorna
slåss om killarnas uppmärksamhet på bussen
en man är trött på sitt liv och vill dö i sin tillvaro
en kvinna vill ha ut mer av livet och färglägga sin vardag
samtidigt som barnet vill leka krig och bygga en koja
och den där farbrorn som alltid vill skoja
någon odlar en mustasch
en annan testar sina nya röda skor
som förstörs i leran på någon festival
ett par som skulle älska varandra förevigt
gör plötsligt slut
hoppet om mänskligheten försvinner i några veckor
som att den största smärtan
är att skära sig på ett A-4a papper
som att öppna kylen och bara se felix ketchup
som att vakna på morgonen av att man glömde släcka lampan
som att vänta i regnet på en kompis som aldrig kommer
som att gå på bio ensam och se sina vänner sitta tre rader ned
som att vara känslomässigt skadad
och önska att man var kär
nån sa att det inte fanns några eviga ögonblick
att det bara fanns evigt slutna ögonlock
jag minns inte vad jag svarade
jag var nog bara tyst
många som har missförstått
ibland är ensamheten som tystast på natten
när trädens löv har slutat prassla
när musiken på efterfesten har tystnat
när bildäck slutar smeka asfalten
när regnets smattrande emot taket inte längre finns
när en vän gick hem med någon han tyckte om
då håller ensamheten mig sällskap
och han viskar saker
helt utan ljud
men trots det så förstår jag ändå
jag förstår varje ord
och han förklarar att löven snart faller
och att efterfesterna minskar i antal
och att sommardäck byts ut alldeles snart
och att regnet övergår till ljudlös snö
och att vissa vänner kan glömma
en sån som mig så lätt
jag vägrar lyssna på honom
jag stoppar fingarna i öronen
men tystnaden är ju hans språk
och vad jag än gör
så är det bara honom som jag hör
i förtvivlan öppnar jag min balkongdörr
lägger mig på golvet med huvudet utanför
känner hur den kalla nattluften sveper in
men den lugnar mig inte
och den tystar inte tystnaden
för tystnaden tiger jämt'
sedan berättar han om min tillvaro
tystnaden eller ensamheten eller vad han nu kallas
han säger att han jämt finns där
men han säger också
att den vackraste tystnaden
det är den i mina tankar
bruset av vågorna som inte existerar
fåglarnas läte som ingen har hört
vindens viskningar som inte ens finns
jaha tänker jag
och ensamheten ler
sedan berättar han för mig
att sann ensamhet
är att vara själv och tänka på någon som inte finns där
vilket är exakt precis vad jag gör
men sedan tänker jag efter
talar högt och bryter hans tal
nej säger jag
sann ensamhet är att vara alldeles själv
och att inte tänka på någon alls
förstår du det min käre ensamhet
du kanske finns runtom mig
du kanske sitter på min toalett
du kanske lagat mat i mitt kök
du kanske sitter i soffan och ser på tv
du kanske ligger i min säng och läser en bok
men inom mig
där det finns beröring av någon annan
där har du ingen plats
och när jag har hållt min lilla monolog
då skäms ensamheten
och vill inte längre hålla mig sällskap
jag avvisar honom
och plötsligt börjar musiken spelas
och så länge jag hör musiken
då slipper jag höra tystnadens viskningar
så länge jag hör musiken
när trädens löv har slutat prassla
när musiken på efterfesten har tystnat
när bildäck slutar smeka asfalten
när regnets smattrande emot taket inte längre finns
när en vän gick hem med någon han tyckte om
då håller ensamheten mig sällskap
och han viskar saker
helt utan ljud
men trots det så förstår jag ändå
jag förstår varje ord
och han förklarar att löven snart faller
och att efterfesterna minskar i antal
och att sommardäck byts ut alldeles snart
och att regnet övergår till ljudlös snö
och att vissa vänner kan glömma
en sån som mig så lätt
jag vägrar lyssna på honom
jag stoppar fingarna i öronen
men tystnaden är ju hans språk
och vad jag än gör
så är det bara honom som jag hör
i förtvivlan öppnar jag min balkongdörr
