när jag inte lyssnar hör jag som mest
när nattljusen blinkar
och gruset skrapar mot asfalten
när kylan trycker ihop ansiktet
och mörkret hämnar andningen
då ligger hennes röst kvar
som dammet på vinden
som besticken på tallriken
men jag ignorerar den
vid vattnet står människorna
ljuset speglar likgiltigheten
som präglar deras smutsiga ansikten
och som jag avundas dem
deras ovetskap om rösten jag hör
och självfallet kommer den igen
hennes fragila porslinsröst
men jag ignorerar den
dörren till mitt hem smäller igen
jag dras ned mot golvet
men gör inget motstånd
nattljusen kikar fram
emellan nedfällda persienner
och hennes röst börjar igen
hon viskar om sin skönhet
om hur hennes namn
hur det rimmar med mitt
hur vi är två spiraler
som bildar en perfekt symmetri
hur vi är svalorna i vinden
eller de svarta kängorna
som sparkar höstlöv
som sakta faller ned mot marken
och hur vi är dropparna på räcket
som håller sig kvar allt vad det går
eller röken i cigaretten
som 17-åringen hostar ut på en fest
och plötsligt försvinner hennes röst
istället börjar verkligheten tala
men jag ignorerar den
Kommentarer
Trackback