lägger mig på golvet med huvudet utanför
känner hur den kalla nattluften sveper in
men den lugnar mig inte
och den tystar inte tystnaden
för tystnaden tiger jämt'
sedan berättar han om min tillvaro
tystnaden eller ensamheten eller vad han nu kallas
han säger att han jämt finns där
men han säger också
att den vackraste tystnaden
det är den i mina tankar
bruset av vågorna som inte existerar
fåglarnas läte som ingen har hört
vindens viskningar som inte ens finns
jaha tänker jag
och ensamheten ler
sedan berättar han för mig
att sann ensamhet
är att vara själv och tänka på någon som inte finns där
vilket är exakt precis vad jag gör
men sedan tänker jag efter
talar högt och bryter hans tal
nej säger jag
sann ensamhet är att vara alldeles själv
och att inte tänka på någon alls
förstår du det min käre ensamhet
du kanske finns runtom mig
du kanske sitter på min toalett
du kanske lagat mat i mitt kök
du kanske sitter i soffan och ser på tv
du kanske ligger i min säng och läser en bok
men inom mig
där det finns beröring av någon annan
där har du ingen plats
och när jag har hållt min lilla monolog
då skäms ensamheten
och vill inte längre hålla mig sällskap
jag avvisar honom
och plötsligt börjar musiken spelas
och så länge jag hör musiken
då slipper jag höra tystnadens viskningar
så länge jag hör musiken
mänsklig värme
lätt att se tillbaka
svårare att se framåt
kraven drar åt runt midjan
pressen trycker ned ryggen
avsaknaden av känslor
överskottet av närhet
ett leende betyder ingenting längre
handen jag kramar
som jag inte vet vem den tillhör
var det du du du eller du
namnen
alla dessa namn
snart så säger jag fel
nån gång säger jag fel
kanske har jag redan gjort det
jag vet inte ens vad jag vill ha
är det kärlek trygghet gemenskap
eller bara att fylla ett bekräftelsebehov
alla namn och ansikten smälter ihop
och bildar ett svart ansikte
ett dött ansikte
och ansiktet skrattar åt mig
men jag skrattar tillbaka
jag är inte rädd för åsikterna
jag är inte rädd för att bli dömd
jag är bara rädd för att bli ensam
därför har det här fungerat
därför fungerar det
men jag hatar det
jag hatar er alla
för att ni inte är som människan i mitt huvud
mallen för hur ni ska vara
kraven för hur ni ska vara
jag hatar er för att ni inte uppfyller de kraven
hur kan ni vara så värdelösa
det är en sådan enkel bild jag målat
hur kan ni inte vara exakt som den
då kunde jag älska er
eller någon av er
en av er skulle räcka
snälla var finns människan i mitt huvud
hon som uppfyller alla krav
på den jävla punktlistan
var är hon
hon kanske inte finns
(tomma skal som suktar efter innehåll)
svårare att se framåt
kraven drar åt runt midjan
pressen trycker ned ryggen
avsaknaden av känslor
överskottet av närhet
ett leende betyder ingenting längre
handen jag kramar
som jag inte vet vem den tillhör
var det du du du eller du
namnen
alla dessa namn
snart så säger jag fel
nån gång säger jag fel
kanske har jag redan gjort det
jag vet inte ens vad jag vill ha
är det kärlek trygghet gemenskap
eller bara att fylla ett bekräftelsebehov
alla namn och ansikten smälter ihop
och bildar ett svart ansikte
ett dött ansikte
och ansiktet skrattar åt mig
men jag skrattar tillbaka
jag är inte rädd för åsikterna
jag är inte rädd för att bli dömd
jag är bara rädd för att bli ensam
därför har det här fungerat
därför fungerar det
men jag hatar det
jag hatar er alla
för att ni inte är som människan i mitt huvud
mallen för hur ni ska vara
kraven för hur ni ska vara
jag hatar er för att ni inte uppfyller de kraven
hur kan ni vara så värdelösa
det är en sådan enkel bild jag målat
hur kan ni inte vara exakt som den
då kunde jag älska er
eller någon av er
en av er skulle räcka
snälla var finns människan i mitt huvud
hon som uppfyller alla krav
på den jävla punktlistan
var är hon
hon kanske inte finns
(tomma skal som suktar efter innehåll)
